Nytt i Nya Världens översättning

⁷² När vi nu i ungefär ett halvårs tid har haft möjlighet att läsa och studera Nya Världens översättning på svenska, har vi säkert upptäckt en hel del som är nytt. Många har sagt att det är nästan som att läsa Bibeln för första gången. Vissa nya uttryck och namnformer gör oss kanske lite extra nyfikna. ”Varför heter det så här numera? Varför har man ändrat på det här?” är naturliga frågor som uppstår i den vane bibelläsarens sinne. Att vi känner till bakgrunden och skälen till nya uttryck och namnformer ökar vår uppskattning av dem och hjälper oss att inse att vi med hjälp av dem kan tillväxa i den exakta kunskapen om Gud och hans uppsåt.

⁷³ I den här bilagan om Nya Världens översättning kommer vi därför att ge bakgrundsupplysningar till en del nya uttryck och namnformer i översättningen, och det är vår förhoppning att dessa upplysningar kommer att sporra oss alla att fortsätta att söka efter andliga ädelstenar i den Heliga skrift.

⁷⁴ UTSTRÄCKNINGEN: Enligt ordalydelsen i 1917 års översättning gjorde Gud på den andra skapelsedagen ”ett fäste, som skiljer vatten från vatten”. (1 Mos. 1:6) Det hebreiska ord som här har återgetts med ”fäste” är ra·qị·aʽ. I den statliga bibelkommissionens provöversättning (Tre bibelböcker, 1991) återges det med ”valv” och i Viveka Heymans översättning av 1 Moseboken (1980) med ”kupa”. Betecknar det hebreiska ordet något som är format som ett valv eller en kupa, något som är fast eller hårt?

⁷⁵ Uppfattningen att det skulle vara något fast tycks härleda sig från den grekiska Septuaginta, som återger ra·qị·aʽ med det grekiska ordet ste·rẹ·o·ma, som betyder ”fast kropp”, ”det fast- eller tätgjorda”. Den latinska Vulgata har det latinska ordet firmamẹntum, som också för tanken till något fast och stabilt. Mot bakgrund av hur ordet används på de 16 andra ställen där det förekommer i Bibeln skriver de tyska forskarna Keil och Delitzsch i ett kommentarverk: ”[Ra·qị·aʽ] betyder expansum, utbredning av luften, som omger jorden som en atmosfär. I överensstämmelse med hur himlen ter sig för ögat beskrivs den som en tältduk som är utbredd eller utspänd över jorden (Ps. 104:2).” Efter att ha hänvisat till de poetiska bilder som Bibeln använder om himlen skriver de: ”Det finns ingenting i dessa poetiska bilder som berättigar till att uppfatta himlen som en fast massa.”

⁷⁶ I det bibliska uppslagsverket Insight on the Scriptures heter det angående det som Gud gjorde under den andra dagen eller skapelseperioden: ”Det talas inte om att en fast massa hamras ut, utan om skapandet av ett öppet rum, eller ett åtskiljande, mellan de vatten som täcker jorden och andra vatten som är över jorden. Det som beskrivs är alltså hur den utsträckta atmosfär som omger jorden bildades.” (Band 1, sidan 786) I Hans Magnus Melins svenska översättning (1858—1865) heter det i en not till ordet ”fäste” i 1 Moseboken 1:6: ”utsträckning, utspänt rum: luftrymden, som i sin öfra del ofvan molnen oförmärkt förlorar sig i det lufttomma rummet eller etherhimlen, der himlaljusen glänsa”. I överensstämmelse med innebörden i det hebreiska ordet ra·qị·aʽ återger därför Nya Världens översättning det med ”utsträckning”. Också Helge Åkesons svenska översättning (1911) återger ra·qị·aʽ med ”utsträckning” i skapelseberättelsen. — Se boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse?, sidan 28; Vakttornet för 1 februari 1981, sidan 10.

⁷⁷ TILLFLYKTSSTÄDER: I Fjärde Moseboken, kapitel 35, kan vi läsa om Jehovas anordning med ”tillflyktsstäder”, till vilka ouppsåtliga mandråpare kunde fly och finna tillflykt undan blodshämnarens hand. I 1917 års översättning kallas dessa städer ”fristäder”, men återgivningen ”tillflyktsstäder” motsvarar grundtexten mera ordagrant. Det hebreiska ordet miq·lạt, som i det här uttrycket står tillsammans med ordet för ”stad”, ʽir, betyder ”tillflykt”, ”asyl”. (Illustrerat Bibellexikon, spalt 5645) Åkesons översättning använder termen ”tillflyktsstäder” flera gånger, och i Melins översättning heter det i en not till ordet ”fristäder” i 4 Moseboken 35:6: ”asylstäder, tillflyktsorter”.

