JUDA

[Jụda] Betyder ”prisad”, ”[föremål för] lovprisning”.

1. Jakobs fjärde son med sin hustru Lea. (1Mo 29:35; 1Kr 2:1) Juda var omkring nio år när hela Jakobs hushåll flyttade från Haran i Paddan-Aram till Kanaan. (Jfr 1Mo 29:4, 5, 32–35; 30:9–12, 16–28; 31:17, 18, 41.) I Kanaan bodde han tillsammans med sin far, först i Sukkot och därefter i Sikem. Sedan Judas syster Dina hade blivit kränkt av Hamors son och Simeon och Levi hade hämnats henne genom att dräpa alla män i Sikem, var Juda tydligtvis med när staden plundrades. (1Mo 33:17, 18; 34:1, 2, 25–29)

Judas förhållande till Josef. Eftersom Jakob hade större kärlek till Josef började Juda och de andra halvbröderna hata Josef. Deras hat blev ännu starkare när Josef berättade två drömmar som han hade haft och som visade att han skulle ”härska över” dem. När Jakob vid ett tillfälle sände Josef för att han skulle se till sina halvbröder som vallade småboskap och de fick se honom på långt håll, började de därför smida planer på att dräpa honom. Men Ruben, som ville rädda Josefs liv, föreslog att de skulle kasta honom i en torr cistern. (1Mo 37:2–24)

När en karavan med ismaeliter senare närmade sig övertygade Juda – tydligtvis i Rubens frånvaro – de andra om att det var bättre att sälja Josef till dessa köpmän än att dräpa honom. (1Mo 37:25–27) Trots att Josef bad att de skulle visa medlidande, sålde de honom för 20 silverstycken (motsvarande 380 kr, om det var siklar). (1Mo 37:28; 42:21) Även om Juda av allt att döma gjorde detta för att rädda Josefs liv och försäljningen senare visade sig bli till välsignelse för alla inblandade, begick Juda, liksom de andra, en allvarlig synd som länge tyngde hans samvete. (1Mo 42:21, 22; 44:16; 45:4, 5; 50:15–21) (Under den mosaiska lagen, som längre fram gavs till israeliterna, var en sådan överträdelse belagd med dödsstraff; 2Mo 21:16.) När bröderna sedan lurade Jakob till att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur var Juda också med på det. (1Mo 37:31–33) Juda var vid det tillfället omkring 20 år.

Judas familj. Det verkar som om Juda efter den här händelsen flyttade från sina bröder. Han slog upp sitt tält i närheten av adullamiten Hira, och tydligtvis utvecklades ett vänskapsförhållande dem emellan. Vid den här tiden gifte sig Juda med kanaanén Shuas dotter, och med henne fick han tre söner, Er, Onan och Shela. Den yngste, Shela, föddes i Aksib. (1Mo 38:1–5)

Senare valde Juda en kvinna som hette Tamar som hustru åt sin förstfödde, Er. På grund av sin ondska blev dock Er dödad av Jehova, och Juda uppmanade då sin andre son, Onan, att ingå svågeräktenskap med Tamar. Men även om Onan hade sexuellt umgänge med Tamar, ”lät han sin säd spillas på jorden för att inte ge avkomma åt sin bror”. På grund av detta lät Jehova också honom dö. Juda föreslog då Tamar att hon skulle återvända till sin fars hus och vänta tills Shela hade blivit vuxen. Men när Shela hade blivit vuxen lät Juda honom ändå inte gifta sig med Tamar, tydligtvis för att han var rädd för att också Shela skulle dö. (1Mo 38:6–11, 14)

