Varför vi bör undvika att klaga och knota
JUBLET hade vänts i förtvivlan på bara några veckor. Israeliternas första glädje över sin nyvunna frihet från slaveriet i Egypten hade förbytts i ett småaktigt knotande över maten. Redan i andra månaden efter det att de hade kommit ut ur Egypten sade medlemmarna av den missnöjda nationen att de föredrog slaveriet framför det hårda livet i vildmarken. Denna klagande anda urholkade under de följande månaderna deras beslutsamhet att lyda Jehova och grusade den generationens utsikter att få komma in i det utlovade landet. — 2 Moseboken 16:1—3; 4 Moseboken 14:26—30.
Benägenheten för att klaga har naturligtvis aldrig varit begränsad till en enda generation eller ett enda folk. Vem klagar inte ibland över arbetet, maten, vädret, barnen, grannarna eller de höga levnadskostnaderna? Människans ofullkomlighet tycks göra henne benägen att klaga. — Romarna 5:12; Jakob 3:2.
Varför har vi då så lätt för att klaga? Vi kanske känner oss modfällda, besvikna eller sjuka. Att klaga skulle då kunna vara ett sätt att få utlopp för besvikelsen, eller också skulle det kunna vara ett indirekt sätt att säga: ”Det där skulle jag klara mycket bättre!” Ibland kan klagomål bottna i personliga motsättningar. Det finns naturligtvis också tillfällen då vi har skäl att klaga.
Men vad orsaken än är, kan en klagande anda vara mycket destruktiv om den håller i sig, vilket fallet med israeliterna tydligt visar. En person skulle kunna bli en som ständigt klagar och kanske till och med knotar över Jehovas sätt att göra saker och ting. Varför är detta så farligt? Och hur bör man ta itu med befogade klagomål?
Befogade klagomål
Om vår orsak till klagomål inte är av allvarligare natur, är den första fråga vi bör ställa oss: Kan jag kärleksfullt överse med problemet? Det är sant att vi kan ha en giltig orsak till klagomål mot någon, kanske till och med mot en medtroende. Han kan ha behandlat oss ovänligt eller orättvist. Men kommer saken att bli bättre om vi klagar för andra om den orättvisa behandling som vi blivit utsatta för? Hur rekommenderar Bibeln oss att handla? I Kolosserna 3:13 sägs det: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.” Så även om ett klagomål kan vara befogat, rekommenderar Bibeln att vi har en förlåtande inställning i stället för en klagande anda. — Matteus 18:21, 22.
Men hur är det då om saken är så allvarlig att man helt enkelt inte kan överse med den? Det kan då vara motiverat att framföra ett klagomål. När ett välgrundat ”klagoskri” steg upp till Jehova beträffande Sodom och Gomorra, vidtog han åtgärder för att ta itu med de skamliga förhållandena i dessa dekadenta städer. (1 Moseboken 18:20, 21) Ett annat befogat klagomål väcktes kort efter pingsten år 33 v.t. Vid den dagliga matutdelningen till behövande änkor favoriserades de hebreisktalande kvinnorna. Detta väckte förståeligt nog förtrytelse bland de grekisktalande änkorna. Klagomålet nådde så småningom apostlarnas öron, och de organiserade genast en grupp ansvarskännande män för att rätta till problemet. — Apostlagärningarna 6:1—6.
Förordnade kristna äldste i våra dagar bör likaså se till att de inte dröjer med att vidta nödvändiga åtgärder när allvarliga problem kommer till deras kännedom. Som det sägs i Ordspråken 21:13: ”Den som tillstoppar sitt öra för den ringes klagoskri, han själv kommer också att ropa och inte få svar.” I stället för att ignorera ett befogat klagomål bör de äldste lyssna och visa medkänsla och förståelse. Å andra sidan kan vi alla samarbeta genom att framföra allvarligare klagomål till de äldste i stället för att tala om dem med alla som vill lyssna.
Men de flesta av oss måste uppriktigt medge att det finns tillfällen då vår mänskliga ofullkomlighet får oss att klaga i onödan. Att vi närmare betraktar israeliternas beteende i vildmarken kommer att hjälpa oss att inse faran med att låta ett tillfälligt knotande trappas upp till en klagande anda.
