Var ömsinta herdar för Jehovas dyrbara får
DE ÄLDSTE lyssnade hänryckt. De hade färdats omkring fem mil från Efesos till Miletos för att få instruktioner av aposteln Paulus. Nu var de bedrövade därför att de hörde att detta skulle bli sista gången de fick träffa honom. Därför visste de att följande ord var ytterst angelägna: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” — Apostlagärningarna 20:25, 28, 38.
Paulus’ korta omnämnande av herdar förmedlade säkert ett överflöd av upplysningar till dessa efesiska äldste. De var förtrogna med hur man vallade får i bygderna där omkring. De kände till de många hänsyftningarna på herdar i de hebreiska skrifterna. De visste också att Jehova liknade sig själv vid en herde för sitt folk. — Jesaja 40:10, 11.
Paulus talade om dem som ”tillsyningsmän” bland ”hjorden” och som ”herdar” för ”församlingen”. Termen ”tillsyningsmän” anger vad som är deras uppdrag, medan däremot ordet ”herde” beskriver på vilket sätt de skall utöva denna tillsyn. Ja, tillsyningsmännen skulle se till varje medlem av församlingen på samma kärleksfulla sätt som en herde skulle passa sin fårhjord.
Få äldste i våra dagar har direkt erfarenhet av att valla bokstavliga får. Men Bibeln hänsyftar så många gånger på både får och herdar, särskilt i överförd bemärkelse, att Paulus’ ord har en tidlös innebörd. Man kan lära mycket av berättelserna om sådana herdar som Gud visade ynnest i forna tider. Deras beaktansvärda exempel kan hjälpa äldste i våra dagar att se vilka egenskaper de behöver utveckla för att vara herdar för Guds församling.
Den oförskräckte herden David
När vi drar oss till minnes herdar på Bibelns tid, kan vi inte undgå att tänka på David. Han började ju som fårherde. Bland det första vi lär oss om Davids liv är att herden inte har någon framträdande ställning. Ja, när profeten Samuel kom för att smörja en av Isais söner till Israels framtida kung, glömde man till att börja med helt och hållet att den unge David fanns. Det var först efter det att Jehova hade förkastat Davids sju äldre bröder som han kom att nämnas, och han var då ute på marken och vallade fåren. (1 Samuelsboken 16:10, 11) Inte desto mindre var det så att de år David tillbringade som herde förberedde honom för det krävande arbetet att vara herde för Israels nation. ”[Jehova] utvalde ... David, sin tjänare, och tog honom från småboskapens fållor ... till att vara en herde för Jakob, sitt folk”, heter det i Psalm 78:70, 71. När David skrev den vackra och välkända 23:e psalmen, var det därför helt på sin plats att han började med orden: ”Jehova är min Herde.”
Äldste i den kristna församlingen bör liksom David tjäna såsom ödmjuka underherdar och inte söka otillbörlig bemärkthet. Aposteln Paulus skrev till Timoteus att om någon traktar efter detta herdeansvar, ”är det ett utmärkt arbete han önskar sig”, inte bemärkthet. — 1 Timoteus 3:1.
Fastän Davids arbete som bokstavlig herde var anspråkslöst, krävde det ibland stort mod. När till exempel får ur hans fars hjord fördes bort, vid ett tillfälle av ett lejon och vid ett annat av en björn, gick David oförskräckt emot dessa rovdjur och dödade dem. (1 Samuelsboken 17:34—36) Detta visade hur ovanligt djärv David var, eftersom ett lejon kan döda djur som är mycket större än det är självt. Och den syriska brunbjörnen, som förr fanns i Palestina och som vägde ända till 140 kilo, kan döda en hjort med ett enda slag av den kraftiga ramen.
Davids modiga omsorg om sin fars får är ett utmärkt exempel för herdar i den kristna församlingen. Aposteln Paulus varnade de efesiska äldste för ”förtryckande vargar” som inte skulle ”behandla hjorden skonsamt”. (Apostlagärningarna 20:29) Också i nutiden kommer tillfällen att uppstå då kristna herdar måste visa mod för att slå vakt om Jehovas fårs andliga välbefinnande.
Man skall visserligen skydda fåren med dristighet, men man bör också behandla dem med den yttersta ömhet. Då efterliknar man den kärleksfulle herden David och den rätte herden, Jesus Kristus. (Johannes 10:11) De äldste vet att hjorden tillhör Jehova, och därför får de aldrig bli hårdhänta mot fåren, så att de ”spelar herrar över dem som är Guds arv”. — 1 Petrus 5:2, 3; Matteus 11:28—30; 20:25—27.
