ARV

Övergång av avliden persons egendom till arvinge eller arvtagare; även själva egendomen som ärvs. Det hebreiska verb som företrädesvis används är nachạl (subst.: nachalạh). Det har innebörden att ge eller att ta emot ett arv eller en arvedel, vanligtvis på grundval av arvsföljd. (4Mo 26:55; Hes 46:18) Verbet jarạsh används ibland i betydelsen ”ärva”, men förekommer oftare i betydelsen ”ta i besittning” utan att det handlar om arvsföljd. (1Mo 15:3; 3Mo 20:24) I förbindelse med militära ingripanden har det också betydelsen ”driva bort (undan)”, ”fördriva”. (5Mo 2:12; 31:3) De grekiska ord som har med arv att göra är besläktade med klẹ̄ros, som ursprungligen hade betydelsen ”lott” men sedan kom att betyda ”andel” och längre fram ”arv”. (Mt 27:35; Apg 1:17; 26:18)

I Israel var det i synnerhet jorden som gick i arv, även om begreppet arv också användes om lösöret. Bibeln talar också om ett andligt arv. De av anden pånyttfödda kristna kallas ”Guds arvingar och Kristi medarvingar”. Om de är trogna kan de se fram emot ”det eviga arvet”. (Rom 8:17; Heb 9:15)

På patriarkernas tid. De trogna hebreiska patriarkerna Abraham, Isak och Jakob ägde ingen jord, bortsett från ett fält med en grotta som användes som gravplats och den mark i närheten av Sikem som Jakob köpte. (1Mo 23:19, 20; 33:19) Den kristne martyren Stefanus sade angående Abrahams vistelse i Kanaan: ”Ändå gav ... [Gud] honom ingen arvsbesittning i det, nej, inte en fotsbredd; men han lovade att ge landet åt honom till besittning, och efter honom åt hans avkomma, fast han ännu inte hade något barn.” (Apg 7:5) Den materiella kvarlåtenskap som dessa män lämnade efter sig bestod av deras boskap och deras övriga ägodelar. Den förstfödde sonen ärvde en dubbel andel i förhållande till de övriga sönerna. Patriarken Jobs döttrar fick en arvedel bland sina bröder. Det framgår inte om detta också omfattade jord. (Job 42:15)

Om fadern hade goda skäl till det kunde han överföra förstfödslorätten till en yngre son och ge honom den förstföddes arvedel. I de exempel på detta som omtalas i Bibeln gjordes överföringen inte på grund av någon tillfällig nyck eller favorisering utan därför att fadern hade starka skäl till det. Ismael var i egenskap av Abrahams äldste son den blivande arvingen i ungefär 14 år. (1Mo 16:16; 17:18–21; 21:5) Men på Saras begäran och med Jehovas godkännande sände Abraham bort Ismael, som då var omkring 19 år. Isak fick förstfödslorätten och övertog längre fram allt som Abraham ägde, med undantag av de gåvor som Abraham gav åt de söner som han senare fick med Ketura. (1Mo 21:8–13; 25:5, 6) Jakobs förstfödde, Ruben, gick miste om sin förstfödslorätt därför att han begick otukt med sin fars bihustru. (1Mo 49:3, 4; 1Kr 5:1, 2) När Jakob välsignade Josefs söner gav han Efraim, den yngre, företräde framför Manasse, den äldre. (1Mo 48:13–19)

Det var tillåtet att ha en eller flera bihustrur. I Bibeln kallas bihustrun ibland för ”hustru”, och den man som hon levde tillsammans med omtalas som ”hennes man”. Hennes far omtalas som mannens ”svärfar”, och mannen omtalas som hennes fars ”svärson”. (1Mo 16:3; Dom 19:3–5) Bihustruns söner betraktades som födda inom äktenskapet och hade därför samma arvsrätt som de andra sönerna.

