FEBER
Tillstånd av onormalt hög kroppstemperatur. Feber kan vara ett symtom på sjukdom. Även om hög feber kan orsaka viktminskning, vätske- och saltförlust samt huvudvärk och andra former av obehag, är febern i sig själv en naturlig reaktion i kroppens kamp mot infektioner. När en sjukdom kännetecknas av hög feber framgår detta ofta av namnet, till exempel scharlakansfeber, gula febern och denguefeber.
Malaria är en av de vanligaste febersjukdomarna i Mellanöstern. Dysenteri, en annan sjukdom som kännetecknas av feber, nämns i Bibeln. (Apg 28:8) Det är en allvarlig tarminflammation, som kan medföra blod eller slem i avföringen. I 3 Moseboken 26:16 återges det hebreiska ordet qaddạchath med ”brinnande feber”, och det grekiska verbet pyrẹssō förekommer i Matteus 8:14 och betyder ”vara sjuk i feber”, ordagrant ”brinna av feber”.
Även om den mosaiska lagen i första hand gavs med tanke på Israels andliga välfärd och för att hålla israeliterna avskilda från de hedniska folken, visar en närmare undersökning av dess föreskrifter med avseende på kost och hygien att den dessutom tjänade till skydd för folket mot många sjukdomar, däribland vissa smittsamma febersjukdomar.
1) Hebréernas kost innehöll vanligtvis inte mycket kött, men en familj som ville slakta ett djur för att äta köttet skulle föra djuret till helgedomen (om inte familjen, sedan de kommit in i det utlovade landet, bodde för långt därifrån). (3Mo 17:3–5; 5Mo 12:20–27) De åt köttet sedan prästen hade offrat något av det på altaret och fått sin andel. Vissa gemenskapsoffer skulle ätas samma dag. Andra fick inte ätas efter den andra dagen, och köttet skulle brännas upp i eld. Eftersom klimatet i Palestina är varmt och man inte hade möjlighet att hålla köttet nedkylt, är det uppenbart att dessa krav skyddade israeliterna mot febersjukdomar som kan orsakas av toxiner (giftiga ämnen) som bildas när vissa mikroorganismer snabbt förökar sig i kött som inte förvaras kallt, till exempel Staphylococcus aureus och salmonellabakterier. 2) Man vet att köttet från vissa orena djur, till exempel svin, harar, asätande djur och fåglar, gnagare och vissa vattenlevande djur och fiskar, kan vara en bidragande orsak till flera sjukdomar som ofta medför feber. (3Mo 11:1–31) 3) De sanitära föreskrifterna motverkade förorening av kokkärl och dricksvatten och skyddade därigenom mot tyfoid och andra febersjukdomar. (3Mo 11:32–38) 4) Den som rörde vid ett självdött djur eller som åt något av det skulle genomgå en reningsprocess. Detta förhindrade spridningen av sjukdomsalstrande mikroorganismer. (3Mo 11:39, 40) 5) Lagarna som föreskrev att man skulle täcka över sin avföring och att blod skulle täckas över med stoft skyddade mot sådana febersjukdomar som hepatit. (3Mo 17:13; 5Mo 23:12, 13) 6) Om morallagarna efterlevdes skulle det praktiskt taget eliminera alla sexuellt överförda sjukdomar, som kan angripa alla kroppens organ och ofta leder till feber. (3Mo 18:20, 22, 23) 7) Lagarna om karantän hindrade spridningen av infektionssjukdomar. (3Mo 13; 4Mo 19:11, 12, 16; 31:19)
Jehova varnade israeliterna för att om de inte höll hans bud skulle de bli utmattade av hunger, en bidragande faktor till många febersjukdomar; de skulle drabbas av tuberkulos och brinnande feber, inflammation och feberhetta; de skulle få bölder, hudutslag (åkommor som ofta kännetecknas av feber) och slås med blindhet. (3Mo 26:14–16; 5Mo 28:22, 27) Allt detta uppfylldes sedan israeliterna upprepade gånger hade gjort uppror mot Jehova och överträtt hans lagar. (Hes 4:16, 17; 33:10)
När Jesus Kristus var här på jorden botade han många som var sjuka och hade feber. En av dem var aposteln Simon Petrus svärmor. (Mt 8:14, 15; Mk 1:29–31) I sin skildring av det som ägde rum berättar Lukas – förmodligen därför att han var läkare – hur sjuk hon var genom att säga att hon hade ”hög feber”. (Lu 4:38) Vid ett annat tillfälle botade Jesus sonen till en av Herodes Antipas tjänare, trots att den febersjuke pojken låg för döden i Kapernaum och Jesus själv befann sig i Kana, omkring 25 km därifrån. Resultatet blev att mannen och hela hans hushåll kom till tro. (Joh 4:46–54)
En av de mirakulösa gåvor som några av medlemmarna i den första kristna församlingen hade fått av Gud genom Jesus Kristus var förmågan att läka. (1Kor 12:7–9, 11, 30) Aposteln Paulus använde denna förmåga på Malta för att bota Publius far, som plågades av feber och dysenteri. Publius var jordägare och öns främste man. När öborna hörde talas om detta botande kom de till Paulus, och han botade många från deras olika krämpor. (Apg 28:7–9)