ALTARE

En konstruktion eller upphöjning där det frambärs offer eller bränns rökelse i förbindelse med tillbedjan av den sanne Guden eller en annan gudom. Det hebreiska ordet mizbẹach (altare) kommer från verbroten zavạch (slakta, offra, frambära slaktoffer) och betecknar således egentligen en slakt- eller offerplats. (1Mo 8:20; 5Mo 12:21; 16:2) Det grekiska ordet thysiastẹ̄rion (altare) kommer på liknande sätt från verbroten thỵō, som också betyder ”slakta”, ”offra”, ”frambära slaktoffer”. (Mt 22:4; Mk 14:12; Apg 14:18) Det grekiska ordet bōmọs avser ett altare åt en falsk gud. (Apg 17:23)

Första gången det talas om ett altare i Bibeln är efter den stora översvämningen, när Noa byggde ”ett altare åt Jehova” och offrade brännoffer på det. (1Mo 8:20) De enda offer som nämns före översvämningen var de som Kain och Abel frambar, och även om det inte sägs att de använde altaren är det troligt att de gjorde det. (1Mo 4:3, 4)

Abraham byggde ett altare i Sikem (1Mo 12:7), ett mellan Betel och Aj (1Mo 12:8; 13:3), ett i Hebron (1Mo 13:18) och även ett på det berg (tydligtvis berget Moria) där han offrade en bagge som Gud gav honom att offra i stället för Isak (1Mo 22:9–13). Bara vid det sistnämnda tillfället sägs det uttryckligen att Abraham frambar ett offer på altaret, men grundbetydelsen av det hebreiska ordet antyder att offer frambars på samtliga altaren. Isak byggde senare ett altare i Beersheba (1Mo 26:23, 25), och Jakob byggde altaren i Sikem och i Betel (1Mo 33:18, 20; 35:1, 3, 7). Dessa altaren som patriarkerna byggde var utan tvivel av samma slag som de altaren som Gud senare nämnde i lagförbundet, dvs. upphöjningar av jord eller av ohuggen natursten. (2Mo 20:24, 25)

Mose byggde ett altare efter segern över Amalek och gav det namnet Jehova-Nissi, som betyder ”Jehova är min signal (signalstång)”. (2Mo 17:15, 16) När lagförbundet ingicks med Israel byggde Mose ett altare vid foten av berget Sinai, och offer frambars på det. Blodet från offren stänktes på altaret, på boken och på folket. På så sätt gjordes förbundet giltigt och trädde i kraft. (2Mo 24:4–8; Heb 9:17–20)

Tältboningens altaren. När tältboningen uppfördes byggdes två altaren efter Guds anvisningar. Brännoffersaltaret (också kallat kopparaltaret [2Mo 39:39]) tillverkades av akacieträ och hade formen av en ”ihålig låda”, tydligen utan lock och botten. Det var 2,2 m långt, 2,2 m brett och 1,3 m högt och hade ”horn” som sköt ut från de fyra övre hörnen. Alla ytor var överdragna med koppar. Ett galler, eller nätverk, av koppar sattes ”under altarets kant, inuti”, och nådde ”till mitten av altaret”. På de fyra hörnen, nära gallret, satt fyra ringar, och det verkar vara dessa ringar som de båda kopparöverdragna bärstängerna av akacieträ fördes in i när altaret skulle bäras. Det kan innebära att det fanns en springa i två av altarets sidor, så att det kunde sättas in ett platt galler med ringar som stack ut på båda sidor. Det råder stor oenighet bland forskare angående detta, och många anser att det troligen fanns två uppsättningar ringar och att de ringar som bärstängerna fördes in i var fästa direkt på utsidan av altaret. Dessutom tillverkades kopparredskap som tillhörde altaret: hinkar och skovlar för askan, skålar till att samla upp offerdjurens blod, gafflar till köttet samt fyrfat. (2Mo 27:1–8; 38:1–7, 30; 4Mo 4:14)

