I motsats därtill offrade Kain ”några av markens frukter”. Jehova godtog Abels offer, men ”han [såg] inte med något gillande på Kain och på hans offergåva”. (1 Moseboken 4:3–5) Varför inte det?

Somliga pekar på att Abels offergåva var några av hans ”småboskaps förstlingar”, under det att Kains bara var ”några av markens frukter”. Men problemet var inte det slags produkt som Kain offrade, för i redogörelsen heter det att Jehova ”såg med gillande på Abel och hans offergåva”, men med ogillande ”på Kain och på hans offergåva”. Jehova såg alltså i första hand till den offrandes hjärtetillstånd. Vad märkte han, när han gjorde detta? I Hebréerna 11:4 heter det att Abel frambar sitt offer ”genom tro”. Kain saknade tydligen den tro som gjorde Abels offergåva godtagbar.

I motsats därtill hade Kain troligen inte ägnat mer än en flyktig tanke åt den offergåva han frambar. ”Hans offergåva var bara ett erkännande av att Gud var en välgörare”, enligt vad en bibelkommentator på 1800-talet ansåg. ”Det visade tydligt att han inte erkände någon verklig klyfta mellan honom och hans Skapare och inte heller behovet av att bekänna synd eller beroende av en försoning.”

Som förstfödd kan Kain vidare förmätet ha ansett att han var den utlovade säden, som skulle förgöra Ormen, Satan. Eva kunde också ha närt sådana ärelystna förväntningar på sin förstfödde son. (1 Moseboken 4:1) Men om detta var vad Kain och Eva förväntade, tog de givetvis gruvligt miste.

Hur det nu än förhöll sig med den saken, berättas det om Kain när han insåg att hans offergåva blivit förkastad: ”Kain upptändes av stor vrede, och hans uppsyn började bli modfälld.” (1 Moseboken 4:5) Kain slog in på en kurs som ledde mot en katastrof.