⁷⁸ TÄLTBONING: Det transportabla tält som Israel använde som plats för tillbedjan kallas i vår nya bibelöversättning ”tältboning”, och inte ”tabernakel”, som vi har blivit vana vid från 1917 års översättning. På hebreiska används ordet mish·kạn, som betyder ”boning”, ”boplats”, ”tältboning”. Ordet ”tabernakel” kommer av latinets tabernạculum, som betyder ”hydda”, ”tält”, ”boning”. Det har kommit in i svenskan från den latinska bibelöversättningen, den så kallade Vulgata, som använder ordet tabernạculum för att återge hebreiskans mish·kạn. Eftersom det kan vara svårt att få grepp om den egentliga innebörden i ordet ”tabernakel”, har Nya Världens översättning valt det mera uttrycksfulla och lättillgängliga ordet ”tältboning”. I den statliga bibelkommissionens provöversättning (Nio bibelböcker, 1984) har uttrycket ”boning” använts i stället för ”tabernakel”, till exempel i 2 Moseboken 26:1.

⁷⁹ MÖTESTÄLT: I Andra Moseboken 27:21 finner vi uttrycket ”uppenbarelsetältet” i 1917 års översättning, men i Nya Världens översättning används nu termen ”mötestältet”. Denna beteckning, som avsåg dels Moses tält (2 Mos. 33:7), dels den heliga tältboningen (2 Mos. 40:35), är mycket passande, för det sägs i Insight on the Scriptures (band 2, sidan 1085, under ”Tent of Meeting”) att Moses tält kallades ”mötestältet” tydligtvis därför att israeliterna måste gå dit för att fråga Jehova, och på så sätt mötte de i själva verket Jehova där. Det var uppenbarligen av samma orsak som den heliga tältboningen kallades ”mötestältet”. Det hebreiska ord som motsvarar ”mötes-” i uttrycket ”mötestält” betyder ordagrant ”bestämd mötesplats”, ”bestämd tid”.

⁸⁰ VILDMARK: Varför använder Nya Världens översättning ordet ”vildmark” i stället för ”öken”? Det hebreiska ordet midh·bạr, som i många översättningar återges med ”öken”, avser i allmänhet glest befolkat land som inte är uppodlat, men det kan också omfatta betesmarker. Det är sant att det kan avse vattenlösa områden som kan kallas verkliga öknar, men ofta avser det helt enkelt stäppområden med buskar och gräs. Andra hebreiska ord som mera direkt avser torra, vattenlösa områden återges med ”öken” och ”ökenslätt”. — Se Insight on the Scriptures, band 2, sidan 1184, under ”Wilderness”.

⁸¹ I Svenskt Bibliskt Uppslagsverk (1963, band 2, spalt 1507) kommenteras det hebreiska ordet midh·bạr: ”[Det] betecknar i och för sig icke, i varje fall icke enbart, en regn- och vegetationslös, obeboelig, stenig eller sandig slätt, utan snarare en skoglös och vattenfattig, men därför ej alldeles steril trakt, som ej lämpar sig för fast bebyggelse, men mycket väl tidvis kan tjäna som betesmark för boskap. Visserligen användes ordet för att ange trakter med verklig ökenkaraktär, . . . men det står också ofta i sådana sammanhang, där öv[ersättningen] ’öken’ ej riktigt passar, såsom då det talas om ’öknens betesmarker’, Ps. 65:13 [NV Ps. 65:12 v. 12], Jer. 9:10, 23:10, Joel 1:19; ’stäpp’ vore här en mer adekvat term.” I Viveka Heymans översättning av flera böcker i de hebreiska skrifterna används bland annat ”vallmark”, ”stepp”, ”ödemark”, ”vildmark” och ”obygd” för att återge det hebreiska midh·bạr. Nya Världens översättning, som söker vara en exakt och konsekvent översättning, har valt det mera allmänna och vittomfattande begreppet ”vildmark”, som definieras som ”större obrukat och obebott område” (Svensk ordbok), för att återge hebreiskans midh·bạr.

