FÖDA, MAT

De hebreiska och grekiska ord som återges med ”föda” eller ”mat” har olika grundbetydelser, däribland ”något ätbart”, ”näring”, ”bröd” och ”kött”.

Efter det att Gud hade skapat Adam och Eva sade han: ”Se, jag har gett er alla fröbärande växter, som är på hela jordens yta, och varje träd på vilket det är trädfrukt som har frö i sig. Åt er skall det tjäna som föda.” Han sade vidare att han hade gett djuren ”alla gröna växter till föda”. Till Adam sade han dessutom: ”Av varje träd i trädgården får du äta dig mätt”, med undantag av ett träd, nämligen trädet för kunskap om gott och ont. (1Mo 1:29, 30; 2:16, 17)

Det finns inget i Bibeln som tyder på att människan åt kött före den stora översvämningen på Noas tid. Visserligen gjordes det skillnad mellan rena och orena djur, men detta gällde tydligen offerdjur. (1Mo 7:2)

När Jehova befallde Noa att föra in djuren i arken sade han: ”Och du, ta med dig allt slags föda, sådant som kan ätas; och du skall samla den hos dig, och den skall tjäna som föda åt dig och åt dem.” (1Mo 6:21) Här gällde det tydligen åter föda från växtriket till människorna och de djur som togs med i arken. Efter översvämningen tillät Jehova människan att äta kött. Han sade: ”Allt som rör sig och lever skall tjäna som föda åt er. Så som jag gav er de gröna växterna ger jag er nu allt detta. Bara kött med sin själ – sitt blod – får ni inte äta.” (1Mo 9:3, 4)

Brödsäd. Brödsäd utgjorde basen i födan för folken i Bibelns länder. Detta framgår av att uttrycket ”äta en måltid” ordagrant betyder ”äta bröd”. (1Mo 43:31, 32) De viktigaste sädesslagen var korn och vete; andra sädesslag som nämns är hirs och spelt, en vetesort. (Dom 7:13; Jes 28:25; Hes 4:9; Joh 6:9, 13) Av vanligt mjöl bakade man bröd och kokade ett slags gröt. Säd rostades ofta innan man åt den, antingen i en panna eller genom att man tog en kärve och höll den över elden. (Rut 2:14; 2Sa 17:28) Det mjöl som man bakade bröd av var vanligtvis grovmalet. Men till en del bröd och kakor användes ett finare mjöl. (1Mo 18:6; 2Mo 29:2) En bakmetod bestod i att man lade degen på heta stenar eller på en berghäll där man hade eldat. Man använde ofta surdeg, men man bakade även osyrat bröd. (3Mo 7:13; 1Ku 19:6) Det fanns också ugnar med en sten i som man lade de platta degstyckena på. Kakor eller bröd bakades ibland i en panna, på en bakplåt eller i en flottyrkittel. Det fett man använde var olja, troligen olivolja. (3Mo 2:4, 5, 7; 1Kr 9:31; se BAKNING, BAGARE.)

Grönsaker. Bönor och linser utgjorde en del av kosten och kunde användas till en sådan maträtt som den Jakob lagade och som Esau sålde sin förstfödslorätt för. (1Mo 25:34) Ibland hade man kött och olja i en sådan rätt. Man kunde också göra mjöl av bönor eller av en blandning av olika sädesslag, bönor och linser. (Hes 4:9) Gurkor av en sort som är mer välsmakande än den som är vanlig i västvärlden i dag var ett uppfriskande inslag i kosten. När det var ont om vatten eller vattnet var dåligt kunde man fylla sitt behov av vätska genom att äta gurka. Gurkor åts råa, med eller utan salt, och ibland fylldes de och tillagades. Israeliterna längtade efter gurkorna, vattenmelonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken som de hade ätit i Egypten. (4Mo 11:4, 5) Dessa grödor odlades även i Palestina.

Job nämner ”läkemalvan” och beskriver dess saft som smaklös. (Job 6:6) Han säger också att de som lever i nöd äter ”saltört” och ”ginstbuskars rötter”. (Job 30:4)

Endivia och cikoria var enligt Mishna (Pesahim 2:6) de bittra örter som åts vid påsken. (2Mo 12:8)

Frukter och nötter. Oliver var ett viktigt inslag i kosten i Palestina. Det kan ta tio år eller mer innan olivträdet börjar ge goda skördar, men eftersom det kan bli mycket gammalt ger det mycket frukt. Kanske åt man oliverna som i dag, inlagda i saltat vatten. Man utvann även olivolja till matlagning, till exempel gryträtter, och till bakning. I Bibeln nämns ”rätter som är rika på olja”. (Jes 25:6)

Fikon var också ett viktigt inslag i kosten. (5Mo 8:8) De tidiga fikonen åts vanligen så snart man såg dem på trädet. (Jes 28:4) De sena fikonen torkades i solen och pressades i formar till kakor. (1Sa 25:18; 1Kr 12:40) De användes som grötomslag eftersom de hade läkande egenskaper. (Jes 38:21) Inte bara det vanliga fikonträdet utan också sykomorträdet (mullbärsfikonträdet) bar ätliga frukter. (1Kr 27:28; Am 7:14) Andra frukter var dadlar, granatäpplen och äpplen. (HV 5:11; Joel 1:12; Hag 2:19; se ÄPPLE.)

