TILLFLYKTSSTÄDER

Jehovas lag om blodets helgd var mycket klar och tydlig. Utgjutande av människoblod vanhelgade israeliternas land, i vars mitt Jehova hade sin boning, och det utgjutna blodet kunde sonas endast genom blodet av den som hade utgjutit det. (1Mo 9:5, 6; 4Mo 35:33, 34) Om någon hade begått ett mord blev offrets blod hämnat, och lagen om liv för liv tillämpades genom att mördaren ”ovillkorligen” skulle dödas av blodshämnaren. (2Mo 21:23; 4Mo 35:21) Men hur var det då med den som ouppsåtligt dödade någon annan, exempelvis genom att yxhuvudet lossnade från skaftet och träffade en annan människa när han högg ved? (5Mo 19:4, 5) Jehova sörjde kärleksfullt för att det fanns sex tillflyktsstäder där sådana som oavsiktligt hade dödat någon kunde få en fristad och söka skydd undan blodshämnaren. (4Mo 35:6–32; Jos 20:2–9)

Städernas geografiska läge. Före sin död utsåg Mose tre av dessa städer öster om Jordan. Den första, Beser, låg i söder på högslätten i det område som tillhörde Rubens stam, öster om Döda havets norra ände. Den andra, Ramot i Gilead, tillhörde Gads stam och låg ungefär mitt i den östra delen av det land som israeliterna bodde i. Den tredje, Golan, låg i Basan i norr, i Manasses område. (5Mo 4:43; Jos 21:27, 36, 38) När israeliterna hade gått över Jordan och befann sig på västra sidan utsåg Josua ytterligare tre tillflyktsstäder: Hebron, som låg i söder, i Judas område, Sikem, som låg i Efraims bergstrakt mitt i landet, och Kedes, som låg i norr, i Naftalis område, som senare kom att kallas Galileen. (Jos 21:13, 21, 32) Alla dessa städer var levitstäder, och en av dem, Hebron, var en präststad. De fick dessutom helig status därför att de hade utsetts till tillflyktsstäder. (Jos 20:7)

Rättsligt förfarande. När den flyende kom till en tillflyktsstad skulle han lägga fram sin sak för de äldste i stadsporten, och de skulle gästfritt ta emot honom. Sedan den flyende hade nått tillflyktsstaden skulle han ställas inför rätta i den stad som hade domsrätt över det område där dödsfallet hade ägt rum. Detta skedde för att förhindra att mördare utnyttjade denna anordning. Om han befanns oskyldig fördes han tillbaka till tillflyktsstaden. Han var dock skyddad endast om han stannade kvar i staden resten av sitt liv eller till översteprästens död. Man kunde inte kringgå dessa bestämmelser genom att betala en lösen. (4Mo 35:22–29, 32; Jos 20:4–6) Inte ens Jehovas heliga altare utgjorde något skydd för mördare, vilket framgår av fallet med Joab. (2Mo 21:14; 1Ku 1:50; 2:28–34; se BLODSHÄMNARE.)

Jehovas anordning till skydd för ouppsåtliga mandråpare skilde sig således markant från de anordningar för asyl som fanns i forntida hedniska nationer och som kristenhetens kyrkor har erbjudit under århundradenas gång. Sådana asyler gav skydd åt både brottslingar och oskyldiga, medan Israels tillflyktsstäder gav skydd enbart åt ouppsåtliga mandråpare och då bara under vissa förutsättningar, vilket främjade respekt för livets helgd.