LYDNAD

Villighet att underordna sig myndighet, rätta sig efter befallningar, göra det som krävs eller avstå från att göra det som är förbjudet.

I Bibelns hebreiska skrifter används ordet shamạ‛ för att uttrycka tanken på lydnad. Ordet shamạ‛ har grundbetydelsen ”höra” eller ”lyssna”, och ibland syftar det helt enkelt på att man hör, dvs. uppfattar något med hjälp av hörselsinnet. (1Mo 3:10; 21:26; 34:5) Men om ordet används i samband med att någon uttrycker en vilja, önskan, anvisning eller befallning, har det betydelsen ”ge akt på” eller ”lyda” den som talar. Adam ”lyssnade” till sin hustrus röst – han gjorde henne till viljes och åt av den förbjudna frukten. (1Mo 3:17; jfr 1Mo 21:12.) Josef vägrade att ”lyssna” till Potifars hustru när hon gjorde närmanden. (1Mo 39:10) Kung Saul var rädd för folket och ”lydde [lyssnade till] deras röst” och överträdde Jehovas befallning. (1Sa 15:24) Jehova gav Abraham löftet om en avkomma därför att Abraham ”lyssnade till”, dvs. lydde, Jehovas röst och rättade sig efter hans befallningar. (1Mo 22:18; 26:4, 5; jfr Heb 11:8; se ÖRA.)

Samma hebreiska ord används när det talas om att Gud ”hör” eller ”lyssnar till” människor. I det sammanhanget passar inte det svenska ordet ”lyda”, eftersom människor inte kan ge Gud befallningar utan enbart rikta böner och vädjanden till honom. När Gud sade till Abraham: ”Vad Ismael angår har jag hört dig”, sade han med andra ord att han hade gett akt på Abrahams bön och att han skulle tillmötesgå honom. (1Mo 17:20) På liknande sätt ”hörde”, eller beaktade, Gud vädjanden från människor som hade det svårt eller led, och han besvarade deras böner genom att förbarma sig över dem när han ansåg det lämpligt. (1Mo 16:11; 29:33; 21:17; 2Mo 3:7–9; jfr 5Mo 1:45.)

Ett grekiskt ord för ”lyda” (verbet hypakouō, med det besläktade substantivet hypakoẹ̄), som i likhet med det hebreiska ordet shamạ‛ betyder ”höra”, har den ordagranna innebörden ”höra under”, dvs. höra på ett undergivet sätt, hörsamma en befallning eller uppmaning (som i Apg 12:13, där det är återgivet med ”ta reda på vem det är” och avser att man när någon bultar på dörren kommer för att höra efter vem det är och låsa upp). Ett annat ord som innehåller tanken på att lyda är peithō, som betyder ”övertala”. (Mt 27:20) I passivum och medium har det inte bara innebörden ”bli övertygad” (Lu 16:31; Apg 17:4), ”sätta sin tillit till” (Mt 27:43), utan också ”rätta sig efter” (Apg 5:40), ”lyda” (Apg 5:36, 37). En negativ form av det här ordet är apeithẹō (som betyder ”inte tro” [Apg 14:2; 19:9] eller ”inte lyda” [Joh 3:36]). Det finns också andra besläktade uttryck.

De uttryckssätt som används på Bibelns grundspråk visar alltså att lydnad är beroende av att man först hör, dvs. tar emot upplysningar eller kunskap (jfr Lu 12:47, 48; 1Ti 1:13), och av att man sedan rättar sig efter den som muntligt eller på annat sätt har gett uttryck åt sin vilja eller önskan. Sådan lydnad är i sin tur beroende av att man erkänner den personens myndighet eller rätt att förvänta lydnad och av att man själv är villig och beredd att rätta sig efter dennes vilja. Av de grekiska orden peithō och apeithẹō framgår det att tro och tillit också kommer in i bilden.

Lydnad för Gud är en förutsättning för liv. Gud är den som först och främst har rätt att kräva lydnad av alla sina skapelser. De är skyldiga honom obetingad lydnad, eftersom han är deras Skapare och källan till liv och den som upprätthåller livet. (Ps 95:6–8) Eftersom han är den allvise och allsmäktige Guden, förtjänar allt han säger den allra största respekt och uppmärksamhet. En jordisk far väntar sig med rätta att hans barn gör som han säger, och om barnet inte reagerar tillräckligt snabbt kanske han säger med eftertryck: ”Hörde du vad jag sade?” Vår himmelske Fader kan med långt större rätt kräva att vi ägnar hans ord uppmärksamhet och rättar oss efter det. (Jfr 5Mo 21:18–21; Ord 4:1; Jes 64:8; 1Pe 1:14.)