När Tamar hörde att hennes svärfar, som nu hade blivit änkling, var på väg till Timnah, förklädde hon sig därför som en prostituerad och satte sig vid ingången till Enajim, som hon visste att Juda skulle passera. Han kände inte igen sin svärdotter utan trodde att det var en prostituerad och hade sexuellt umgänge med henne. När det längre fram blev känt att Tamar var havande, befallde Juda att hon skulle brännas på grund av att hon var sköka. Men när hon lade fram bevis för att det var han själv som hade gjort henne havande utbrast han: ”Hon är rättfärdigare än jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Shela.” Utan att veta om det hade Juda således i Shelas ställe blivit far till en arvsberättigad avkomma. Omkring sex månader senare födde Tamar tvillingarna Peres och Sera. Juda hade inget ytterligare sexuellt umgänge med henne. (1Mo 38:12–30)

Till Egypten för att skaffa mat. Någon tid senare fick man i det svältdrabbade Kanaan höra att det fanns mat i Egypten. Jakob sände därför dit tio av sina söner, däribland Juda, för att skaffa mat. Deras halvbror Josef innehade nu ställningen som Egyptens livsmedelsförvaltare. Han kände genast igen dem, men de kände inte igen honom. Han anklagade dem för att vara spioner, och när de nämnde Benjamin och bedyrade sin oskuld sade han att de inte fick komma tillbaka utan honom. Josef lät också binda en av sina halvbröder, Simeon, och höll honom som gisslan. (1Mo 42:1–25)

Jakob, som nu trodde att han hade mist både Josef och Simeon, var förståeligt nog ovillig att låta Benjamin följa med de andra sönerna till Egypten. Rubens känsloladdade ord om att Jakob kunde döda hans två söner om han inte återvände med Benjamin välbehållen gjorde inget större intryck på Jakob, möjligen för att Ruben tidigare hade visat sig vara opålitlig genom att kränka sin fars bihustru. (1Mo 35:22) Till slut lyckades Juda få sin fars samtycke genom att lova att han garanterade Benjamins säkerhet. (1Mo 42:36–38; 43:8–14)

När Jakobs söner senare var på väg hem efter att ha köpt spannmål i Egypten, blev de upphunna av Josefs förvaltare och anklagade för stöld (vilket i själva verket var en list från Josefs sida). När det föremål som påstods vara stulet blev funnet i Benjamins säck, följde männen med tillbaka och gick in i Josefs hus. Det var Juda som svarade på anklagelsen. Med vältalighet och stor uppriktighet talade han till förmån för Benjamin och sin far och bad att han själv skulle bli slav i stället för Benjamin. Josef blev så rörd av Judas uppriktiga vädjan att han inte längre kunde behärska sina känslor. I enrum tillsammans med sina bröder gav Josef sig till känna för dem. Först förlät han dem för att de hade sålt honom som slav, och sedan uppmanade han dem att hämta Jakob och komma tillbaka till Egypten, eftersom hungersnöden skulle vara i ytterligare fem år. (1Mo 44:1–45:13)

Längre fram, när Jakob och hela hans hushåll närmade sig Egypten, ”sände [han] Juda framför sig till Josef för att meddela upplysningar före sig till Gosen”. (1Mo 46:28)

”Den mäktigaste bland sina bröder”. Genom sin omsorg om sin åldrande far och sina ädla försök att bevara Benjamins frihet till priset av sin egen visade sig Juda vara ”den mäktigaste bland sina bröder”. (1Kr 5:2) Han var inte längre den Juda som i sin ungdom hade varit med om att plundra Sikem och handla orätt mot sin halvbror Josef och därefter föra sin egen far bakom ljuset. På grund av hans goda ledaregenskaper gav Jakob på sin dödsbädd honom en bättre välsignelse än de andra stamfäderna för Israels 12 stammar. (1Mo 49:8–12) Uppfyllelsen av denna välsignelse behandlas här nedan.