Att avlägga räkenskap
Patriarken Jakob var en annan välkänd herde. Han betraktade sig själv som personligen ansvarig för varje enskilt får som var anförtrott i hans vård. Jakob hade så troget passat sin svärfars, Labans, hjordar att han efter 20 år i dennes tjänst kunde säga: ”Dina tackor och dina getter har inte fått missfall, och baggarna i din småboskapshjord har jag aldrig ätit. Något sönderrivet djur förde jag inte till dig. Jag själv brukade bära förlusten av det. Vare sig något var stulet om dagen eller var stulet om natten, brukade du resa krav på det från min hand.” — 1 Moseboken 31:38, 39.
Kristna tillsyningsmän visar en ännu större omsorg om de får som våra själars herde, Jehova Gud, ”förvärvat med blodet av sin egen Son”. (Apostlagärningarna 20:28; 1 Petrus 2:25; 5:4) Paulus gav eftertryck åt detta tunga ansvar, när han påminde de hebreiska kristna om att de män som har ledningen i församlingen ”vakar ständigt över era själar såsom de som skall avlägga räkenskap”. — Hebréerna 13:17.
Jakobs exempel visar också att det inte finns någon tidsgräns för herdearbetet. En herde står till förfogande hela dygnet, och det kräver ofta självuppoffring. Han sade till Laban: ”Jag har upplevt att hettan förtärt mig om dagen och kölden om natten, och min sömn brukade fly från mina ögon.” — 1 Moseboken 31:40.
Detta gäller sannerligen många kärleksfulla kristna äldste i våra dagar, vilket följande erfarenhet belyser. En broder togs in på intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus, sedan det hade blivit komplikationer efter det att man hade gått in i hjärnan och tagit prov på en hjärntumör. Hans familj ordnade så att de fanns hos honom på sjukhuset dygnet om. En av de äldste på platsen anpassade sitt fulltecknade program så att han kunde besöka den sjuke mannen och hans familj varje dag och ge dem det moraliska stöd och den uppmuntran som de så väl behövde. Men på grund av rutinerna där på intensivvårdsavdelningen var det inte alltid möjligt för honom att göra besöken under dagtid. Det innebar att äldstebrodern ofta måste komma till sjukhuset mycket sent på kvällen. Men han kom gärna kväll efter kväll. ”Jag insåg att jag måste komma vid den tid som passade patienten, inte vid den tid som var bekväm för mig”, sade äldstebrodern. När brodern hade hämtat sig tillräckligt för att bli flyttad till en annan avdelning, fortsatte äldstebrodern med sina uppmuntrande dagliga besök.
Vad Mose fick lära som herde
Bibeln beskriver Mose som ”den ojämförligt saktmodigaste av alla de människor som var på markens yta”. (4 Moseboken 12:3) Berättelsen visar emellertid att det inte alltid hade varit så. Som ung man hade han dödat en egyptier, därför att denne hade slagit en medisraelit. (2 Moseboken 2:11, 12) Knappast vad en ödmjuk människa skulle ha gjort! Likväl skulle Gud längre fram använda Mose till att leda en nation på flera miljoner genom vildmarken till det utlovade landet. Det är därför helt klart att Mose behövde ytterligare fostran.
Mose hade visserligen redan fått världslig undervisning ”i all egyptiernas vishet”, men det behövdes mer för att han skulle kunna vara herde för Jehovas hjord. (Apostlagärningarna 7:22) Hur skulle det bli möjligt för honom att få denna ytterligare utbildning? Jo, Gud lät Mose tjäna som en oansenlig herde i Midjans land i 40 år. Medan han vallade sin svärfars, Jetros, hjordar, utvecklade han sådana förträffliga egenskaper som tålamod, saktmod, ödmjukhet, långmodighet, ett milt och gott lynne samt självbehärskning. Han lärde sig också att vänta på Jehova. Ja, att valla bokstavliga får kvalificerade Mose till att bli en duglig herde för Israels nation. — 2 Moseboken 2:15—3:1; Apostlagärningarna 7:29, 30.
Är det inte just sådana egenskaper som en äldste behöver för att sörja för Guds folk i våra dagar? Jo, för Paulus påminde Timoteus om att ”en Herrens slav ... bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han behärskar sig under onda förhållanden och med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda”. — 2 Timoteus 2:24, 25.
Det kan finnas tillfällen då en äldste blir besviken på sig själv, därför att det är svårt för honom att utveckla dessa egenskaper helt och fullt. Trots detta bör han inte ge upp. Alldeles som i Moses fall kan det ta lång tid att till fullo utveckla de egenskaper som behövs för att man skall bli en god herde. Men så småningom kommer dessa flitiga och målmedvetna ansträngningar att bli belönade. — Jämför 1 Petrus 5:10.
