HUVUDBONAD
Hebréerna lade ingen större vikt vid att bära huvudbonad som en del av den dagliga klädseln. Vanliga enkla människor använde kanske ibland manteln eller ytterklädnaden för att täcka huvudet när så behövdes. Män i offentlig ställning bar emellertid ofta en särskild huvudbonad, och både män och kvinnor bar huvudbonad vid högtidliga eller speciella tillfällen. Prästerna i Israel bar den huvudbonad som föreskrivits för dem. (2Mo 28:4, 39, 40; se KLÄDER; KRONA.)
Huvudbonader i de hebreiska skrifterna. Den huvudbonad som nämns först i Bibeln är den huvudduk som Rebecka tog på sig då hon mötte Isak. (1Mo 24:65) Det hebreiska ord som används här, tsa‛ịf, har på andra ställen översatts med ”sjal”. (1Mo 38:14, 19) Rebecka tog tydligen på sig denna huvudduk som ett tecken på att hon underordnade sig sin blivande man, Isak.
Översteprästens turban (hebr.: mitsnẹfeth) var av fint linne som virades runt huvudet, och på framsidan av turbanen fästes en guldplåt med blått snöre. (2Mo 28:36–39; 3Mo 16:4) Underprästernas huvudbonad virades också runt huvudet, men ett annat hebreiskt ord (mighba‛ạh) används om deras huvudbonad, vilket tyder på att den var annorlunda till formen och kanske inte så konstfärdig som översteprästens turban. Det fanns inte heller någon guldplåt på underprästernas huvudbonad. (3Mo 8:13)
Job omnämner turbanen bildligt då han liknar sin rättvisa vid en turban. (Job 29:14; jfr Ord 1:9; 4:7–9.) Kvinnor bar ibland turban (Jes 3:23), och i det sammanhanget används det hebreiska ordet tsanịf. Det ingår också i uttrycket ”kunglig turban” i Jesaja 62:3 och används i Sakarja 3:5 om översteprästens huvudbonad.
En brudgum bar tydligen en turbanliknande huvudprydnad, pe’ẹr (Jes 61:10), som i Bibeln används som symbol för glädje. (Jes 61:3; jfr Hes 24:17, 23.) Det här ordet används också om en huvudprydnad som bars av kvinnor (Jes 3:20) och om prästernas huvudprydnad (Hes 44:18).
Huvudbanden (hebr.: shevisịm) tycks ha varit ett slags flätverk. (Jes 3:18) De ”nedhängande turbaner” (hebr.: tevulịm) som Hesekiel nämner och som de kaldeiska krigarna hade på huvudet kan ha haft starka färger och varit rikt utsmyckade. (Hes 23:14, 15)
När Daniels tre unga hebreiska kamrater kastades i Nebukadnessars eldsugn var de fullt påklädda och hade mössor på sig. Mössorna kan ha angett deras titel eller rang. En del menar att de var konformiga. (Dan 3:21)
Huvudbonader i forntiden och i nutiden. På de flesta egyptiska, babyloniska och assyriska monument och reliefer skildras krigs- och jaktscener eller scener från kungapalats eller tempel. Men särskilt egyptierna har också en hel del bilder av hantverkare i arbete. På dessa bilder har kungar, hövdingar och ädlingar olika slags huvudbonader, medan vanliga enkla människor ofta är avbildade barhuvade eller med ganska åtsittande huvudbonad.
En av de huvudbonader som används i Mellanöstern i dag är beduinernas kaffiyeh. Den består av en fyrkantig huvudduk vikt i trekant så att snibbarna hänger ner över ryggen och skuldrorna. Den hålls fast på huvudet med en tvinnad huvudring. Ansiktet lämnas fritt, men huvudet och nacken skyddas mot sol och vind. Det är möjligt att hebréerna i äldre tider bar en sådan huvudbonad.
