GÄSTFRIHET

Att ge gäster eller främlingar ett hjärtligt mottagande och ett frikostigt bemötande. ”Gästfrihet” är en återgivning av det grekiska ordet filoxenịa, som ordagrant betyder ”kärlek till (vänlighet mot el. tillgivenhet för) främlingar”.

I forntiden. På patriarkernas tid var semiterna kända för att vara särskilt gästfria, även om egyptierna och andra folkslag också visade denna egenskap. Att visa gästfrihet betraktades som en naturlig del av vardagen, och de besökande behandlades väl, oavsett om de var främlingar, vänner, släktingar eller inbjudna gäster.

Av Bibelns skildringar framgår det att det var brukligt att man tog hand om resande och visade dem gästfrihet. De hälsades med en kyss, i synnerhet om de var släktingar. (1Mo 29:13, 14) Deras fötter blev tvättade av någon som tillhörde hushållet, vanligtvis en tjänare (1Mo 18:4), och deras djur togs om hand och utfodrades (1Mo 24:15–25, 29–33). Sådana som var på resande fot erbjöds ofta möjligheten att stanna över natten, ibland i flera dagar. (1Mo 24:54; 19:2, 3) Gästen stod under värdens beskydd så länge han vistades hos honom. (1Mo 19:6–8; Dom 19:22–24) När det var dags för gästen att ge sig av kunde han bli ledsagad en bit på vägen. (1Mo 18:16)

Den stora betydelse man tillmätte gästfriheten framgår av det Reguel sade när hans döttrar berättade för honom att en ”egyptier” (i själva verket Mose) hade hjälpt dem att vattna småboskapen. Reguel utbrast: ”Men var är han? Varför har ni lämnat mannen kvar? Kalla på honom, så att han får något att äta.” (2Mo 2:16–20)

I städerna. Det framgår av Bibelns berättelser att icke-israeliter inte alltid var gästfria mot israeliter, särskilt inte i städerna. (Dom 19:11, 12) Det verkar också som om man i allmänhet inte visade lika stor gästfrihet i städerna som i mer avlägsna trakter. Likväl satte sig en levit tillsammans med sin bihustru och sin tjänare på torget i Gibea efter solnedgången, uppenbarligen för att de räknade med att någon skulle erbjuda dem husrum för natten. Detta tyder på att det var relativt vanligt att man visade gästfrihet även i städerna. (Dom 19:15) Vid detta tillfälle sade leviten att han själv hade allt som han och hans färdkamrater samt djuren behövde. (Dom 19:19) Det enda han önskade var husrum. Men Gibea var en ogästvänlig stad på grund av att benjaminiterna där var onda, vilket bekräftas av det som sedan hände. (Dom 19:26–28)

Mot Guds tjänare. Även om det var sed att visa gästfrihet, råder det inga tvivel om att de som omnämns som goda exempel på gästfrihet i Bibeln i de flesta fall var gästfria därför att de tjänade Jehova. Profeter och andra framträdande Guds tjänare blev föremål för särskild gästfrihet och respekt. Abraham stod kvar hos de tre änglarna medan de åt en måltid som han hade tillagat. Detta verkar ha varit ett uttryck för respekt för dessa män, som han förstod var änglar som Jehova hade sänt. (1Mo 18:3, 7, 8) Och i likhet med Abraham, som ”sprang” i sin iver att göra i ordning mat till sina gäster, var Manoa ivrig att göra i ordning en måltid till den man som han antog var en gudsman men som i själva verket var en ängel. (Dom 13:15–18, 21) En välbärgad kvinna från Sunem visade gästfrihet mot Elisa därför att, som hon sade: ”Jag vet ju att det är en helig gudsman som brukar komma förbi hos oss.” (2Ku 4:8–11)

Ogästvänlighet fördöms. Ammoniterna och moabiterna var inte gästfria mot israeliterna när dessa var på väg till det utlovade landet, och moabiterna lejde rentav Bileam till att nedkalla ont över dem. Jehova bestämde därför att ingen ammonit eller moabit skulle få komma in i Israels församling. (5Mo 23:3, 4) Det var inte bara brist på gästfrihet rent allmänt utan hat mot Gud och hans folk som fick ammoniterna och moabiterna att vara ogästvänliga och fientliga.

