Hur vi frambär godtagbara offer åt Jehova

EN GÅNG i tiden kunde man iaktta ett märkligt fenomen vid östra ingången till Edens trädgård.a Mäktiga keruber stod på vakt där, och den hotfulla anblicken av dem gjorde det klart att ingen borde våga sig på att passera. Lika avskräckande var den flammande klingan av ett roterande svärd, som nattetid sannolikt spred ett kusligt sken bland de omgivande träden. (1 Moseboken 3:24) Detta skådespel var säkert fängslande, men eventuella iakttagare stannade likväl på respektfullt avstånd.

Kain och Abel kan mycket väl ha besökt platsen många gånger. Eftersom de var födda åt Adam och Eva utanför trädgården, kunde de bara spekulera över hur det hade varit att leva i paradiset, som deras föräldrar en gång gjorde, med dess välbevattnade, frodiga grönska och rikliga tillgång på frukt och grönsaker. Det lilla som nu kunde ses av Eden torde ha verkat obrukat och överväxt.

Adam och Eva hade säkerligen förklarat för sina barn varför trädgården var ovårdad och varför de hade tvingats lämna den. (1 Moseboken 2:17; 3:6, 23) Hur otillfredsställda måste inte Kain och Abel ha känt sig! De kunde se trädgården men inte komma in i den. De var så nära paradiset och ändå så långt ifrån det. De var fläckade av ofullkomlighet, och det var inget som Kain och Abel kunde göra någonting åt.

Det förhållande som rådde mellan deras föräldrar kunde inte förbättra saken. När Gud dömde Eva, sade han: ”Din åtrå kommer att stå till din man, och han kommer att härska över dig.” (1 Moseboken 3:16) I överensstämmelse med den profetian torde Adam nu ha utövat sin makt över sin hustru och behandlade henne kanske inte längre som en kamrat och hjälpare. Och Eva tycktes visa ett ohälsosamt beroende av sin man. En kommentar går så långt som till att beskriva hennes ”åtrå” som ”ett till sjukdom gränsande begär”.

I vilken utsträckning denna äktenskapliga situation påverkade pojkarnas respekt för föräldrarna nämns det inget om i Bibeln. Det är emellertid tydligt att Adam och Eva blev ett störande exempel för sina barn.

De valde olika vägar

Abel blev så småningom herde, och Kain ägnade sig åt jordbruk. (1 Moseboken 4:2) När Abel vallade sina får, hade han utan tvivel mycket tid till att fundera på den märkliga profetia som uttalats innan hans föräldrar blev utdrivna från Eden: ”Jag kommer att sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han kommer att krossa huvudet på dig, och du kommer att krossa hälen på honom.” (1 Moseboken 3:15) Abel måste ha undrat: ”Hur kommer Guds löfte om att säden skall krossa ormen att verkställas, och hur kommer hälen att krossas på säden?”

Efter någon tid, förmodligen sedan Kain och Abel gott och väl blivit vuxna, frambar de var sitt offer åt Jehova. Eftersom Abel var herde, var det inte förvånande att han frambar ”några av sin småboskaps förstlingar, ja deras fettstycken”. I motsats därtill offrade Kain ”några av markens frukter”. Jehova godtog Abels offer, men ”han [såg] inte med något gillande på Kain och på hans offergåva”. (1 Moseboken 4:3–5) Varför inte det?

Somliga pekar på att Abels offergåva var några av hans ”småboskaps förstlingar”, under det att Kains bara var ”några av markens frukter”. Men problemet var inte det slags produkt som Kain offrade, för i redogörelsen heter det att Jehova ”såg med gillande på Abel och hans offergåva”, men med ogillande ”på Kain och på hans offergåva”. Jehova såg alltså i första hand till den offrandes hjärtetillstånd. Vad märkte han, när han gjorde detta? I Hebréerna 11:4 heter det att Abel frambar sitt offer ”genom tro”. Kain saknade tydligen den tro som gjorde Abels offergåva godtagbar.

I det här sammanhanget är det värt att lägga märke till att Abels offergåva inbegrep utgjutandet av blod. Han kan helt riktigt ha dragit den slutsatsen att Guds löfte om en säd som skulle få hälen krossad skulle vara förenat med offret av ett liv. Abels offergåva var därför en anhållan om försoning, och genom den uttryckte han sin tro på att Gud i sinom tid skulle tillhandahålla ett försoningsoffer för synder.

