ADAM

[Ạdam] Betyder ”(jorde)människa”, ”mänsklighet”, ”människosläkte”; från en rot som betyder ”röd”.

Det hebreiska ordet för det egennamnet förekommer mer än 560 gånger i Bibeln. Det används oftast om enskilda personer och om mänskligheten i allmänhet och översätts då med till exempel ”människa”, ”jordemänniska”, ”människor”, ”mänsklighet”.

1. Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” (1Mo 1:26) Verkligen ett historiskt uttalande! ”Adam, son till Gud”, har en unik plats i historien – som den första mänskliga skapelsen. (Lu 3:38) Adam var den härliga kronan på Jehovas jordiska skaparverk, inte bara därför att han skapades kort före slutet på de sex skapelseperioderna, utan – vilket är ännu viktigare – därför att han skapades ”till Guds avbild”. (1Mo 1:27) Detta är orsaken till att den fullkomlige Adam hade mentala förmågor som vida överträffade alla andra jordiska skapelsers, något som också gäller hans degenererade avkomlingar, om än i mycket mindre grad.

I vilken bemärkelse skapades Adam lik Gud?

Eftersom Adam skapades lik sin store Skapare, hade han sådana egenskaper som Gud har: kärlek, vishet, rättvisa och kraft. Följaktligen var han utrustad med känsla för moral, vilket innebar att han hade ett samvete, något som var fullständigt nytt bland jordiska skapelser. Som en som var skapad till Guds avbild skulle Adam förvalta hela jorden och råda över havs- och landdjuren samt alla flygande skapelser.

Adam behövde alltså inte vara en andeskapelse, vare sig helt eller delvis, för att äga gudalika egenskaper. Jehova formade människan Adam av markens stoftpartiklar, gav honom livskraft så att han blev en levande själ och gav honom förmåga att vara sin Skapares avbild och efterlikna honom. ”Den första människan är av jorden, danad av stoft.” ”Den första människan, Adam, blev en levande själ.” (1Mo 2:7; 1Kor 15:45, 47) Adam skapades 4026 f.v.t., förmodligen på hösten, eftersom året i de äldsta kalendrarna börjar på hösten, omkring 1 oktober, dvs. med det borgerliga månårets första nymåne. (Se ÅR.)

Adams hem var något alldeles speciellt – ett paradis, en verklig glädjens trädgård, som kallades Eden (se EDEN nr 1). Detta paradis gav honom allt som han behövde för att fylla sina fysiska behov, eftersom ”varje träd som var inbjudande att se på och gott att äta av” fanns där. (1Mo 2:9) Adam var omgiven av fredliga djur av alla slag. Men han var ensam. Det fanns ingen annan skapelse enligt hans ”art” som han kunde tala med. Jehova insåg detta och sade: ”Det är inte gott för mannen att vara ensam.” Genom ett kirurgiskt ingrepp – det första och enda i sitt slag – tog Jehova ett revben från Adam och formade av det en kvinnlig motsvarighet som skulle bli Adams hustru och mor till hans barn. Överlycklig över denna vackra hjälpare och livskamrat gav Adam uttryck åt sin glädje i den första dikten i historien: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall kallas kvinna [’ishshạh], ty av man [’ish] är hon tagen.” Senare gav Adam sin hustru namnet Eva. (1Mo 2:18–23; 3:20) Sannfärdigheten i den här berättelsen bekräftas av Jesus och apostlarna. (Mt 19:4–6; Mk 10:6–9; Ef 5:31; 1Ti 2:13)

Jehova välsignade nu detta nygifta par med många stimulerande arbetsuppgifter. (Jfr Pre 3:13; 5:18.) De behövde inte lida av sysslolöshet. De skulle vara flitigt upptagna med att ta hand om och vårda sitt paradisiska hem, och allteftersom de förökade sig efter sin art och uppfyllde jorden med miljarder avkomlingar, skulle de utvidga paradiset så att det till sist omfattade hela jorden. Detta var ett uppdrag från Gud. (1Mo 1:28)

”Sedan såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” (1Mo 1:31) Adam var alltså från början fullkomlig i alla avseenden. Han var utrustad med talförmåga och med ett högt utvecklat ordförråd. Han var i stånd att ge de levande skapelserna omkring honom beskrivande namn. Han kunde kommunicera med sin Gud och med sin hustru.

Av alla dessa och många andra skäl var Adam förpliktad att älska, tillbe och obetingat lyda sin store Skapare. Dessutom gav den universelle Laggivaren honom en tydlig och enkel lag, som krävde lydnad av honom och i klara ordalag upplyste honom om det rättvisa och rimliga straffet för olydnad: ”Av trädet för kunskap om gott och ont får du inte äta, för den dag du äter av det skall du ovillkorligen dö.” (1Mo 2:16, 17; 3:2, 3) Denna lag gick inte att missförstå, och den påbjöd ett strängt straff för olydnad, men ändå lydde Adam inte.