Det här kopparaltaret för brännoffer ställdes framför ingången till tältboningen. (2Mo 40:6, 29) Eftersom det var förhållandevis lågt, behövdes det inte nödvändigtvis någonting för att komma intill det, men för att underlätta hanteringen av offren är det möjligt att man höjde nivån på marken runt altaret eller byggde en ramp upp till det. (Jfr 3Mo 9:22, där det sägs att Aron ”steg ... ner” sedan han framburit offer.) Med tanke på att djuret slaktades ”vid altarets norra sida” (3Mo 1:11), att ”platsen för fettaskan” som avlägsnades från altaret låg ”österut” (3Mo 1:16) och att kopparkaret för tvättning stod väster om altaret (2Mo 30:18) borde logiskt sett en sådan uppgång till altaret ha varit placerad vid södra sidan, som var den enda fria sidan.

Rökelsealtaret. Rökelsealtaret (också kallat ”altaret av guld” [2Mo 39:38]) var också gjort av akacieträ, och den övre ytan och sidorna var överdragna med guld. Upptill fanns det hela vägen runt en bård av guld. Altaret var 44,5 cm långt, 44,5 cm brett och 89 cm högt. Det hade ”horn” som sköt ut från de fyra övre hörnen, precis som brännoffersaltaret hade. Två guldringar där man förde in de guldöverdragna bärstängerna av akacieträ satt nedanför guldbården på två motsatta sidor av altaret. (2Mo 30:1–5; 37:25–28) På detta altare brändes en särskild rökelse två gånger om dagen, morgon och kväll. (2Mo 30:7–9, 34–38) I andra bibelställen nämns det att ett rökelsekar, eller ett fyrfat, användes när man brände rökelse, och tydligen användes sådana också i förbindelse med rökelsealtaret. (3Mo 16:12, 13; Heb 9:4; Upp 8:5; jfr 2Kr 26:16, 19.) Rökelsealtaret stod inne i tältboningen omedelbart framför förhänget till det allra heligaste. Det sägs därför att det stod ”framför Vittnesbördets ark”. (2Mo 30:1, 6; 40:5, 26, 27)

Helgandet och användningen av tältboningens altaren. Under installationsceremonin smordes och helgades båda altarna. (2Mo 40:9, 10) Vid detta tillfälle, och även senare när vissa syndoffer frambars, ströks något av det offrade djurets blod på hornen på brännoffersaltaret, och resten av blodet hälldes ut vid foten av altaret. (2Mo 29:12; 3Mo 8:15; 9:8, 9) Mot slutet av installationsceremonin togs något av smörjelseoljan och blodet på altaret och stänktes på Aron och hans söner och deras kläder för att de skulle bli helgade. (3Mo 8:30) Helgandet av brännoffersaltaret tog sammanlagt sju dagar. (2Mo 29:37) När andra brännoffer, gemenskapsoffer och skuldoffer frambars stänktes blodet runt om på altaret, men när fåglar offrades stänktes eller pressades blodet ut på altarets sida. (3Mo 1:5–17; 3:2–5; 5:7–9; 7:2) Sädesoffer brändes på altaret till ”en rogivande lukt” för Jehova. (3Mo 2:2–12) Det som blev över av sädesoffret åts upp av översteprästen och hans söner nära altaret. (3Mo 10:12) Varje år på försoningsdagen renades och helgades altaret genom att översteprästen tog något av offerdjurens blod och strök det på altarhornen och genom att han stänkte något av blodet sju gånger på altaret. (3Mo 16:18, 19)

Vid alla djuroffer brändes delar av djuret på altaret, och därför hölls hela tiden en eld brinnande, den fick aldrig slockna. (3Mo 6:9–13) När man skulle bränna rökelse hämtades elden från altaret. (4Mo 16:46) Bara Aron och de av hans avkomlingar som inte hade något lyte fick tjäna vid altaret. (3Mo 21:21–23) De övriga leviterna var bara medhjälpare. Den som närmade sig altaret och inte var en avkomling av Aron skulle dödas. (4Mo 16:40; 18:1–7) Kora och hans anhängare tillintetgjordes därför att de inte respekterade denna anvisning från Gud, och de kopparfyrfat som de hade tagit hamrades ut till tunna metallplåtar som man överdrog altaret med som en påminnelse om att enbart de som var av Arons avkomma fick närma sig altaret. (4Mo 16:1–11, 16–18, 36–40)