I motsats därtill hade Kain troligen inte ägnat mer än en flyktig tanke åt den offergåva han frambar. ”Hans offergåva var bara ett erkännande av att Gud var en välgörare”, enligt vad en bibelkommentator på 1800-talet ansåg. ”Det visade tydligt att han inte erkände någon verklig klyfta mellan honom och hans Skapare och inte heller behovet av att bekänna synd eller beroende av en försoning.”

Som förstfödd kan Kain vidare förmätet ha ansett att han var den utlovade säden, som skulle förgöra Ormen, Satan. Eva kunde också ha närt sådana ärelystna förväntningar på sin förstfödde son. (1 Moseboken 4:1) Men om detta var vad Kain och Eva förväntade, tog de givetvis gruvligt miste.

I Bibeln sägs det inte hur Jehova visade att han godkände Abels offergåva. Somliga menar att den förtärdes av eld från himlen. Hur det nu än förhöll sig med den saken, berättas det om Kain när han insåg att hans offergåva blivit förkastad: ”Kain upptändes av stor vrede, och hans uppsyn började bli modfälld.” (1 Moseboken 4:5) Kain slog in på en kurs som ledde mot en katastrof.

Jehovas förmaning och Kains reaktion

Jehova resonerade med Kain. ”Varför är du upptänd av vrede, och varför har din uppsyn blivit modfälld?” frågade han. Detta gav Kain utmärkt tillfälle att granska sina känslor och motiv. ”Om du tar dig för att göra gott”, fortsatte Jehova, ”kommer det då inte att bli en upphöjelse? Men om du inte tar dig för att göra gott, är det synd som hukar sig vid ingången, och till dig står dess åtrå; och kommer du för din del att få herraväldet över den?” — 1 Moseboken 4:6, 7. (Se rutan på sidan 23.)

Kain lyssnade inte. I stället förde han ut Abel till ett fält och mördade honom. När Jehova senare frågade var Abel kunde vara, förvärrade Kain sin synd med en lögn. ”Jag vet inte”, svarade han. ”Är jag min brors vaktare?” — 1 Moseboken 4:8, 9.

Både före och efter mordet på Abel vägrade Kain att ta sig för ”att göra gott”. Kain valde att låta synden få herraväldet över sig, och för detta blev han förvisad från det område där den mänskliga familjen bodde. Ett ”tecken”, förmodligen ett högtidligt påbud, fastställdes så att ingen skulle hämnas Abels död genom att döda Kain. — 1 Moseboken 4:15.

Kain byggde sedan en stad och gav den namn efter sin son. Det är inte förvånande att hans avkomlingar blev kända för sitt våld. Till sist upphörde Kains släktlinje, när den stora översvämningen på Noas tid sopade bort alla orättfärdiga människor. — 1 Moseboken 4:17–24; 7:21–24.

Den bibliska berättelsen om Kain och Abel bevarades inte helt enkelt som förströelseläsning. Orden blev i stället ”skrivna till vår undervisning”, och berättelsen är ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning”. (Romarna 15:4; 2 Timoteus 3:16) Vad kan vi lära oss av denna berättelse?

En lärdom för oss

I likhet med Kain och Abel inbjuds de kristna i våra dagar att till Gud frambära ett offer — inte ett bokstavligt brännoffer, utan ”ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. (Hebréerna 13:15) Detta sker för närvarande världen över, när Jehovas vittnen predikar de goda nyheterna om Guds kungarike i mer än 230 länder. (Matteus 24:14) Tar du del i det verket? Då kan du vara säker på att ”Gud ... inte [är] orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn”. — Hebréerna 6:10.

Liksom i fallet med Kains och Abels offergåvor bedöms ditt offer inte efter hur det ter sig till det yttre — till exempel bara efter antalet timmar du använder i tjänsten. Jehova ser djupare. I Jeremia 17:10 heter det att han ”utforskar hjärtat” och även ”prövar njurarna”, de djupaste tankarna, känslorna och motiven hos en person. Den verkliga frågan är alltså motivet, inte mängden. Vare sig ett offer är stort eller litet är det alltså värdefullt för Gud när det kommer från ett hjärta som motiveras av kärlek. — Jämför Markus 12:41–44 med 114:3–9.

