STJÄRNA

Det hebreiska ordet kōkhạv och de grekiska orden astẹ̄r och ạstron används i Bibeln generellt om alla lysande himlakroppar utom solen och månen, som har andra benämningar.

Universums omätliga rymd. Den galax som jorden befinner sig i, Vintergatan, har en förmodad diameter på 100 000 ljusår och innehåller över 100 miljarder stjärnor förutom vår sol. Den stjärna som befinner sig närmast vårt solsystem, en stjärna i Kentauren, befinner sig över 40 biljoner km bort. Men till och med dessa väldiga antal och avstånd verkar relativt små när man tänker på att det enligt beräkningar finns 100 miljarder galaxer i universum. Omkring 10 miljarder av dessa ligger inom de moderna teleskopens räckvidd.

Det oräkneliga antalet stjärnor ger eftertryck åt Skaparens ord i Jesaja 40:26: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se. Vem har skapat dessa? Det har Han som för ut hären av dem efter antal; han kallar dem alla vid namn. På grund av överflödet på dynamisk energi och på grund av hans väldiga kraft saknas inte en enda av dem.” (Jfr Ps 147:4.) Psalmisten fylldes av vördnad och kände sig manad att säga: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en människoson, att du tar dig an honom?” (Ps 8:3, 4)

Ålder. Eftersom ljuset från avlägsna stjärnor och galaxer, som befinner sig miljoner ljusår från oss, nu når fram till de stora teleskopen på jorden, måste dessa himlakroppar ha skapats för miljoner år sedan, annars skulle ljuset från dem ännu inte ha nått vår planet. Skapandet av dem är uppenbarligen inbegripet i orden i 1 Moseboken 1:1: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” Detta står inte i strid med det som sägs i vers 16, att Gud på den fjärde skapelsedagen, under den fjärde skapelseperioden, ”grep sig an med att göra ... stjärnorna”. Ordet ”göra” (hebr.: ‛asạh) betyder inte detsamma som ordet ”skapa” (hebr.: barạ’). (Se SKAPELSE.)

Antalet stjärnor. När Gud talade till människor hänvisade han till stjärnorna för att ange ett antal som var oräkneligt, jämförbart med antalet sandkorn på havets strand. (1Mo 22:17; 15:5; 2Mo 32:13; jfr Neh 9:23; Nah 3:15, 16; Heb 11:12.) Eftersom de stjärnor man kan se med blotta ögat bara uppgår till några tusen, menade många förr i tiden att den här jämförelsen haltade. Men i dag har man bevis för att antalet stjärnor med rätta kan jämföras med antalet av alla sandkorn på hela jorden.

Mose sade att Israel i viss utsträckning hade erfarit en uppfyllelse av löftet till Abraham om att hans avkomma skulle bli talrik som himlens stjärnor, men det är intressant att de folkräkningar som det berättas om i Bibeln aldrig omfattade hela det israelitiska folket. (5Mo 1:10; 10:22; 28:62) Om David heter det längre fram att han medvetet lät bli att räkna ”dem som var tjugo år gamla och därunder, för Jehova hade lovat att göra Israel så talrikt som himlens stjärnor”. (1Kr 27:23) Den bibliska uppfattningen att stjärnorna var oräkneliga skiljer sig tydligt från de uppfattningar som var förhärskande bland andra forntida folkslag.

Lagbunden ordning. I Bibeln framhålls det dessutom att dessa himlakroppar följer bestämda lagar, då det på flera ställen talas om ”stadgar”, ”förordningar” och ”banor”. (Jer 31:35–37; Dom 5:20; jfr Jud 13.) Att det är oerhörda krafter som i enlighet med de fysiska lagarna håller kvar de enskilda stjärnorna i deras relativa positioner kommer fram i de frågor som Gud ställde till Job: ”Kan du knyta stjärnbilden Kimas band? Kan du lossa stjärnbilden Kesils linor? Kan du föra fram stjärnbilden Massarot vid dess fastställda tid? Kan du leda stjärnbilden Ash med dess ungar? Har du lärt känna himlens stadgar? Kan du införa dess myndighet på jorden?” (Job 38:31–33; se ASH; KESIL [2]; KIMA; MASSAROT.) I New Bible Dictionary heter det: ”Vi hävdar därför att Bibeln konsekvent förutsätter ett universum som kan förklaras logiskt och som är omätligt stort, till skillnad från samtidens förhärskande världsbild, som gick ut på att universum inte var förnuftsmässigt begripligt och inte större än det man kunde se med blotta ögat.” (Utgiven av J. D. Douglas, 1985, sid. 1144)