En gång om året bringade man försoning också för rökelsealtaret av guld genom att stryka offerblod på dess horn. Man gjorde på samma sätt när syndoffer frambars för prästerna. (2Mo 30:10; 3Mo 4:7)

När altarna transporterades från en plats till en annan, vilket var Kehats söners uppgift, var både rökelsealtaret och brännoffersaltaret övertäckta. Rökelsealtaret var täckt med en blå duk och med sälskinn, och brännoffersaltaret var täckt med en duk av purpurrödfärgad ull och med sälskinn. (4Mo 4:11–14; se TÄLTBONINGEN.)

Altarna i templet. Innan Salomos tempel invigdes frambar israeliterna sina offer på kopparaltaret som hade byggts i vildmarken och som nu stod på offerhöjden i Gibeon. (1Ku 3:4; 1Kr 16:39, 40; 21:29, 30; 2Kr 1:3–6) Det kopparaltare som sedan byggdes till templet täckte en 16 gånger så stor yta som det altare som hade byggts för tältboningen. Det var 8,9 m långt, 8,9 m brett och 4,5 m högt. (2Kr 4:1) Eftersom det var så högt var det nödvändigt att ha något slags uppgång till det. Enligt Guds lag fick prästerna inte gå upp till altaret på trappsteg, för att deras nakenhet inte skulle blottas över altaret. (2Mo 20:26) Somliga menar att de benkläder av linne som Aron och hans söner hade på sig upphävde denna föreskrift och gjorde det möjligt att använda trappsteg. (2Mo 28:42, 43) Men det är troligt att man använde en sluttande ramp som uppgång till brännoffersaltaret. Josephus antyder att det tempelaltare som Herodes senare byggde hade en sådan uppgång. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 225 [v, 6]) Om altaret i templet var placerat på samma sätt som altaret i tältboningen, fanns rampen troligen på södra sidan av altaret. ”Det gjutna havet”, där prästerna tvättade sig, var i så fall praktiskt placerat, eftersom det också låg mot söder. (2Kr 4:2–5, 9, 10) I övrigt finns det inte någon närmare beskrivning av altaret i templet, eftersom det utan tvivel var byggt efter samma mönster som altaret i tältboningen.

Altaret stod på berget Moria på den plats där David tidigare hade byggt ett altare för tillfälligt bruk. (2Sa 24:21, 25; 1Kr 21:26; 2Kr 8:12; 15:8) Enligt traditionen var det också på den platsen som Abraham hade försökt offra Isak. (1Mo 22:2) Offerdjurens blod hälldes ut vid foten av altaret, och det är troligt att det fanns en ledning eller kanal av något slag som ledde bort blodet från tempelområdet. Det sägs att Herodes tempel hade något liknande i anslutning till altarets sydvästra horn, och i klippan på tempelområdet har man funnit en öppning som leder till en underjordisk kanal som slutar i Kidrondalen.

Rökelsealtaret i templet var tillverkat av cederträ, men det verkar ha varit enda skillnaden mellan det och rökelsealtaret i tältboningen. Det var också överdraget med guld. (1Ku 6:20, 22; 7:48; 1Kr 28:18; 2Kr 4:19)

Vid invigningen av templet bad Salomo en bön framför brännoffersaltaret, och när han hade slutat be kom eld ner från himlen och förtärde offren på altaret. (2Kr 6:12, 13; 7:1–3) Trots att detta kopparaltare täckte en yta på nästan 80 m² var det för litet för det enorma antalet offer som frambars vid det tillfället, och därför helgades en del av förgården för det ändamålet. (1Ku 8:62–64)