Samtidigt bör vi vara medvetna om att Jehova inte kommer att godta bristfälliga offer, lika lite som han godtog Kains halvhjärtade offer. (Malaki 1:8, 13) Jehova kräver att du ger honom ditt allra bästa, att du tjänar honom av allt ditt hjärta, all din själ, allt ditt sinne och all din styrka. (Markus 12:30) Gör du det? Då har du all anledning att betrakta ditt offer med tillfredsställelse. Paulus skrev: ”Må var och en pröva sin egen gärning, och sedan skall han ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre.” — Galaterna 6:4.

Kain och Abel fick samma uppfostran. Men tid och omständigheter gav var och en tillfälle att utveckla sina personliga särdrag. Kains inställning försämrades steg för steg genom avundsjuka, tävlan och vredesutbrott.

I motsats därtill blev Abel ihågkommen av Gud som en rättfärdig man. (Matteus 23:35) Abels beslutsamhet att behaga Gud oberoende av kostnaden gjorde att han blev annorlunda än de otacksamma i hans familj — Adam, Eva och Kain. I Bibeln får vi veta att även om Abel dog, ”talar han ännu”. Hans trogna tjänst för Gud är en del av den bestående historiska redogörelse som Bibeln innehåller. Må vi följa Abels exempel genom att ständigt frambära godtagbara offer åt Gud. — Hebréerna 11:4.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 23]

Ett mönster för kristna rådgivare

”VARFÖR är du upptänd av vrede, och varför har din uppsyn blivit modfälld?” Med den frågan resonerade Jehova vänligt med Kain. Han tvingade inte Kain att ändra sig, för Kain hade moralisk handlingsfrihet. (Jämför 5 Moseboken 30:19.) Men Jehova tvekade dock inte att ange konsekvenserna av Kains egensinniga handlingssätt. Han varnade Kain: ”Om du inte tar dig för att göra gott, är det synd som hukar sig vid ingången, och till dig står dess åtrå.” — 1 Moseboken 4:6, 7.

Det är värt att lägga märke till att trots denna kraftiga tillrättavisning behandlade Jehova inte Kain som ett ”hopplöst fall”. I stället underrättade han Kain om de välsignelser som väntade honom, om han ändrade sitt handlingssätt, och han uttryckte tillförsikt till att Kain kunde övervinna detta problem, om han valde att göra det. ”Om du tar dig för att göra gott”, sade Jehova, ”kommer det då inte att bli en upphöjelse?” Han frågade också Kain om hans mordiska vrede: ”Kommer du för din del att få herraväldet över den?”

I våra dagar bör äldste i den kristna församlingen efterlikna Jehovas exempel. Som vi lägger märke till i 2 Timoteus 4:2, måste de ibland ”tillrättavisa” och ”förebrå med kraft”, rättframt ange konsekvenserna av en felandes egensinniga handlingssätt. Samtidigt bör de äldste ”förmana”. Det grekiska ordet parakalẹo betyder ”uppmuntra”. ”Förmaningen är inte skarp, polemisk eller kritisk”, konstateras det i Theological Dictionary of the New Testament. ”Det förhållandet att tröst kan vara en annan betydelse pekar i samma riktning.”

Betecknande nog kan ett besläktat grekiskt ord, parạkletos, syfta på en hjälpare eller en försvarare i en juridisk sak. Även när äldste ger tydliga tillrättavisningar, bör de därför komma ihåg att de är hjälpare, inte motståndare, till den som behöver råd. Likt Jehova bör de äldste vara positiva och ha tillförsikten att den som får råd kan få herraväldet över problemet. — Jämför Galaterna 6:1.

Sist och slutligen är det givetvis den enskildes sak att tillämpa förmaningen. (Galaterna 6:5; Filipperna 2:12) Rådgivare kan finna att en del inte rättar sig efter varningarna, alldeles som Kain valde att inte bry sig om tillrättavisningen som Skaparen själv gav. Men när de äldste har efterliknat Jehova, det fullkomliga mönstret för kristna rådgivare, kan de vara säkra på att de har gjort vad de skall.