FOT

Det hebreiska ordet rẹghel och det grekiska pous avser i stort sett den nedersta delen av benet, den kroppsdel som en person eller ett djur står på. Båda orden används såväl bokstavligt som bildligt.

Förr i tiden var det vanligast att man förflyttade sig till fots, och så är det än i dag i många delar av världen. Vanliga enkla människor gick ibland barfota, men i allmänhet använde man enkla sandaler som inte bestod av mycket mer än en sula. (Se SANDAL.) När man kom in i ett hus tog man av sig sandalerna. Ett viktigt, praktiskt taget obligatoriskt uttryck för gästfrihet var att värden eller en tjänare tvättade gästernas fötter eller åtminstone hämtade vatten för detta ändamål. (1Mo 18:4; 24:32; 1Sa 25:41; Lu 7:37, 38, 44)

Eftersom man tog av sig sandalerna när man stod på helig mark, var prästerna utan tvivel barfota när de utförde sina uppgifter i tältboningen eller templet. (2Mo 3:5; Jos 5:15) I anvisningarna om hur prästernas kläder skulle tillverkas nämns det ingenting om sandaler. (2Mo 28; se KROPPSSPRÅK.)

Kristus tvättar lärjungarnas fötter. Jesus Kristus gav sina lärjungar en lektion i ödmjukhet och villighet att betjäna varandra när han som deras Herre tvättade deras fötter. (Joh 13:5–14; jfr 1Ti 5:9, 10.) Vid det här tillfället sade Jesus: ”Den som har badat, han behöver inte få mer än fötterna tvättade utan är helt och hållet ren.” Poängen var utan tvivel att även om någon hade badat blev fötterna snart dammiga igen, och de behövde tvättas oftare än resten av kroppen. På Jesu tid skulle prästerna och leviterna som tjänade vid templet bada sig tidigt på morgonen, men sedan behövde de inte bada mer den dagen utan det räckte med att de tvättade händer och fötter. (Se också 2Mo 30:19–21.) Med orden: ”Ni är rena, men inte alla [dvs. inte Judas]”, gav Jesus tydligen sina handlingar vid det här tillfället en djupare, andlig innebörd. (Joh 13:10, 11) I Efesierna 5:25, 26 sägs det att Jesus renar den kristna församlingen med ”vattenbadet med hjälp av ordet”, sanningens ord. Jesu trogna lärjungar måste helt logiskt på liknande sätt i ödmjukhet visa omsorg om sina bröder och inte bara tillgodose deras fysiska behov utan i högre grad deras andliga behov. På så vis skulle de hjälpa varandra att hålla sig rena från de dagliga frestelser och snaror som en kristen skulle kunna bli befläckad av i den här världen. (Heb 10:22; Gal 6:1; Heb 12:13; se TVÄTTNING AV FÖTTER.)

Att vandra. Orden ”fot” och ”fötter” används ofta för att beskriva en människas benägenhet eller den väg hon följer, oavsett om den är god eller ond. (Ps 119:59, 101; Ord 1:16; 4:26; 5:5; 19:2; Rom 3:15) Ordet ”vandra” används på ett liknande sätt, till exempel i uttrycket ”Noa vandrade med den sanne Guden”, som betyder att han följde en väg som var i överensstämmelse med Guds vilja och bud. (1Mo 6:9; jfr Ef 2:1, 2.) Gud leder bildligt talat sina trogna tjänares fötter på den rätta stigen och visar dem den väg de bör vandra så att de inte snavar och faller andligt sett eller blir indragna i synd, och ibland skyddar han dem också från att bli tillfångatagna av fiender. (1Sa 2:9; Ps 25:15; 119:105; 121:3; Lu 1:78, 79) Däremot kommer han att se till att de onda tappar fotfästet, faller och lider nederlag. (5Mo 32:35; Ps 9:15) Jehova varnar sina tjänare för att slå följe med onda människor eller att slå in på en orätt stig. (Ord 1:10, 15; 4:27) Han råder dem att vakta sina fötter när de går till Guds hus. De bör träda fram med ett uppriktigt hjärta för att lyssna och lära. (Pre 5:1)

