BILEAM
[Bịleam] Betyder möjligen ”uppslukare”.
1. Beors son; levde på 1400-talet f.v.t. i den arameiska staden Petor i norra delen av Eufrats dalgång nära floden Sajur. Även om Bileam inte var israelit, hade han viss kunskap om Jehova och erkände honom i viss grad som den sanne Guden. Vid ett tillfälle kallade han honom ”Jehova, min Gud”. (4Mo 22:5, 18) Detta kan bero på att några av Jehovas hängivna tillbedjare (Abraham, Lot och Jakob) tidigare hade bott i närheten av Haran, inte så långt från Petor. (1Mo 12:4, 5; 24:10; 28:5; 31:18, 38)
Bileam avvisade det erbjudande om ”spådomslön” som framfördes av den första delegationen från den moabitiske kungen Balak. Han sade: ”Jehova har vägrat att låta mig följa med er.” (4Mo 22:5–14) När det sedan kom andra ”furstar, fler och mer ansedda än de förra” (4Mo 22:15), och Bileam återigen bad Gud om tillåtelse att gå sade Jehova: ”Bryt upp, följ med dem. Men du får endast tala det ord som jag säger till dig.” (4Mo 22:16–21; Mik 6:5)
Tre gånger ställde sig Jehovas ängel i vägen för Bileam, så att hans åsninna först vek av från vägen och gick ut på en åker. Därefter tryckte hon Bileams fot mot muren, och till sist lade hon sig ner. Tre gånger slog Bileam åsninnan, som därefter genom ett underverk fick talförmåga och kunde protestera. (4Mo 22:22–30) Till sist såg Bileam själv Jehovas ängel, som sade till honom: ”Jag har ställt mig i vägen för dig, eftersom du har gjort tvärtemot min vilja.” Ändå tillät Jehova än en gång Bileam att fortsätta på den väg han hade valt. (4Mo 22:31–35)
Redan från början gjorde Gud klart att han inte skulle acceptera någon förbannelse över Israel och att Bileam, om han gick i väg, skulle uttala välsignelser, inte förbannelser. (Jos 24:9, 10) Men Gud tillät att han gick. Det var som i fallet med Kain, då Jehova uttryckte sitt ogillande men samtidigt lät honom välja själv – antingen att överge sin onda väg eller att fortsätta på den. (1Mo 4:6–8) Precis som Kain ignorerade Bileam egensinnigt Jehovas vilja och var fast besluten att nå sitt eget själviska mål. I Bileams fall var det begäret efter lönen som gjorde honom blind för hur orätt han handlade. Judas skriver att Bileam störtade sig i ”villfarelse för lön”. Aposteln Petrus skriver: ”Bileam, Beors son, ... älskade lönen för ett orätt handlingssätt men fick en tillrättavisning för sin kränkning av vad som var rätt. Ett stumt lastdjur gjorde uttalanden med en människas röst och hindrade profetens galenskap.” (Jud 11; 2Pe 2:15, 16)
När Bileam kom fram till moabiternas område och mötte kung Balak vid randen av floden Arnon, lät han ingen tid gå förlorad. Redan dagen efter gick han till verket för att hjälpa de här motståndarna till Jehovas folk. Tillsammans med Balak frambar han offer, och sedan drog han sig tillbaka för att ”söka olycksbringande omen”. (4Mo 23:3; 24:1) Men det enda budskap han fick var en välsignelse från Jehova över Israel. Samma offerprocedur upprepades sedan på toppen av Pisga, men det fanns fortfarande ”ingen olycksbringande trollformel mot Jakob”, utan bara välsignelser. Till sist upprepades proceduren på toppen av Peor, och för tredje gången ”förvandlade [Gud] förbannelsen till en välsignelse”. (4Mo 22:41–24:9; Neh 13:2)
Nu ”flammade Balaks vrede upp mot Bileam”, och han slog ihop händerna i raseri och utbrast: ”Jag kallade på dig för att du skulle uttala en förbannelse över mina fiender, men se, du har nu välsignat dem i övermått tre gånger. Och nu, ge dig i väg till din ort. Jag sade till mig själv att jag helt visst skulle visa dig ära, men se, Jehova har undanhållit dig ära.” (4Mo 24:10, 11) Bileam försökte urskulda sig och klandrade Jehova för att han inte hade lyckats förbanna Israel. Han sade att han inte kunde ”överträda Jehovas befallning” och att han var tvungen att tala ”det Jehova talar”. Efter att ha framfört ännu några ordspråksmässiga budskap mot Israels fiender ”bröt Bileam upp och gick i väg och återvände till sin ort”. (4Mo 24:12–25)
När det sägs att Bileam ”återvände till sin ort”, betyder inte det nödvändigtvis att han gick tillbaka till sitt hem i Petor. Orden anger inget annat än att Bileam lämnade berget Peor. I Cooks Commentary sägs det följande om 4 Moseboken 24:25: ”Återvände till sin ort. ... Inte till sitt eget land, för han stannade kvar hos midjaniterna för att smida nya ränker mot Guds folk och för att dö i sin synd. ... Uttrycket, som förekommer många gånger (jfr t.ex. 1Mo xviii. 33, xxxi. 55; 1Sa xxvi. 25; 2Sa xix. 39), är ett idiom som helt enkelt betyder att Bileam gick dit han ville.”
Bileam hoppades fortfarande på att få den stora lön som han hade färdats så långt för att få och arbetat så hårt för. Om han inte kunde förbanna Israel, tänkte han, skulle Gud kanske själv förbanna sitt folk, om de kunde förledas in i den omoraliska dyrkan av Baal-Peor. Så Bileam ”lärde Balak att lägga en sten att snava på för Israels söner, nämligen att äta sådant som var offrat åt avgudar och att begå otukt”. (Upp 2:14) ”På Bileams ord förledde” moabitiska och midjanitiska kvinnor ”Israels söner till att handla trolöst mot Jehova i saken med Peor, så att hemsökelsen kom över Jehovas menighet”. (4Mo 31:16) Följden blev att 24 000 israelitiska män dog på grund av sin synd. (4Mo 25:1–9) Varken midjaniterna eller Bileam undgick Guds straff. Jehova befallde att alla midjanitiska män, kvinnor och pojkar skulle dödas; endast jungfrurna skulle skonas. ”Och de dräpte Bileam, Beors son, med svärd.” (4Mo 25:16–18; 31:1–18) Vad moabiterna angår fick inte ens ”deras avkomlingar i tionde generationen” komma in i Jehovas församling. (5Mo 23:3–6)
2. En stad som gavs åt de leviter som var av Kehats släkt. De fick staden av den del av Manasses stam som hade sitt område väster om Jordan. (1Kr 6:70; LXX: ”Jeblaam”) Bileam finns inte med i uppräkningen av levitstäder i Josua 21:11–39, men många kommentatorer menar att detta troligen beror på ett avskrivningsfel som innebar att ”Gat-Rimmon” upprepades i vers 25, där det egentligen skulle ha stått ”Bileam”. Bileam tycks vara en annan stavning av Jibleam, ett namn som förekommer oftare.