Efter att ha prövat Abrahams tro så långt som till hans villighet att frambära sin älskade son, Isak, som ett brännoffer upprepade Jehova flera år senare sitt löfte till Abraham: ”Jag [kommer] verkligen att välsigna dig och kommer ... verkligen att föröka din säd så att den blir lik himlarnas stjärnor och lik sandkornen som är på havsstranden; och din säd kommer att ta sina fienders port i besittning. Och genom din säd kommer sannerligen alla nationer på jorden att välsigna sig tack vare detta att du har lyssnat till min röst.” (1 Moseboken 22:15–18) Detta utökade löfte kallas ofta det abrahamitiska förbundet, och med det skulle det nya förbundet, som skulle komma längre fram, vara nära förknippat.

7. Hur började Abrahams säd att växa till i antal, och vilka omständigheter ledde till att den kom att bosätta sig i Egypten?

⁷ Med tiden fick Isak tvillingpojkarna Esau och Jakob. Jehova utvalde Jakob till att bli den genom vilken den utlovade Säden skulle komma. (1 Moseboken 28:10–15; Romarna 9:10–13) Jakob fick 12 söner. Det är uppenbart att det nu var tid för Abrahams säd att börja tillväxa. När Jakobs söner var vuxna och hade egna familjer, tvingades de alla på grund av en hungersnöd att flytta ner till Egypten, något som Jakobs son Josef genom Guds vägledning hade berett vägen för. (1 Moseboken 45:5–13; 46:26, 27) Efter några år lindrades hungersnöden i Kanaan. Jakobs släkt stannade emellertid kvar i Egypten, först som gäster och senare som slavar. Det var inte förrän år 1513 f.v.t., dvs. 430 år efter det att Abraham hade gått över floden Eufrat, som Mose fick leda Jakobs avkomlingar ut ur Egypten till frihet. (2 Moseboken 1:8–14; 12:40, 41; Galaterna 3:16, 17) Jehova skulle nu ägna särskild uppmärksamhet åt sitt förbund med Abraham. — 2 Moseboken 2:24; 6:2–5.

”Det gamla förbundet”

8. Vad slöt Jehova med Jakobs avkomlingar vid Sinai, och vad hade detta med det abrahamitiska förbundet att göra?

⁸ Jakob och hans söner var en stor släkt, när de flyttade ner till Egypten, men det var som en stor grupp folkrika stammar som deras avkomlingar lämnade Egypten. (2 Moseboken 1:5–7; 12:37, 38) Innan Jehova förde dem till Kanaan, ledde han dem först söderut till foten av ett berg som kallas Horeb (eller Sinai) i Arabien. Där slöt han ett förbund med dem, vilket i förhållande till ”det nya förbundet” kom att kallas ”det gamla förbundet”. (2 Korinthierna 3:14) Genom det gamla förbundet lät Jehova löftet till Abraham få en bildlig uppfyllelse.

9. a) Vilka fyra ting lovade Jehova genom det abrahamitiska förbundet? b) Vad mer blev möjligt genom Jehovas förbund med Israel, och på vilka villkor?

⁹ Jehova förklarade villkoren för detta förbund för israeliterna: ”Om ni noggrant lyder min röst och verkligen håller mitt förbund, då kommer ni sannerligen att bli min särskilda egendom ur alla andra folk, för hela jorden tillhör mig. Och ni, ni kommer att bli mig ett kungarike av präster och en helig nation.” (2 Moseboken 19:5, 6) Jehova hade lovat att Abrahams säd skulle 1) bli en stor nation, 2) segra över sina fiender, 3) få ärva Kanaans land och 4) förmedla välsignelser till nationerna. Nu uppenbarade han att om de, som hans särskilda folk, Israel, lydde hans befallningar, skulle de kunna ärva dessa välsignelser och bli ”ett kungarike av präster och en helig nation”. Gick israeliterna med på att träda in i det förbundet? De svarade enhälligt: ”Allt vad Jehova har talat är vi villiga att göra.” — 2 Moseboken 19:8.

