Efterlikna deras tro

Han höll ut trots besvikelser

SAMUEL kunde nästan ta på sorgen i Silo. Tårarna flödade i staden. I husen hördes kvinnor och barn som grät. Hur många sörjde förlusten av fäder, män, söner och bröder som aldrig mer skulle komma hem? Vi vet bara att Israel först hade förlorat 4 000 soldater i en strid mot filistéerna och sedan kort därefter lidit ytterligare ett fruktansvärt nederlag och förlorat omkring 30 000 soldater. (1 Samuelsboken 4:1, 2, 10)

Det här var bara en av många tragedier. Översteprästen Eli hade två onda söner, Hofni och Pinehas, och de förde bort den heliga förbundsarken från Silo. Folket tog sedan med sig arken ut i striden mot filistéerna, eftersom de dåraktigt nog trodde att den skulle fungera som en amulett och ge dem segern. Men filistéerna erövrade arken och dödade Hofni och Pinehas.a (1 Samuelsboken 4:3–11)

Under flera hundra års tid hade arken gett ära och härlighet åt tältboningen i Silo. Nu var den borta. När Eli, som var 98 år gammal, fick höra den nyheten föll han baklänges av stolen och dog. Hans svärdotter, som just blivit änka, dog senare samma dag när hon födde sitt barn. Innan hon drog sitt sista andetag sade hon: ”Härligheten har gått i landsflykt från Israel.” Silo skulle aldrig mer bli sig likt. (1 Samuelsboken 4:12–22)

Hur skulle Samuel hantera alla dessa stora besvikelser? Hade han tillräckligt stark tro för att kunna hjälpa ett folk som hade förlorat Jehovas ynnest och beskydd? I vår tid är det oundvikligt att vi ibland råkar ut för svårigheter och besvikelser som prövar vår tro. Vi ska därför se vad vi kan lära oss av Samuel.

Han ”utövade rättfärdighet”

När vi kommer så här långt i skildringen är det inte längre Samuel som står i fokus, utan förbundsarken. Vi kan läsa om hur filistéerna fick lida för att de hade tagit arken och hur de blev tvungna att lämna tillbaka den. När Bibeln nämner Samuel igen har det gått omkring tjugo år. (1 Samuelsboken 7:2) Vad gjorde han under de här åren? Vi behöver inte gissa.

Innan den här perioden börjar får vi veta att ”Samuels ord fortsatte att komma till hela Israel”. (1 Samuelsboken 4:1) Och när de tjugo åren är över säger Bibeln att Samuel varje år hade för vana att besöka tre städer i Israel och behandla frågor och tvister. Sedan brukade han återvända till sin hemstad, Rama. (1 Samuelsboken 7:15–17) Samuel såg till att vara fullt verksam, och under de här tjugo åren fanns det mycket att göra.

Elis söners omoraliskhet och korruption hade försvagat folkets tro. Många verkar därför ha börjat tillbe avgudar. Men efter två decennier av hårt arbete kunde Samuel framföra följande budskap till folket: ”Om det är av hela ert hjärta som ni vänder tillbaka till Jehova, så gör er av med de utländska gudarna och även ashtoretbilderna och håll er orubbligt, av hela ert hjärta, till Jehova och tjäna endast honom, så skall han befria er ur filistéernas hand.” (1 Samuelsboken 7:3)

”Filistéernas hand” vilade tungt på folket. Eftersom Israels här hade krossats tyckte filistéerna att det var fritt fram att förtrycka Guds folk. Men Samuel försäkrade folket att situationen skulle förändras om de bara vände tillbaka till Jehova. Var de beredda att göra det? Till Samuels glädje skaffade de bort sina avgudar och ”tjänade endast Jehova”. Samuel kallade samman Israel i Mispa, en stad i bergstrakten norr om Jerusalem. Folket samlades, fastade och ångrade sina många synder. (1 Samuelsboken 7:4–6)