Det framgår av Bibeln att man också åt mandlar och pistaschnötter. (1Mo 43:11; Jer 1:11)

Vindruvor hör till de frukter som det finns mest av i Palestina. När israeliterna utspejade Kanaans land tog de en druvklase som var så stor att två män måste bära den på en stång mellan sig. (4Mo 13:23) Druvorna åts färska eller torkade (4Mo 6:3); man åt också torkade druvor som pressats till kakor (1Sa 25:18; 1Kr 12:40). Späda vinblad åts utan tvivel liksom i dag som grönsak; äldre blad gavs som foder åt får och getter.

Johannesbrödträdets fröskidor användes oftast som djurfoder, men i nödsituationer kan även människor ha ätit dem. I Jesu liknelse om den förlorade sonen sägs det att den utsvultne unge mannen längtade efter att få mätta sig med sådana fröskidor. (Lu 15:16; se FRÖSKIDA.)

Kryddor och honung. För att smaksätta maten använde man mest mynta, dill, spiskummin, vinruta och senapsblad. (Mt 23:23; 13:31; Lu 11:42) Salt var den viktigaste kryddan och hade även en konserverande verkan. Ett ”saltförbund” var därför ett varaktigt förbund som inte fick brytas. (4Mo 18:19; 2Kr 13:5) I Mishna (Shabbat 6:5) nämns dessutom peppar. Kaprisbäret användes för att stimulera aptiten. (Pre 12:5)

Honung betraktades som ett utsökt födoämne som gav kraft och fick ögonen att stråla. (1Sa 14:27–29; Ps 19:10; Ord 16:24) Mannat smakade som ”flata kakor med honung”. (2Mo 16:31) Johannes döparen åt honung och gräshoppor. (Mt 3:4)

Kött som föda. Efter översvämningen sade Gud till Noa och hans söner att de förutom gröna växter fick äta alla djur som rörde sig och levde. (1Mo 9:3, 4) Men under den mosaiska lagen fick israeliterna bara äta rena djur. Dessa djur räknas upp i 3 Moseboken, kapitel 11, och i 5 Moseboken, kapitel 14. Folk i allmänhet åt inte mycket kött. Men ibland kunde en get eller ett lamm slaktas i samband med ett gemenskapsoffer eller till ära för en gäst. (3Mo 3:6, 7, 12; 2Sa 12:4; Lu 15:29, 30) De mer välbärgade israeliterna slaktade även nötboskap. (1Mo 18:7; Ord 15:17; Lu 15:23) Dessutom åt man vilda djur, som hjort, gasell, råbock, vildget, antilop, vildoxe och gems, och köttet stektes eller kokades. (1Mo 25:28; 5Mo 12:15; 14:4, 5) Det var strängt förbjudet att äta blod och fett. (3Mo 7:25–27)

Man åt även fågel. I vildmarken försågs israeliterna mirakulöst med vaktlar. (4Mo 11:31–33) Duvor, turturduvor, rapphönor och sparvar hörde till de rena fåglarna. (1Sa 26:20; Mt 10:29) Ägg utgjorde också en del av kosten. (Jes 10:14; Lu 11:11, 12)

Gräshoppor hörde till de ätliga insekterna. Johannes döparen livnärde sig på gräshoppor och honung. (Mt 3:4) I arabvärlden äts gräshoppor än i dag. Det är vanligt att man tar bort huvud, ben och vingar på gräshopporna, vänder dem i mjöl och steker dem i olja eller smör.

Fisk fick man från Medelhavet och från Galileiska sjön. Flera av Jesu Kristi apostlar var fiskare, och vid minst ett tillfälle efter sin uppståndelse stekte Jesus några fiskar på en koleld åt sina lärjungar. (Joh 21:9) Man kunde också torka fisk och ta med sig som färdkost. När Jesus vid två tillfällen mirakulöst mättade stora folkskaror med fisk var det troligen torkad fisk. (Mt 15:34; Mk 6:38) En av Jerusalems stadsportar kallades Fiskporten, vilket tyder på att det kan ha funnits en fiskmarknad där eller i närheten. (Neh 3:3) På Nehemjas tid sålde tyrierna fisk i Jerusalem. (Neh 13:16)

Mjölkprodukter och drycker. Mjölk och mjölkprodukter var också viktiga födoämnen. Man använde mjölk från kor, getter och får. (1Sa 17:18) Mjölken förvarades normalt i skinnläglar (Dom 4:19), men den surnade snabbt. Det hebreiska ordet chem’ạh, som översätts med ”smör”, kan också betyda ”tjockmjölk”. Ost var också en välkänd produkt. En dal längs västra sidan av det gamla Jerusalem kallades Tyropoiondalen (Ostberedningsdalen). (Dom 5:25; 2Sa 17:29; Job 10:10; se OST.)

