NADAB

[Nạdab] Betyder ”villig”, ”ädel”, ”frikostig”.

1. Arons och Elisebas förstfödde son. (2Mo 6:23; 1Kr 6:3) Nadab föddes i Egypten och var med när israeliterna drog ut därifrån. Han och hans yngre bror Abihu och 70 andra israeliter uppmanades att tillsammans med Aron och Mose bege sig upp på berget Sinai, där de såg en syn av Jehova. (2Mo 24:1, 9–11) Såväl Nadab som hans tre bröder blev insatta som präster tillsammans med sin far. (2Mo 28:1; 40:12–16) Kort därefter, av allt att döma innan dagen var till ända, missbrukade Nadab och Abihu sitt ämbete genom att frambära olovlig eld. Det sägs ingenting om varför elden var olovlig, men att det omedelbart efteråt infördes ett förbud för präster att dricka vin eller starka drycker när de utövade sin tjänst tyder på att Nadab och Abihu var berusade. Det var dock förmodligen fråga om något mer än att de var berusade, men alkoholpåverkan kan ha varit en bidragande orsak till att de handlade orätt. På grund av överträdelsen blev de dödade genom eld från Jehova, och deras kroppar fördes bort utanför lägret. (3Mo 10:1–11; 4Mo 26:60, 61) Nadab och Abihu dog innan de hade fått några söner, och därför blev det deras bröder Eleasar och Itamar som blev stamfäder till de två prästsläkterna. (4Mo 3:2, 4; 1Kr 24:1, 2)

2. En avkomling av Juda i Jerahmeels släktlinje; son till Sammaj och far till Seled och Appajim. (1Kr 2:3, 25, 26, 28, 30)

3. Son till Jegiel av Benjamins stam. (1Kr 8:1, 29, 30; 9:35, 36)

4. Son till Jerobeam; den andre kungen i tiostammarsriket Israel. Nadab härskade i delar av två år, från omkring 976 f.v.t., och han upprätthöll den kalvdyrkan som hans far hade infört. Medan han belägrade Gibbeton, en tidigare levitstad (Jos 21:20, 23) som filistéerna hade erövrat, blev han lönnmördad av Basa, som sedan dödade alla kvarvarande medlemmar av Jerobeams hus för att säkra tronen åt sig själv. (1Ku 14:20; 15:25–31)