Mot slutet av Salomos regeringstid och när Rehabeam och Abiam regerade försummades brännoffersaltaret, och därför ansåg kung Asa att det var nödvändigt att han ”satte i stånd Jehovas altare” igen. (2Kr 15:8) Kung Ussia slogs med spetälska för att han försökte bränna rökelse på rökelsealtaret. (2Kr 26:16–19) Kung Ahas förde brännoffersaltaret åt sidan och ersatte det med ett hedniskt altare. (2Ku 16:14) Men hans son Hiskia såg till att kopparaltaret och dess redskap renades, helgades och togs i bruk igen. (2Kr 29:18–24, 27; se TEMPEL.)

Altaren efter landsflykten. Det första som de återvändande judarna byggde i Jerusalem under Serubbabels och översteprästen Jesuas ledning var brännoffersaltaret. (Esr 3:2–6) Så småningom byggdes också ett nytt rökelsealtare.

Den syriske kungen Antiochos Epifanes förde bort rökelsealtaret, och två år senare (168 f.v.t.) uppförde han ett altare ovanpå Jehovas stora altare och frambar offer åt Zeus på det. (1 Mackabéerboken 1:20–61, 2000) Judas Mackabaios (Mackabeus) byggde sedan ett nytt altare av ohuggna stenar och satte också rökelsealtaret på plats igen. (1 Mackabéerboken 4:44–49, 2000)

Brännoffersaltaret i Herodes tempel var byggt av ohuggna stenar och var enligt Josephus 50 alnar långt, 50 alnar brett och 15 alnar högt. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 225 [v, 6]) Men enligt den judiska Mishna (Middot 3:1) var altaret inte så stort. Det var det här altaret som Jesus hänvisade till några gånger. (Mt 5:23, 24; 23:18–20) Det finns ingen beskrivning av rökelsealtaret i detta tempel, men altaret omnämns i Lukas 1:11, där det sägs att en ängel stod på högra sidan om det när han visade sig för Sakarja som blev far till Johannes döparen.

Altaret i Hesekiels tempel. I templet i Hesekiels syn stod brännoffersaltaret också framför templet (Hes 40:47), men det såg inte ut som de tidigare altarna. Det bestod av flera delar som stod ovanpå varandra och blev mindre eller smalare för varje nivå. Måtten anges i alnar (här den långa alnen, som var 51,8 cm). Altarets sockel var en aln hög och hade en uppstående kant som var ett fingerspann hög (möjligen 26 cm) och som gick hela vägen runt så att det bildades ett slags ränna eller kanal, kanske för att samla upp det blod som hälldes ut. (Hes 43:13, 14) På själva sockeln, men en aln från dess ytterkant, vilade en annan del som var två alnar hög (ca 1 m). Den tredje delen var indragen ytterligare en aln och var fyra alnar hög (ca 2 m). Denna del hade också hela vägen runt en uppstående kant som var en halv aln hög (26 cm) och som möjligen bildade en andra ränna eller fungerade som en skyddande kant. Ovanpå denna del låg sedan den fyra alnar höga altarhärden, också den en aln längre in i förhållande till delen under. På altarhärden fanns fyra ”horn”. Trappsteg från östra sidan ledde upp till altarhärden. (Hes 43:14–17) Precis som med altaret som byggdes i vildmarken skulle man frambära offer på det här altaret i sju dagar för att bringa försoning för det och inviga det. (Hes 43:19–26) Den 1 nisan varje år skulle man bringa försoning för altaret och resten av helgedomen. (Hes 45:18, 19) Den ström av livgivande vatten som Hesekiel såg flyta ut från templet rann österut och passerade söder om altaret. (Hes 47:1)

Rökelsealtaret nämns inte uttryckligen i denna syn. Men beskrivningen av ”ett altare av trä” i Hesekiel 41:22, och i synnerhet uttalandet om ”bordet som står inför Jehova”, tyder på att det rör sig om rökelsealtaret och inte skådebrödsbordet. (Jfr 2Mo 30:6, 8; 40:5; Upp 8:3.) Detta altare var tre alnar högt (ca 1,5 m) och två alnar långt (ca 1 m) och sannolikt också två alnar brett.