Innan Abraham hade några barn talade han om sin slav Elieser som den som skulle ärva honom, men Jehova sade till Abraham att han skulle få ett barn som skulle bli hans arvinge. (1Mo 15:1–4)

Under den mosaiska lagen. Under den mosaiska lagen fick en far inte ge förstfödslorätten till sin favorithustrus son om det var sonen till en mindre älskad hustru som var den förstfödde. Han skulle ge den förstfödde en dubbel del av allt han ägde. (5Mo 21:15–17) Om det inte fanns några söner skulle arvet gå till döttrarna. (4Mo 27:6–8; Jos 17:3–6) Döttrar som ärvde jord fick emellertid bara gifta sig inom sin fars stam, så att arvsbesittningen inte skulle övergå från en stam till en annan. (4Mo 36:6–9) Om en man inte hade några barn skulle arvet gå vidare till 1) den avlidnes bröder, 2) hans fars bröder eller 3) hans närmaste släkting. (4Mo 27:9–11) En hustru ärvde ingenting efter sin man. Om en man dog barnlös betraktades hustrun som ägare av marken tills den återköptes av den som hade återköpsrätten. I ett sådant fall ingick hustrun i återköpet av egendomen. (Rut 4:1–12) Enligt lagen om svågeräktenskap blev det första barn som kvinnan fick med återköparen arvinge till hennes avlidne man och skulle föra hans namn vidare. (5Mo 25:5, 6)

Arvsbesittningar. Israels söner fick sitt land som arvedel av Jehova, som fastställde landets gränser för Mose. (4Mo 34:1–12; Jos 1:4) Gads söner, Rubens söner och halva Manasses stam blev tilldelade ett område av Mose. (4Mo 32:33; Jos 14:3) De övriga stammarna fick sina arvedelar genom lottkastning under ledning av Josua och Eleasar. (Jos 14:1, 2) I enlighet med Jakobs profetia i 1 Moseboken 49:5, 7 fick Simeon och Levi inte något eget område som arvedel. Simeon fick ett område (och några enklaver) i Judas område (Jos 19:1–9), medan Levi fick 48 städer spridda över hela Israels område. Eftersom leviterna var uttagna till att utföra särskild tjänst vid helgedomen hette det att Jehova var deras arvedel. De fick tionde som sin andel eller arvedel i gengäld för den tjänst de utförde. (4Mo 18:20, 21; 35:6, 7) De enskilda släkterna blev tilldelade mark inom stammens område. Efter hand som släkten växte och jorden gick i arv till sönerna delades jorden upp i mindre och mindre delar.

Jorden förblev i släktens ägo generation efter generation och kunde inte säljas för all framtid. En försäljning var i själva verket bara ett slags arrende, och priset fastställdes efter värdet på de årsgrödor som jorden kunde ge fram till nästa jubelår. Under jubelåret skulle all jord återgå till den ursprunglige ägaren, om den inte redan hade blivit friköpt eller återköpt. (3Mo 25:13, 15, 23, 24) Den här bestämmelsen gällde även hus i städer som inte var omgivna av någon mur, eftersom de ansågs vara en del av landets åkermark. Men om huset låg i en muromgärdad stad, kvarstod återköpsrätten bara under ett år efter försäljningen. Därefter blev det köparens egendom. När det gällde hus i leviternas städer, kvarstod återköpsrätten ”till oöverskådlig tid”, eftersom leviterna inte hade någon mark som arvedel. (3Mo 25:29–34)

Arvsbesittningens okränkbarhet framgår av fallet med Nabots vingård. Nabot vägrade att sälja den till kungen eller att byta den mot en annan vingård. Kungen hade ingen expropriationsrätt. (1Ku 21:2–6) Däremot kunde en man viga en del av sin arvsbesittning åt Jehova, åt helgedomen. I så fall kunde den inte köpas tillbaka utan förblev i helgedomens och prästerskapets ägo. En man kunde helga en del av sin egendom till att tillfälligt användas av helgedomen, och han kunde senare köpa tillbaka den genom att lägga till en femtedel av värderingsbeloppet. Detta skyddade utan tvivel helgedomens skattkammare mot att drabbas av förlust och ökade också respekten för helgedomen och det som offrades i förbindelse med tillbedjan av Jehova. Om en åker som helgats såldes vidare till någon annan, skulle den under jubelåret bli som en åker som var vigd åt heligt bruk och skulle inte ges tillbaka till den ursprunglige ägaren, utan förbli i helgedomens och prästerskapets ägo. (3Mo 27:15–21, 28; se HELGANDE [Helgandet av jordegendomar].)