⁸² OBESTÄMD TID: Omkring 400 gånger använder Nya Världens översättning uttrycket ”obestämd tid” på ställen där de flesta andra översättningar har ”för evigt”, ”för alltid”, ”evinnerligen” eller ”evärdlig tid”. Konstruktioner som innehåller uttrycket ”obestämd tid” motsvaras på hebreiska av ordet ʽoh·lạm, härlett av ordet ʽa·lạm, som betyder ”dölja” (2 Kung. 4:27), ”gömma” (Jes. 1:15). Följaktligen betyder ʽoh·lạm ordagrant ”dold tid”. Det förmedlar tanken på oöverskådlig eller obestämd tid och avser alltså tid vars gräns är dold, en obestämd tid i det förflutna eller i framtiden, en tidsperiod som sedd ur nuets synvinkel är obestämd eller döljs från att kunna ses, men som är av lång varaktighet. Detta kan betyda för evigt. Lexikografen Wilhelm Gesenius ger följande definition av ʽoh·lạm: ”förborgad, dunkel, . . . mycket avlägsen tid av lång varaktighet, en tid vars början eller slut är i mörker, i det okända”. — Hebräisches und chaldäisches Handwörterbuch über das Alte Testament, 5:e upplagan, del 2, Leipzig 1857, sidan 99.

⁸³ Ibland är ordet ʽoh·lạm förbundet med sådant som är evigt. (1 Kung. 2:45; Ps. 90:2; Jes. 40:28) Men det hebreiska ordet ʽoh·lạm betyder inte i sig självt ”för evigt”. Det avser ofta saker och ting som har ett slut, men man kan säga att de varar eller består ”till obestämd tid”, eftersom tiden för deras slut inte är bestämd eller specificerad. Det ”till obestämd tid” bestående lagförbundet nådde till exempel sitt slut i och med Jesu död och införandet av det nya förbundet. (2 Mos. 31:16, 17; Rom. 10:4; Gal. 5:18; Kol. 2:16, 17; Hebr. 9:15) Och det aronitiska prästadömet, som skulle bestå ”till obestämd tid”, fick på liknande sätt sitt slut. — 2 Mos. 40:15; Hebr. 7:11—24; 10:1.

⁸⁴ Hur förhåller det sig då med jorden, med tanke på det som står i Predikaren 1:4? Vi läser där: ”En generation går, och en generation kommer; men jorden består, ja till obestämd tid.” Innebär uttrycket ”till obestämd tid” här att jorden kommer att bestå för evigt? Eller tyder detta uttryck på att jorden kanske vid en obestämd tidpunkt i framtiden, som nu är dold för oss, skall få ett slut? Vi lämnas inte i tvivelsmål om vad uttrycket betyder i förbindelse med jorden, för i Psalm 104:5 får vi veta: ”Han har grundat jorden på dess fasta platser; den kommer inte att bringas att vackla till obestämd tid [ʽoh·lạm], eller för evigt.” Det hebreiska ord som här har blivit översatt med ”för evigt” är ʽadh, vilket betecknar obegränsad kommande tid, oändlighet eller evighet. Detta ord förekommer bland annat i 1 Krönikeboken 28:9 och Psalm 19:9; 45:17. Vid Predikaren 1:4 finns det en skriftställeshänvisning till Psalm 104:5.

⁸⁵ I Illustrerat Bibellexikon (1967, spalt 1237) definieras ordet ʽoh·lạm så här: ”något dolt el. hemligt; förborgad el. avlägsen tid, forntid el. framtid; obestämd el. obegränsad tid, evighet; tidrymd, tidsålder; värld”. Och i det bibliska kommentarverket Studiebibeln (1983, band 5, sidorna 58, 59) sägs det: ”Grundbetydelsen av olám är hemlig, dold. . . . Som tidsbegrepp visar ordet hän mot en tid bortom det förnimbara, en obegränsad, obestämd, okänd period i svunnen eller kommande tid. Ordet rymmer även begreppet kontinuitet. . . . Olám [är] en väldig utsträckning av tid som försvinner ur sikte, som är dold och hemlighetsfull och inte kan fattas.” — Se boken Att få överleva in på en ny jord, sidan 10, paragraferna 12 och 13; Insight on the Scriptures, band 2, sidan 1102, under ”Time Indefinite”.