2. Den stam som utgick från Juda. Omkring 216 år efter det att Juda hade kommit till Egypten tillsammans med Jakobs hushåll hade antalet av stammens vapenföra män från 20 års ålder och uppåt ökat till 74 600, vilket var fler än i någon av de andra stammarna. (4Mo 1:26, 27) Mot slutet av den 40-åriga vandringen i vildmarken hade antalet mönstrade män i Judas stam ökat med 1 900. (4Mo 26:22)

Det var under ledning av Besalel av Judas stam och hans medhjälpare Oholiab av Dans stam som tältboningen och dess utrustning och redskap framställdes. (2Mo 35:30–35) Efter det att helgedomen var färdig fick Juda sin lägerplats på östra sidan om den, tillsammans med Isaskars stam och Sebulons stam. (4Mo 2:3–8)

Ledarroll från början. I Jakobs profetiska välsignelse hade Juda tilldelats en ledande roll (1Mo 49:8; jfr 1Kr 5:2), och detta började gå i uppfyllelse redan tidigt i stammens historia. Under hövdingen Nahson ledde Judas stam vandringen genom vildmarken. (4Mo 2:3–9; 10:12–14) Från denna stam kom också Kaleb, en av de två trogna spejare som fick komma in i det utlovade landet igen. Även om Kaleb hade kommit upp i åren deltog han aktivt i erövringen av det område som hade tilldelats Juda. Judas stam blev av Jehova Gud utsedd att leda kampen mot kanaanéerna, vilket den gjorde tillsammans med Simeons stam. (4Mo 13:6, 30; 14:6–10, 38; Jos 14:6–14; 15:13–20; Dom 1:1–20; jfr 5Mo 33:7.) Längre fram, återigen med Guds bemyndigande, ledde Juda straffexpeditionen mot Benjamins stam. (Dom 20:18)

Judas arvedel. Det område som tilldelades Judas stam gränsade i norr mot Benjamins och Dans område (Jos 15:5–11; 18:11), i öster mot Salthavet (Döda havet) (Jos 15:5) och i väster mot Stora havet (Medelhavet) (Jos 15:12). Den södra gränsen tycks ha gått från Döda havets sydspets i sydvästlig riktning till Akrabbimstigningen; därifrån fortsatte den till Zin, gick norrut till en plats i närheten av Kades-Barnea och gick till slut ut till Medelhavet via Hesron, Addar, Karka, Asmon och Egyptens regnflodsdal. (Jos 15:1–4) En del av Judas område – huvudsakligen området kring Beersheba – tilldelades simeoniterna. (Jos 19:1–9) Keniterna, en icke-israelitisk släkt som Mose var ingift i, bosatte sig också i Judas område. (Dom 1:16)

Det område som tilldelades Juda kan delas in i flera naturliga regioner. I söder ligger Negev, som till stor del är en platå med en höjd på mellan 450 och 600 meter över havsytan. Längs Medelhavskusten ligger Filisteiska slätten, med ett bälte av sanddyner som på vissa platser sträcker sig så långt som 6 kilometer in i landet. I forntiden fanns det på denna böljande slätt vingårdar, olivlundar och sädesfält. (Dom 15:5) Strax öster om kustslätten ligger ett kuperat område som i den södra delen når en höjd av omkring 450 meter och som genomskärs av många dalar. Detta är Shefela (som betyder ”lågland”), ett område som i forntiden var täckt av sykomorträd. (1Ku 10:27) Det kan betraktas som ett lågland bara i jämförelse med Judas bergsområde, som ligger längre österut och har höjder som varierar mellan 600 och 1 000 meter över havsytan. De ofruktbara östra sluttningarna i Judas bergsområde utgör Judas vildmark.

Under Josuas ledning hade kanaanéernas makt tydligen brutits i det område som tilldelades Juda. Men eftersom israeliterna uppenbarligen inte hade upprättat några garnisoner, verkar det som om de ursprungliga invånarna återvände till Hebron, Debir och andra städer, troligen medan israeliterna krigade på andra platser. Dessa städer måste därför erövras på nytt. (Jfr Jos 12:7, 10, 13; Dom 1:10–15.) Däremot blev invånarna på lågslätten, vilka hade välutrustade stridsvagnar, inte bortdrivna. Detta omfattade utan tvivel filistéerna i Gat och Ashdod. (Jos 13:2, 3; Dom 1:18, 19)

