Israeliterna skulle inte ha många altaren för tillbedjan av den ende sanne Guden utan bara ett, och det skulle stå på den plats som Jehova utvalde. (5Mo 12:2–6, 13, 14, 27; jfr detta med Babylon, där det enbart åt gudinnan Ishtar fanns 180 altaren.) När de hade gått över Jordan skulle de bygga ett altare av ohuggna stenar (5Mo 27:4–8), och Josua byggde det altaret på berget Ebal. (Jos 8:30–32) När de erövrade landområdena hade delats upp byggde Rubens, Gads och halva Manasses stam ett väl synligt altare vid Jordan. Det ledde till att de fick svårigheter med de övriga stammarna, tills det slogs fast att altaret inte var ett tecken på avfällighet utan bara skulle tjäna som en påminnelse om att de skulle vara trogna mot Jehova, den sanne Guden. (Jos 22:10–34)

Det byggdes också andra altaren, men de verkar ha byggts för speciella tillfällen och skulle inte användas i fortsättningen, och de byggdes i allmänhet i samband med att en ängel visade sig eller på en ängels befallning. Exempel på sådana altaren var altaret i Bokim och de altaren som Gideon och Manoa byggde. (Dom 2:1–5; 6:24–32; 13:15–23) I Betel byggde israeliterna ett altare när de hade samlats för att överlägga om hur de skulle förhindra att Benjamins stam dog ut, men det framgår inte av skildringen om detta hade Guds godkännande eller om israeliterna vid det tillfället bara gjorde ”det som var rätt i ... [deras] egna ögon”. (Dom 21:4, 25) Som Guds representant frambar Samuel ett offer i Mispa och byggde också ett altare i Rama. (1Sa 7:5, 9, 10, 17) Anledningen kan ha varit att det inte längre fanns något vittnesbörd om Jehovas närvaro i tältboningen i Silo sedan arken hade flyttats därifrån. (1Sa 4:4, 11; 6:19–21; 7:1, 2; jfr Ps 78:59–64.)

Altaren för tillfälligt bruk. Vid flera tillfällen byggdes altaren för tillfälligt bruk. Saul frambar till exempel ett offer i Gilgal och byggde ett altare i Ajalon. (1Sa 13:7–12; 14:33–35) I det förstnämnda fallet fördömdes han, eftersom han inte väntade tills Samuel kom och frambar offret, men det framgår inte av skildringen om det var passande att offren frambars på de här platserna.

David bad Jonatan förklara hans frånvaro från Sauls bord på nymånedagen med att han var i Betlehem för att vara med vid ett årligt slaktoffer för släkten. Men eftersom detta bara var ett svepskäl, vet man inte säkert om offerfesten verkligen ägde rum. (1Sa 20:6, 28, 29) När David längre fram var kung byggde han på Guds befallning ett altare på Aravnas (Ornans) tröskplats. (2Sa 24:18–25; 1Kr 21:18–26; 22:1) När det i 1 Kungaboken 9:25 sägs att Salomo frambar offer på altaret innebär det tydligtvis att han såg till att offren frambars, men offrandet utfördes av prästerna, som var bemyndigade att göra det. (Jfr 2Kr 8:12–15.)

När templet hade uppförts i Jerusalem stod altaret definitivt på den plats som Jehova hade valt ut, och det var dit israeliterna skulle komma. (5Mo 12:5) Elia använde ett altare under provet med baalsprofeterna på berget Karmel (1Ku 18:26–35), men bortsett från det var det nu bara i samband med avfällighet som det byggdes andra altaren. Salomo var den förste som gjorde sig skyldig till sådan avfällighet genom att han lät sig påverkas av sina utländska hustrur. (1Ku 11:3–8) Jerobeam, den förste kungen i det norra riket (Israel), försökte hindra sina undersåtar att bege sig till templet i Jerusalem genom att han byggde altaren i Betel och Dan. (1Ku 12:28–33) En profet förutsade då att präster som tjänstgjorde vid altaret i Betel skulle bli dödade när Josia var kung i Juda och att människoben skulle brännas på altaret. Som ett förebud om detta rämnade altaret, och profetian gick senare fullständigt i uppfyllelse. (1Ku 13:1–5; 2Ku 23:15–20; jfr Am 3:14.)

När kung Ahab regerade fanns det många hedniska altaren i Israel. (1Ku 16:31–33) När Ahas var kung i Juda fanns det altaren ”i varje hörn i Jerusalem” och många ”offerhöjder”. (2Kr 28:24, 25) Manasse gick så långt att han byggde altaren i Jehovas hus och altaren för tillbedjan av ”himlens hela här” på templets förgård. (2Ku 21:3–5)

Trogna kungar förstörde ibland dessa avgudiska altaren (2Ku 11:18; 23:12, 20; 2Kr 14:3; 30:14; 31:1; 34:4–7), men Jeremia kunde ändå före Jerusalems fall säga: ”Ty så många som dina städer är, så många har dina gudar blivit, Juda; och så många som Jerusalems gator är, så många altaren har ni satt upp åt skamligheten, altaren för att frambära rökoffer åt Baal.” (Jer 11:13)

Att det bara fanns ett enda offeraltare är i överensstämmelse med Kristi ord: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Det harmonierar också med de många bibelställen som visar att enhet skulle vara ett av den kristna trons tydliga kännetecken. (Joh 14:6; Mt 7:13, 14; 1Kor 1:10–13; Ef 4:3–6; lägg också märke till profetiorna i Jes 56:7 och 60:7 om att människor ur alla nationer skulle komma till Guds altare.)