Andra altaren. Eftersom de flesta efter den stora översvämningen inte fortsatte att utöva den rena tillbedjan tillsammans med Noa, byggdes det rimligtvis många altaren för falsk tillbedjan, och utgrävningar i Kanaan, i Mesopotamien och på andra platser visar att det fanns sådana altaren redan i äldsta tider. I sina fåfänga försök att förbanna Israel byggde Bileam altaren på tre olika platser, sju altaren på varje plats. (4Mo 22:40, 41; 23:4, 14, 29, 30)

Israeliterna uppmanades att riva ner alla hedniska altaren och förstöra de heliga stoder och pålar som i allmänhet fanns uppställda bredvid dem. (2Mo 34:13; 5Mo 7:5, 6; 12:1–3) De skulle aldrig tillverka sådana och inte heller frambära sina barn som brännoffer, som kanaanéerna gjorde. (5Mo 12:30, 31; 16:21) Israeliterna skulle inte ha många altaren för tillbedjan av den ende sanne Guden utan bara ett, och det skulle stå på den plats som Jehova utvalde. (5Mo 12:2–6, 13, 14, 27; jfr detta med Babylon, där det enbart åt gudinnan Ishtar fanns 180 altaren.) När de hade gått över Jordan skulle de bygga ett altare av ohuggna stenar (5Mo 27:4–8), och Josua byggde det altaret på berget Ebal. (Jos 8:30–32) När de erövrade landområdena hade delats upp byggde Rubens, Gads och halva Manasses stam ett väl synligt altare vid Jordan. Det ledde till att de fick svårigheter med de övriga stammarna, tills det slogs fast att altaret inte var ett tecken på avfällighet utan bara skulle tjäna som en påminnelse om att de skulle vara trogna mot Jehova, den sanne Guden. (Jos 22:10–34)

Det byggdes också andra altaren, men de verkar ha byggts för speciella tillfällen och skulle inte användas i fortsättningen, och de byggdes i allmänhet i samband med att en ängel visade sig eller på en ängels befallning. Exempel på sådana altaren var altaret i Bokim och de altaren som Gideon och Manoa byggde. (Dom 2:1–5; 6:24–32; 13:15–23) I Betel byggde israeliterna ett altare när de hade samlats för att överlägga om hur de skulle förhindra att Benjamins stam dog ut, men det framgår inte av skildringen om detta hade Guds godkännande eller om israeliterna vid det tillfället bara gjorde ”det som var rätt i ... [deras] egna ögon”. (Dom 21:4, 25) Som Guds representant frambar Samuel ett offer i Mispa och byggde också ett altare i Rama. (1Sa 7:5, 9, 10, 17) Anledningen kan ha varit att det inte längre fanns något vittnesbörd om Jehovas närvaro i tältboningen i Silo sedan arken hade flyttats därifrån. (1Sa 4:4, 11; 6:19–21; 7:1, 2; jfr Ps 78:59–64.)

Altaren för tillfälligt bruk. Vid flera tillfällen byggdes altaren för tillfälligt bruk. Saul frambar till exempel ett offer i Gilgal och byggde ett altare i Ajalon. (1Sa 13:7–12; 14:33–35) I det förstnämnda fallet fördömdes han, eftersom han inte väntade tills Samuel kom och frambar offret, men det framgår inte av skildringen om det var passande att offren frambars på de här platserna.

David bad Jonatan förklara hans frånvaro från Sauls bord på nymånedagen med att han var i Betlehem för att vara med vid ett årligt slaktoffer för släkten. Men eftersom detta bara var ett svepskäl, vet man inte säkert om offerfesten verkligen ägde rum. (1Sa 20:6, 28, 29) När David längre fram var kung byggde han på Guds befallning ett altare på Aravnas (Ornans) tröskplats. (2Sa 24:18–25; 1Kr 21:18–26; 22:1) När det i 1 Kungaboken 9:25 sägs att Salomo frambar offer på altaret innebär det tydligtvis att han såg till att offren frambars, men offrandet utfördes av prästerna, som var bemyndigade att göra det. (Jfr 2Kr 8:12–15.)