Genom profeten Jesaja fördömde Jehova israeliterna för deras brist på gästfrihet, och han sade till dem att det inte var till någon nytta att de fastade och böjde sig ner inför honom när de samtidigt lät sina bröder lida brist på mat, kläder och husrum. (Jes 58:3–7)

Under det första århundradet v.t. Under det första århundradet v.t. visade man gästfrihet på ungefär samma sätt som tidigare, även om gästfriheten i viss mån begränsades av omständigheterna. Det rådde inget gott förhållande mellan samarierna och judarna, och därför var det ofta illa ställt med gästfriheten mellan dessa båda grupper. (Joh 4:7–9; 8:48) Dessutom hade främmande nationers styre främjat en ovänlig inställning, och längs landsvägarna fanns det rövare. Till och med värdshusen drevs ibland av ohederliga, ogästvänliga män.

Bland judarna visade man emellertid vanligtvis samma vänlighet och hövlighet mot gäster som tidigare. En gäst hälsades välkommen med en kyss, hans huvud smordes eller gneds in med olja, och fötterna blev tvättade. Vid festmåltider blev gästerna för det mesta anvisade en plats efter sin rang och den ära man önskade visa dem. (Lu 7:44–46; 14:7–11)

Mot Jesu lärjungar. När Herren Jesus Kristus sände ut de 12 apostlarna och senare de 70 lärjungarna för att predika i Israel, sade han att de skulle få ett gästfritt mottagande av sådana som satte värde på de goda nyheter de förkunnade. (Mt 10:5, 6, 11–13; Lu 10:1, 5–9) Jesus själv hade ingenstans där han kunde ”luta sitt huvud till vila”, men han togs gästfritt emot av sådana som insåg att han var sänd av Gud. (Mt 8:20; Lu 10:38)

Paulus utgick från att hans kristne broder Filemon skulle visa honom gästfrihet när han besökte honom efter att ha blivit frigiven från fängelset. Det kunde han göra därför att han tidigare hade umgåtts med Filemon och visste att denne mer än gärna skulle göra vad han kunde för honom. (Flm 21, 22) I ett brev som aposteln Johannes skrev omkring år 98 påpekar han att medlemmarna i den kristna församlingen är skyldiga att hjälpa de resande representanter som sänds ut, ”så att vi kan bli medarbetare i sanningen”. Han berömmer också Gajus för den gästfrihet han hade visat till och med mot ”obekanta”. De sistnämnda var alltså sådana som Gajus inte kände personligen men som han inte desto mindre gav ett hjärtligt mottagande på grund av den tjänst de utförde till nytta för församlingen. (3Jo 5–8)

Kännetecknar sanna kristna. Äkta gästfrihet, som kommer från hjärtat, kännetecknar sanna kristna. Efter utgjutandet av den heliga anden på pingstdagen år 33 stannade många nyomvända kristna kvar i Jerusalem en tid för att lära sig mer om de goda nyheterna om Guds kungarike innan de begav sig till sina hemtrakter. De kristna som bodde i Jerusalem visade dem gästfrihet genom att ta emot dem i sina hem, och de sålde till och med sina ägodelar och hade allting gemensamt. (Apg 2:42–46) Apostlarna införde senare en anordning för att dela ut mat till de behövande änkorna bland dem. (Apg 6:1–6)

De kristna är förpliktade att vara gästfria. Trots att många hade fått utstå svår förföljelse och några hade blivit av med sina ägodelar sade Paulus: ”Glöm inte gästfriheten.” (Heb 13:2; 10:34) Petrus visade att man villigt bör visa gästfrihet. Han sade: ”Var gästfria mot varandra utan att knota.” (1Pe 4:9; jfr 2Kor 9:7.) Paulus framhåller att de kristna först och främst är skyldiga att vara gästfria mot sina medtroende, när han säger: ”Låt oss ... göra gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Gal 6:10)