Det finns inget som kan ersätta lydnad. Det är omöjligt att få Guds ynnest utan att lyda honom. Samuel sade till kung Saul: ”Har Jehova lika mycket behag till brännoffer och slaktoffer som till att man lyder [en form av shamạ‛] Jehovas röst? Se! Att lyda [ordagr.: lyssna] är bättre än slaktoffer, att ge akt bättre än baggars fett.” (1Sa 15:22) Att inte lyda är att förkasta Jehovas ord, att visa att man i verkligheten inte tror eller litar på detta ord och dess källa. Den som inte lyder jämställs därför med den som utövar spådom eller dyrkar avgudar. (1Sa 15:23; jfr Rom 6:16.) Löften om lydnad har inget värde om de inte åtföljs av handlingar; om det saknas handling vittnar det om att det saknas tro eller respekt för den som gett anvisningarna. (Mt 21:28–32) De som nöjer sig med att endast höra Guds sanning och förståndsmässigt acceptera den, men som inte gör vad som krävs, bedrar sig själva med ett falskt resonemang och blir inte välsignade. (Jak 1:22–25) Guds Son gjorde klart att inte ens de som gör sådant som liknar det som det getts befallning om, men gör det på fel sätt eller med fel motiv, får komma in i Guds kungarike, utan blir fullständigt avvisade. (Mt 7:15–23)

Olydnad på grund av medfödd synd kan bekämpas. Redan från början upplyste Gud människorna om att lydnad är avgörande, en fråga om liv eller död. (1Mo 2:16, 17) Detsamma gällde för Guds andesöner. (1Pe 3:19, 20; Jud 6; Mt 25:41) Den fullkomlige mannen Adam hade ansvar som Evas överhuvud och var det manliga upphovet till hela människosläktet. När han avsiktligt var olydig blev alltså följden att synd och död överfördes till alla hans avkomlingar. (Rom 5:12, 19) Människorna är därför av naturen ”olydnadens söner” och ”vredens barn” som förtjänar Guds misshag för att de kränker hans rättfärdiga normer. De som inte bekämpar denna medfödda benägenhet till olydnad befinner sig på en väg som till sist leder till tillintetgörelse. (Ef 2:2, 3; 5:6–11; jfr Gal 6:7–9.)

Jehova Gud har i sin barmhärtighet sörjt för det medel som gör det möjligt att bekämpa synden i köttet och få förlåtelse för överträdelser som beror på ofullkomlighet och inte uppsåtlig olydnad. Med hjälp av sin heliga ande ger han syndiga människor den kraft som de behöver för att kunna handla rättfärdigt och frambringa god frukt. (Gal 5:16–24; Tit 3:3–7) Genom tro på Kristi lösenoffer kan man få förlåtelse för synder, och en sådan tro motverkar i sig själv benägenheten att begå orätta handlingar och utgör en sporre till lydnad. (1Pe 1:2) Paulus talar således om ”lydnad [det att höra på ett undergivet sätt] genom tro”. (Rom 16:26; 1:16; jfr Apg 6:7.) I Romarna 10:16–21 visar han att det att höra i förening med tro leder till lydnad och att israeliternas olydnad (från apeithẹō) berodde på brist på tro. (Jfr Heb 3:18, 19.) Eftersom sann tro är ”den säkra förväntan om ting man hoppas på” och ”det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser” och eftersom den inbegriper en övertygelse om att Gud är till och ”att han belönar dem som uppriktigt söker honom”, förmås de som har en sådan tro att lyda, och de litar fullt och fast på att de skall bli välsignade för sin lydnad. (Heb 11:1, 6)

