Kapitel åtta

Skaparen har uppenbarat sig — till nytta för oss!

OMKRING tre miljoner människor stod framför ett högt berg på Sinaihalvön. Det dundrade och åskade, berget Sinai var insvept i moln, och marken skakade. Under sådana minnesvärda omständigheter fick Mose föra in det forntida Israel i ett reglerat förhållande till himlens och jordens Skapare. — 2 Moseboken, kapitel 19; Jesaja 45:18.

Men varför skulle universums Skapare uppenbara sig på ett speciellt sätt för en enskild nation, en förhållandevis obetydlig nation dessutom? Mose förklarade: ”Det var därför att Jehova älskade er, och därför att han höll det svurna uttalande som han hade svurit era förfäder.” — 5 Moseboken 7:6–8.

Det uttalandet visar att Bibeln inte bara innehåller fakta om universums ursprung och livets uppkomst på jorden, utan också många andra upplysningar. Den har mycket att säga om Skaparens handlande med människorna — i det flydda, i vår tid och i framtiden. Bibeln är världens mest lästa och mest spridda bok. Alla som sätter värde på kunskap bör därför göra sig bekanta med dess innehåll. Vi skall nu ta en överblick över vad Bibeln innehåller och då först koncentrera oss på den del som ofta kallas Gamla testamentet. När vi gör det, får vi också värdefull kunskap om vilka egenskaper universums Skapare och Bibelns författare har.

I kapitel 6, ”En forntida skapelseberättelse — Kan du lita på den?”, såg vi att Bibelns skapelseskildring innehåller fakta om våra tidigaste förfäder — om vårt ursprung — som vi annars inte skulle ha tillgång till. Bibelns första bok innehåller mycket mer. Vad då till exempel?

Grekiska och andra mytologier beskriver en tid då gudar och halvgudar hade samröre med människor. Antropologerna berättar också att det världen över finns legender om en forntida stor översvämning som utplånade nästan hela mänskligheten. Du kan med rätta avfärda sådana myter, men visste du att det bara är Första Moseboken som visar vilka historiska fakta som avspeglas i sådana myter och legender? — 1 Moseboken, kapitel 6, 7.a

I Första Moseboken läser vi också om män och kvinnor — trovärdiga människor som vi kan identifiera oss med — som visste att Skaparen existerar och som tog hänsyn till hans vilja i sitt liv. Det är givande att lära känna sådana män som Abraham, Isak och Jakob, vilka hör till de ”förfäder” som Mose nämnde. Skaparen lärde känna Abraham väl och kallade honom ”min vän”. (Jesaja 41:8; 1 Moseboken 18:18, 19) Varför det? Jehova hade iakttagit Abraham och fått förtroende för honom som en man med tro. (Hebréerna 11:8–10, 17–19; Jakob 2:23) Det Abraham upplevde visar att Gud är tillgänglig. Hans makt och förmågor är vördnadsbjudande, men han är inte blott och bart en opersonlig kraft eller orsak. Han är en verklig person som vi människor kan uppodla ett respektfullt förhållande till — till bestående nytta för oss.

Jehova lovade Abraham: ”Genom din säd kommer sannerligen alla nationer på jorden att välsigna sig.” (1 Moseboken 22:18) Detta bygger på, eller utvidgar, det löfte som gavs på Adams tid om en kommande ”säd”. (1 Moseboken 3:15) Ja, det som Jehova sade till Abraham bekräftade hoppet om att någon — Säden — så småningom skulle framträda och göra det möjligt för alla folk att bli välsignade. Du kommer att upptäcka att detta är ett centralt tema hela Bibeln igenom, något som understryker att den här boken inte är en samling mänskliga skrifter utan inbördes samband. Att du känner till Bibelns tema kommer att hjälpa dig att inse att Gud använde en enda forntida nation — i syfte att välsigna alla nationer. — Psalm 147:19, 20.

Att det var i det syftet Jehova handlade med Israel visar att han ”inte är partisk”. (Apostlagärningarna 10:34; Galaterna 3:14) Och även om Gud huvudsakligen handlade med Abrahams avkomlingar, var människor av andra nationer välkomna att sluta sig till dem och tjäna Jehova. (1 Kungaboken 8:41–43) Som vi skall se längre fram är Guds opartiskhet sådan att vi alla som nu lever — oberoende av nationell eller etnisk bakgrund — kan lära känna honom och behaga honom.

Vi kan lära oss mycket av den nations historia som Skaparen handlade med i många hundra år. Vi skall dela upp dess historia i tre delar. När du läser de här delarna, lägg då märke till hur Jehova levde upp till innebörden i sitt namn: ”han förorsakar (föranleder) att bli”, och hur hans personlighet kom till uttryck i hans handlande med människor.