När templet hade uppförts i Jerusalem stod altaret definitivt på den plats som Jehova hade valt ut, och det var dit israeliterna skulle komma. (5Mo 12:5) Elia använde ett altare under provet med baalsprofeterna på berget Karmel (1Ku 18:26–35), men bortsett från det var det nu bara i samband med avfällighet som det byggdes andra altaren. Salomo var den förste som gjorde sig skyldig till sådan avfällighet genom att han lät sig påverkas av sina utländska hustrur. (1Ku 11:3–8) Jerobeam, den förste kungen i det norra riket (Israel), försökte hindra sina undersåtar att bege sig till templet i Jerusalem genom att han byggde altaren i Betel och Dan. (1Ku 12:28–33) En profet förutsade då att präster som tjänstgjorde vid altaret i Betel skulle bli dödade när Josia var kung i Juda och att människoben skulle brännas på altaret. Som ett förebud om detta rämnade altaret, och profetian gick senare fullständigt i uppfyllelse. (1Ku 13:1–5; 2Ku 23:15–20; jfr Am 3:14.)

När kung Ahab regerade fanns det många hedniska altaren i Israel. (1Ku 16:31–33) När Ahas var kung i Juda fanns det altaren ”i varje hörn i Jerusalem” och många ”offerhöjder”. (2Kr 28:24, 25) Manasse gick så långt att han byggde altaren i Jehovas hus och altaren för tillbedjan av ”himlens hela här” på templets förgård. (2Ku 21:3–5)

Trogna kungar förstörde ibland dessa avgudiska altaren (2Ku 11:18; 23:12, 20; 2Kr 14:3; 30:14; 31:1; 34:4–7), men Jeremia kunde ändå före Jerusalems fall säga: ”Ty så många som dina städer är, så många har dina gudar blivit, Juda; och så många som Jerusalems gator är, så många altaren har ni satt upp åt skamligheten, altaren för att frambära rökoffer åt Baal.” (Jer 11:13)

Under landsflykten och på apostlarnas tid. Elefantinepapyrerna visar att de judar som vid tiden för landsflykten i Babylon flydde till Elefantine i Övre Egypten byggde ett tempel och ett altare där, och några hundra år senare gjorde judarna i närheten av Leontopolis detsamma. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 62–68 [iii, 1]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VII, 420–432 [x, 2, 3]) Detta senare tempel med dess altare byggdes av prästen Onias i ett försök att uppfylla profetian i Jesaja 19:19, 20.

Under det första århundradet v.t. nämnde aposteln Paulus i sitt tal till athenarna ett altare med inskriften ”Åt en okänd Gud”. (Apg 17:23) Det finns gott om historiska uppgifter som bekräftar att det fanns sådana altaren. Filosofen Apollonios från Tyana besökte Athen någon tid efter Paulus och uppges enligt Filostratos ha sagt: ”Det är ett långt större vittnesbörd om vishet och sans att tala gott om alla gudarna, särskilt i Athen, där man reser altaren till ära även för okända gudar.” (The Life of Apollonius of Tyana, VI, III) Geografen Pausanias, som levde på 100-talet v.t., berättar att han längs vägen från hamnen Faleron till Athen hade lagt märke till flera ”altaren åt gudar som kallades okända och åt heroer”. Han berättar också om ”ett altare åt okända gudar” i Olympia. (Periegesis tes Hellados [Beskrivning av Grekland], Attika, I, 4; Elis I, XIV, 8) Ett liknande altare upptäcktes 1909 i Pergamon på Demetertemplets område.

