SKRATT

De hebreiska orden för skratt (tsechọq och sidoformen sechọ̄q) är enligt lexikografen Gesenius onomatopoetiska, dvs. de efterhärmar ljudet av skratt (precis som det svenska utropsordet ”haha”). Likaså är namnet Isak, Jitschạq, som också betyder ”skratt”, ett ljudhärmande ord.

Både Abraham och Sara skrattade när ängeln talade om för dem att de skulle få en son på sin ålderdom. Abraham blev inte tillrättavisad för att han skrattade, men det blev Sara, och hon försökte till och med förneka att hon skrattat. Det verkar därför som om Abraham skrattade därför att han gladde sig över den häpnadsväckande tanken på att han skulle få barn med Sara trots sin ålder. Men Sara skrattade tydligen därför att samma häpnadsväckande tanke föreföll henne lustig; tanken att en ofruktsam kvinna i hennes ålder skulle få barn verkade kanske helt enkelt absurd eller komisk. (1Mo 17:17; 18:9–15) Ingen av dem skrattade emellertid på ett föraktfullt eller hånfullt sätt, och det sägs om dem båda att de trodde på Guds löfte. (Rom 4:18–22; Heb 11:1, 8–12) När sonen föddes var föräldrarna utan tvivel fyllda av glädje, för detta var något som de innerligt hade önskat i många år. Abraham namngav sonen, varefter Sara sade: ”Gud har berett mig ett skratt: var och en som får höra om det kommer att skratta åt mig.” (1Mo 21:1–7) Utan tvivel blev andra som fick höra den goda nyheten om hur Jehova hade välsignat Abraham och Sara också förbluffade och glada.

En tid att skratta. Jehova är ”den lycklige Guden”, och han vill att hans tjänare skall vara glada. (1Ti 1:11) Bibeln visar att skrattet har sin plats men att det inte alltid är passande att skratta. Det finns ”en tid att gråta och en tid att skratta”. (Pre 3:1, 4) Den vise mannen, kung Salomo, ger rådet: ”Gå, ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta, ty den sanne Guden har redan funnit välbehag i vad du gör.” Man har emellertid ingen verklig orsak att vara glad om man genom sina gärningar visar ringaktning för Guds rättfärdiga vägar. (Pre 9:7)

När skratt är opassande. Det är mycket viktigt att man lever på ett sådant sätt att man får ett gott namn hos Jehova. Därför kan skratt ibland vara högst opassande i denna tingens ordning, rentav skadligt. När Salomo bland annat prövade att ”gripa tag i dårskap”, tills han ”kunde se vad som var gott för människosönerna i det som de gör”, sade han i sitt hjärta: ”Kom nu, jag vill låta dig pröva på glädjen. Ja, njut av det goda.” Men han upptäckte att det var tomhet. Han fann att munterhet och skratt inte i sig ger någon verklig tillfredsställelse eller äkta och varaktig lycka. För att glädjen skall vara bestående och uppbyggande måste den ha en god grund. Salomo gav uttryck åt sina känslor med orden: ”Jag sade till skrattet: ’Vanvett!’ och till glädjen: ’Vad tjänar den till?’” (Pre 2:1–3)

Salomo belyser visheten i att inte bara leva för att jaga efter nöjen. Han säger: ”Bättre gå till sorgehus än till gästabudshus, ty det är slutet för alla människor; och den som lever bör lägga det på hjärtat.” Detta uttalande betyder inte att det är bättre att vara sorgsen än att vara glad. Det avser en viss situation, nämligen den tidpunkt då en människa har dött och familjen sörjer. Det är bättre att gå dit för att trösta de sörjande än att känslokallt ignorera dem och i stället festa och förlusta sig. Ett sådant besök är inte bara till tröst för de sörjande, utan får också den som gör besöket att tänka på att livet är kort och att döden, som har kommit till detta hus, snart nog kan drabba alla och att de som lever bör tänka på detta. Det är medan man lever som man kan skapa sig ett gott namn, inte när man är död. Och ett gott namn hos Gud är det enda som har något verkligt värde för dödliga människor. (Pre 7:2; 1Mo 50:10; Joh 11:31)

Salomo säger vidare: ”Grämelse är bättre än skratt, ty när ansiktet är dystert far hjärtat väl.” (Pre 7:3) Skratt är god medicin, men det finns tillfällen då man nyktert måste tänka över sitt liv och sitt levnadssätt. Om man upptäcker att man slösar för mycket tid på lättsinnigt festande och inte skapar sig ett gott namn genom att göra goda gärningar, har man anledning att gräma sig över sig själv, att känna sig bedrövad och att bättra sig; då kommer man att känna sig bättre till mods i hjärtat. Detta hjälper oss att skapa oss ett gott namn, så att vår dödsdag eller den dag då vi blir slutligt inspekterade av Gud och Kristus blir bättre för oss än den dag då vi föddes. (Pre 7:1)