Andra bildliga uttryck. Andra bildliga uttryck i Bibeln är: En ”viloplats för sin fot”, dvs. ett ställe där man bor eller vistas eller som man äger (1Mo 8:9; 5Mo 28:65); ”en fotsbredd”, den minsta jordlott man kunde äga (Apg 7:5; 5Mo 2:5; jfr Jos 1:3, not); att ”lyfta sin ... fot”, som betyder att sätta i gång med något (1Mo 41:44); ”sätt inte din fot för ofta i din medmänniskas hus”, som betyder att inte utnyttja hennes gästfrihet för mycket (Ord 25:17); att ”gå omkring ... barfota”, som ett uttryck för förödmjukelse eller sorg (fångar fördes ofta bort barfota) (Jes 20:2); att lägga något för en persons fötter, som en gåva eller ett offer (Apg 5:1, 2); att kasta sig ner för någons fötter, ett uttryck för vördnad (Mk 5:22); att lägga något under en persons fötter, dvs. under dennes myndighet (1Kor 15:27; Heb 2:8); att krossa något under sina fötter, dvs. besegra det (Mal 4:3; Rom 16:20); att sätta sina fötter på fiendernas nackar, en symbol för att man har besegrat eller underkuvat dem (Jos 10:24); att tvätta sin fot i blod betyder att tillintetgöra fienderna (Ps 68:22, 23); att täcka över fötterna betecknar att uträtta sina behov (Dom 3:24, not; 1Sa 24:3, not). Uttrycket ”doppa sin fot i olja” användes i en profetia om den feta eller rika andel som Asers stam skulle få bland Israels stammar. (5Mo 33:24) Rut lyfte på täcket vid Boas fötter och lade sig ner där för att visa att hon ville att han skulle vidta de nödvändiga juridiska åtgärderna för att ingå svågeräktenskap. (Rut 3:4, 7, 8)

”Vackra” fötter. Jehova sätter särskilt stort värde på fötterna hos dem som förkunnar de goda nyheterna om Riket, och han beskriver dem som ”vackra”. (Jes 52:7, not; Rom 10:15, not) De kristna måste som skor på sina fötter ha ”den utrustning som hör fridens goda nyheter till”, så att de kan föra ut budskapet på rätt sätt. (Ef 6:15) Jesus sade till sina lärjungar att när människor i ett hus eller en stad vägrade att ta emot dem eller lyssna till deras ord, skulle de ”skaka dammet” av sina fötter och på så sätt visa att de överlämnade det huset eller den staden åt domen från en högre instans, nämligen från himlen. (Mt 10:14)

”Hugg av” din fot. Jesus sade: ”Om alltså din hand eller din fot får dig att snava och falla, så hugg av den och kasta den ifrån dig.” Han menade inte att man bokstavligen skulle hugga av sig sin fot, utan att man skulle ”döda” en sådan kroppsdel som en hand eller en fot, dvs. undertrycka den så fullständigt att det var som om den var helt åtskild från kroppen, hellre än att låta den kroppsdelen få en att begå en oförlåtlig synd. (Mt 18:8; Mk 9:45; jfr Kol 3:5.)

I den kristna ”kroppen”. Aposteln Paulus liknade den kristna församlingen vid en människokropp och betonade medlemmarnas inbördes beroende av varandra när han sade: ”Om foten skulle säga: ’Eftersom jag inte är hand, är jag ingen del av kroppen’, har den ändå inte upphört att vara en del av kroppen.” (1Kor 12:15)

Guds fotpall. Jehova beskriver sig själv i sin suveräna ställning i himlen som sittande på en tron med jorden som fotpall. (Jes 66:1) Han säger till Sion att han skall göra platsen för sin helgedom skön och tillägger: ”Och platsen för mina fötter skall jag göra härlig.” (Jes 60:13, 14; se HÄL; TÅ.)