Syndens följder. Eva blev grundligt bedragen av Satan, Djävulen, men ”Adam ... blev [inte] bedragen”, säger aposteln Paulus. (1Ti 2:14) Adam var väl medveten om vad han gjorde och bröt uppsåtligt mot Guds lag. Precis som en förbrytare försökte han sedan gömma sig. När han ställdes till svars, visade han varken bedrövelse eller ånger och bad inte heller om förlåtelse, utan försökte i stället rättfärdiga sig och lägga skulden på andra, ja, han gav till och med Jehova skulden för sin uppsåtliga synd. ”Kvinnan som du gav mig till att vara hos mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.” (1Mo 3:7–12) Adam blev därför utdriven ur Eden och kom ut till en ouppodlad mark som var förbannad, så att den frambringade törnen och tistlar. Han fick där skörda de bittra frukterna av sin synd och i sitt anletes svett arbeta för att försörja sig. Utanför trädgården, där döden väntade, blev Adam far till söner och döttrar. På endast tre av barnen finns namnen bevarade – Kain, Abel och Set. Adam gav alla sina barn synd och död i arv, eftersom han själv var syndig. (1Mo 3:23; 4:1, 2, 25)

Detta var den tragiska start Adam gav människosläktet. Paradiset, lyckan och det eviga livet gick förlorade, och i stället kom synd, lidande och död på grund av olydnad. ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden ... spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” ”Döden [härskade] som kung från Adam.” (Rom 5:12, 14) Men i sin vishet och kärlek tillhandahöll Jehova ”den andra människan”, ”den siste Adam”, Herren Jesus Kristus. Genom denne lydige Son till Gud öppnades vägen till evigt liv i ett återupprättat paradis för avkomlingarna av den olydiga ”första människan, Adam”, ja även himmelskt liv för dem som utgör Kristi kyrka, eller församling. ”Ty alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i Kristus.” (Joh 3:16, 18; Rom 6:23; 1Kor 15:22, 45, 47)

Efter det att syndaren Adam hade drivits ut ur Eden fick han uppleva mordet på en av sina egna söner, förvisningen av den son som begått mordet, missbruket av äktenskapsanordningen och vanhelgandet av Jehovas heliga namn. Han fick bevittna byggandet av en stad, han fick vara med om att man uppfann musikinstrument, och han fick se hur man började smida verktyg av järn och koppar. Han såg hur Enok, ”den sjunde i släktlinjen från Adam”, fortsatte att ”vandra med den sanne Guden”, och han blev domfälld av dennes exempel. Adam levde tillräckligt länge för att få se Noas far, Lemek, som tillhörde den nionde generationen. Till slut, efter 930 år – de flesta av dessa år var han underkastad en långsam dödsprocess – vände han åter till den mark av vilken han var tagen, alldeles som Jehova hade sagt. Adam dog 3096 f.v.t. (1Mo 4:8–26; 5:5–24; Jud 14; se LEMEK nr 2.)

2. En stad som enligt Josua 3:16 låg ”vid sidan av Saretan”. Den identifieras i allmänhet med Tall ad-Damiyya (Tel Damiya), en plats öster om Jordan, omkring 1 km söder om den plats där Jordan och Jabboks regnflodsdal möts och 28 km nordnordöst om Jeriko. Staden kan ha fått sitt namn av den röda färgen på den lera som avlagrats i rikliga mängder i detta område. (1Ku 7:46)

Den bibliska berättelsen visar att det var vid Adam som Jordans vatten dämdes upp när israeliterna skulle gå över floden. Jordandalen smalnar av betydligt, med början vid Tall ad-Damiyya (Tel Damiya) och norrut, och enligt historiska skildringar dämdes floden upp just här 1267, när en stor jordmassa rasade ner i floden och hejdade dess lopp i omkring 16 timmar. Något liknande har hänt också på senare tid. Under ett jordskalv sommaren 1927 inträffade jordskred som dämde upp Jordan och hejdade dess lopp i 21 1⁄2 timme. (The Foundations of Bible History: Joshua, Judges, J. Garstang, London 1931, sid. 136, 137; se också Men Bibeln hade rätt, Werner Keller, 1957, sid. 141.) Om detta var det medel som Gud ansåg lämpligt att använda, då var en sådan uppdämning av floden på Josuas tid mirakulöst tidsbestämd och igångsatt, så att den inträffade exakt den dag då övergången av Jordan ägde rum, den dag som Jehova i förväg hade tillkännagett genom Josua. (Jos 3:5–13)