I överensstämmelse med detta kommunicerar Gud inte med människan genom en rad korthuggna befallningar, så som en känslolös diktator skulle göra. Gud vill inte ha den sortens lydnad som man kan få från ett djur med hjälp av tyglar och betsel. (Jfr Jak 3:3; Ps 32:8, 9.) Det som krävs är inte någon slentrianmässig eller motvillig lydnad, en sådan som till och med demonerna visade Kristus och hans lärjungar (Mk 1:27; Lu 10:17, 20), utan en lydnad som motiveras av ett hjärta fyllt av tacksamhet och uppskattning. (Ps 112:1; 119:11, 112; Rom 6:17–19) När Jehova ger uttryck åt sin vilja och sina avsikter, ger han därför samtidigt nyttiga upplysningar som vädjar till människans känsla för det som är rätt och rättfärdigt, till hennes kärlek och godhet, till hennes förstånd, förnuft och vishet. (5Mo 10:12, 13; Lu 1:17; Rom 12:1, 2) De som har den rätta inställningen i hjärtat lyder honom av kärlek. (1Jo 5:2, 3; 2Jo 6) Sannfärdigheten i det budskap som Guds tjänare förkunnar är också något som övertygar dem som lyssnar till det och får dem att lyda, och Petrus skriver därför om ”lydnad för sanningen, med broderlig tillgivenhet fri från hyckleri som följd”. (1Pe 1:22; jfr Rom 2:8, 9; Gal 5:7, 8.)

Jehova visade stort tålamod med israeliterna och säger att han själv ”dagligen steg ... upp tidigt” och sände sina profeter för att förmana dem. Han säger: ”Hela dagen har jag brett ut mina händer mot ett folk som är olydigt och säger emot.” Men de fortsatte att göra sina hjärtan hårda som diamant och vägrade envist att ta emot tuktan. (Jer 7:23–28; 11:7, 8; Sak 7:12; Rom 10:21) Till och med efter det att Messias hade kommit försökte de uppnå rättfärdighet på sitt eget sätt, nämligen genom laggärningar. Deras brist på tro och lydnad för de befallningar Gud gav genom sin Son kostade flertalet av dem en plats i den himmelska regeringen, medan vägen öppnades för många icke-judar att bli en del av den utvalda nationen, det andliga Israel. (Rom 10:1–4; 11:13–23, 30–32)

En sund fruktan för Gud har också betydelse i förbindelse med lydnad. Gudsfruktan innebär att man erkänner att Gud är allsmäktig och inser att han inte låter sig luras eller kan föras bakom ljuset utan återgäldar var och en efter hans gärningar. (Jfr Flp 2:12, 13; Gal 6:7, 8; Heb 5:7.) För den som uppsåtligt är olydig eller ringaktar Guds uppenbarade vilja finns bara ”en förskräcklig väntan på dom”. (Heb 10:26–31)

Bibeln innehåller många uppmuntrande exempel på sådana som visat trogen lydnad i alla situationer och trots motstånd av alla slag. Det främsta exemplet är Guds egen Son, som ”ödmjukade ... sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle”. (Flp 2:8; Heb 5:8) Genom sin lydnad ända in i döden bevisade han sin rättfärdighet, att han var rättfärdig på grund av egen förtjänst. Därför kunde han tillhandahålla ett fullkomligt offer som kunde återlösa mänskligheten från synd och död. (Rom 5:18–21)

Lydnad för andra överordnade. Eftersom Sonen är Guds förordnade kung är alla andra förpliktade att lyda honom. (Dan 7:13, 14) Han är ”Silo” av Judas stam, och ”honom skall folkens lydnad tillhöra”. (1Mo 49:10) Han är också den profet som skulle vara lik Mose och som varje själ måste lyssna till för att inte bli utrotad. (Apg 3:22, 23) Han är vidare ”en ledare och befälhavare för folkgrupperna” (Jes 55:3, 4), en som är satt ”högt över varje regering och myndighet och makt och herradöme” (Ef 1:20, 21), och för honom skall ”alla knän ... böja sig” i erkännande av hans gudagivna myndighet (Flp 2:9–11). Han är den store överstepräst vars vägledning leder till läkedom och evigt liv för dem som lyssnar till honom och lyder honom. (Heb 5:9, 10; Joh 3:36) Som Guds främste talesman kunde Jesus med rätta säga att lydnad för hans ord utgjorde den enda säkra grundvalen som man kunde bygga sitt hopp för framtiden på. (Mt 7:24–27) Genom sin lydnad bevisar Jesu efterföljare sin kärlek till honom; kärlek är drivkraften bakom deras lydnad. (Joh 14:23, 24; 15:10) Eftersom Gud har gjort sin Son till nyckelperson när det gäller förverkligandet av sina avsikter (Rom 16:25–27), är en människas liv beroende av att hon ”lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”, bland annat genom att offentligt bekänna sin tro på honom. (2Th 1:8; Rom 10:8–10, 16; 1Pe 4:17)

