När Jakob på sin dödsbädd välsignade sina 12 söner, var Isaskar den sjätte som mottog faderns välsignelse: ”Isaskar är en starkknotad åsna som ligger ner mellan de båda sadelpåsarna. Och han skall se att viloplatsen är god och att landet är ljuvligt, och han skall böja sin skuldra för att bära bördor, och han skall bli underkastad tvångsarbete som slav.” (1Mo 49:14, 15) Med den här välsignelsen pekade Jakob inte bara ut vissa karaktärsdrag hos Isaskar och händelser i hans liv, utan liksom då han välsignade de övriga bröderna förutsade han något som skulle känneteckna hela stammen och sådant som avkomlingarna skulle vara med om ”i dagarnas slutskede”. (1Mo 49:1)

När Jakobs son Isaskar liknades vid ”en starkknotad åsna”, syftade det uppenbart på en egenskap som kännetecknade såväl personen som stammen. (1Mo 49:14, 15) Det land som tilldelades stammen var verkligen ”ljuvligt”, en fruktbar del av Palestina, passande för jordbruk. Isaskar tycks ha accepterat det slit som sådant arbete innebar. Villigheten framgår av orden om att han skulle ”böja sin skuldra för att bära bördor”. Så även om stammen inte utmärkte sig på något särskilt sätt, kunde den uppenbarligen lovordas för att den tog på sig den ansvarsbörda som den fått.