10. Hur organiserade Jehova israeliterna till en nation, och vad förväntade han av dem?

¹⁰ Därför organiserade Jehova israeliterna till en nation. Han gav dem lagar som reglerade deras tillbedjan och deras liv i övrigt. Han såg också till att de fick en tältboning (längre fram ett tempel i Jerusalem) och ett prästerskap som skulle utföra helig tjänst där. Att hålla det förbundet innebar att lyda Jehovas lagar och framför allt att tillbe endast honom. Det första av de tio buden som var själva kärnan av dessa lagar löd: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur slavhuset. Du skall inte ha några andra gudar mot mitt ansikte.” — 2 Moseboken 20:2, 3.

Välsignelser genom lagförbundet

11, 12. Hur uppfylldes löftena i det gamla förbundet på Israel?

¹¹ Fick israeliterna uppleva uppfyllelsen av löftena i lagförbundet? Och blev Israel ”en helig nation”? Israeliterna var som Adams avkomlingar syndare. (Romarna 5:12) Men under Lagen frambars offer för att skyla deras synder. Om de offer som frambars på den årliga försoningsdagen hade Jehova sagt: ”På denna dag kommer försoning att åstadkommas för er för att förklara er rena. Ni kommer att vara rena från alla era synder inför Jehova.” (3 Moseboken 16:30) När Israels nation var trogen, var den därför en helig nation, renad till att utföra Jehovas tjänst. Men detta rena tillstånd var beroende av att de lydde Lagen och fortsatte att frambära offer.

¹² Blev Israels nation ”ett kungarike av präster”? Israels nation var ända från början ett kungarike med Jehova som himmelsk kung. (Jesaja 33:22) Lagförbundet innehöll också bestämmelser om ett styre med en mänsklig kung. Längre fram var Jehova således representerad av de kungar som härskade i Jerusalem. (5 Moseboken 17:14–18) Men var israeliterna ett kungarike av präster? Ja, de hade ett prästerskap som utförde helig tjänst i tältboningen (senare templet), som var centrum för ren tillbedjan för israeliter och även för icke-israeliter. Och Israels nation var den enda kanalen för uppenbarad sanning för mänskligheten. (2 Krönikeboken 6:32, 33; Romarna 3:1, 2) Alla trogna israeliter, och inte bara de levitiska prästerna, var Jehovas ”vittnen”. Israel var Jehovas ”tjänare”, en tjänare som hade bildats för att ”förkunna” hans ”lov”. (Jesaja 43:10, 21) Många ödmjuka utlänningar drogs till den rena tillbedjan och blev proselyter, när de såg hur kraftfullt Jehova ingrep till förmån för sitt folk. (Josua 2:9–13) Men det var bara medlemmar av en stam som i verkligheten tjänade som smorda präster.

Proselyter i Israel

13, 14. a) Varför kan man säga att proselyterna inte hade del i lagförbundet? b) Hur kom proselyterna att vara under lagförbundet?

¹³ Vilken ställning hade sådana proselyter? När Jehova ingick sitt förbund med Israel, sägs det ingenting om att den ”stora blandade hop” som också var närvarande vid det tillfället var med i förbundet. (2 Moseboken 12:38; 19:3, 7, 8) Deras förstfödda var inte heller medräknade, när man räknade ut priset för lösen för Israels förstfödda. (4 Moseboken 3:44–51) När man årtionden senare fördelade Kanaans land mellan Israels stammar, reserverades inget område för icke-israelitiska troende. (1 Moseboken 12:7; Josua 13:1–14) Varför det? Jo, därför att lagförbundet inte hade ingåtts med proselyter. Män som var proselyter omskars dock i lydnad för Moses lag. De följde också dess förordningar, och de hade nytta av dess bestämmelser. Både proselyter och israeliter kom att vara under lagförbundet. — 2 Moseboken 12:48, 49; 4 Moseboken 15:14–16; Romarna 3:19.

¹⁴ Låt oss ta ett exempel: Om en proselyt oavsiktligt råkade döda någon, kunde han, precis som en israelit, fly till en av tillflyktsstäderna. (4 Moseboken 35:15, 22–25; Josua 20:9) På försoningsdagen frambars ett offer ”till förmån för Israels hela församling”. Som en del av den församlingen tog proselyterna del i det som skedde, och offret omfattade även dem. (3 Moseboken 16:7–10, 15, 17, 29; 5 Moseboken 23:7, 8) Under Lagen var proselyterna så nära förbundna med israeliterna att de, när den första av himlarnas kungarikes nycklar användes för judarna vid pingsten år 33 v.t., också fick nytta av detta. Och därför kom ”Nikolaos, en proselyt från Antiokia”, att bli kristen och vara bland de ”sju män” som hade ”gott vittnesbörd” och som fick i uppgift att sörja för behoven hos församlingen i Jerusalem. — Matteus 16:19; Apostlagärningarna 2:5–10; 6:3–6; 8:26–39.