Som äldste blir du kanske inte använd i lika stor utsträckning som andra. Skulle det kunna vara så, alldeles som i Moses fall, att Jehova låter dig utveckla vissa viktiga egenskaper mera fullständigt? Glöm aldrig att Jehova ”bryr sig om er”. Men vi bör också hålla i minnet att vi alla behöver binda om oss ”med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, eftersom Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka”. (1 Petrus 5:5—7) Om du verkligen anstränger dig och godtar den fostran som Jehova tillåter, kan du bli mera användbar för honom, alldeles som Mose blev.
Alla Jehovas får är dyrbara
Pålitliga, kärleksfulla herdar på Bibelns tid hade en känsla av ansvar gentemot varje enskilt får. Det bör andliga herdar också ha. Det framgår tydligt av Paulus’ ord: ”Ge akt på ... hela” hjorden. (Apostlagärningarna 20:28) Vilka innefattas i ”hela hjorden”?
Jesus använde en illustration om en man som hade hundra får men skyndsamt sökte efter ett som hade gått vilse för att föra det tillbaka till hjorden. (Matteus 18:12—14; Lukas 15:3—7) På samma sätt bör en tillsyningsman hysa omsorg om var och en av församlingens medlemmar. Att fåret är overksamt i förkunnartjänsten eller inte besöker kristna möten betyder inte att det inte längre är en del av hjorden. Det förblir en del av ”hela hjorden”, för vilken de äldste ”måste avlägga räkenskap” inför Jehova.
En äldstekrets blev mycket bekymrad över att somliga som hade varit förbundna med församlingen efter hand hade blivit overksamma. Man gjorde i ordning en lista på dessa, och en särskild ansträngning gjordes för att besöka dem och hjälpa dem att återvända till Jehovas fålla. Dessa äldste var verkligen tacksamma mot Gud för att de under en period på två och ett halvt år kunde hjälpa mer än 30 personer att bli verksamma på nytt i Jehovas tjänst. En av dem som på det sättet fick hjälp hade varit overksam i ungefär 17 år!
Det förhållandet att fåren är förvärvade ”med blodet av ... [Guds] egen Son” inskärper ytterligare hos tillsyningsmännen hur tungt detta ansvar är. (Apostlagärningarna 20:28) Det kunde inte ha funnits något högre pris att betala för dessa dyrbara får. Och tänk på all den tid och alla de ansträngningar som har använts i förkunnartjänsten för att söka upp och bistå varje fårlik människa! Skulle man då inte göra liknande ansträngningar för att hålla dem alla inne i Guds fålla? Jo, varje får i församlingen är sannerligen dyrbart.
Inte ens när en medlem av hjorden blir indragen i allvarlig synd förändras de äldstes ansvar. De fortsätter att vara engagerade herdar som ömsint och milt strävar efter att rädda den som felat, om det över huvud taget är möjligt. (Galaterna 6:1, 2) Tråkigt nog blir det i vissa fall uppenbart att en medlem av församlingen saknar gudaktig bedrövelse över synder som han har begått. Kärleksfulla herdar har då ett skriftenligt ansvar att skydda den övriga hjorden mot detta besmittande inflytande. — 1 Korinthierna 5:3—7, 11—13.
Inte desto mindre är Jehova Gud det fullkomliga föredömet när det gäller att visa barmhärtighet mot får som kommit vilse. Vår medlidsamme herde säger: ”Det förlorade kommer jag att söka efter, och det förskingrade kommer jag att föra tillbaka, och det brutna kommer jag att förbinda, och det sjuka kommer jag att stärka.” (Hesekiel 34:15, 16; Jeremia 31:10) För att följa detta storslagna exempel har en kärleksfull anordning gjorts för att nutida andliga herdar skall besöka uteslutna personer, som kanske nu vill ta emot den hjälp herdarna ger. Dessa medmänskliga ansträngningar för att återvinna sådana förlorade får har gett god frukt. En återupptagen syster sade: ”När de äldste besökte mig, så var det den uppmuntran som jag behövde för att komma tillbaka.”
Utan tvivel var Paulus’ ord till de efesiska äldste i Miletos fulla av innebörd — för dem själva och för tillsyningsmän i våra dagar. När han talade om herdar, var det en påminnelse om de tilltalande egenskaper som bör vara självklara för tillsyningsmän — sådana egenskaper som ödmjukhet och mod, som herden och kungen David var ett exempel på; en personlig känsla av ansvar och beskyddande omsorg, som var så uppenbar i Jakobs tjänst dygnet om; och en villighet att tålmodigt godta ytterligare fostran, som Mose gjorde. Ja, dessa bibliska exempel kommer att hjälpa församlingsäldste att utveckla och ådagalägga de behövliga egenskaperna, så att de kan vara ömsinta ”herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son”.