Del ett — en nation styrd av Skaparen

Abrahams avkomlingar blev slavar i Egypten. Till slut uppreste Gud Mose, som förde dem ut i frihet år 1513 f.v.t. När Israel blev en nation, var Gud dess styresman, men år 1117 f.v.t. ville folket ha en människa som kung.

Vilka händelser ledde fram till att israeliterna befann sig tillsammans med Mose vid berget Sinai? Första Moseboken ger oss bakgrunden. Tidigare, när Jakob (också kallad Israel) bodde nordöst om Egypten, blev det hungersnöd i hela den då kända världen. Av omsorg om sin familj försökte Jakob få livsmedel från Egypten, där det fanns gott om säd i lager. Han upptäckte att livsmedelsförvaltaren i själva verket var hans son Josef, som han trodde hade dött många år tidigare. Jakob och hans familj flyttade till Egypten och erbjöds att stanna kvar där. (1 Moseboken 45:25–46:5; 47:5–12) Men sedan Josef hade dött, satte en ny farao Jakobs avkomlingar till tvångsarbete och ”fortsatte att förbittra deras liv med hårt slavarbete på lerbruk och tegelstenar”. (2 Moseboken 1:8–14) Du kan läsa den här livfulla skildringen och mycket mer i Bibelns andra bok, Andra Moseboken.

Israeliterna blev illa behandlade i årtionden, och ”deras rop om hjälp fortsatte att stiga upp till den sanne Guden”. Det var klokt av dem att vända sig till Jehova. Han var intresserad av Abrahams avkomlingar och var fast besluten att förverkliga sitt uppsåt att i framtiden välsigna alla folk. Jehova ”hörde ... deras stönande” och ”tog notis om det”, vilket visar oss att Skaparen har medkänsla med människor som är förtryckta och får lida. (2 Moseboken 2:23–25) Han utvalde Mose till att föra israeliterna ut från slaveriet, men när Mose och hans bror, Aron, kom och bad Egyptens Farao att låta det förslavade folket få lämna Egypten, svarade denne trotsigt: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst och sända i väg Israel?” — 2 Moseboken 5:2.

Tror du att universums Skapare skulle låta sig skrämmas av en sådan utmaning, även om den kom från härskaren över den tidens största militärmakt? Gud sände en serie plågor över Farao och egyptierna. Efter den tionde plågan gick Farao till slut med på att släppa israeliterna fria. (2 Moseboken 12:29–32) Abrahams avkomlingar fick således lära känna Jehova som en verklig person — en som skänker frihet vid sin bestämda tid. Ja, som hans namn anger blev Jehova den som uppfyllde sina löften på ett dramatiskt sätt. (2 Moseboken 6:3) Men både Farao och israeliterna skulle få lära sig ännu mer om detta namn.

Anledningen till detta var att Farao snart ändrade sig. Han anförde sin här i en vild jakt på de bortdragande slavarna och höll på att hinna upp dem i närheten av Röda havet. Israeliterna var instängda mellan havet och den egyptiska hären. Jehova ingrep genom att öppna en väg genom Röda havet. Farao borde ha insett att det här var en manifestation av Guds oövervinnliga kraft, men i stället satte han med sina styrkor efter israeliterna — bara för att drunkna tillsammans med sin här när Gud lät vattnet återgå till sitt normala läge. Berättelsen i Andra Moseboken säger inte exakt hur Gud utförde allt detta. Vi kan med rätta kalla det underverk, eftersom det som hände och tidpunkten för det låg utom människans kontroll. Naturligtvis låg det inte utom gränsen för Guds förmåga att utföra sådana gärningar. Han har ju både skapat universum och utformat alla dess lagar. — 2 Moseboken 14:1–31.

Den här händelsen visade israeliterna — och bör poängtera också för oss — att Jehova är en befriare som lever upp till sitt namn. Men den här berättelsen bör lära oss ännu mer om Guds vägar. Han skipade rättvisa genom att ingripa mot en förtryckande nation, samtidigt som han visade sitt folk kärleksfull omtanke, det folk som Säden skulle komma genom. Med tanke på det senare är Andra Mosebokens berättelse helt klart mycket mer än bara forntida historia; den har samband med Guds uppsåt att göra det möjligt för alla att bli välsignade.

Vidare till ett utlovat land

Sedan Mose och folket hade lämnat Egypten, vandrade de genom öknen till berget Sinai. Det som hände där skulle få betydelse för Guds sätt att handla med nationen hundratals år framåt. Gud gav israeliterna lagar. Tidsåldrar dessförinnan hade ju Skaparen redan fastställt de lagar som styr materien i universum, lagar som fortfarande gäller, men vid berget Sinai använde han Mose som förmedlare av lagar för en nation. I Andra Moseboken och i de tre följande böckerna — Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken och Femte Moseboken — kan vi läsa både om vad Gud gjorde och om den samling lagar han gav Israel. Bibelforskare menar att Mose också skrev Jobs bok. I kapitel 10 skall vi se närmare på en del av det viktiga innehållet i den boken.

