VAKTEL

(hebr.: selạw)

En liten, knubbig hönsfågel som blir omkring 18 cm lång och som tillbringar det mesta av tiden på marken. Vaktelkött betraktas som en delikatess. Omkring 1920 exporterade Egypten enligt uppgift ca tre miljoner vaktlar årligen, men den handeln har minskat i omfattning sedan dess.

De vaktlar som det talas om i Bibeln är uppenbarligen av arten Coturnix coturnix, som flyttar norrut från det inre av Afrika på våren. De kommer till Egypten i mars och flyger sedan vidare genom Arabien och Palestina. De återvänder söderut när vintern närmar sig. De flyger i stora flockar, ofta på natten, och de flyttar i etapper. De kan flyga snabbt, men inte så långa sträckor åt gången. Eftersom de har tung kropp i förhållande till vingarnas bärförmåga, är de ofta utmattade när de når sitt mål. De flyger därför med vinden och vanligtvis på ganska låg höjd. Överste Richard Meinertzhagen berättar att befolkningen i Port Said i Egypten ibland fångade vaktlar med fjärilshåvar när fåglarna flög längs gatorna i gryningen. (Birds of Arabia, Edinburgh 1954, sid. 569)

Första gången vaktlar nämns i Bibeln (2Mo 16:13) är i samband med händelser som inträffade på våren (2Mo 16:1), då fåglarna alltså flög norrut. Israeliterna befann sig i Sins vildmark på Sinaihalvön, och de klagade över att det inte fanns mat. Jehova lovade då Mose att de skulle få äta kött ”mellan de två kvällarna” och bli mättade med bröd på morgonen. (2Mo 16:12) Samma kväll ”kom det vaktlar som övertäckte lägret”, och nästa morgon låg det manna på marken. (2Mo 16:13–15; Ps 105:40) Omkring ett år senare, av allt att döma återigen på våren (4Mo 10:11, 33), klagade israeliterna så mycket över sin enformiga kost, som bestod av manna, att Jehova förutsade att de skulle äta kött i ”en hel månad”, ända tills det blev vämjeligt för dem. (4Mo 11:4, 18–23) Gud lät sedan en vind, förmodligen från öst eller sydöst, driva in vaktlar från havet och fick dem att ”falla över lägret” i stor mängd, ”som havens sandkorn”, över ett område som sträckte sig flera kilometer utanför lägret. (4Mo 11:31; Ps 78:25–28)

Uttrycket ”omkring två alnar [ca 1 m] över jordens yta” har förklarats på olika sätt. (4Mo 11:31) Några tror att vaktlarna bokstavligt talat föll till jorden och att de på några ställen låg i högar som nådde den höjden. Andra invänder att det skulle betyda att många av fåglarna dog och att israeliterna därför inte kunde äta dem, och de menar att man skall förstå det så att vaktlarna flög över marken på låg höjd, så att israeliterna lätt kunde fånga dem. En liknande tanke kommer fram i den grekiska Septuaginta, som lyder: ”runt hela lägret, omkring två alnar från jorden”. I den latinska Vulgata sägs det: ”runt hela lägret, och de flaxade (flög) i luften på en höjd av två alnar över jorden”.

Israeliterna samlade vaktlar i ett och ett halvt dygn. ”Den som samlade minst samlade tio homer [2 200 l].” (4Mo 11:32) Med tanke på att Mose nämnde att israeliterna var ”600 000 man fotfolk” (4Mo 11:21) måste de ha samlat många miljoner vaktlar. Det var således inte en vanlig fångst som möjliggjordes tack vare fåglarnas flyttning, utan en storslagen uppvisning av Guds kraft. De giriga israeliterna samlade fler vaktlar än de kunde äta vid det tillfället, och därför ”bredde [de] ut dem åt sig vitt och brett runt omkring lägret”. (4Mo 11:32) Avsikten kan ha varit att torka köttet av de slaktade fåglarna, så att det kunde förvaras och ätas senare. Detta påminner om hur de forntida egyptierna enligt Herodotos (II, 77) brukade torka fisk i solen.