Under domartiden och under Sauls tid. Under den oroliga domartiden hemföll Juda liksom de övriga stammarna gång på gång åt avgudadyrkan. Jehova tillät därför de kringliggande nationerna, särskilt ammoniterna och filistéerna, att tränga in i Judas område. (Dom 10:6–9) På Simsons tid hade Juda inte bara förlorat kontrollen över de filisteiska städerna Gaza, Ekron och Ashkelon, utan filistéerna hade dessutom blivit deras överherrar. (Dom 15:9–12) Det var tydligtvis först på Samuels tid som Judas område återerövrades från filistéerna. (1Sa 7:10–14)

När Samuel hade smort Saul av Benjamins stam till Israels förste kung, kämpade Judas män lojalt under hans ledning. (1Sa 11:5–11; 15:3, 4) De flesta striderna var mot filistéerna (1Sa 14:52), som tydligtvis återigen hade fått övertaget över israeliterna. (1Sa 13:19–22) Men efter hand försvagades deras makt. Med Jehovas hjälp vann Saul och hans son Jonatan flera segrar över dem i området mellan Mikmas och Ajalon. (1Sa 13:23–14:23, 31) När filistéerna längre fram invaderade Juda led de ett nytt nederlag, sedan den unge herden David, som tillhörde Judas stam, hade dödat deras tvekampskämpe Goljat. (1Sa 17:4, 48–53) Kung Saul satte därefter David, som tidigare hade blivit smord till att bli Israels näste kung, över de israelitiska krigsmännen. Som härförare stödde David lojalt Saul och vann ytterligare segrar över filistéerna. (1Sa 18:5–7) Vid den här tiden var Judas stam som ”en lejonunge” på så vis att denna stam, representerad av David, ännu inte hade fått kungamakten. (1Mo 49:9)

Även när Saul började betrakta David som ett hot mot sin kungamakt och förklarade honom fredlös, förblev David lojal mot Saul som Jehovas smorde. Han tog aldrig parti för Israels fiender, och han tillfogade inte Saul någon skada och tillät inte heller andra att göra det. (1Sa 20:30, 31; 24:4–22; 26:8–11; 27:8–11; 30:26–31) I stället kämpade han mot Israels fiender. Vid ett tillfälle räddade David staden Kegila i Juda från filistéerna. (1Sa 23:2–5)

Jakobs profetiska välsignelse uppfylls i förbindelse med David. Till slut var Guds tid inne när kungamakten skulle överföras från Benjamins stam till Judas stam. Efter Sauls död kom Judas män till Hebron och smorde David till kung. De andra stammarna höll sig dock till Sauls hus och gjorde hans son Is-Boset till kung över sig. Det blev flera sammandrabbningar mellan dessa två riken till dess Abner, som var Is-Bosets starkaste stöd, gick över till David. Kort därefter mördades Is-Boset. (2Sa 2:1–4, 8, 9; 3:1–4:12)

När David därefter blev kung över hela Israel, kom alla ”Jakobs söner”, dvs. alla Israels stammar, och prisade Juda och kastade sig ner inför Judas representant som tecken på att de erkände honom som kung. Därmed kunde David dra upp mot Jerusalem, även om staden huvudsakligen låg i Benjamins område, och inta fästet Sion för att göra staden till sin huvudstad. I det stora hela uppförde sig David berömvärt. På grund av honom blev därför Judas stam prisad för sin rättvisa och sin rättfärdighet och även för det stammen gjorde för hela nationen, till exempel att den värnade den nationella säkerheten, vilket Jakob hade förutsagt i den profetiska välsignelse som han uttalade på sin dödsbädd. Det kan verkligen sägas att Judas hand var på hans ”fienders nacke” när David underkuvade filistéerna (som två gånger hade försökt störta honom som kung i Sion), liksom moabiterna, araméerna, edoméerna, amalekiterna och ammoniterna. Under Davids regering kom således Israels gränser att innesluta hela det område som Gud hade sagt att hans folk skulle få. (1Mo 49:8–12; 2Sa 5:1–10, 17–25; 8:1–15; 12:29–31)