Gästfrihet var en av de viktiga egenskaper som krävdes för att man skulle kunna bli förordnad som tillsyningsman i den kristna församlingen. (1Ti 3:2; Tit 1:7, 8) Paulus gav dessutom Timoteus, som var tillsyningsman i Efesos, anvisningar om att en kristen änka skulle tas med på listan över dem som skulle få materiell hjälp från församlingen om hon hade varit ”gästfri mot främmande människor”. (1Ti 5:9, 10) Dessa kvinnor hade tydligen ställt sina hem till förfogande för kristna tjänare och missionärer som besökte och betjänade församlingen, trots att många av dessa måste ha varit ”främmande” för dem. Lydia var en av dessa kvinnor, och hon var ovanligt gästfri. Lukas skrev om henne: ”Hon nödgade oss helt enkelt att komma.” (Apg 16:14, 15)

Ett bevis på tro. Enligt lärjungen Jakob är det viktigt att visa gästfrihet som ett uttryck för tro. Han säger: ”Om en broder eller en syster är naken och inte har mat nog för dagen, och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem vad kroppen behöver, till vilken nytta är väl det? Så är också tron, om den inte har gärningar, i sig själv död.” (Jak 2:14–17)

Välsignelser. Bibeln rekommenderar gästfrihet och visar samtidigt att gästfria människor får stora andliga välsignelser. Paulus skrev: ”Glöm inte gästfriheten, för genom den har några utan att veta om det haft änglar till gäster.” (Heb 13:2; 1Mo 19:1–3, 6, 7; Dom 6:11–14, 22; 13:2, 3, 8, 11, 15–18, 20–22) Och Jesus framhöll principen: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apg 20:35)

Matteus Levi visade att han satte värde på Jesu arbete genom att ordna en stor mottagningsfest för honom, och han blev välsignad genom att han fick höra Jesus besvara fariséernas kritiska frågor och framställa en träffande liknelse. Genom att Matteus på detta sätt visade gästfrihet fick tullindrivare och andra som han kände också möjlighet att höra Jesus. (Lu 5:27–39)

När Sackeus hade varit gästfri mot Jesus på grund av sin tro, blev han rikt välsignad genom att få höra Jesus säga: ”I dag har räddning kommit till detta hus.” (Lu 19:5–10)

Jesus sade i en profetia om den tid då han skulle komma i sin härlighet att han skulle skilja människor från varandra, alldeles som en herde skiljer får från getter. Detta skulle göras på grundval av hur de hade behandlat hans ”bröder” utan att ha sett Jesus med sina bokstavliga ögon. De som är gästfria och goda mot Kristi ”bröder” handlar så därför att de inser och erkänner att dessa är Kristi bröder och Guds söner. (Mt 25:31–46) Vid ett annat tillfälle visade Jesus att Gud inte skulle ge någon bestående belöning till dem som visade gästfrihet enbart av humanitära skäl, utan till sådana som visade gästfrihet mot hans profeter därför att de erkände dem som hans representanter och som Kristi lärjungar. (Mt 10:40–42; Mk 9:41, 42)

Sådana man inte skall vara gästfri mot. Enligt Bibeln finns det människor som de kristna inte skall vara gästfria mot. ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud. ... Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” (2Jo 9–11) Det skulle vara farligt för ens egen andlighet att bjuda hem eller umgås med en sådan person, och det skulle faktiskt innebära att man såg genom fingrarna med hans uppförande. Det skulle dessutom ge andra ett felaktigt intryck och dra vanära över församlingen. Denna princip kommer också fram i Romarna 16:17, 18; Matteus 7:15 och 1 Korinthierna 5:11–13.

Värdshus och andra övernattningsställen. Forntidens värdshus var av allt att döma inte mycket mer än ställen där resenärer kunde få tak över huvudet och där det även fanns plats för deras djur, i likhet med så kallade karavanserajer (karavanhärbärgen). Det kan ha varit på en sådan plats som Josefs halvbröder övernattade när de var på väg tillbaka till Kanaan från Egypten (1Mo 42:27; 43:21) och som en ängel visade sig för Moses hustru Sippora (2Mo 4:24).