⁸⁶ JORDENS CIRKEL: Ett uttryck som har förbryllat en del är när det i Jesaja 40:22 talas om ”jordens cirkel”. Vad betyder det? I Insight on the Scriptures (band 1, sidan 668, stycket 3) heter det om jordens form: ”Ur Jehovas synvinkel har jordytan ett cirkelrunt utseende, alldeles som månen ser cirkelrund ut för oss.” När det i Jesaja 40:22 sägs att Gud bor över ”jordens cirkel”, stämmer detta överens med att jorden är rund eller cirkelformad, varifrån man än ser den, men detta innebär också att den är klotformig. Som det ofta har framhållits i Sällskapets litteratur, när det här skriftstället har behandlats, kan det hebreiska ordet chugh, som har översatts med ”cirkel” i Jesaja 40:22, också betyda ”sfär”, vilket bland annat framgår av William Wilsons Old Testament Word Studies (sidan 77) och Benjamin Davidsons Analytical Hebrew and Chaldee Lexicon (sidan 249).

⁸⁷ Samma hebreiska ord har använts i Job 22:14, där det heter om Gud: ”Moln är ett gömställe för honom, så att han inte ser, och på himlavalvet vandrar han omkring.” Vi vet ju att när man betraktar himlen från jorden, ser den ut som ett valv, ett halvklot sett inifrån. Den andra delen av ”himlavalvet” (NV; Åkeson) eller ”himlarunden” (1917) är skymd av jorden, som vi står på, och vi kan följaktligen inte se den. När det i Jesaja 40:22 heter att Gud bor över ”jordens cirkel”, används alltså ordet ”cirkel” i samma bemärkelse i hebreiskan som det används i Job 22:14. Av detta framgår det att ordet ”cirkel” i Jesaja 40:22 måste ha avseende på något klotformigt eller välvt, alldeles som himlen, när man betraktar den från jorden, ses välva sig över den och därför med rätta kallas himlavalvet eller himlarunden. — Se Vakna! för 22 januari 1987, sidan 13; Liv — ett resultat av evolution eller skapelse?, sidan 201; Resonera med hjälp av Skrifterna (1989 års utgåva), sidan 60; Vakna! för 8 maj 1978, sidan 17; Vakttornet för 15 mars 1968, sidan 144.

Nya namnformer ökar den exakta kunskapen

⁸⁸ I den bibliska skildringen förekommer mer än 4.000 olika namn; det gäller namn på personer, folkslag och geografiska platser. Nya Världens översättning återger många av dessa namn i deras traditionella form, till exempel Adam, Noa, Abraham, Mose, David, Salomo, Jesaja, Jeremia, Jesus, Petrus, Johannes, Paulus. Men när vi läser Nya Världens översättning, finner vi att en del namn stavas och/eller betonas annorlunda än vad vi har varit vana vid, och vi stöter också på namn som är nya i bibliskt språkbruk. Vad ligger till grund för dessa ändrade namnformer, och vilken nytta kan man som bibelforskare ha av dessa förändringar?

⁸⁹ Det finns många olika principer som har styrt översättarnas val av namnformer. I inledningen till referensutgåvan av New World Translation (1984) heter det om namn: ”Med tanke på den hebreiska bakgrunden till de kristna grekiska skrifterna följer namn på personer och platser med sådan hebreisk bakgrund i regel den hebreiska formen och inte den grekiska form som de har fått i Septuaginta.”

⁹⁰ Den här principen tillämpades redan i stor utsträckning i 1976 års svenska utgåva av Nya Världens översättning. I de kristna grekiska skrifterna av 1917 års översättning förekommer till exempel sådana namnformer som ”Esaias”, ”Esekias”, ”Jeremias”, ”Moses”, vilka är de grekiska formerna av de namn som i de hebreiska skrifterna återges med ”Jesaja”, ”Hiskia”, ”Jeremia” och ”Mose”. Redan i 1976 års utgåva av Nya Världens översättning, och likaså i bibelkommissionens översättning av Nya testamentet (1981), ersattes dessa greciserade namnformer med de namnformer som förekommer i de hebreiska skrifterna och som bättre svarar mot den ursprungliga hebreiska formen av namnet. Det är nämligen önskvärt att namn får samma form, när de förekommer i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna.