Än i denna dag känner miljoner människor världen över till de tio buden och försöker följa dem, de grundläggande moralreglerna i hela Lagen. Men den innehåller också många andra föreskrifter som prisas för sin förträfflighet. Många var helt förståeligt anpassade till israeliternas liv då på den tiden, till exempel lagarna om hygien, avfallshantering och sjukdomar. Men även om de här lagarna i första hand var avsedda för ett forntida folk, avspeglar de kunskap om vetenskapliga fakta som mänskliga experter har uppdagat först under de senaste århundradena. (3 Moseboken 13:46, 52; 15:4–13; 4 Moseboken 19:11–20; 5 Moseboken 23:12, 13) Man kan verkligen fråga sig: ”Hur kommer det sig att lagarna till det forntida Israel avspeglar kunskap och insikter i ämnen som samtida nationer inte hade de ringaste begrepp om?” Ett rimligt svar är att lagarna härrörde från Skaparen.

Lagarna bidrog också till att bevara släktlinjerna, och de föreskrev religiösa plikter som israeliterna skulle fullgöra tills Säden framträdde. Genom att samtycka till att göra allt som Gud begärde skulle de bli förpliktade att leva efter Lagen. (5 Moseboken 27:26; 30:17–20) De kunde givetvis inte hålla Lagen fullkomligt, men också detta tjänade ett gott syfte. En lagexpert förklarade längre fram att Lagen gjorde ”överträdelserna påtagliga, tills säden skulle komma, åt vilken löftet var givet”. (Galaterna 3:19, 24) Lagen gjorde dem således till ett avskilt folk, påminde dem om att de behövde Säden, Messias, och förberedde dem för att ta emot honom.

Israeliterna som var församlade vid berget Sinai samtyckte till att följa Guds lag. Därmed trädde de in i vad Bibeln kallar ett förbund, en överenskommelse. Det var ett förbund mellan Israels nation och Gud. Trots att israeliterna villigt trädde in i förbundet, visade de sig vara ett gensträvigt folk. Vid ett tillfälle gjorde de en guldkalv som skulle föreställa Gud. Detta var en synd, eftersom bruket av bilder i tillbedjan var ett direkt brott mot de tio buden. (2 Moseboken 20:4–6) Dessutom klagade de på den kost de fick, gjorde uppror mot den ledare (Mose) som Gud hade förordnat och hängav sig åt omoraliska förbindelser med utländska kvinnor som dyrkade avgudar. Men varför skulle det här intressera oss som lever så långt efter Moses tid?

Anledningen är återigen att detta inte bara är forntida historia. Bibelns berättelser om israeliternas otacksamma handlingssätt och om Guds reaktion visar att han verkligen bryr sig om oss människor. I Bibeln sägs det att israeliterna ”gång på gång” satte Jehova på prov och fick honom ”att känna sig sårad” och ”vållade ... [honom] smärta”. (Psalm 78:40, 41) Vi kan därför vara övertygade om att Skaparen har känslor och att han bryr sig om vad människor gör.

Från mänsklig ståndpunkt sett kan det ligga nära till hands att tycka att israeliternas missgärningar skulle resultera i att Gud upphävde sitt förbund och kanske utvalde en annan nation för att uppfylla sitt löfte. Men det gjorde han inte. I stället straffade han de uppenbara missdådarna, men var barmhärtig mot sin egensinniga nation som helhet. Ja, Gud förblev lojal mot det löfte som han hade gett sin trogne vän Abraham.

Det dröjde inte länge förrän israeliterna närmade sig Kanaan, som Bibeln kallar det utlovade landet. Det beboddes av mäktiga folk som var hemfallna åt moraliskt fördärvliga sedvänjor. Skaparen hade låtit 400 år gå utan att ingripa mot dem, men nu beslutade han med all rätt att ge landet åt Israel. (1 Moseboken 15:16; se också ”En svartsjuk Gud — i vilken bemärkelse?”, sidorna 132, 133.) Som en förberedelse skickade Mose in 12 spejare i landet. Tio av dem visade brist på tro på Jehovas förmåga att rädda. Deras rapport fick folket att knota mot Gud och att sammangadda sig för att återvända till Egypten. Följden blev att Gud dömde folket till att vandra i vildmarken i 40 år. — 4 Moseboken 14:1–4, 26–34.