Förebildlig betydelse. I Hebréerbrevet, kapitlen 8 och 9, visar aposteln Paulus att allt i förbindelse med tjänsten vid tältboningen och templet hade en förebildlig betydelse. (Heb 8:5; 9:23) Vad de två altarna förebildade framgår av upplysningar i de kristna grekiska skrifterna. Brännoffersaltaret representerade Guds ”vilja”, dvs. hans villighet att godta sin enfödde Sons fullkomliga människoliv som ett offer. (Heb 10:5–10) Att altaret stod framför ingången till helgedomen understryker att tro på Jesu lösenoffer är en förutsättning för att bli godkänd av Gud. (Joh 3:16–18) Att det bara fanns ett enda offeraltare är i överensstämmelse med Kristi ord: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Det harmonierar också med de många bibelställen som visar att enhet skulle vara ett av den kristna trons tydliga kännetecken. (Joh 14:6; Mt 7:13, 14; 1Kor 1:10–13; Ef 4:3–6; lägg också märke till profetiorna i Jes 56:7 och 60:7 om att människor ur alla nationer skulle komma till Guds altare.)

Somliga flydde till altaret och grep tag i hornen i hopp om att få beskydd. Men Guds lag föreskrev att en uppsåtlig mördare skulle tas ”om det så är från mitt altare, ty han måste dö”. (2Mo 21:14; jfr 1Ku 1:50–53; 2:28–34.) Psalmisten sjöng: ”I oskuld tvättar jag mina händer, och runt ditt altare vill jag gå, Jehova.” (Ps 26:6)

Somliga till bekännelsen kristna har använt Hebréerna 13:10 som grund för att bygga bokstavliga altaren, men sammanhanget visar att det ”altare” som Paulus talar om inte är bokstavligt utan symboliskt. (Heb 13:10–16) I McClintock och Strongs Cyclopedia (1981, bd I, sid. 183) sägs det om de första kristna: ”När apologeterna i forna tider blev smädade för att de varken hade tempel, altaren eller helgedomar, svarade de bara: ’Helgedomar och altaren har vi inte.’” I en kommentar till Hebréerna 13:10 sägs det i Word Studies in the New Testament (M. R. Vincent, 1957, bd IV, sid. 567): ”Det är ett misstag att man i den kristna ordningen försökt finna någon uttrycklig motsvarighet till altaret – såsom korset, nattvardsbordet eller Kristus själv. Snarare är det så att allt som är förbundet med detta att närma sig Gud – offer, försoning, förlåtelse, godkännande och frälsning – sammanfattas och uttrycks bildligt genom ett altare, alldeles som det judiska altaret var den punkt där alla dessa begrepp strålade samman.” De hebreiska profeterna fördömde kraftigt att man byggde många altaren. (Jes 17:7, 8) Hosea sade att Efraim hade ”skaffat sig många altaren för att synda” (Hos 8:11; 10:1, 2, 8; 12:11), Jeremia sade att Judas synd var inristad ”på deras altarens horn” (Jer 17:1, 2), och Hesekiel förutsade att de som tillbad falska gudar skulle bli dödade och ligga slagna ”runt omkring deras altaren” (Hes 6:4–6, 13).

Tillkännagivanden om Guds domar förbinds också profetiskt med det sanna altaret. (Jes 6:5–12; Hes 9:2; Am 9:1) ”Under altaret” ropar på ett bildligt sätt själarna av dem som slaktats på grund av att de vittnat till förmån för Gud: ”Hur länge, suveräne Herre, du som är helig och sann, skall du avhålla dig från att döma och utkräva hämnd för vårt blod på dem som bor på jorden?” (Upp 6:9, 10; jfr Upp 8:5; 11:1; 16:7.)

I Uppenbarelseboken 8:3, 4 förbinds rökelsealtaret av guld med de rättfärdigas böner. Bland judarna var det vanligt att be ”vid den timme rökelseoffret frambars”. (Lu 1:9, 10; jfr Ps 141:2.) Att det bara fanns ett enda rökelsealtare svarar också mot att de kristna grekiska skrifterna stakar ut en enda väg till Gud. (Joh 10:9; 14:6; 16:23; Ef 2:18–22; se OFFER.)