Druvor användes framför allt till att göra vin. Ibland kryddades eller blandades vinet. (Ord 9:2, 5; HV 8:2; Jes 5:22) Druvorna plockades på hösten. I ett varmt klimat börjar druvsaften snabbt jäsa. Mellan druvskörden och påsken gick det flera månader, så när en familj vid påskmåltiden drack flera bägare vin, som det blev sed att göra, måste det ha varit jäst druvsaft. När Jesus firade påsken år 33 var det därför äkta rödvin som han drack och som han räckte till sina lärjungar då han instiftade Herrens kvällsmåltid. (Mk 14:23–25) Det vin som Jesus gjorde vid ett bröllop var också jäst vin. (Joh 2:9, 10) Vin användes även som medicin. (1Ti 5:23) Man använde också ättika av vin, i ren form eller blandad med kryddor eller fruktsaft. (4Mo 6:3; Rut 2:14) Andra drycker var veteöl och en uppfriskande granatäppelsaft. (HV 8:2; Jes 1:22; Hos 4:18)

Manna. Manna var basföda för israeliterna i vildmarken. Det sägs i 4 Moseboken 11:7, 8 att mannat var som korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. Det maldes på handkvarnar eller stöttes i mortel och kokades eller tillagades som kakor som smakade som söta kakor bakade med olja. Mannat kallas ”de starkas bröd”. (Ps 78:24, 25; se MANNA.)

Gemensamma måltider. Att äta en måltid tillsammans var på Bibelns tid ett tecken på gemenskap. (1Mo 31:54; 2Sa 9:7, 10, 11, 13; se MÅLTID.) Om man vägrade att äta en måltid tillsammans med någon var det en antydan om att man var vred på den personen eller hade något emot honom eller intog en annan hållning. (1Sa 20:34; Apg 11:2, 3; Gal 2:11, 12) Ofta gav man matvaror som en gåva för att vinna eller tillförsäkra sig någons välvilja. Att ta emot en gåva betraktades nämligen som något som förpliktade mottagaren att bevara ett fredligt förhållande till givaren. (1Mo 33:8–16; 1Sa 9:6–8; 25:18, 19; 1Ku 14:1–3)

Den kristna ståndpunkten. De kristna är inte underställda den mosaiska lagens bestämmelser om ren och oren mat. De skall avhålla sig från blod och från köttet av kvävda djur, dvs. kött från vilket blodet inte fått rinna av på tillbörligt sätt. (Apg 15:19, 20, 28, 29) Men bortsett från detta bör de inte göra det till en stridsfråga huruvida man skall äta eller inte äta viss mat och inte heller försöka påverka andras samvete när det gäller detta. De varnas emellertid för att äta något som ett avgudaoffer och för att få andra att snava och falla genom att insistera på att få bruka sin kristna frihet när det gäller mat och dryck. (1Kor 8; 10:23–33) De kristna bör aldrig låta frågor som gäller mat och dryck bli viktigare än Guds kungarike och andliga intressen. (Rom 14:17; Heb 13:9)

Andlig mat. Jesus gjorde med glädje sin Faders vilja, och han sade att det var som mat för honom. (Joh 4:32, 34) Han förutsade att han skulle förordna ”den trogne och omdömesgille slaven” till att ge hans lärjungar (andlig) mat i rätt tid. (Mt 24:44–47; se TROGNE OCH OMDÖMESGILLE SLAVEN, DEN.) Mose hade sagt till israeliterna att ”människan inte lever bara av bröd, utan av allt som utgår från Jehovas mun” (5Mo 8:3), och Jesus uppmanade sina efterföljare att inte arbeta för den bokstavliga maten, utan för den mat som består och ger evigt liv. (Joh 6:26, 27; jfr Hab 3:17, 18.) Han sade att de inte skulle vara bekymrade i fråga om mat och dryck, för ”själen är ju mer värd än maten”. (Mt 6:25; Lu 12:22, 23)

Aposteln Paulus jämförde de elementära tingen i den kristna läran med ”mjölk” och den djupare kunskapen med ”fast föda”. (Heb 5:12–14; 6:1, 2; 1Kor 3:1–3) Och Petrus sade att ”ordets oförfalskade mjölk” skulle främja andlig tillväxt. (1Pe 2:2) Jesus kallade sig själv ”livets bröd”, som var överlägset det manna israeliterna fick i vildmarken, och framhöll att den som åt av det aldrig skulle bli hungrig. (Joh 6:32–35) Några av hans efterföljare som inte var andligt sinnade blev chockerade när han liknade sitt kött och blod vid mat och dryck som kunde ge dem evigt liv. Det han menade var att de i bildlig bemärkelse kunde ”äta” hans kött och ”dricka” hans blod genom att tro på hans återlösningsoffer. (Joh 6:54–60)

Jehova har lovat att det skall komma en tid då han skall förse sina trogna tjänare på hela jorden med ett överflöd av både andlig och bokstavlig föda och att de aldrig mer skall hotas av hungersnöd. (Ps 72:16; 85:12; Jes 25:6; se HUNGERSNÖD; MATLAGNING, KÖKSREDSKAP och de olika livsmedlen under respektive uppslagsord.)