Av detta kan man se att testamenten inte hade någon plats i hebreisk terminologi eller praxis, eftersom arvslagarna gjorde sådana dokument överflödiga. Lösöret fördelades antingen av ägaren medan han ännu levde eller med arvslagarna som grund efter hans död. I Jesu liknelse om den förlorade sonen begärde den yngre sonen sin del av förmögenheten före faderns död. (Lu 15:12)

Arvslagarnas fördelar. Bestämmelserna i lagen om arvedelar och uppdelningen av dessa i mindre delar i takt med att befolkningen ökade bidrog till god sammanhållning inom släkten. I ett sådant bergigt land som Israel hade detta också den fördelen att invånarna tvingades utnyttja marken på bästa möjliga sätt. Minsta lilla plätt odlades – de bedrev till och med terrassjordbruk på bergssluttningarna och förskönade därigenom landskapet med grönskande olivträd, fikonträd, palmer och vinrankor, som gav föda åt en stor befolkning. Eftersom varje israelit var markägare kände han större kärlek till den jord han levde av, något som också främjade fliten. Bestämmelserna om jubelåret gjorde att det ursprungliga teokratiska tillståndet i landet återställdes vart femtionde år, och detta bidrog till att bevara en stabil ekonomi. Men i likhet med andra bestämmelser i lagen åsidosattes också dessa förordningar med tiden.

Som Jehova hade sagt till israeliterna var han den som egentligen ägde landet. De var bofasta främlingar och invandrare hos honom. Han kunde därför när som helst driva ut dem ur landet. (3Mo 25:23) På grund av sina många överträdelser av Guds lag sändes de bort i landsflykt i 70 år under babyloniskt herravälde. Också sedan de hade fått återvända 537 f.v.t. var de underställda hedniska härskare. Till slut, år 70 v.t., avlägsnade romarna dem fullständigt från landet och sålde tusentals som slavar. Till och med deras släktregister gick förlorade eller förstördes.

Det kristna arvet. Som Davids son är Jesus Kristus arvinge till Davids tron. (Jes 9:7; Lu 1:32) Som Guds Son ärver han ett himmelskt kungarike på grundval av det förbund som Jehova har slutit med honom. (Ps 110:4; Lu 22:28–30) Kristus får därför nationerna som arvedel, så att han kan krossa alla motståndare och härska för evigt. (Ps 2:6–9)

De smorda medlemmarna i den kristna församlingen sägs ha ett himmelskt arv och som Kristi ”bröder” få del i hans arv. (Ef 1:14; Kol 1:12; 1Pe 1:4, 5) Detta arv inbegriper jorden. (Mt 5:5)

Eftersom Gud friköpte israeliterna från Egypten blev de hans egendom eller ”arvedel”. (5Mo 32:9; Ps 33:12; 74:2; Mik 7:14) De var en förebild till det andliga Israels ”nation”, som Gud betraktar som sitt ”arv” därför att han äger den och har köpt den med blodet av sin enfödde Son, Jesus Kristus. (1Pe 2:9; 5:2, 3; Apg 20:28)

Jesus Kristus påpekade att de som lämnar värdefulla ting för hans namns skull och för de goda nyheternas skull ”skall ärva evigt liv”. (Mt 19:29; Mk 10:29, 30; se FÖRSTFÖDD; FÖRSTFÖDSLORÄTT; SVÅGERÄKTENSKAP.)