⁹¹ Med den här principen som grund har en del ytterligare namnändringar gjorts i 1992 års utgåva av Nya Världens översättning. Namnet på Johannes döparens far har ändrats till ”Sakarja”, ett hebreiskt namn som betyder ”Jah (Jehova) har kommit ihåg”. Namnformen” Sakarias” är den grekiska formen av det namnet. (Luk. 1:5) Johannes döparens far, den gudfruktige hebréen Sakarja, som var präst av Levis stam, bar alltså samma namn som den hebreiske profet som skrev bibelboken Sakarja.

⁹² Ett annat intressant exempel på tillämpningen av den här principen är att aposteln Paulus’ hebreiska namn har ändrats från ”Saulus” till ”Saul” i den nya översättningen. Det är möjligt att denne israelit av Benjamins stam redan från barndomen hade både det hebreiska namnet ”Saul”, som betyder ”Utbedd, Begärd (av [dvs. hos] Gud)”, och det romerska (latinska) namnet ”Paulus”, som betyder ”Liten”. Men med anledning av sitt uppdrag att förkunna de goda nyheterna för icke-judar kan han ha föredragit att kallas med sitt romerska namn. (Se Insight on the Scriptures, band 2, sidan 585, under ”Paul”.) Han hade alltså samma hebreiska namn som Israels förste kung, och det är därför naturligt att detta namn återges med ”Saul”, vilket också 1981 års svenska översättning gör.

⁹³ En annan vägledande princip för de bibliska namnens återgivning på svenska har varit att använda den form av namnet som i dag allmänt används om samma geografiska platser och historiska personer i utombibliska sammanhang. Namn i de kristna grekiska skrifterna återgavs i äldre svensk tradition med former som hade anpassats till latinet. Men både i översättning av gamla texter och i aktuell nyhetsförmedling tillämpas numera en trognare återgivning. Den ö i den grekiska övärlden som i dag är allmänt känd som ”Rhodos” kallas i 1917 års översättning ”Rodus” (Apg. 21:1), en latiniserad form av namnet. Såväl Nya Världens översättning (1992) som 1981 års översättning använder den grekiska namnformen ”Rhodos”. Den stad som i 1917 års översättning kallas ”Efesus” omtalas i de flesta svenska uppslagsverk, kartböcker och historieskildringar som ”Efesos”, och det är därför naturligt att använda den namnformen i den bibliska skildringen. Samma princip har föranlett att följande geografiska platser har fått ändrad namnform: ”Akkad” (inte ”Ackad”), ”Athen” (inte ”Aten”), ”Eufrat” (inte ”Frat”), ”Gaza” (inte ”Gasa”), ”Kilikien” (inte ”Cilicien”), ”Kyrene” (inte ”Cyrene”), ”Pergamon” (inte ”Pergamus”), ”Tyros” (inte ”Tyrus”). På så sätt undviker man att skapa ett rent ”bibliskt landskap” och visar att den bibliska skildringen är förankrad i verklighetens värld.

⁹⁴ Många personer ur världshistorien finns omnämnda i den bibliska skildringen. En strävan hos översättarna har varit att använda den namnform som allmänt används i historieböcker och uppslagsverk. Namnet på den romerske kejsaren ”Claudius” skrivs därför med ”c” i stället för med ”k” (Apg. 11:28), i likhet med många andra namn av latinskt ursprung, till exempel ”Caesarea” (Apg. 8:40), ”Clemens” (Fil. 4:3), ”Cornelius” (Apg. 10:1), ”Crispus” (Apg. 18:8).

⁹⁵ En intressant namnändring har vi exempel på i Apostlagärningarna 2:9, där vi i 1917 års översättning och även i 1976 års utgåva av Nya Världens översättning finner uttrycket ”provinsen Asien”. Namnet ”Asien” i den bibliska skildringen betecknar naturligtvis inte världsdelen och inte heller det område som är känt som Mindre Asien, utan en provins i det romerska imperiet. Provinsen omfattade västra delen av Mindre Asien, alltså det nuvarande Turkiets västkust med närmaste inland. I flera svenska uppslagsverk (Svensk Uppslagsbok, Nationalencyklopedin) anges det att denna romerska provins på svenska benämns med den latiniserade namnformen ”Asia”. Den svenska utgåvan av Nya Världens översättning (1992) utnyttjar därför denna mera specifika benämning för den romerska provinsen för att undvika missförstånd. Att ordet ”provinsen” har lagts till inom hakparentes är en ytterligare hjälp för bibelläsaren att få grepp om vad namnet syftar på.