Det aposteln Paulus säger om skillnaden mellan de olika stjärnorna blir ännu lättare att förstå i ljuset av modern astronomi, som visar att stjärnorna skiljer sig från varandra med avseende på färg, storlek, ljusstyrka, temperatur och densitet. (1Kor 15:40, 41)

Stjärndyrkan. Stjärndyrkan var allmänt utbredd bland forntida folk i Mellanöstern. Guds trogna tjänare, som hade Skaparens syn på saken, hade emellertid uppfattningen att stjärnorna bara var materiella kroppar som var underställda Guds lagar och kontroll och att de inte behärskade människan utan tjänade som ljuskällor och tidmätare. (1Mo 1:14–18; Ps 136:3, 7–9; 148:3) När Mose varnade israeliterna för att göra sig bilder av den sanne Guden, Jehova, sade han att de inte fick låta sig förledas till att dyrka solen, månen och stjärnorna. Han tillade: ”Dem har Jehova, din Gud, tilldelat alla andra folk under hela himlen.” (5Mo 4:15–20; jfr 2Ku 17:16; 21:5; 23:5; Sef 1:4, 5.) Hedniska folk identifierade sina gudar med vissa stjärnor och menade alltså att dessa himlakroppar stod i ett särskilt förhållande till deras nation. I Amos 5:26 nämns Sakkut och Kevan, gudar som det avfälliga Israel dyrkade. De antas vara babyloniska namn för planeten Saturnus, som Stefanus kallade Refan när han citerade detta avsnitt. (Apg 7:42, 43) Stjärndyrkan var särskilt utbredd i Babylon, men den visade sig vara värdelös då staden ödelades. (Jes 47:12–15)

”Stjärnan” som sågs efter Jesu födelse. De ”astrologer från östliga trakter”, dvs. från området kring Babylon, vilkas besök hos kung Herodes efter Jesu födelse resulterade i att alla nyfödda pojkar i Betlehem dödades, tjänade eller tillbad uppenbarligen inte den sanne Guden. (Mt 2:1–18; se ASTROLOGER.) När det gäller den ”stjärna” (grek.: astẹ̄r) som de såg, har det lagts fram många teorier om vad det kan ha varit – en komet, en meteor, en supernova eller, enligt ett mer populärt antagande, en planetkonjunktion. Inga sådana himlakroppar skulle dock ha kunnat ”stå över den plats där barnet var” och på så vis peka ut det hus i byn Betlehem där barnet befann sig. Det är också värt att lägga märke till att dessa hedniska astrologer var de enda som ”såg” stjärnan. Deras utövande av astrologi, som Gud fördömer, och de tragiska följderna av deras besök, som försatte den framtida Messias liv i fara, gör att det är logiskt att dra slutsatsen att de leddes av någon som motarbetade Guds avsikt med den utlovade Messias. Det finns därför all anledning att fråga sig om inte den som ständigt ”omskapar sig ... till en ljusets ängel” och vars verksamhet är ”åtföljd av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och under”, den som kunde få det att verka som om en orm talade och den som enligt Jesus var ”en människomördare då han började”, också skulle kunna få astrologerna att ”se” något som liknade en stjärna och som först ledde dem, inte till Betlehem, utan till Jerusalem, där en dödsfiende till den utlovade Messias bodde. (2Kor 11:3, 14; 2Th 2:9; 1Mo 3:1–4; Joh 8:44)