När filistéerna fick veta att hela folket hade samlats såg de sin chans. De skickade sin här till Mispa för att utplåna Jehovas tillbedjare. När israeliterna fick höra om den här annalkande faran blev de skräckslagna och bad att Samuel skulle ropa till Jehova. Då bad han en bön och frambar ett offer. Under den här heliga ceremonin drog filistéerna upp mot Mispa. Men då besvarade Jehova Samuels bön och lät sitt ogillande dåna ut. ”Jehova lät det nu på den dagen dundra med ett starkt dån mot filistéerna.” (1 Samuelsboken 7:7–10)

Hur var filistéerna egentligen? Var de som små barn som skräckslaget springer och gömmer sig bakom mamma så fort de hör en åskknall? Nej, de var härdade, stridsvana soldater. Det här kan alltså inte ha varit något vanligt åskväder. Var det själva ljudstyrkan? Kom det från en klarblå himmel? Eller ekade det oförklarligt mot bergssidorna? Hur som helst skakades filistéerna i sitt innersta. De blev helt förvirrade och förvandlades på ett ögonblick från angripare till måltavlor. Israels män strömmade ut från Mispa, besegrade dem och förföljde dem flera kilometer sydväst om Jerusalem. (1 Samuelsboken 7:11)

Den sammandrabbningen blev en vändpunkt. Under resten av Samuels tid som domare drev israeliterna undan filistéerna. Stad efter stad återtogs av Guds folk. (1 Samuelsboken 7:13, 14)

Många hundra år längre fram räknade aposteln Paulus upp Samuel bland de trogna domare och profeter som ”utövade rättfärdighet”. (Hebréerna 11:32, 33) Samuel hjälpte folket att göra det som var rätt och gott i Guds ögon. Han förblev verksam, eftersom han tålmodigt väntade på Jehova och troget fortsatte med sitt arbete trots besvikelser. Han visade också uppskattning. Efter segern i Mispa reste Samuel ett minnesmärke som skulle påminna om hur Jehova hade hjälpt sitt folk. (1 Samuelsboken 7:12)

Vill du också göra det som är rätt och påverka andra positivt? I så fall kan du lära dig mycket av Samuels tålamod och hans ödmjuka, uppskattande anda. Och vem behöver inte sådana egenskaper? Samuel hade verkligen nytta av att utveckla goda egenskaper redan i unga år, eftersom han skulle få uppleva större besvikelser längre fram.

”Dina söner vandrar inte på dina vägar”

Nästa gång vi kommer i kontakt med Samuel har han blivit gammal. Vid det här laget har han två vuxna söner, Joel och Abia. Samuel hade gett dem i uppgift att hjälpa honom att döma, men tyvärr missbrukade de hans förtroende. Själv var han ärlig och rättfärdig, men hans söner utnyttjade själviskt sin ställning. De vrängde rätten och tog mutor. (1 Samuelsboken 8:1–3)

En dag kom de äldste i Israel till Samuel för att klaga: ”Dina söner vandrar inte på dina vägar.” (1 Samuelsboken 8:4, 5) Kände Samuel redan till problemet? Det sägs inget om det. Men till skillnad från Eli var Samuel verkligen ingen släpphänt förälder. Jehova hade tillrättavisat och straffat Eli för att han inte hade gjort något åt sina söners ondska, för att han hade ärat sina söner mer än Gud. (1 Samuelsboken 2:27–29) Men Jehova klandrade aldrig Samuel för hans söners skull.

I skildringen sägs det inget om hur Samuel kände när han fick höra om sina söners ondska – hans skam, oro och besvikelse. Men många föräldrar kan bara alltför väl tänka sig in i hans känslor. I vår mörka tid är det vanligt att barn gör uppror mot sina föräldrar och vägrar följa deras vägledning. (2 Timoteus 3:1–5) Föräldrar som är i en sådan känslomässigt svår situation kan få både hjälp och tröst av Samuels exempel. Trots sönernas trolöshet vek han inte en tum från sin egen trogna kurs. Kom ihåg: Ord och tillrättavisning kanske inte påverkar barnens oemottagliga hjärtan, men föräldrarnas goda exempel kan ha stor effekt. Och föräldrar har alltid möjlighet att göra sin egen Fader, Jehova Gud, stolt. Det var just det Samuel gjorde.