Som huvud för den kristna församlingen delegerar Kristus Jesus myndighet till andra, precis som han gjorde till apostlarna. (2Kor 10:8) Dessa förmedlar vägledningen från församlingens huvud, och därför är det rätt och nödvändigt att lyda dem (2Kor 10:2–6; Flp 2:12; 2Th 3:4, 9–15), för sådana andliga herdar ”vakar ständigt” över de kristnas själar ”såsom de som skall avlägga räkenskap” (Heb 13:17; 1Pe 5:2–6; jfr 1Ku 3:9). Det är till glädje för dessa som har sådant ansvar när andra i församlingen är samarbetsvilliga och lydiga, så som de kristna i Rom och Filippi var. Filemon var också ett föredöme i detta, och Paulus skrev följande till honom: ”Jag vet att du till och med kommer att göra mer än vad jag säger.” (Rom 16:19; Flp 2:12, 17; Flm 21)

Lydnad för föräldrar och äkta män. Föräldrar har en naturlig, gudagiven rätt att förvänta lydnad från sina barn. (Ord 23:22) Jakob lydde sina föräldrar, och det var utan tvivel en av orsakerna till att Jehova ”älskade Jakob” men ”hatade Esau”. (Mal 1:2, 3; 1Mo 28:7) Som barn var Jesus undergiven sina jordiska föräldrar. (Lu 2:51) Aposteln Paulus uppmanar barn: ”Var lydiga mot era föräldrar i allt.” Eftersom han i sitt brev riktade sig till sådana som var kristna, kan ordet ”allt” naturligtvis inte betyda att barnen skulle lyda befallningar som innebar att de var olydiga mot sin himmelske Faders, Jehova Guds, ord, för detta skulle inte vara ”välbehagligt i Herren”. (Kol 3:20; Ef 6:1) Enligt Bibeln är olydnad mot föräldrar inget som man får ta lätt på. Under den mosaiska lagen straffades en son med döden om han envist vägrade att lyda sina föräldrar. (5Mo 21:18–21; Ord 30:17; Rom 1:30, 32; 2Ti 3:2)

På grund av mannens ställning som familjens överhuvud skall hustrun lyda sin man ”i allting”, och Sara nämns som ett efterföljansvärt exempel. (Ef 5:21–33; 1Pe 3:1–6) Också här gäller det förhållandet att mannens myndighet inte är obegränsad, utan är underställd Guds och Kristi myndighet. (1Kor 11:3)

För ”herrar” och ”myndigheter”. På samma sätt uppmanades slavar att vara lydiga mot sina herrar ”i allt”, inte som ögontjänare utan som Kristi slavar, med fruktan för Jehova. (Kol 3:22–25; Ef 6:5–8) De slavar som måste uthärda svårigheter kunde betrakta Kristus Jesus som sitt föredöme, något som också kristna hustrur kan göra under liknande omständigheter. (1Pe 2:18–25; 3:1) Deras herrars myndighet var relativ, inte absolut, och kristna slavar skulle därför vara lydiga ”i allt” som inte var i strid med Guds vilja och bud.

Slutligen måste man också lyda jordiska regeringar, myndigheter och härskare (Tit 3:1), eftersom Gud har tillåtit dem att fungera och även utföra vissa tjänster till nytta för sitt folk. De kristna måste därför ”betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens”. (Mk 12:14–17) Det tvingande skälet till att de kristna skall lyda kejsarens lagar och betala skatter är inte i första hand den tillbörliga fruktan för kejsarens bestraffande ”svärd”, utan deras kristna samvete. (Rom 13:1–7) Eftersom samvetet är den avgörande faktorn, är det uppenbart att de kristna bara kan underordna sig de jordiska myndigheterna i sådant som inte strider mot Guds lag. När myndighetspersoner befallde apostlarna att upphöra med det predikoarbete som Gud hade gett dem i uppdrag att utföra svarade de därför bestämt: ”Vi måste lyda Gud som vår härskare mer än människor.” (Apg 5:27–29, 32; 4:18–20)