PI-HAHIROT

[Pi-Hạhirot]

Israeliternas sista lägerplats innan de gick över Röda havet. (4Mo 33:7, 8) När de låg lägrade vid ”Etham vid randen av vildmarken” (2Mo 13:20), fick Mose befallning av Jehova Gud att de skulle ”vända om och slå läger framför Pi-Hahirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal-Sefon”. (2Mo 14:1, 2) Om man i dag visste var Migdol och Baal-Sefon låg, skulle det inte vara svårt att säga var Pi-Hahirot låg. Men den kunskapen har man inte, och de försök man har gjort att förbinda dessa namn och namnet Pi-Hahirot med platser längs det forntida Egyptens östra gräns har inte lett till något avgörande resultat. Den bästa grunden till att få en viss uppfattning om Pi-Hahirots läge tycks därför vara vissa andra geografiska förhållanden som nämns i själva berättelsen.

Pi-Hahirot låg vid Röda havet på en plats där den enda möjligheten för israeliterna att undkomma den framryckande egyptiska hären var att fly genom havet. Havet måste på detta ställe ha varit tillräckligt djupt för att det skulle kunna klyvas, så att det blev en väg ”mitt igenom havet” med vattenmassorna stående som en ”mur” på båda sidor. (2Mo 14:16, 21, 22) Det finns ingen plats norr om Suezviken där detta skulle ha varit möjligt. Många forskare i vår tid stöder visserligen teorin att israeliternas övergång ägde rum i området vid de grunda Bittersjöarna som börjar 25 km norr om Suez. Men den uppfattningen innebär antingen att man förnekar att övergången var ett underverk (genom att man påstår att israeliterna bara gick genom ett sumpområde) eller att man antar att Röda havet i forna tider nådde ända upp till området vid Bittersjöarna och att vattnet där var mycket djupare på den tiden. Arkeologiska vittnesbörd tyder dock på att vattennivån i stort sett inte har förändrats sedan forna tider.

Den plats som föreslogs av forskare på 1800-talet tycks därför fortfarande vara den som stämmer bäst med beskrivningen i Bibeln. Pi-Hahirot låg troligen på den smala slätten längs sydöstra foten av Jabal Ataqah, 20 km sydväst om Suez. Det är möjligt att israeliterna började övergången vid den udde som kallas Ras Ataqah och att de gick över på havsbottnen till en plats nära oasen Ayun Musa på den motsatta stranden. Havsbottnen i det här området sluttar jämnt från båda sidor på grund av rev som sträcker sig 3 km ut från båda stränderna. På det djupaste stället, mitt emellan stränderna, är det 15 m djupt. Avståndet från den ena sidan till den andra är 10 km. Det fanns därför gott om plats för de uppskattningsvis tre miljoner israeliterna att gå över på havsbottnen samtidigt som faraos militärstyrkor försökte hinna upp dem i den passage som hade blivit till genom ett underverk. (Se UTTÅGET UR EGYPTEN [Färdvägen för uttåget].)

Den här teorin stämmer på det hela taget med den skildring som ges av Josephus, en judisk historiker i det första århundradet v.t. Han säger att israeliterna före övergången var ”innestängda mellan otillgängliga berg och hafvet”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], II, 324 [xv, 3]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 187) Att israeliterna vände om från Etham till den plats som beskrivs här ovan stämmer också med Jehovas profetia om att farao skulle säga om dem: ”De flackar förvirrade omkring i landet. Vildmarken har stängt dem inne.” (2Mo 14:3) Detta kan knappast stämma in på någon plats norr om Suez. Om Pi-Hahirot låg i närheten av Jabal Ataqah, var det även möjligt för faraos här att snabbt komma i kapp israeliterna genom att ta en ofta använd väg från Memfis (som troligen var Egyptens huvudstad då) till Sinaihalvön. (2Mo 14:4–9)

Denna identifiering av Pi-Hahirot stämmer med de geografiska upplysningarna, men den måste betraktas som preliminär tills den eventuellt bekräftas i framtiden.