KLIPPGRÄVLING

(hebr.: shafạn)

Det hebreiska ordet har också återgetts med ”klippdass” (1917) och ”kanin” (Åk). Klippgrävlingen kan påminna om en stor kanin, men den har små runda öron, korta ben och är till synes svanslös. Fötterna är försedda med elastiska trampdynor. Klippgrävlingen är en växtätare som håller till i klippiga marker, där den finner hålor och sprickor dit den kvickt kan dra sig tillbaka vid minsta tecken på fara. Även om den till sin natur är mycket skygg, kan den bitas kraftigt med framtänderna om den känner sig trängd. Den art som omtalas i Bibeln är troligen Procavia syriaca.

Somliga har ifrågasatt det Bibeln säger om att klippgrävlingen idisslar men inte har klövar. (3Mo 11:5; 5Mo 14:7) Men zoologen Hubert Hendrichs, som under en period studerade klippgrävlingarna i djurparken Hellabrunn i närheten av München, lade märke till att djuren gör egendomliga tugg- och sväljrörelser. Han konstaterade att klippgrävlingar faktiskt idisslar 25 till 50 minuter varje dygn, vanligtvis om natten. Den tyska tidningen Stuttgarter Zeitung för 12 mars 1966 kommenterade denna upptäckt: ”Även om man inom den allmänt vedertagna zoologin inte kände till detta förhållande, är det inte något nytt. I det elfte kapitlet i Tredje Moseboken ... kan du läsa om det.”

Man har också hävdat att klippgrävlingen har klövar. Det kan emellertid knappast sägas att klippgrävlingens framfot, som har fyra tår som slutar i ett slags hovar, och bakfot, som har tre tår och motsvarande antal små hovliknande naglar, är särskilt lika fötterna hos ett djur med ”kluven klöv”, till exempel en ko.

Det talas i Bibeln om detta lilla djurs instinktiva vishet. Klippgrävlingen är inte stark eller mäktig, men att den till synes är försvarslös uppvägs av att den håller till på otillgängliga klippor. (Ps 104:18; Ord 30:26)