”De visas hjärta är i sorgens hus, men de enfaldigas hjärta är i glädjens hus”, säger Salomo därefter. ”Bättre höra den vises förebråelse än höra de enfaldigas sång.” (Pre 7:4, 5) I ett hus där någon har dött påverkas den vise av det allvar som råder, och det får honom att tänka efter hur han lever sitt liv. Den sorglösa och obekymrade stämning som råder i ett hus där man festar tilltalar dårens hjärta och ger honom en ytlig och lättsinnig syn på livet. Om någon viker av från den rätta vägen, kan den vises tillrättavisning återföra honom till livets väg och göra det möjligt för honom att skapa sig ett gott namn. Men hur skulle den enfaldiges sång eller tomma smicker, som döljer en persons fel och brister och rentav bidrar till att förvärra dem, kunna vara till någon nytta? Sådant skulle bara få honom att fortsätta att skapa sig ett dåligt namn och inte föra honom in på en väg som leder till ett gott namn hos Jehova.

”Ty som ljudet av törnen under grytan, så är den enfaldiges skratt. Också detta är tomhet.” (Pre 7:6) Törnen flammar hastigt upp, men blir lika hastigt till aska. De brinner inte tillräckligt länge för att det som finns i grytan skall bli kokt, så att syftet med att man satte eld på dem uppnås. Deras granna eld, som blossar häftigt och sprakar, är flyktig och fåfäng. Samma sak kan sägas om den enfaldiges lättsinniga fnitter och skratt. Ljudet av hans skratt skär i öronen när varken tiden eller tillfället är passande, och det är snarare nedslående än uppmuntrande. Det hjälper ingen att göra framsteg mot det viktiga målet att skapa sig ett gott namn som Gud kommer ihåg, så att man försäkrar sig om att dödsdagen blir bättre än den dag man föddes.

Skratt kan förbytas i sorg. Jesus Kristus sade i sin bergspredikan: ”Lyckliga är ni som gråter nu, därför att ni skall skratta”, och: ”Ve er som skrattar nu, därför att ni skall sörja och gråta.” (Lu 6:21, 25) Jesus ville utan tvivel framhålla att för dem som var sorgsna på grund av de dåliga förhållanden som rådde i Israel i religiöst avseende skulle gråten vändas till skratt genom att de satte tro till honom, medan de som skrattade och levde utan att bekymra sig för framtiden skulle finna att deras skratt förbyttes i sorg. (Jfr Lu 16:19–31.) I sitt brev till de kristna riktade sig Jesu halvbror Jakob till sådana som var världsligt sinnade och sade: ”Känn ert elände och sörj och gråt. Låt ert skratt förvandlas till sorg och er glädje till missmod. Ödmjuka er i Jehovas ögon, så skall han upphöja er.” (Jak 4:4, 9, 10) Sådan upphöjelse leder till sann lycka.

Uttryck för hån. Skratt förknippas på många ställen i Bibeln med hån. Det hebreiska verbet tsachạq (skratta) kan också ha betydelsen ”skämta hånfullt”, ”göra till åtlöje”. (1Mo 21:9; 39:14)

Det sägs även om vissa djur att de skrattar hånfullt. Strutshonan ”skrattar” åt den häst och ryttare som förföljer den (eftersom den är så snabb), och hästen ”skrattar” åt det som inger skräck när den drar ut i strid (eftersom den är stark och orädd). (Job 39:13, 18, 19, 22) Leviatan (krokodilen) ”skrattar” åt rasslet av kastspjut, eftersom den är kraftigt bepansrad. (Job 41:1, 29)

Guds tjänare har ofta varit tvungna att utstå hånskratt. Job sade: ”Jag är en som är till åtlöje för sin medmänniska.” (Job 12:4; 30:1) Jeremia var till åtlöje hela dagen bland sina samtida. (Jer 20:7) Även Jesus Kristus blev föremål för hånskratt, till exempel innan han uppväckte Jairos dotter från döden. (Mt 9:24; Mk 5:40; Lu 8:41–53) Men alla som kände Guds vishet och kraft och var lydiga mot honom hade all anledning att vara lyckliga. (Mt 5:11, 12)

Jehova Gud sägs le hånfullt åt nationerna, åt deras skrytsamma ord som egentligen är tomma och åt den förvirring som deras dåraktiga inställning resulterar i. (Ps 59:8) Han är medveten om sin styrka och har sina avsikter klara för sig, och han ler åt deras ynkliga och fåfänga försök att lägga hinder i vägen för honom och hans folk. (Ps 2:1–4) En vis person vill helt säkert inte att Jehova skall skratta åt honom. (Ord 1:26) Jehova finner inte behag i de ondskefullas död (Hes 18:23, 32), så när han ler åt dem är det för att deras planer mot hans folk inte bekymrar honom och för att han ser befrielsens dag för den rättfärdige, då de ondskefullas planer kommer att gå om intet och ondskan kommer att tas bort för alltid. (Ps 37:12, 13, 20)