Hur Gud betraktar personer som klagar
Israeliternas knotande angående mat avslöjar två faror med klagande. För det första är det smittosamt. Bibeln förklarar att ”Israels söners hela menighet började knota mot Mose och Aron i vildmarken”. (2 Moseboken 16:2) Till en början var det förmodligen bara några få som klagade över bristen på mat, men snart klagade de alla.
För det andra är det ofta så att de som klagar förstorar upp problemet. I det här fallet påstod israeliterna att de skulle ha haft det bättre i Egypten, där de kunde äta så mycket bröd och kött som de ville. De klagade över att de hade blivit förda ut i vildmarken för att dö av hunger. — 2 Moseboken 16:3.
Var israeliternas situation verkligen så kritisk? Det är möjligt att deras livsmedelsförråd började tryta, men Jehova hade förutsett problemet, och i sinom tid gav han dem manna för att tillgodose deras fysiska behov. Deras överdrivna klagomål avslöjade en total brist på förtröstan på Gud. När de var i Egypten hade de med rätta klagat över de svåra förhållandena. (2 Moseboken 2:23) Men när Jehova sedan befriade dem från slaveriet, började de klaga över maten. Detta knotande var obefogat. ”Era knotanden är inte riktade mot oss, utan mot Jehova”, sade Mose varnande. — 2 Moseboken 16:8.
Israeliternas klagande inställning gjorde sig påmind gång på gång. Efter mindre än ett år klagade de över det manna som Gud försett dem med. (4 Moseboken 11:4—6) Kort därefter utlöste en dålig rapport från tio av de tolv israelitiska spejarna ett klagoskri över alla de faror som de menade var förbundna med erövringen av det utlovade landet. Folket gick så långt att de sade: ”Om vi bara hade dött i Egyptens land, eller om vi bara hade dött i denna vildmark!” (4 Moseboken 14:2) Vilken oerhörd brist på uppskattning! Det är inte underligt att Jehova sade till Mose: ”Hur länge kommer detta folk att handla respektlöst mot mig, och hur länge kommer de att fortsätta att inte sätta tro till mig?” (4 Moseboken 14:11) Dessa otacksamma kverulanter dömdes att vandra i vildmarken i 40 år, tills hela den generationen hade dött ut.
Aposteln Paulus påminner oss om detta exempel. Han varnar sina medkristna för att bli som dessa knotande israeliter som förgicks i vildmarken. (1 Korinthierna 10:10, 11) Det är således tydligt att ett omotiverat knotande och en klagande inställning kan undergräva vår tro och leda till att vi ådrar oss Jehovas misshag.
Jehova har emellertid tålamod med sina tjänare som någon gång kan klaga över nedslående omständigheter. När Elia flydde till berget Horeb på grund av den förföljelse som den onda drottning Isebel utsatte honom för, var han övertygad om att hans bana som profet var slut. Han hade fått den felaktiga uppfattningen att han var den ende i landet som fortfarande tillbad Jehova. För att stärka Elias tro lät Gud honom först se en demonstration av hans gudomliga makt. Sedan fick profeten veta att det fortfarande fanns 7.000 personer i Israel som troget tjänade Jehova och att det fanns mycket arbete kvar för honom att utföra. Elia glömde därför sina klagomål och fortsatte framåt med förnyad kraft. (1 Kungaboken 19:4, 10—12, 15—18) Om kristna äldste brukar urskillning, kan de likaså tala tröstande till trogna församlingsmedlemmar och hjälpa dem att inse sin roll i fråga om att främja Guds uppsåt. — 1 Thessalonikerna 5:14.
Hur man övervinner en klagande anda
Hur kan man då övervinna en klagande anda? Liksom påtagliga bevis för tobakens skadeverkningar kan kraftigt sporra en person att sluta röka, kan insikt om de negativa verkningarna av en klagande anda ge oss motiv att bryta en sådan vana.