Vad åstadkom denna dom? Före sin död uppmanade Mose israeliterna att komma ihåg de här åren då Jehova hade ödmjukat dem. Mose sade till dem: ”Du vet mycket väl i ditt eget hjärta att alldeles som en man för sin son till rätta, så förde Jehova, din Gud, dig till rätta.” (5 Moseboken 8:1–5) Trots att israeliterna hade handlat kränkande mot Jehova, hade Jehova gett dem vad de behövde för sitt uppehälle och därmed visat dem att de var beroende av honom. De överlevde tack vare att han försåg nationen med mat i form av manna, som smakade som kakor med honung. De borde verkligen ha lärt sig mycket av sin erfarenhet i vildmarken. Den borde ha visat dem att det var viktigt att de lydde sin barmhärtige Gud och insåg sitt beroende av honom. — 2 Moseboken 16:13–16, 31; 34:6, 7.

Efter Moses död gav Gud Josua i uppdrag att leda Israel. Denne tappre och lojale man förde nationen in i Kanaan och gav sig modigt i kast med att inta landet. På kort tid besegrade Josua 31 kungar och satte sig i besittning av större delen av det utlovade landet. Den spännande berättelsen om dessa händelser finner du i Josuas bok.

Styre utan jordisk kung

Under vistelsen i vildmarken och de första åren i det utlovade landet var först Mose och sedan Josua nationens ledare. Israeliterna behövde ingen jordisk kung, eftersom Jehova var deras Suverän. Han sörjde för att äldre män förordnades till att behandla rättsfall i stadsportarna. De upprätthöll ordningen och bistod folket andligen. (5 Moseboken 16:18; 21:18–20) Ruts bok ger en fascinerande inblick i hur sådana äldre män behandlade ett rättsfall med stöd av lagen i 5 Moseboken 25:7–9.

Under årens lopp ådrog sig nationen ofta Guds misshag på grund av att israeliterna gång på gång var olydiga mot honom och började dyrka kanaaneiska gudar. Men när de kom i svårt trångmål och ropade till Jehova om hjälp, undsatte han dem. Han uppreste domare som tog ledningen och befriade Israel från förtryckande grannfolk. Domarboken beskriver livfullt de bedrifter som 12 av dessa modiga domare utförde. — Domarna 2:11–19; Nehemja 9:27.

Berättelsen säger: ”I de dagarna fanns det ingen kung i Israel. Var och en var van att göra det som var rätt i hans egna ögon.” (Domarna 21:25) Nationen hade de moralnormer som var fastställda i Lagen. Med biståndet från de äldre männen och undervisningen från prästerna hade israeliterna därför det underlag de behövde för att kunna ”göra det som var rätt i ... [deras] egna ögon” och känna sig trygga. Enligt föreskrifterna i Lagen byggde de dessutom en tältboning, ett bärbart tempel, där de frambar offer. Sann tillbedjan var koncentrerad dit, och detta bidrog till att förena nationen under den här tiden.

Del två — välstånd under kungars styre

När Samuel var domare i Israel, begärde folket en jordisk kung. De tre första kungarna — Saul, David och Salomo — regerade 40 år vardera, från 1117 till 997 f.v.t. Då nådde Israel sin glanstid, och Skaparen vidtog viktiga mått och steg i förberedelsen för den kommande Sädens kungavälde.

Som domare och profet sörjde Samuel väl för Israels andliga välfärd, men hans söner var annorlunda. Folket riktade till slut följande begäran till Samuel: ”Så tillsätt nu åt oss en kung till att döma oss, så som alla nationerna har.” Jehova förklarade för Samuel vad deras begäran innebar: ”Lyssna till folkets röst ... ; ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.” Jehova förutsåg vilka sorgliga följder den här utvecklingen skulle få. (1 Samuelsboken 8:1–9) Men i enlighet med deras begäran utsåg han en blygsam man vid namn Saul till kung över Israel. Trots den lovande starten visade Saul själviska tendenser sedan han blivit kung och överträdde Guds befallningar. Guds profet meddelade att kungadömet skulle ges åt en man som Jehova godtog. Detta bör poängtera för oss hur mycket Skaparen värderar lydnad som kommer från hjärtat. — 1 Samuelsboken 15:22, 23.

David, som skulle bli Israels näste kung, var den yngste sonen i en familj av Judas stam. Angående detta överraskande val sade Gud till Samuel: ”Människan, hon ser det som är synligt för ögonen, men Jehova, han ser hur hjärtat är.” (1 Samuelsboken 16:7) Är det inte uppmuntrande att Skaparen ser till hur vi är innerst inne, inte till det yttre? Men Saul hade sin egen uppfattning. Från och med den tidpunkt då Jehova utvalde David till att bli den framtida kungen var Saul besatt av tanken att röja David ur vägen. Jehova lät inte detta hända, och till sist dog Saul och hans söner i strid mot det krigiska folket filistéerna.