Huvudbonader och kvinnans underordnande. Bland Guds tjänare har detta att täcka huvudet även en andlig innebörd i samband med ledarskap och underordnande. Aposteln Paulus lägger fram den gudagivna principen om ledarskap i den kristna församlingen när han säger: ”Varje mans huvud är Kristus; och en kvinnas huvud är mannen; och Kristi huvud är Gud.” (1Kor 11:3) Paulus framhåller att en kvinna som ber eller profeterar i församlingen bör täcka huvudet. Huvudbeklädnaden tjänar då som ”ett myndighetstecken”, ett tecken på att hon erkänner mannens ledarskap och underordnar sig teokratisk myndighet. (1Kor 11:4–6, 10)
Aposteln framhåller däremot att en man inte bör täcka huvudet när han tar ledningen i församlingen, till exempel i samband med bön eller profeterande. Det är en mans normala ställning i Guds anordning. Om en man täcker huvudet i sådana sammanhang, skulle han dra skam över sitt huvud. Han skulle också visa brist på respekt för Jesus Kristus som sitt huvud och för överhuvudet, Jehova Gud, eftersom mannen är ”Guds avbild och härlighet” och ursprungligen skapades som Guds representant på jorden. En man bör inte dölja detta faktum genom att täcka huvudet. Mannen skapades först, före kvinnan; kvinnan är ”av mannen” och skapades ”för mannens skull”. Hennes egenskaper är ett uttryck för mannens ära och värdighet, precis som mannens egenskaper återspeglar Guds ära och värdighet. Den kristna kvinnan bör därför med glädje visa att hon erkänner sin underordnade ställning genom att vara blygsam och underordna sig, och hon bör vara villig att bära någon form av huvudbonad som tecken på detta. Hon bör inte försöka tillskansa sig mannens plats utan i stället understödja hans ledarskap. (1Kor 11:4, 7–10)
Paulus riktar uppmärksamheten på att kvinnorna i den församling han skrev till av naturen hade långt hår och framhåller att detta var som en ständig gudagiven påminnelse om att kvinnan av naturen är underordnad mannen. När en kvinna utför uppgifter i den kristna församlingen som normalt sköts av en man, bör hon därför visa att hon erkänner detta genom att ha något på huvudet, förutom sitt hår. Därigenom visar hon att hon erkänner den gudagivna principen om ledarskap och att hon gör skillnad mellan sina vardagliga göromål och de speciella uppgifter i församlingen som hon utför om till exempel ingen kvalificerad manlig medlem av församlingen är närvarande, eller om hon undervisar andra vid ett formellt bibelstudium i närvaro av sin äkta man eller en manlig medlem av församlingen. (1Kor 11:11–15; se HÅR.)
Aposteln nämner ett starkt skäl till att Guds församling skall följa denna ordning och hänvisar till Guds änglar, som är ”utsända för att tjäna dem som skall ärva räddning”. (Heb 1:13, 14) Dessa mäktiga andevarelser är intresserade av att de kristna förblir på sina platser i Guds anordning, så att den teokratiska ordningen och den rena tillbedjan bevaras inför Gud. (1Kor 11:10)
Man förstår bättre att församlingen i det forntida Korinth behövde den här vägledningen, när man vet att det var sed på den tiden att kvinnor bar slöja när de visade sig offentligt. Det var bara omoraliska kvinnor som visade sig utan slöja. Och prästinnorna vid de hedniska templen brukade tydligtvis ta av sig slöjan och låta håret hänga löst när de menade sig vara under gudomlig inspiration. Om något sådant inträffade i den kristna församlingen, skulle det vara vanärande och visa förakt för Jehova Guds anordning med ledarskap och underordnande. Paulus sade slutligen att om någon argumenterade för en annan sedvänja än den han hade framfört, skulle församlingen ändå följa apostelns vägledning angående att täcka huvudet. Denna vägledning gäller därför i den kristna församlingen vid alla tider och på alla platser. (1Kor 11:16)
Forntidens hebréer brukade också täcka huvudet som ett tecken på sorg. (2Sa 15:30; Jer 14:3) Kvinnorna kunde också täcka sitt huvud som ett tecken på blygsamhet. Forntidens profetissor, som Debora (Dom 4:4) och Hanna (Lu 2:36–38), följde utan tvivel denna sed när de profeterade. (Se LEDARSKAP.)