”Tillsätt nu en kung över oss”

Samuels söner hade knappast kunnat föreställa sig vilka långtgående verkningar deras girighet och själviskhet skulle få. Israels äldste sade till Samuel: ”Tillsätt nu en kung över oss till att döma oss, så som alla nationerna har.” Tog Samuel deras begäran personligt och kände sig förkastad? Han hade trots allt dömt folket för Jehovas räkning under flera årtionden. Men nu var de inte längre nöjda med en profet som Samuel, nu ville de ha en kung som domare. Nationerna runt omkring Israel hade kungar, och nu ville israeliterna också ha en kung! Hur reagerade Samuel? Det står att ”förslaget var ont i Samuels ögon”. (1 Samuelsboken 8:5, 6)

Lägg märke till vad Jehova svarade när Samuel tog upp frågan med honom i bön: ”Lyssna till folkets röst i allt som de säger till dig; ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.” Det här måste ha varit trösterikt för Samuel att få höra, men vilken fruktansvärd förolämpning mot den allsmäktige Guden! Jehova uppmanade honom att varna israeliterna för det höga pris de skulle få betala om de hade en människa som kung. När Samuel gjorde det insisterade de: ”Nej, en kung vill vi ha över oss.” Som alltid var Samuel lydig mot Gud, och därför smorde han den kung Jehova hade valt. (1 Samuelsboken 8:7–19)

Men hur lydde Samuel? På ett motvilligt och oengagerat sätt? Lät han besvikelse förgifta hjärtat så att han blev bitter? Många skulle ha reagerat så i den här situationen, men inte Samuel. Han smorde Saul och framhöll att Jehova själv hade utvalt Saul. Samuel kysste honom – ett tecken på att han välkomnade och underordnade sig den nye kungen. Och han sade till folket: ”Har ni sett den som Jehova har utvalt, att det inte finns någon som han bland allt folket?” (1 Samuelsboken 10:1, 24)

Samuel koncentrerade sig på de goda sidorna hos den kung Jehova hade valt, inte på de dåliga. Och när det gällde honom själv var han först och främst intresserad av att vara trogen mot Gud – inte av att få ombytliga människors godkännande. (1 Samuelsboken 12:1–4) Han gick också helt in för uppdraget att hjälpa Guds folk att urskilja andliga faror och att uppmuntra dem att vara trogna mot Jehova. Samuel nådde folkets hjärtan, och de vädjade till honom att be för dem. Då sade han de här värmande orden: ”För mig är det otänkbart att synda mot Jehova genom att upphöra att be till förmån för er; och jag skall undervisa er om den goda och rätta vägen.” (1 Samuelsboken 12:21–24)

Har det hänt att du har blivit besviken när någon annan har fått en viss uppgift eller förmån? Samuels exempel påminner oss kraftfullt om att aldrig låta avundsjuka eller bitterhet slå rot i hjärtat. Gud har många givande och meningsfulla uppgifter åt var och en av sina trogna tjänare.

”Hur länge kommer du att sörja över Saul?”

Samuel gjorde rätt i att se goda sidor hos Saul. Saul var på många sätt en exceptionell man – lång och ståtlig, modig och initiativrik och till en början blygsam och anspråkslös. (1 Samuelsboken 10:22, 23, 27) Utöver sådana gåvor hade han något mycket värdefullt – en fri vilja, förmågan att välja kurs i livet och fatta egna beslut. (5 Moseboken 30:19) Men hur använde han sin fria vilja?