⁹⁶ En annan vägledande princip för återgivning av bibliska namn har varit att försöka återge olika hebreiska och grekiska namn med motsvarande olika svenska namn, så att grundtextens variationer kommer till synes i översättningen. I samband med att 1917 års översättning utarbetades gjordes en hel del förenklingar när det gällde stavningen av bibliska namn. Man gjorde till exempel inte skillnad mellan olika hebreiska s-ljud, vilket medförde att vissa namn som stavas helt olika på hebreiska kom att stavas lika på svenska. I vissa fall kunde detta verka förvillande.

⁹⁷ Enligt 1917 års översättning läser vi till exempel i 4 Moseboken 33:11, 12 om ”öknen Sin”, en av israeliternas första lägerplatser sedan de hade gått över Röda havet. När det lite senare talas om gränserna för deras land, sägs det i 4 Moseboken 34:3 att landet på södra sidan skulle sträcka sig ”från öknen Sin” (1917) utmed Edom. Är det samma område som avses? Nej, och på Bibelns grundspråk stavas dessa båda namn olika. Nya Världens översättning tar fram denna skillnad genom att i 4 Mos. 34:3 använda bokstaven ”z” för att återge den hebreiska bokstaven tsa·dhẹh och skriva ”Zins vildmark”, ett skrivsätt som knyter an till äldre svensk stavning av bibliska namn. (1878 skriver ”Zin” i 4 Moseboken 34:3.) ”Zins vildmark” var ett område som låg väster om Edom, medan ”Sins vildmark” däremot, som omtalas i 4 Moseboken 33:11, låg på Sinaihalvöns västra sida.

⁹⁸ Ytterligare ett exempel kan vara belysande. På 800-talet f.v.t. verkade profeten Amos i Israel. (Am. 1:1) Hans hebreiska namn עָמוֹס (ʽA·mọhs) betyder ”Som är en börda”, ”Som bär en börda”. I Jesaja 1:1 läser vi om profeten Jesajas far, som enligt 1917 års översättning också hette ”Amos”. Men i den hebreiska grundtexten stavas hans namn annorlunda än profeten Amos’ namn, och därför återger Nya Världens översättning det hebreiska namnet אָמוֹץ (ʼA·mọhts) med ”Amoz”, vilket betyder ”Stark”.

⁹⁹ Det är värt att nämna att bokstaven ”z” har använts bara när det har ansetts fördelaktigt att skapa olika svenska namn för olika hebreiska namn. Att vissa bibliska namn stavas med ”z” behöver emellertid inte påverka det svenska uttalet. (Jämför sådana svenska ord som ”zigenare”, ”zink” och ”zon”.)

¹⁰⁰ Nya Världens översättning har också utnyttjat andra skrivsätt för att skapa olika svenska namn för olika hebreiska namn. Ett sätt är att i överensstämmelse med hebreiskan lägga till ett ”h” i slutet av ett namn, till exempel ”Jimna” och ”Jimnah”. (1 Krön. 7:35; 1 Mos. 46:17) Ett annat sätt är att stava med ”th”, till exempel ”Etam” och ”Etham”. (1 Krön. 4:32; 2 Mos. 13:20) Dessa sätt att stava används bara för att göra åtskillnad mellan olika hebreiska namn som annars skulle stavas lika på svenska.

¹⁰¹ En grupp nya namnformer som vi finner i Nya Världens översättning är namn av typen ”Jehojakim”, ”Jehonadab”, ”Jehonatan”, ”Jehosadak”, ”Jehosafat”. Från 1917 års översättning känner vi dem som ”Jojakim”, ”Jonadab”, ”Jonatan”, ”Josadak” och ”Josafat”. Vad ligger bakom denna ändring?

¹⁰² Vi kan ta namnet ”Jehosafat” som exempel. Det hebreiska namnet Jeho·sha·fạt (יְהוֹ שָׁפָט) är sammansatt av tetragrammet, JHWH (יהוה), och verbet sha·fat (שָׁפַט), som betyder ”döma”, ”vara domare”. Namnet betyder alltså ”Jehova är domare”. Det används i Bibeln om fyra olika personer och en geografisk plats. Nya Världens översättning återger detta namn konsekvent med ”Jehosafat”.