Jehova välsignar Abrahams säd

15, 16. Hur uppfylldes Jehovas förbund med Abraham under lagförbundet?

¹⁵ I enlighet med sitt löfte till patriarken Abraham välsignade Jehova dennes avkomlingar sedan de hade blivit organiserade som en nation under Lagen. År 1473 f.v.t. ledde Moses efterträdare, Josua, Israel in i Kanaan. Och enligt Jehovas löfte att ge landet till Abrahams säd delades det sedan upp mellan stammarna. När israeliterna var trogna uppfyllde Jehova sitt löfte att ge dem seger över deras fiender. Så var det i synnerhet under kung Davids styre. Under Davids son Salomos styre uppfylldes en tredje aspekt av det abrahamitiska förbundet. ”Juda och Israel var många, som sandkornen som är vid havet i mängd; de åt och drack och gladde sig.” — 1 Kungaboken 4:20.

¹⁶ Men hur skulle nationerna välsigna sig genom Israel, Abrahams säd? Som redan nämnts tjänade Israel som Jehovas särskilda folk, hans representant bland nationerna. Kort innan israeliterna drog in i Kanaan sade Mose: ”Gläd er, ni nationer, med hans folk.” (5 Moseboken 32:43) Och många utlänningar gjorde det. ”En stor blandad hop” hade redan följt med israeliterna ut ur Egypten och fått bevittna Jehovas kraft i vildmarken och höra Moses uppmaning att glädja sig. (2 Moseboken 12:37, 38) Längre fram gifte sig moabitiskan Rut med israeliten Boas och blev stammoder till Messias. (Rut 4:13–22) Keniten Jehonadab och dennes avkomlingar samt etiopiern Ebed-Melek höll, till skillnad från många otrogna israeliter på den tiden, fast vid rätta principer. (2 Kungaboken 10:15–17; Jeremia 35:1–19; 38:7–13) Under det persiska väldet blev många utlänningar proselyter och kämpade tillsammans med israeliterna mot deras fiender. — Ester 8:17, fotnot i NW, studieutgåvan.

Det behövdes ett nytt förbund

17. a) Varför förkastade Jehova både Israels norra och dess södra kungarike? b) Vad ledde till det slutliga förkastandet av judarna?

¹⁷ Men för att Guds särskilda nation skulle få uppleva den fullständiga uppfyllelsen av hans löfte måste den vara trogen, vilket den inte var. Det är sant att det fanns israeliter som hade en enastående tro. (Hebréerna 11:32–12:1) Men vid många tillfällen vände sig nationen till hedniska gudar i hopp om att få materiella fördelar. (Jeremia 34:8–16; 44:15–18) Vissa av dem tillämpade lagen felaktigt eller struntade helt i den. (Nehemja 5:1–5; Jesaja 59:2–8; Malaki 1:12–14) Efter Salomos död delades Israel upp i det norra och det södra kungariket. Det norra kungariket visade sig vara mycket upproriskt, och Jehova förklarade då: ”Eftersom kunskapen är vad du själv har förkastat, kommer också jag att förkasta dig, så att du inte tjänar som präst åt mig.” (Hosea 4:6) Det södra kungariket blev också hårt straffat, eftersom det visade sig vara falskt mot förbundet. (Jeremia 5:29–31) När judarna förkastade Jesus som Messias, förkastade Jehova också dem. (Apostlagärningarna 3:13–15; Romarna 9:31–10:4) Till slut gjorde Jehova något nytt för att se till att det abrahamitiska förbundet skulle få en fullständig uppfyllelse. — Romarna 3:20.

18, 19. Vad för något nytt gjorde Jehova, så att det abrahamitiska förbundet skulle kunna uppfyllas fullständigt?

¹⁸ Detta nya var det nya förbundet. Jehova hade förutsagt detta med orden: ”’Se! Det kommer dagar’, är Jehovas uttalande, ’och jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Judas hus.’ ... ’Detta är det förbund som jag kommer att sluta med Israels hus efter de dagarna’, är Jehovas uttalande. ’Jag skall lägga min lag i deras inre, och i deras hjärta kommer jag att skriva den. Och jag skall bli deras Gud, och de själva kommer att bli mitt folk.’” — Jeremia 31:31–33.