När någon solar sig i glansen av nyvunnen makt är blygsamhet tyvärr ofta den första egenskapen som smälter bort. Det dröjde inte länge förrän Saul började bli arrogant. Han valde att bryta mot Jehovas anvisningar som Samuel gav honom. Vid ett tillfälle blev Saul otålig och frambar ett offer som bara Samuel hade rätt att frambära. Samuel gav honom en kraftig tillrättavisning och förutsade att kungadömet skulle tas ifrån Sauls familj. Men Saul tog inte till sig den tuktan han fick, utan gjorde sig skyldig till ännu värre synder. (1 Samuelsboken 13:8, 9, 13, 14)

Genom Samuel sade Jehova till Saul att föra krig mot amalekiterna. Jehova gav bland annat anvisningar om att han skulle avrätta amalekiternas onde kung, Agag. Men Saul skonade Agag och det bästa av bytet som skulle tillintetgöras. När Samuel kom för att tillrättavisa Saul blev det tydligt hur mycket han hade förändrats. I stället för att ödmjukt ta emot tillrättavisningen kom han med undanflykter och ursäkter, han rättfärdigade sig själv, svarade undvikande och försökte skylla på folket. När Saul viftade bort det hela och sade att de skulle offra en del av bytet åt Jehova, svarade Samuel med de berömda orden: ”Att lyda är bättre än slaktoffer.” Samuel visade stort mod och tillrättavisade skarpt Saul och berättade om Jehovas beslut: Kungamakten skulle slitas ifrån Saul och ges åt någon annan – en bättre man. (1 Samuelsboken 15:1–33)

Samuel var mycket upprörd över Sauls felsteg. Den natten ropade Samuel högt till Jehova. Han började till och med sörja över Saul. Samuel hade sett hans stora potential, hans goda sidor, men nu hade alla förhoppningar grusats. Den man han en gång kände hade förändrats – han hade förlorat sina bästa egenskaper och vänt sig mot Jehova. Samuel vägrade att träffa Saul igen. Men efter ett tag gav Jehova Samuel en mild tillrättavisning: ”Hur länge kommer du att sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, så att han inte skall härska som kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag sänder dig till betlehemiten Isai, för jag har utsett en kung åt mig bland hans söner.” (1 Samuelsboken 15:34, 35; 16:1)

Jehova är inte beroende av ofullkomliga och ombytliga människor för att genomföra sina avsikter. Om en människa sviker Jehova, så väljer han någon annan som får utföra hans vilja. Så Samuel slutade att sörja över Saul. Jehova uppmanade Samuel att gå till Isai i Betlehem, och där träffade han flera av Isais ståtliga söner. Men Jehova påminde honom på en gång: ”Se inte på hans utseende och på hans resliga gestalt ... Gud ser nämligen inte som människan ser, ty människan ser det som är synligt för ögonen, men Jehova ser hur hjärtat är.” (1 Samuelsboken 16:7) Till slut fick Samuel träffa den yngste sonen, och här var Jehovas val – David.

Under sina sista år kunde Samuel allt tydligare se det rätta i Jehovas beslut att ersätta Saul med David. Saul förföll allt mer. Han utvecklade en mordisk svartsjuka och blev en avfälling. David däremot hade underbara egenskaper – han var modig, hederlig, lojal och hade stark tro. Samuels liv närmade sig sitt slut, men hans tro blev allt starkare. Han insåg att vad vi än råkar ut för så kan Jehova läka såren, ställa allt till rätta eller rentav vända det till en välsignelse. När Samuel till slut dog lämnade han efter sig en berättelse om ett enastående liv som sträckte sig över större delen av ett århundrade. Inte undra på att hela Israel sörjde förlusten av den här trogne mannen. Än i dag gör Jehovas tjänare väl i att fråga sig: ”Efterliknar jag Samuels tro?”

[Fotnot]

[Bild på sidan 25]

Hur kunde Samuel hjälpa sitt folk att klara av svåra förluster och stora besvikelser?

[Bild på sidan 26]

Hur hanterade Samuel besvikelsen över sina söner?