Bildspråk. Stjärnor ingår också i Bibelns bildspråk och används i metaforer eller liknelser som en bild av människor, till exempel i Josefs dröm, där hans föräldrar framställdes som solen och månen och hans 11 bröder som 11 stjärnor. (1Mo 37:9, 10) I Job 38:7 dras en parallell mellan ”morgonstjärnorna”, som ropade högt av fröjd vid jordens grundläggning, och ”Guds söner”, änglarna. Den uppståndne och upphöjde Jesus omtalade sig själv som ”den glänsande morgonstjärnan” och lovade sina segrande efterföljare att ge dem ”morgonstjärnan”, något som tydligtvis avser att de skall få vara tillsammans med honom i himlen och få del av hans härlighet. (Upp 22:16; 2:26, 28; jfr 2Ti 2:12; Upp 20:6.) Församlingarnas sju ”änglar” som får skriftliga budskap symboliseras av sju stjärnor i Kristi högra hand. (Upp 1:16, 20; 2:1; 3:1) ”Avgrundens ängel”, som kallas Abaddon, framställs också i bild som en stjärna. (Upp 9:1, 11; se ABADDON.)

I det ordspråksmässiga budskapet i Jesaja, kapitel 14, kallas den skrytsamme och ärelystne kungen i Babylon (dvs. den babyloniska dynasti som representerades av Nebukadnessar) för ”du lysande” (hebr.: hēlẹl; ”Lucifer”, KJ), och det sägs om honom att han försökte lyfta upp sin tron ”ovanför Guds stjärnor”. (Jes 14:4, 12, 13; se LYSANDE.) Metaforen ”stjärna” används profetiskt om Judas kungar i Davids släktlinje (4Mo 24:17), och Bibelns historiska berättelse visar att den babyloniska dynastin under en period ”upplyfte” sig över de judeiska kungarna genom att erövra Jerusalem. I en liknande profetia i Daniel, kapitel 8, sägs det att en framtida makts lilla ”horn” skulle trampa ner några av stjärnorna i ”himlens här” och skulle gå emot ”härens Furste” och hans helgedom. (Dan 8:9–13) Och i Daniel, kapitel 12, sägs det om dem som ”har insikt” och ”för de många till rättfärdighet” att de i ”ändens tid” bildligt talat skall lysa ”som stjärnorna”. (Dan 12:3, 9, 10) I kontrast till detta liknas omoraliska människor som viker av från sanningen vid ”stjärnor utan någon bestämd bana”. (Jud 13)

I profetiska varningar om olyckor som kommer som följd av Guds dom talas det ofta i bildlig bemärkelse om att stjärnorna, tillsammans med solen och månen, skall förmörkas. (Jes 13:10; Hes 32:7; Upp 6:12, 13; 8:12; jfr Job 9:6, 7.) Bilden av att dessa ljuskällor förmörkas förekommer också i beskrivningen av människans ålderdom i Predikaren 12:1, 2. På andra ställen talas det om att stjärnor faller ner eller slungas ner till jorden. (Mt 24:29; Upp 8:10; 9:1; 12:4) I ändens tid skulle det vara ”tecken” i sol, måne och stjärnor. (Lu 21:25)

I 2 Petrus 1:19 använder aposteln det grekiska uttrycket fōsfọros, som återgetts med ”morgonstjärna”. Sådana stjärnor är vid vissa tider på året de sista som visar sig vid horisonten i öster innan solen går upp, och de bär alltså bud om att en ny dag gryr. Att Petrus strax innan har talat om synen av Jesu förvandling i härlighet visar att detta har samband med att han övertar kungamakten som ”Davids rot och ättling”, ”den glänsande morgonstjärnan [grek.: ho astẹ̄r ho lamprọs ho prōinọs]”. (Upp 22:16; 2:26–28)

”Stjärnorna” stred mot Sisera. Följande uttalande i Domarboken 5:20 har gett upphov till diskussion: ”Från himlen stred stjärnorna, från sina banor stred de mot Sisera.” Somliga uppfattar det helt enkelt som ett poetiskt uttryck för ett ingripande från Gud. (Jfr Dom 4:15; Ps 18:9.) Andra menar att det regnade meteoriter eller att Sisera förlitade sig på astrologiska förutsägelser som inte slog in. Eftersom Bibeln inte ger någon närmare förklaring till hur stjärnorna ”stred”, verkar det rimligt att se uttalandet som ett vittnesbörd om att Gud på ett eller annat sätt ingrep till förmån för Israels här.