¹⁹ Det var detta nya förbund som Jesus talade om den 14 nisan år 33 v.t. Han uppenbarade då att det utlovade förbundet nu skulle slutas mellan hans lärjungar och Jehova och med honom själv som medlare. (1 Korinthierna 11:25; 1 Timoteus 2:5; Hebréerna 12:24) Genom detta nya förbund skulle Jehovas löfte till Abraham komma att få en härligare och mer bestående uppfyllelse, som vi skall se i följande artikel.

Nationerna välsignade genom Abrahams säd

5, 6. Vem är Abrahams säd i den grundläggande andliga uppfyllelsen av löftet till Abraham, och vilken nation var det som först fick välsignelse genom honom?

⁵ Jehova hade lovat Abraham: ”Genom din säd kommer sannerligen alla nationer på jorden att välsigna sig.” (1 Moseboken 22:18) Många saktmodiga utlänningar blev välsignade genom att de under det gamla förbundet var förenade med Israel, Abrahams nationella säd. Men det var genom en fullkomlig människa som löftet till Abraham skulle få sin grundläggande andliga uppfyllelse. Detta förklarade Paulus när han skrev: ”Löftena [uttalades] till Abraham och till hans säd. Det sägs inte: ’Och åt säder’, såsom när det är många sådana, utan såsom när det är en enda: ’Och åt din säd’, som är Kristus.” — Galaterna 3:16.

⁶ Ja, Jesus är Abrahams säd, och genom honom får nationerna en långt större välsignelse än något som det köttsliga Israel kunde få. Den första nationen som på så sätt blev välsignad var faktiskt Israel. Strax efter pingsten år 33 v.t. sade aposteln Petrus till en grupp judar: ”Ni är söner av profeterna och av det förbund som Gud ingick med era förfäder, i det han sade till Abraham: ’Och i din säd skall alla jordens familjer bli välsignade.’ Till er först och främst har Gud, sedan han hade uppväckt sin Tjänare, sänt ut honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från era ondskefulla gärningar.” — Apostlagärningarna 3:25, 26.

7. Vilka nationer blev välsignade genom Jesus, Abrahams säd?

⁷ Snart utsträcktes möjligheten att bli välsignad till samarier och därefter till icke-judar. (Apostlagärningarna 8:14–17; 10:34–48) Någon gång mellan år 50 och år 52 v.t. skrev Paulus till de kristna i Galatien i Mindre Asien: ”Då nu Skriften i förväg såg att Gud skulle förklara folk av nationerna rättfärdiga på grund av tro, förkunnade den på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skall alla nationerna välsignas.’ Alltså blir de som håller sig till tro välsignade tillsammans med den trofaste Abraham.” (Galaterna 3:8, 9; 1 Moseboken 12:3) Många kristna i Galatien, som var ”folk av nationerna”, blev också välsignade genom Jesus på grund av sin tro. Hur då?

8. Vad innebar det för de kristna på Paulus’ tid att de blev välsignade genom Abrahams säd, och hur många får till sist den välsignelsen?

⁸ Så här skrev Paulus till de kristna i Galatien, oavsett deras nationella bakgrund: ”Om ni hör Kristus till, då är ni verkligen Abrahams säd, arvingar enligt ett löfte.” (Galaterna 3:29) För dessa galater innebar välsignelsen genom Abrahams säd att de blev en del av det nya förbundet och att de kunde bli medarvingar med Jesus och tillsammans med honom få utgöra Abrahams säd. Vi vet inte hur stor folkmängden var i det forntida Israel, annat än att Israel kom att bli ”som sandkornen som är vid havet i mängd”. (1 Kungaboken 4:20) Däremot känner vi till antalet av dem som tillsammans med Jesus till slut skall utgöra den andliga säden, nämligen 144.000. (Uppenbarelseboken 7:4; 14:1) Dessa 144.000 kommer ur ”varje stam och tungomål och folk och nation” av mänskligheten, och de tar del i att se till att ännu fler får del av välsignelserna av det abrahamitiska förbundet. — Uppenbarelseboken 5:9.