Eftersom Jehova ingick ett evigt förbund om ett kungarike med David, behöll Judas stam spiran och befälhavarstaven i 470 år. (1Mo 49:10; 2Sa 7:16) Men det var bara då David och Salomo regerade som det fanns ett enat kungarike, då alla Israels stammar kastade sig ner inför Juda. På grund av Salomos avfall mot slutet av sin regering rev Jehova bort tio av stammarna från Judas näste kung, Rehabeam, och gav dem till Jerobeam. (1Ku 11:31–35; 12:15–20) Det var bara leviterna och Benjamins stam och Judas stam som förblev lojala mot Davids hus. (1Ku 12:21; 2Kr 13:9, 10)

3. Juda som ett rike, vilket bestod av Judas stam och Benjamins stam. (2Kr 25:5) Efter Salomos död bildade de övriga tio stammarna ett oberoende rike under efraimiten Jerobeam.

Strax därefter, under Rehabeams femte år, trängde den egyptiske kungen Sisak in i Judas rike och intog flera befästa städer och nådde ända fram till Jerusalem. (1Ku 14:25, 26; 2Kr 12:2–9)

Under en period på omkring 40 år, när Judas kungar Rehabeam, Abiam (Abia) och Asa regerade, var det ofta konflikter mellan Juda och Israel. (1Ku 14:30; 15:7, 16) Men Asas efterträdare, Jehosafat, knöt släktskapsband med den onde kung Ahab i Israel genom att Jehosafats son Jehoram gifte sig med Ahabs dotter Atalja. Detta betydde fred mellan de två kungarikena, men det blev katastrofala följder för Juda. Under Ataljas inflytande gjorde Jehoram sig skyldig till avfall. Under hans regering trängde filistéerna och araberna in i Juda och förde bort och dödade alla hans söner utom Jehoahas (Ahasja), den yngste av dem. När Ahasja blev kung följde också han den onda Ataljas direktiv. Efter Ahasjas våldsamma död lät Atalja döda hela kungaätten utom det lilla barnet Jehoas, som var den rättmätige arvingen till Davids tron. Han hölls gömd, utan tvivel genom Guds försyn, och överlevde därigenom. Under tiden härskade troninkräktaren Atalja som drottning tills hon blev avrättad på översteprästen Jehojadas befallning. (2Kr 18:1; 21:1, 5, 6, 16, 17; 22:1–3, 9–12; 23:13–15)

I början av sin regering gjorde Jehoas det som var rätt i Jehovas ögon, men efter översteprästen Jehojadas död övergav han den sanna tillbedjan. (2Kr 24:2, 17, 18) Också Jehoas son Amazja började bra, men han avvek längre fram från rättfärdighetens väg. Under hans regering blev det, efter flera år av fredlig samexistens mellan tiostammarsriket och Judas rike, återigen krig mellan de båda rikena, och Juda led ett förödmjukande nederlag. (2Kr 25:1, 2, 14–24) Näste kung i Juda, Ussia (Asarja), gjorde det som var rätt i Jehovas ögon, bortsett från att han gick in i helgedomen för att bränna rökelse. Hans efterträdare, Jotam, visade sig vara en trogen kung. Men Jotams son Ahas blev känd för att utöva avgudadyrkan i stor utsträckning. (2Kr 26:3, 4, 16–20; 27:1, 2; 28:1–4)

Under Ahas regering invaderades Juda av edoméerna och filistéerna och även av det norra riket, Israel, och Aram. En allians mellan araméerna och israeliterna hotade rentav att avsätta Ahas och göra en man som inte var av Davids släkt till kung i Juda. Trots att profeten Jesaja försäkrade att detta inte skulle ske, mutade den trolöse Ahas den assyriske kungen Tiglat-Pileser III för att han skulle komma till undsättning. Denna oförståndiga handling ledde till att Juda lades under assyriernas tunga ok. (2Kr 28:5–21; Jes 7:1–12)