David regerade som kung från staden Hebron. Längre fram intog han Jerusalem och gjorde det till sin huvudstad. Han utvidgade också Israels gränser, så att riket kom att omfatta hela det område som Gud hade lovat att ge Abrahams avkomlingar. Du kan läsa om den här perioden (och de senare kungarnas historia) i sex historiska böcker i Bibeln.b De visar att Davids liv inte var problemfritt. Han gav till exempel efter för mänskligt begär. Han begick äktenskapsbrott med den vackra Batseba och gjorde sig sedan skyldig till andra missgärningar för att dölja sin synd. Som rättvisans Gud kunde Jehova inte helt enkelt överse med Davids felsteg, men eftersom David ångrade sig uppriktigt, krävde inte Gud att Lagen skulle tillämpas strikt. David skulle ändå få många familjeproblem till följd av sina synder.

Under alla dessa kriser lärde David känna Gud som person — som en person med känslor. Han skrev: ”Jehova är nära alla som anropar honom, ... och deras rop om hjälp kommer han att höra.” (Psalm 145:18–20) Davids uppriktighet och hängivenhet kommer tydligt till uttryck i de vackra sånger som han skrev och som upptar omkring hälften av Psalmernas bok. Miljoner människor har hämtat tröst och styrka av hans poesi. Att David hade ett nära förhållande till Gud framgår av Psalm 139:1–4: ”O Jehova, du har utforskat mig, och du känner mig. Du själv vet när jag sätter mig och när jag reser mig. Du har gett akt på min tanke fjärran ifrån. ... Ty det är inte ett ord på min tunga, men se! o Jehova, du vet det redan alltsammans.”

David var i synnerhet medveten om Guds förmåga att rädda. (Psalm 20:6; 28:9; 34:7, 9; 37:39) Varje gång han fick uppleva hur Gud räddade honom växte hans tillit till honom. Du kan se bevis för det i Psalm 30:5; 62:8 och; 103:9. Eller läs Psalm 51, som David skrev sedan han hade blivit tillrättavisad för sin synd med Batseba. Det är verkligen uppmuntrande att veta att vi fritt kan uttrycka våra tankar för Skaparen och vara förvissade om att han inte är arrogant, utan är ödmjuk, villig att lyssna! (Psalm 18:35; 69:33; 86:1–8) Det var inte bara Davids egna erfarenheter som fick honom att uppskatta Jehova så mycket. ”Jag har mediterat över all din verksamhet”, skrev han, ”villigt höll jag mina tankar sysselsatta med dina egna händers verk.” — Psalm 63:6; 143:5.

Jehova slöt ett särskilt förbund med David om ett evigt kungarike. David förstod förmodligen inte hela innebörden av detta förbund, men av detaljer som nedtecknades i Bibeln längre fram kan vi se att Gud visade att den utlovade Säden skulle komma i Davids släktlinje. — 2 Samuelsboken 7:16.

Den vise kung Salomo och meningen med livet

Davids son Salomo var känd för sin vishet, och vi kan dra nytta av hans vishet genom att läsa Ordspråksboken och Predikaren, två böcker som har stort praktiskt värde.c (1 Kungaboken 10:23–25) Den sistnämnda boken är särskilt värdefull för människor som söker finna en mening i sitt liv, alldeles som den vise kung Salomo gjorde. Salomo var den förste kungen i Israel som var född i en kunglig familj, och som sådan hade han enorma möjligheter. Han lät uppföra praktfulla byggnader, hade en imponerande, variationsrik matsedel, underhöll sig med musik och njöt av framstående vänners sällskap. Ändå skrev han: ”Jag, ja jag, vände mig till alla mina verk som mina händer hade utfört och till det hårda arbete som jag hade arbetat hårt med för att fullborda, och se! allt var tomhet.” (Predikaren 2:3–9, 11) Vilken slutsats drog då Salomo?

Salomo skrev: ”Slutet på saken, när allt har blivit hört, är: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse. Ty den sanne Guden själv kommer att föra fram varje slags gärning till domen över allt som är fördolt, för att se om den är god eller ond.” (Predikaren 12:13, 14) I enlighet med detta satte Salomo i gång med ett byggnadsprojekt som skulle ta sju år. Han lät uppföra ett praktfullt tempel, där man kunde tillbe Gud. — 1 Kungaboken, kapitel 6.

Salomos regering präglades under många år av fred och välstånd. (1 Kungaboken 4:20–25) Men hans hjärta visade sig inte vara ”odelat gentemot Jehova” som Davids hjärta hade varit. Salomo tog sig många utländska hustrur och lät dem förleda honom till att dyrka deras gudar. Jehova sade till slut: ”Jag [kommer] ofelbart att slita kungadömet ifrån dig. ... En stam kommer jag att ge åt din son, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull.” — 1 Kungaboken 11:4, 11–13.