¹⁰³ På hebreiska finns det också en förkortad form av detta namn, Joh·sha·fạt (יוֹ שָׁפָט), som förekommer två gånger i Bibeln och då avser två helt andra personer än de som kallas med namnet ”Jehosafat”. På dessa två ställen använder Nya Världens översättning den förkortade formen ”Josafat”. — 1 Krön. 11:43; 15:24.

¹⁰⁴ I 1917 års översättning har kortformen ”Josafat” använts för att återge både den kortare och den längre hebreiska namnformen. I boken Vår svenska bibel av Erling Eidem heter det om återgivningen av dessa namnformer i 1917 års översättning: ”Vid namn som begynna med Jeho- föredrages kortformen Jo-, t. ex.Joas, ej Jehoas.” Nya Världens översättning har oftast inte följt detta bruk, utan har föredragit den längre namnformen, som tydligare framhäver kopplingen till tetragrammet. När endast den kortare namnformen brukas i hebreiskan om en viss person, som i exemplet i föregående paragraf, används naturligtvis kortformen.

¹⁰⁵ Ibland används både den längre och den kortare namnformen om samma person i samma textavsnitt. Ett exempel på detta finner vi i Jeremia, kapitel 35. I det här fallet har Nya Världens översättning valt att återspegla den variation som finns i grundtexten. I Jer. 35 verserna 8, 14, 16 och 18 förekommer den längre formen Jeho·na·dhạv, och på dessa ställen återger Nya Världens översättning den med ”Jehonadab”. I Jer. 35 verserna 6, 10 och 19 förekommer däremot den förkortade formen av detta namn, Joh·na·dhạv, som Nya Världens översättning återger med ”Jonadab”, den form som i svensk bibeltradition har använts om honom på alla ställen.

¹⁰⁶ Ett liknande exempel på hur två namnformer används om samma person är Babylons kung Nebukadnessar, som på 33 ställen kallas ”Nebukadressar”, en namnform som ligger närmare den babyloniska stavningen. Denna variation i grundtexten återspeglas i såväl 1917 års översättning som i Nya Världens översättning. Det bör emellertid påpekas att det inte alltid är möjligt eller fördelaktigt att följa hebreiskans växling av namnformer.

¹⁰⁷ I Nya Världens översättning stöter vi också på en del nya namn. I Femte Moseboken 1:7 möter bibelläsaren namnen ”Araba”, ”Shefela” och ”Negev”. I 1917 års översättning översätts de hebreiska namnen och återges med ”Hedmarken”, ”Låglandet” och ”Sydlandet”. Men Nya Världens översättning har valt att behålla de hebreiska namnen, eftersom dessa geografiska begrepp fortfarande är aktuella i våra dagars Israel. Genom att de konsekvent återges som hebreiska egennamn blir det möjligt att avgöra vilka områden bibelskribenterna avsåg med dessa namn. Även om vissa upplysningar som ligger i det hebreiska ordet går förlorade vid en sådan överföring av namnformerna, är detta sätt att återge geografiska namn mera exakt och enhetligt. Upplysningar om vad det hebreiska ordet betyder ges ofta i fotnoterna i referensutgåvan av New World Translation.

¹⁰⁸ Ett annat namn som vi inte känner igen från 1917 års översättning finner vi i 1 Kungaboken 11:5, nämligen ”Ashtoret”, som är det hebreiska namnet på en gudinna som antas vara den falske guden Baals gemål. I 1917 års översättning används namnet ”Astarte”, som är den grekiska formen av detta namn. Nya Världens översättning har alltså föredragit det hebreiska namnet på denna kanaaneiska gudinna. Under uppslagsordet ”Ashtoret” i Nationalencyklopedin heter det: ”gammaltestamentlig namnform för Astarte”.

¹⁰⁹ När vi nu har lärt känna bakgrunden till en del av de nya uttryck och namnformer som vi möter i 1992 års utgåva av Nya Världens översättning, kommer vi att uppskatta dem ännu mer och vilja göra oss förtrogna med dem, för det kommer att hjälpa oss att tillväxa i den exakta kunskapen. Även om en del gamla uttryck kommer att leva kvar, vill vi göra en särskild ansträngning att lära in de nya och använda dem i vårt bibliska undervisningsarbete.