Ahas son Hiskia återställde den sanna tillbedjan och gjorde uppror mot Assyriens kung. (2Ku 18:1–7) På grund av detta invaderade Sanherib Juda och erövrade många befästa städer. Men Jerusalem intogs aldrig, för under en natt slog en ängel ihjäl 185 000 man i assyriernas läger. Förödmjukad återvände Sanherib till Nineve. (2Ku 18:13; 19:32–36) Omkring åtta år tidigare, 740 f.v.t., hade tiostammarsriket upphört att existera i och med att dess huvudstad, Samaria, fallit för assyrierna. (2Ku 17:4–6)

Judas näste kung, Hiskias son Manasse, återinförde avgudadyrkan. Men när den assyriske kungen förde honom som fånge till Babylon ångrade han sig, och efter att ha återvänt till Jerusalem genomförde han religiösa reformer. (2Kr 33:10–16) Hans son Amon återgick emellertid till avgudadyrkan. (2Kr 33:21–24)

Den sista omfattande kampanjen mot avgudadyrkan kom under Amons son Josias regering. Men då var det för sent för att få folket i allmänhet att visa sann ånger. Jehova beslöt därför att Juda och Jerusalem fullständigt skulle ödeläggas. Till slut blev Josia själv dödad när han försökte tvinga tillbaka de egyptiska styrkorna vid Megiddo, när de var på väg för att hjälpa assyrierna vid Karkemish. (2Ku 22:1–23:30; 2Kr 35:20)

De fyra sista kungarna i Juda – Jehoahas, Jehojakim, Jehojakin och Sidkia – visade sig vara dåliga kungar. Farao Neko avsatte Jehoahas, pålade Judas rike böter och gjorde Jehoahas bror Jehojakim till kung. (2Ku 23:31–35) Längre fram, tydligtvis efter åtta års styre, blev Jehojakim vasall under Babylons kung, Nebukadnessar, som tidigare hade besegrat egyptierna vid Karkemish. I tre år tjänade Jehojakim Babylons kung, men sedan gjorde han uppror. (2Ku 24:1; Jer 46:2) Därefter drog Nebukadnessar upp mot Jerusalem, tydligtvis i syfte att föra den upproriske kungen som fånge till Babylon. (2Kr 36:6) Men Jehojakim dog innan han kunde föras till Babylon. Bibeln säger inget om hur han dog. Hans son Jehojakin blev kung, och efter att ha regerat i bara tre månader och tio dagar överlämnade han sig åt Nebukadnessar och blev tillsammans med andra i kungafamiljen och flera tusen av sina undersåtar förd i landsflykt till Babylon. Nebukadnessar satte därefter Sidkia, Jehojakins farbror, på Judas tron. (2Ku 24:6, 8–17; 2Kr 36:9, 10)

I sitt nionde år som vasallkung gjorde Sidkia uppror mot Babylon och hoppades få militär hjälp från Egypten. (2Ku 24:18–25:1; 2Kr 36:11–13; Hes 17:15–21) Nebukadnessar drog därför ut mot Juda med sina styrkor och belägrade Jerusalem i 18 månader tills stadens murar slutligen blev genombrutna. Sidkia flydde men togs till fånga, och hans söner dödades inför hans ögon innan han själv gjordes blind. Månaden efter fördes flertalet av de överlevande i landsflykt. Men några få ”av det ringa folket” i Juda fick bli kvar i landet, och Gedalja sattes till ståthållare över dem. Men efter mordet på honom flydde folket till Egypten. I sjunde månaden 607 f.v.t. låg således Judas land fullständigt öde. (2Ku 25:1–26; för närmare upplysningar, se artiklar om de enskilda kungarna.)

