PANT

En personlig ägodel, till exempel en ring eller ett klädesplagg, som en låntagare lämnar till långivaren som säkerhet för att lånet skall betalas tillbaka. Den mosaiska lagens bestämmelser om pant skyddade de utarmade och försvarslösa i nationen. Detta visar att Gud hade förståelse för fattigas och änkors svårigheter. De två hebreiska verben chavạl och ‛avạt och besläktade substantiv har med pant att göra.

Om en fattig man lämnade sin ytterklädnad som pant eller säkerhet för ett lån, fick fordringsägaren inte behålla den över natten. (2Mo 22:26, 27; 5Mo 24:12, 13) Den fattige använde troligen ytterklädnaden som täcke om natten; om han inte hade den skulle han kanske frysa. Den som ignorerade den här lagen betraktades som girig och hjärtlös. (Job 22:6; 24:9) När Israel hade avfallit från den sanna tillbedjan var det emellertid några som inte bara tog de fattigas kläder i pant utan också använde dem under sina avgudafester. (Am 2:8)

Att inte ”lämna tillbaka pant” nämns i Hesekiel 18:10–13 tillsammans med röveri och blodsutgjutelse som sådant som samverkade till att bevisa att en syndare som inte ångrade sig förtjänade döden. Om en ondskefull däremot vände om från sina synder genom att bland annat ”lämna tillbaka pant” skulle han ”helt visst få leva”. (Hes 33:14–16) Det var också förbjudet att ta en handkvarn eller den övre kvarnstenen i pant, för vanligtvis bakade man bröd varje dag, och att ta de redskap som man behövde för att mala säden var detsamma som att ta själva ”själen” eller livet i pant. (5Mo 24:6)

Änkor var särskilt skyddade, eftersom de sällan hade någon som kunde försvara eller hjälpa dem. Det var enligt lagen förbjudet att någonsin ta en änkas klädnad i pant. (5Mo 24:17; jfr Job 24:3.)

Man fick inte heller gå in i någons hus för att ta det som hade utlovats som pant. Låntagaren skulle själv komma ut med panten till sin fordringsägare. (5Mo 24:10, 11) På detta sätt upprätthölls hemmets okränkbarhet, och låntagaren bevarade sin självaktning, vilket knappast hade varit fallet om fordringsägaren hade kunnat känna sig fri att objuden gå in i hans hus. Förutom att främja egenskaper som medkänsla och frikostighet (5Mo 15:8) uppmuntrade lagen om pant alltså till att visa respekt för andras person och rättigheter.

Bildspråk. Av 5 Moseboken 15:6 framgår det att judarna som ett tecken på Guds välsignelse skulle få tillräckliga medel till att ”låna ut mot pant till många nationer”.

Den som ”föraktade ordet” och inte betalade tillbaka ett lån skulle förlora det han hade lämnat i pant. På samma sätt skulle den som inte lydde Guds bud lida förlust. (Ord 13:13)

I de hebreiska skrifterna varnas det gång på gång för att gå i borgen för en främling och därmed lova att betala dennes skuld om han inte själv gör det. (Ord 11:15; 22:26, 27; se BORGEN.) I Ordspråksboken 20:16 sägs det att man skall ”ta klädnaden från den man som går i borgen för en främling”. Detta står i skarp kontrast till den medkänsla och hänsyn man skulle visa den fattige, som på grund av olyckliga omständigheter var tvungen att skuldsätta sig. Den som går i borgen för en främling försätter sig inte bara i en farlig situation – han är oförnuftig. Tanken i ordspråket är därför tydlig: låt honom ta konsekvenserna av sitt oförnuft. I den senare delen av versen sägs det att man skall ”ta en pant av honom då det gäller en främmande kvinna”. Den som inleder ett förhållande med en sådan kvinna riskerar att bli utarmad (jfr Ord 5:3, 8–10), och han kan därför tvingas lämna resten av sina ägodelar som pant för sina skulder. Innebörden i ordspråket är tydligtvis att han inte förtjänar någon medömkan, eftersom han har handlat tvärtemot alla goda råd när han umgåtts med ”en främmande kvinna”.