Det verkar som om vissa övernattningsställen drevs av prostituerade. Rahab, en prostituerad i Jeriko, gav gästfritt husrum åt de två spejare som Josua hade sänt ut, och hon visade vänlighet mot dem genom att gömma dem för förföljarna. (Jos 2:1–13) Simson tog in hos en prostituerad kvinna i Gaza och väntade där fram till midnatt, då han förödmjukade filistéerna genom att bära bort stadsporten. (Dom 16:1–3)

En del av värdshusen i Palestina under det första århundradet v.t. var uppenbarligen bekvämare och erbjöd inte bara natthärbärge utan också mat och annan service till fastställda priser. Den barmhärtige samariern i en av Jesu liknelser tog av egna medel för att en skadad man skulle bli väl omhändertagen på ett värdshus. (Lu 10:30–35)

Gäster. Gäster behandlades med den största artighet och respekt, men det förväntades också av dem att de skulle hålla sig till vissa regler för god ton. Något av det mest avskyvärda man kunde göra var att förråda eller skada någon som man hade ätit hos. (Ps 41:9; Joh 13:18) En gäst skulle inte ta sig friheter inför värden eller de övriga gästerna genom att ta hedersplatsen, utan skulle överlåta åt värden att bestämma vem som skulle få den platsen. (Lu 14:7–11) Han skulle inte heller utnyttja värdens gästfrihet för mycket genom att komma alltför ofta eller stanna för länge. (Ord 25:17) Det är tänkvärt att Jesus alltid lät de närvarande få del av andliga välsignelser när han blev föremål för någons gästfrihet. (Lu 5:27–39; 19:1–8) Han ville att de lärjungar han sände ut skulle göra något liknande och sade därför till dem att de, när de kom in i en stad, skulle stanna i det hem där man visade dem gästfrihet och inte ”flytta ... från hus till hus”. De skulle alltså inte leta efter det hem som kunde erbjuda dem flest bekvämligheter och bäst mat. (Lu 10:1–7; Mk 6:7–11)

Aposteln Paulus, som reste mycket och som blev gästfritt mottagen av många av sina kristna bröder, var noga med att inte bli en ekonomisk börda för dem. En stor del av tiden hade han ett världsligt arbete, och han framställde regeln: ”Om någon inte vill arbeta, skall han inte heller äta.” (2Th 3:7–12; 1Th 2:6) Paulus kunde därför ge de så kallade till övermått höga apostlarna i Korinth ett svar när de anklagade honom för att utnyttja de kristna i församlingen där. (2Kor 11:5, 7–10) Han kunde berömma sig av att kostnadsfritt ha förkunnat de goda nyheterna för dem och inte ens tagit emot det som han hade rätt till som en apostel och en Guds tjänare. (1Kor 9:11–18)

Undvik hycklad gästfrihet. I Ordspråksboken 23:6–8 ges en varning för att ta emot hycklad gästfrihet: ”Ät inte den snåles [ordagr.: ”ett ont ögas”] mat, och var inte lysten på hans smakliga rätter. Ty som en som har gjort beräkningar i sin själ, så är han. ’Ät och drick’, säger han till dig, men hans hjärta är inte med dig. Den bit du har ätit får du spy ut, och dina ljuvliga ord har du förspillt.” Sådana människor ger inte bort något av frikostighet utan förväntar att få något i gengäld. Deras inbjudan kanske är hjärtlig, men de har en baktanke med den. Om man äter av deras mat – särskilt om man är lysten på deras smakliga rätter och vill äta dem igen – låter man sig i viss mån komma under deras inflytande. Man kan då tycka att det är svårt att säga nej när de ber om något, och man kan råka ut för problem. I sådana fall kommer man att vämjas över att man har ätit hos dem, och de ”ljuvliga ord” man sagt i hopp om att de skulle främja andligheten och stärka vänskapen skulle vara förspillda. (Jfr Ps 141:4.)