-
JudaInsikt i Skrifterna, band 1
-
-
”Den mäktigaste bland sina bröder”. Genom sin omsorg om sin åldrande far och sina ädla försök att bevara Benjamins frihet till priset av sin egen visade sig Juda vara ”den mäktigaste bland sina bröder”. (1Kr 5:2) Han var inte längre den Juda som i sin ungdom hade varit med om att plundra Sikem och handla orätt mot sin halvbror Josef och därefter föra sin egen far bakom ljuset. På grund av hans goda ledaregenskaper gav Jakob på sin dödsbädd honom en bättre välsignelse än de andra stamfäderna för Israels 12 stammar. (1Mo 49:8–12) Uppfyllelsen av denna välsignelse behandlas här nedan.
-
-
JudaInsikt i Skrifterna, band 1
-
-
Ledarroll från början. I Jakobs profetiska välsignelse hade Juda tilldelats en ledande roll (1Mo 49:8; jfr 1Kr 5:2), och detta började gå i uppfyllelse redan tidigt i stammens historia. Under hövdingen Nahson ledde Judas stam vandringen genom vildmarken. (4Mo 2:3–9; 10:12–14) Från denna stam kom också Kaleb, en av de två trogna spejare som fick komma in i det utlovade landet igen. Även om Kaleb hade kommit upp i åren deltog han aktivt i erövringen av det område som hade tilldelats Juda. Judas stam blev av Jehova Gud utsedd att leda kampen mot kanaanéerna, vilket den gjorde tillsammans med Simeons stam. (4Mo 13:6, 30; 14:6–10, 38; Jos 14:6–14; 15:13–20; Dom 1:1–20; jfr 5Mo 33:7.) Längre fram, återigen med Guds bemyndigande, ledde Juda straffexpeditionen mot Benjamins stam. (Dom 20:18)
-
-
JudaInsikt i Skrifterna, band 1
-
-
Jakobs profetiska välsignelse uppfylls i förbindelse med David. Till slut var Guds tid inne när kungamakten skulle överföras från Benjamins stam till Judas stam. Efter Sauls död kom Judas män till Hebron och smorde David till kung. De andra stammarna höll sig dock till Sauls hus och gjorde hans son Is-Boset till kung över sig. Det blev flera sammandrabbningar mellan dessa två riken till dess Abner, som var Is-Bosets starkaste stöd, gick över till David. Kort därefter mördades Is-Boset. (2Sa 2:1–4, 8, 9; 3:1–4:12)
När David därefter blev kung över hela Israel, kom alla ”Jakobs söner”, dvs. alla Israels stammar, och prisade Juda och kastade sig ner inför Judas representant som tecken på att de erkände honom som kung. Därmed kunde David dra upp mot Jerusalem, även om staden huvudsakligen låg i Benjamins område, och inta fästet Sion för att göra staden till sin huvudstad. I det stora hela uppförde sig David berömvärt. På grund av honom blev därför Judas stam prisad för sin rättvisa och sin rättfärdighet och även för det stammen gjorde för hela nationen, till exempel att den värnade den nationella säkerheten, vilket Jakob hade förutsagt i den profetiska välsignelse som han uttalade på sin dödsbädd. Det kan verkligen sägas att Judas hand var på hans ”fienders nacke” när David underkuvade filistéerna (som två gånger hade försökt störta honom som kung i Sion), liksom moabiterna, araméerna, edoméerna, amalekiterna och ammoniterna. Under Davids regering kom således Israels gränser att innesluta hela det område som Gud hade sagt att hans folk skulle få. (1Mo 49:8–12; 2Sa 5:1–10, 17–25; 8:1–15; 12:29–31)
Eftersom Jehova ingick ett evigt förbund om ett kungarike med David, behöll Judas stam spiran och befälhavarstaven i 470 år. (1Mo 49:10; 2Sa 7:16) Men det var bara då David och Salomo regerade som det fanns ett enat kungarike, då alla Israels stammar kastade sig ner inför Juda.
-