Del tre — riket delas

Efter Salomos död, år 997 f.v.t., gjorde sig de tio stammarna i norr fria. De bildade kungariket Israel, som assyrierna erövrade år 740 f.v.t. Kungarna i Jerusalem regerade över två stammar. Detta rike, Juda, bestod tills babylonierna intog Jerusalem år 607 f.v.t. och tog invånarna till fånga. Juda låg öde i 70 år.

När Salomo dog, kom hans son Rehabeam till makten och gjorde livet svårt för folket. Detta ledde till uppror, och tio stammar gjorde sig fria och bildade kungariket Israel. (1 Kungaboken 12:1–4, 16–20) Under de år som följde höll detta norra rike inte fast vid den sanne Guden. Folket dyrkade ofta avgudar i form av guldkalvar och avföll också till andra former av falsk tillbedjan. Några av kungarna lönnmördades, och deras dynastier störtades av troninkräktare. Jehova visade stort tålamod och sände gång på gång profeter som varnade folket för den tragedi som väntade om avfallet fortsatte. Hoseas bok och Amos’ bok skrevs av profeter som huvudsakligen framförde sina budskap till det norra riket. Slutligen, år 740 f.v.t., intogs landet av assyrierna, och den tragedi som Guds profeter hade förutsagt var ett faktum.

Över Juda i söder regerade 19 på varandra följande kungar av Davids hus fram till år 607 f.v.t. Kungarna Asa, Jehosafat, Hiskia och Josia regerade som deras förfader David hade gjort, och de fick Jehovas ynnest. (1 Kungaboken 15:9–11; 2 Kungaboken 18:1–7; 22:1, 2; 2 Krönikeboken 17:1–6) Under de här kungarnas regering välsignade Jehova nationen. I The Englishman’s Critical and Expository Bible Cyclopædia sägs det: ”Det sublima konservativa draget hos J[uda] var det av Gud utvalda templet, prästerskapet, den skrivna lagen och dess erkännande av att den ende sanne Guden Jehova var den egentlige teokratiske kungen. ... Att nationen höll sig till lagen ... frambringade en följd av kungar som omfattade många visa och goda monarker. ... Därför bestod J[uda] längre än sin folkrikare syster i norr.” De goda kungarna var emellertid betydligt färre än de kungar som inte vandrade på Davids väg. Men Jehova ledde utvecklingen, så att hans tjänare David skulle ”fortsätta att ha en lampa inför” honom i Jerusalem, den stad som han hade utvalt åt sig, ”för att sätta ... [sitt] namn där”. — 1 Kungaboken 11:36.

Ödeläggelse oundviklig

Manasse var en av de kungar i Juda som övergav den sanna tillbedjan. ”Han lät sin egen son gå genom elden, och han utövade magi och såg efter omen och anställde spiritistiska medier och sådana som har till yrke att förutsäga händelser. Han gjorde i stor skala vad som var ont i Jehovas ögon, för att kränka honom.” (2 Kungaboken 21:6, 16) Kung Manasse förledde sitt folk ”till att handla värre än de nationer som Jehova hade förintat”. Sedan Skaparen upprepade gånger hade varnat Manasse och hans folk, tillkännagav han: ”Jag kommer helt enkelt att torka ur Jerusalem, alldeles som man torkar ur den handtagslösa skålen.” — 2 Krönikeboken 33:9, 10; 2 Kungaboken 21:10–13.

Som en upptakt till detta lät Jehova assyrierna ta Manasse till fånga och föra bort honom i kopparbojor till Babylon. (2 Krönikeboken 33:11) Under landsflykten kom Manasse till besinning och ”fortsatte att ödmjuka sig i hög grad för sina förfäders Gud”. Hur reagerade Jehova? ”Han hörde hans begäran om ynnest och återförde honom till Jerusalem, till hans kungavälde; och Manasse kom att inse att Jehova är den sanne Guden.” Både kung Manasse och hans sonson, kung Josia, genomförde nödvändiga reformer. Men det sattes inte definitivt stopp för nationens omfattande moraliska och religiösa förfall. — 2 Krönikeboken 33:1–20; 34:1–35:25; 2 Kungaboken, kapitel 22.

Betecknande nog sände Jehova nitiska profeter till folket för att de skulle tala om vad han ansåg om utvecklingen.d Jeremia återgav Jehovas ord: ”Från den dag då era förfäder drog ut ur Egyptens land intill denna dag ... fortsatte [jag] att sända till er alla mina tjänare profeterna, i det jag dagligen stod upp tidigt och sände dem.” Men folket lyssnade inte till Gud, utan handlade värre än sina förfäder! (Jeremia 7:25, 26) Han varnade dem gång på gång, därför att ”han kände medömkan med sitt folk”. Folket vägrade ändå att ändra sig. Därför lät Gud babylonierna ödelägga Jerusalem och skövla landet år 607 f.v.t. I 70 år låg landet övergivet. — 2 Krönikeboken 36:15, 16; Jeremia 25:4–11.