Vilka fördelar får då de som övervinner en klagande anda? En stor fördel är att personer som undviker en klagande inställning kan betrakta saker och ting på ett skriftenligt och mer objektivt sätt. De som ständigt klagar och knotar betraktar inte problemet från Jehovas ståndpunkt. De klagande och knotande israeliterna glömde att Jehova Gud hade befriat dem från slaveriet och på ett mirakulöst sätt delat Röda havets vatten för dem. Deras negativa tänkesätt gjorde dem blinda för Guds makt och kraft och berövade dem deras glädje. Följden blev att de förlorade sin förtröstan på Jehova.
En person som kan göra en objektiv bedömning av sina problem har också lättare att urskilja när hans egna misstag är roten till hans svårigheter. Det är därför inte så troligt att han begår samma fel igen. Jeremia uppmanade sina israelitiska landsmän att inte klaga över de umbäranden som de fick utstå efter Jerusalems förstöring. Deras lidande var en direkt följd av deras egna synder, och detta var något som de måste förstå för att kunna ångra sig och vända tillbaka till Jehova. (Klagovisorna 3:39, 40) Lärjungen Judas uttryckte sig likaså fördömande mot de ”ogudaktiga människor” som förkastade Jehovas vägledning och var sådana som ständigt ”klagar över sin lott i livet”. — Judas, vers 3, 4, 16.
Den vise kung Salomo sade en gång träffande att ”ett hjärta som fröjdar sig gör gott som botemedel, men en ande som är nedslagen torkar ut benen i kroppen”. (Ordspråken 17:22) En klagande anda gör oss känslomässigt utarmade och berövar oss vår glädje. Den återspeglar pessimism, inte optimism. Men de som lär sig att tänka på och tala om sådant som är ”berömvärt” har ett glatt hjärta, vilket till och med kan få dem att må bättre. — Filipperna 4:8.
Vårt liv kommer utan tvivel att berikas om vi lär oss lägga märke till människors goda sidor i stället för deras tillkortakommanden. Vi kommer att bli lyckliga om vi försöker göra det bästa av svåra situationer i stället för att klaga över våra motgångar. Till och med prövningar kan bli en orsak till glädje, om vi betraktar dem som en möjlighet att stärka vår tro och vår uthållighet. — Jakob 1:2, 3.
Det är också viktigt att komma ihåg att när vi knotar, då skadar vi inte bara oss själva. Genom att vara sådana som ständigt klagar kan vi också undergräva andras tro. De tio israelitiska spejarnas dåliga rapport fick hela nationen att betrakta erövringen av det utlovade landet som ett hopplöst företag. (4 Moseboken 13:25—14:4) Vid ett annat tillfälle blev Mose så modfälld över folkets ständiga knotande att han bad att Jehova skulle ta hans liv. (4 Moseboken 11:4, 13—15) Men om vi talar om saker och ting på ett uppbyggande sätt, kan vi stärka andras tro och bidra till deras glädje. — Apostlagärningarna 14:21, 22.
Även om vi ibland kan känna oss frestade att klaga över våra arbetskamrater, vänner, familjemedlemmar eller till och med församlingsäldste, vill Jehova att hans folk skall ha ”intensiv kärlek till varandra”. En sådan kärlek får oss att överse med andras tillkortakommanden i stället för att framhäva deras fel och brister. (1 Petrus 4:8) Lyckligtvis kommer Jehova ihåg att vi är stoft och ger inte akt på våra missgärningar. (Psalm 103:13, 14; 130:3) Om vi alla försökte efterlikna hans exempel, skulle vi utan tvivel klaga mycket mindre.
När mänskligheten blir återställd till fullkomlighet, kommer ingen längre att ha orsak att klaga över sin lott i livet. Fram till den dagen måste vi motstå frestelsen att klaga på andra eller över våra egna prövosamma omständigheter. För att visa att vi förtröstar på Jehova och verkligen älskar våra medtroende bör vi försöka ”göra allting utan knotanden”. (Filipperna 2:14) Detta kommer att behaga Jehova och kommer också att bli till stor nytta för oss själva. Må vi alltså, för vårt eget och andras bästa, försöka vara sådana som inte klagar och knotar.
[Bild på sidan 20]
Till och med det manna som Gud mirakulöst försåg israeliterna med blev en orsak till klagomål för dem