SIKEM

[Sịkem] Betyder ”skuldra”, ”höjdsträckning”.

1. Son till den hiveiske hövdingen Hamor. (1Mo 33:19; Jos 24:32) Sedan Jakob hade bosatt sig utanför staden Sikem (se nr 2) började hans dotter Dina umgås med kvinnor där i staden. Sikem, som beskrivs som ”den som åtnjöt störst anseende i hela sin fars hus”, såg Dina och ”låg med henne och kränkte henne”. Därefter blev han förälskad i henne och ville ta henne till hustru. Men Jakobs söner var rasande över det som hade hänt, och ”med svek” sade de att det bara var med omskurna män som de kunde göra upp om ett äktenskap. Sikem och hans far Hamor gick med på det villkoret, och de övertalade männen i Sikem att låta omskära sig. Men innan männen hann återhämta sig efter omskärelsen gick Jakobs söner Simeon och Levi in i staden och dödade Hamor, Sikem och alla de andra männen. (1Mo 34:1–31)

2. En forntida stad som förbinds med Nabulus, eller närmare bestämt med det närbelägna Tall al-Balata. (Ps 60:6; 108:7; BILD, bd 1, sid. 530) Tall al-Balata ligger 48 km norr om Jerusalem, i den östra änden av den smala dalen mellan bergen Gerissim och Ebal. Vattentillgången är god i området, och strax öster om platsen ligger en bördig slätt. Det forntida Sikem var en viktig knutpunkt längs de vägar som gick i öst-västlig och nord-sydlig riktning genom centrala Palestina. (Jfr Dom 21:19.) Eftersom staden inte hade den militära fördelen av att vara byggd på ett berg, skyddades den av starka befästningsverk. (Dom 9:35)

När Abram (Abraham) för första gången kom in i det utlovade landet, drog han vidare ”genom landet ända till platsen Sikem” och slog läger nära Mores stora träd, där han senare byggde ett altare. (1Mo 12:6–9) När Jakob närmare 200 år senare kom tillbaka från Paddan-Aram, slog han läger framför Sikem och köpte ett stycke mark där. Två av Jakobs söner, Simeon och Levi, dödade männen i staden för att deras syster Dina hade blivit kränkt av Sikem, Hamors son. (1Mo 33:18–34:31) På Guds befallning lämnade Jakob Sikem, men först tog han alla de utländska gudarna och de örringar som fanns i hans hushåll och grävde ner alltsammans vid det stora trädet som var strax intill Sikem. (1Mo 35:1–4) Längre fram vallade Jakobs söner sin småboskap nära staden. Att de tryggt kunde göra det berodde säkerligen på att den ”förfäran från Gud” som hade hindrat männen i grannstäderna från att sätta efter Jakob fortfarande hade viss verkan. (1Mo 35:5; 37:12–17)

När Jakobs avkomlingar, israeliterna, gick in i det utlovade landet efter de mer än 200 åren i Egypten, begravde de Josefs ben ”i Sikem på det stycke mark som Jakob hade köpt av Hamors ... söner”. (Jos 24:32) Stefanus anger däremot i sitt försvarstal inför judarna att Josef blev begravd ”i den minnesgrav som Abraham hade köpt ... av Hamors söner i Sikem”. (Apg 7:16) Det är möjligt att Stefanus i det här fallet utelämnade några ord som han lät vara underförstådda. Om han inte hade gjort det, skulle hans uttalande ha kunnat lyda: ”Jakob for ner till Egypten. Och han dog; det gjorde också våra förfäder, och de flyttades över till Sikem och lades i den minnesgrav som Abraham hade köpt för ett belopp i silverpengar [och i den som hade köpts] av Hamors söner i Sikem.” (Apg 7:15, 16) En annan möjlighet är att köpet tillskrevs Abraham, eftersom han var Jakobs farfar och det patriarkaliska överhuvudet. I så fall betyder det att förfaderns namn användes om en avkomling, på samma sätt som Israels (Jakobs) namn och andras namn användes längre fram. (Jfr Hos 11:1, 3, 12; Mt 2:15–18.)

När det utlovade landet delades upp mellan de olika stammarna tycks Sikem ha hamnat i Manasses område, eftersom staden låg 3 km nordväst om gränsstaden Mikmetat. (Jos 17:7) Eftersom Sikem omtalas som en stad ”i Efraims bergstrakt”, kan den ha varit en av Efraims enklaver i Manasses område. (Jos 16:9; 1Kr 6:67) Senare gavs den och andra efraimitiska städer till leviterna, och den fick helig status som tillflyktsstad. (Jos 21:20, 21) Strax före sin död samlade Josua alla Israels stammar i Sikem och uppmuntrade dem att tjäna Jehova. (Jos 24:1–29)

Trots att israeliterna slöt ett förbund i Sikem om att hålla fast vid den sanna tillbedjan började stadens invånare tillbe Baal-Berit. (Dom 8:33; 9:4) De stödde också Abimelek (som var son till domaren Gideon och hans bihustru från Sikem) när han försökte bli kung. Men längre fram gjorde de uppror mot Abimelek, och i samband med att han slog ner upproret förstörde han staden och beströdde den med salt, möjligen som en symbol för hans önskan att staden skulle förbli öde. (Dom 8:31–33; 9:1–49; jfr Ps 107:33, 34; se ABIMELEK nr 4; BAAL-BERIT.)

Senare blev Sikem återuppbyggt. Att staden med tiden betraktades som betydelsefull framgår av att Rehabeam blev insatt som kung där. (1Ku 12:1) Efter rikets delning utförde Jerobeam, Nordrikets förste kung, en del byggnadsarbete i staden, och han härskade uppenbarligen därifrån under en period. (1Ku 12:25) Några hundra år senare, år 607 f.v.t., efter det att babylonierna hade ödelagt Jerusalem, kom några män från Sikem till Jerusalem för att tillbe där. (Jer 41:5)