Den här korta genomgången av hur Jehova handlat bör hjälpa oss att inse att han hade omsorg om sitt folk och att han var rättvis. Han höll sig inte avvaktande i bakgrunden och bara väntade på att få se hur israeliterna skulle handla som om han var likgiltig för dem. Han försökte aktivt hjälpa dem. Man förstår varför Jesaja sade: ”O Jehova, du är vår Fader. ... Vi är alla din hands verk.” (Jesaja 64:8) Många i våra dagar kallar därför Skaparen ”Fader”, eftersom han reagerar som en kärleksfull, intresserad mänsklig far skulle göra. Men samtidigt håller han oss ansvariga för hur vi handlar och för följderna av det.

Sedan nationen hade tillbringat 70 år i fångenskap i Babylon, uppfyllde Jehova Gud sin profetia om att återställa Jerusalem. Folket befriades och fick återvända till sitt hemland för att ”återuppbygga Jehovas ... hus ... vilket var i Jerusalem”. (Esra 1:1–4; Jesaja 44:24–45:7) Flera bibelböckere berättar om den här återställelsen, återuppbyggandet av templet eller de händelser som följde. En av böckerna, Daniels bok, är särskilt intressant, eftersom den förutsade exakt när Säden, Messias, skulle framträda. Den förutsade också världshändelser i vår egen tid.

Templet blev till slut återuppbyggt, men Jerusalem befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Murarna och portarna låg i ruiner. Gud uppreste därför Nehemja och andra för att uppmuntra och organisera folket. En bön som vi kan läsa i Nehemja, kapitel 9, sammanfattar fint hur Jehova hade handlat med israeliterna. Den visar att Jehova är ”en Gud som utför handlingar av förlåtelse, som är nådig och barmhärtig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke”. Bönen visar också att Jehova agerar i enlighet med sin fullkomliga norm för rättvisa. Också när han har goda skäl att utöva sin makt och verkställa dom, är han beredd att mildra rättvisan med kärlek. Detta gör han på ett utomordentligt balanserat sätt som kräver vishet. Skaparens handlande med Israels nation bör verkligen dra oss till honom och motivera oss att vara intresserade av att göra hans vilja.

Som den här delen av Bibeln (Gamla testamentet) avslutningsvis skildrar återställdes Juda med dess tempel i Jerusalem, men landet lydde under hedniska nationer. Hur skulle då Guds förbund med David om en ”säd” som skulle härska ”för evigt” kunna fullgöras? (Psalm 89:3, 4; 132:11, 12) Judarna såg fortfarande fram emot att ”Messias, Ledaren”, skulle framträda och befria Guds folk och upprätta ett teokratiskt (av Gud styrt) kungarike på jorden. (Daniel 9:24, 25) Men var detta Jehovas uppsåt? Om inte, hur skulle den utlovade Messias skänka befrielse? Hur påverkar det oss i dag? Nästa kapitel behandlar de här viktiga frågorna.

[Fotnoter]

[Ruta på sidorna 126, 127]

Underverk — kan man tro på sådana?

”Det är omöjligt att använda elektriskt ljus och radioapparater och dra fördel av moderna medicinska och kirurgiska rön och samtidigt tro på Nya testamentets värld med andar och underverk.” De här orden av den tyske teologen Rudolf Bultmann uttrycker vad många i vår tid anser om underverk. Är det den inställning du har till de underverk som omtalas i Bibeln, till exempel delningen av Röda havet?

Ordet ”under”, en synonym till ”underverk”, definieras i Svensk ordbok som en ”märklig händelse som verkar strida mot förnuft och naturlagar och därför ges en övernaturlig förklaring”. En sådan märklig händelse kräver ett ingripande i naturens ordning, något som är orsaken till att många har svårt att tro på underverk. Men det som tycks vara ett brott mot en naturlag kanske lätt kan förklaras i ljuset av de andra naturlagar som är inbegripna.

Vi kan ta ett exempel. Tidskriften New Scientist rapporterade om två fysiker vid ett universitet i Tokyo som utsatte ett horisontellt rör, delvis fyllt med vatten, för ett extremt starkt magnetfält. Vattnet rusade mot ändarna av röret och lämnade området i mitten torrt. Fenomenet, som upptäcktes 1994, uppstår därför att vatten är svagt diamagnetiskt — en magnet stöter bort vatten. Det konstaterade fenomenet med vatten som rör sig bort från de ställen där ett magnetfält är mycket starkt till de ställen där det är svagare har kallats ”Moseeffekten”. New Scientist skrev: ”Det är lätt att flytta omkring vatten — om man har en tillräckligt kraftig magnet. Om man har det, är nästan vad som helst möjligt.”