Herraväldet gick inte förlorat. Det sorgliga slut som Judas rike fick betyder dock inte att spiran eller befälhavarstaven för alltid hade vikit från Judas stam. Enligt den profetia som Jakob uttalade på sin dödsbädd skulle Judas stam frambringa en evig arvinge till kungariket, en som kallades Silo, som betyder ”han vilkens det (den) är”, ”han som det (den) tillhör”. (1Mo 49:10) Innan Judas rike omstörtades var det därför lämpligt att Jehova genom Hesekiel riktade följande ord till Sidkia: ”Ta av turbanen, och lyft av kronan. Detta skall inte mer vara detsamma. Gör det som är lågt högt, och gör den höge låg. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Inte heller detta skall tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” (Hes 21:26, 27) Den som har den lagliga rätten är Jesus Kristus, Guds Son, vilket framgår av ängeln Gabriels ord till den judiska jungfrun Maria omkring 600 år senare. (Lu 1:31–33) Det är således lämpligt att Jesus Kristus bär titeln ”Lejonet som är av Judas stam”. (Upp 5:5)

Judas rike i jämförelse med det norra riket. Judas rike var mycket stabilare än det norra riket och bestod cirka 133 år längre. Det var flera faktorer som bidrog till detta: 1) Till följd av Guds förbund med David förblev den kungliga släktlinjen obruten i Juda, medan det i det norra riket inte ens var hälften av kungarna som efterträddes av sin son. 2) Det aronitiska prästerskapet som fortsatte att tjäna i templet i Jerusalem hade Jehovas välsignelse och gjorde det lättare för den trolösa nationen att vända om till honom. (2Kr 13:8–20) I det norra riket däremot menade man att det var nödvändigt att införa och upprätthålla kalvdyrkan för att bevara oberoendet av Juda, något som tydligtvis var orsaken till att det aldrig gjordes några försök att utrota kalvdyrkan. (1Ku 12:27–33) 3) Fyra av de 19 kungarna i Juda – Asa, Jehosafat, Hiskia och Josia – visade mycket stor hängivenhet när det gäller den sanna tillbedjan och genomförde stora religiösa reformer.

Båda rikenas historia illustrerar emellertid det dåraktiga i att försumma Jehovas bud och att sätta sin förtröstan till militära allianser. Något annat som betonas är det tålamod som Jehova visade mot sitt olydiga folk. Gång på gång sände han sina profeter för att få folket att ändra sinne, men ofta ignorerades deras varningar. (Jer 25:4–7) Några av de profeter som tjänade i Juda var Semaja, Iddo, Asarja, Oded, Hanani, Jehu, Elieser, Jahasiel, Mika, Hosea, Jesaja, Sefanja, Habackuk och Jeremia. (Se ISRAEL nr 2 och 3.)

Efter landsflykten. År 537 f.v.t., när Cyrus förordning om att israeliterna skulle få återvända till Judas land och återuppbygga templet trädde i kraft, var tydligtvis de olika stammarna representerade bland dem som kom tillbaka till sitt hemland. (Esr 1:1–4; Jes 11:11, 12) I överensstämmelse med profetian i Hesekiel 21:27 kom ingen kung i Davids släktlinje att regera över det hemvändande folket. Det är också värt att lägga märke till att det inte talas om någon svartsjuka mellan stammarna, vilket visar att Efraim och Juda verkligen hade blivit ett. (Jes 11:13)

4. Tydligtvis samma person som leviten Hodavja (Hodeva), vars söner återvände till Jerusalem tillsammans med Serubbabel. (Esr 2:40; 3:9; Neh 7:43)

5. En levit som finns med i uppräkningen av dem som återvände tillsammans med Serubbabel. (Neh 12:1, 8)

6. En av de leviter som sände bort sina utländska hustrur tillsammans med sönerna. (Esr 10:23, 44)

7. En benjaminit som bodde i Jerusalem efter landsflykten och som tjänade som tillsyningsman i staden. (Neh 11:7, 9)

8. En av dem som deltog i det processionståg som Nehemja anordnade efter det att Jerusalems mur hade blivit återuppbyggd. (Neh 12:31, 34)

9. En präst och musiker som deltog i processionståget i samband med invigningen av Jerusalems återuppbyggda mur. (Neh 12:31, 35, 36)