Det är naturligtvis omöjligt att med säkerhet säga vilken metod Gud använde, när han delade Röda havet åt israeliterna. Men Skaparen känner alla naturlagarna in i minsta detalj. Han skulle lätt kunna påverka vissa effekter av en lag genom att använda en annan av de lagar som han är upphov till. För människor skulle resultatet kunna förefalla mirakulöst, i synnerhet om de inte till fullo förstår de lagar som är inbegripna.

När det gäller underverken i Bibeln säger Akira Yamada, professor emeritus vid universitetet i Kyoto i Japan: ”Även om det är riktigt att säga att ... [ett underverk] inte kan förstås i nuläget med utgångspunkt i den vetenskap man ägnar sig åt (eller i vetenskapens status quo), är det fel att enbart med hänvisning till den avancerade moderna fysiken eller den avancerade moderna bibelteologin dra slutsatsen att det inte inträffade. Om tio år kommer dagens moderna vetenskap att vara förlegad. Ju snabbare forskningen går framåt, desto större blir risken att dagens forskare kommer att bli föremål för åtlöje genom att folk till exempel säger: ’För tio år sedan trodde forskarna på fullt allvar så och så.’” — Kagakujidai no Kamigami (Gudar i vetenskapens tidsålder).

Eftersom Jehova är Skaparen, kan han samordna alla naturlagarna och använda sin kraft till att utföra underverk.

[Ruta på sidorna 132, 133]

En svartsjuk Gud — i vilken bemärkelse?

”Jehova, vars namn är Svartsjuk, han är en svartsjuk Gud.” Detta kan vi läsa i 2 Moseboken 34:14, men vad betyder det?

Det hebreiska ord som återges med ”svartsjuk” kan betyda ”som kräver odelad hängivenhet”, ”som inte tål någon rivalitet”. I positiv bemärkelse, till nytta för sina skapelser, är Jehova svartsjuk med avseende på sitt namn och tillbedjan av honom. (Hesekiel 39:25) Att han är nitisk när det gäller att fullgöra det som hans namn står för innebär att han kommer att förverkliga sitt uppsåt med människorna.

Tänk till exempel på hans dom över det folk som bodde i Kanaans land. En forskare ger den här chockerande beskrivningen av kanaanéerna: ”Dyrkan av Baal, Astarte och andra kanaaneiska gudar tog sig uttryck i de mest utstuderade orgier; deras tempel var lasternas centrum. ... Kanaanéernas gudsdyrkan hade en starkt omoralisk prägel ... , och de dödade sina förstfödda barn och offrade dem åt samma gudar.” Arkeologer har hittat krukor med kvarlevor av offrade barn. Trots att Gud på Abrahams tid omnämnde kanaanéernas missgärningar, visade han tålamod mot dem i 400 år. De fick således gott om tid att ändra sig. — 1 Moseboken 15:16.

Var kanaanéerna medvetna om hur allvarliga deras missgärningar var? De hade ett samvete, den mänskliga förmåga som jurister betraktar som en universellt giltig grund för moral och rättvisa. (Romarna 2:12–15) Trots detta fortsatte kanaanéerna med sina avskyvärda barnoffer och förnedrande sexuella sedvänjor.

Jehova, som är rättvis på ett balanserat sätt, bestämde att landet behövde renas. Det var inte fråga om ett folkmord. Kanaanéer som valde att anta Guds höga moralnormer skonades. Det gällde både enskilda individer, som Rahab, och hela grupper, som gibeoniterna. (Josua 6:25; 9:3–15) Rahab blev en länk i den kungliga släktlinjen som ledde fram till Messias, och avkomlingar av gibeoniterna fick privilegiet att tjäna vid Jehovas tempel. — Josua 9:27; Esra 8:20; Matteus 1:1, 5–16.

När man tar fakta i betraktande och får hela bilden klar för sig, är det följaktligen lättare att inse att Jehova är en god och rättvis Gud, en Gud som är svartsjuk i positiv bemärkelse till nytta för sina trogna skapelser.

[Bild på sidan 123]

Skaparen befriade ett förslavat folk och använde det för att genomföra sitt uppsåt

[Bild på sidan 129]

Vid berget Sinai trädde Israels nation in i ett förbundsförhållande till Skaparen

[Bild på sidan 130]

Lydnad för Skaparens oförlikneliga lagar bidrog till att hans folk kunde njuta av livet i det utlovade landet

[Bild på sidan 136]

Du kan besöka det område söder om Jerusalems mur där kung David hade sin huvudstad