JERUSALEM

[Jerụsalem] Betyder ”besittning av (grundval för) dubbel frid”.

Det forntida Israels huvudstad från 1070 f.v.t. och framåt. Efter rikets delning (997 f.v.t.) var Jerusalem huvudstad i sydriket Juda. Jerusalem nämns mer än 800 gånger i Bibeln.

Stadens namn. Det äldsta namn man känner till på staden är ”Salem”. (1Mo 14:18) En del försöker knyta namnet Jerusalem till en västsemitisk gud som kallades Shalim, men aposteln Paulus visar att namnets sista del betyder ”fred”, eller frid. (Heb 7:2) Den hebreiska stavningen av denna sista del tyder på att det rör sig om en dualisform (tvåtalsform), så att betydelsen är ”dubbel frid”. I akkadiska (assyrisk-babyloniska) texter kallas staden Urusalim (el. Ur-sa-li-im-mu). Med detta som grund menar en del forskare att stadens namn betyder ”fridens stad”. Men namnets hebreiska form, som borde vara den avgörande, betyder av allt att döma ”besittning av (grundval för) dubbel frid”.

I Bibeln förekommer också många andra benämningar på staden. Psalmisten använder vid ett tillfälle det gamla namnet ”Salem”. (Ps 76:2) Den kallas också ”Jehovas stad” (Jes 60:14), ”den store Kungens stad” (Ps 48:2; jfr Mt 5:35), ”rättfärdighetens stad” och ”den trogna staden” (Jes 1:26), ”Sion” (Jes 33:20) och ”den heliga staden” (Neh 11:1; Jes 48:2; 52:1; Mt 4:5). På arabiska kallas den fortfarande ofta ”al-Quds”, som betyder ”den heliga [staden]”. På många nutida kartor över Israel står det ”Yerushalayim”.

Geografiskt läge. Jerusalem låg vid randen av en torr vildmark (Judas vildmark) och hade därför begränsad tillgång till vatten. Staden låg förhållandevis långt från de viktiga internationella handelsvägarna, men två nationella handelsvägar korsade varandra i närheten. Den ena gick i nord-sydlig riktning längs det bergmassiv som sträcker sig som en ryggrad genom Palestina, och den förband städer som Dotan, Sikem, Betel, Betlehem, Hebron och Beersheba. Den andra vägen löpte i öst-västlig riktning från Rabba (nutida Amman) genom regnflodsdalar till Jordandalen, och därefter ledde den uppför de branta bergen i Judeen innan den vände neråt längs de västra bergssidorna mot Medelhavskusten och hamnstaden Joppe. Eftersom Jerusalem dessutom låg på en central plats i det utlovade landet, passade staden bra som administrativt centrum.

Jerusalem ligger 55 km från Medelhavet och 25 km rakt väster om norra änden av Döda havet och omges av berg som hör till landets centrala bergmassiv. (Jfr Ps 125:2.) Med en höjd av ca 750 m över havet var Jerusalem en av de högst belägna huvudstäderna i den dåtida världen. Dess ”höjd” framhålls i Bibeln, och det sägs att de som reste till staden måste ”dra upp” från kustslätterna för att komma dit. (Ps 48:2; 122:3, 4) Klimatet är behagligt. Nätterna är svala, och årsmedeltemperaturen är 17 grader. Årsnederbörden är i genomsnitt 630 mm, och det mesta av regnet faller mellan november och april.

Trots sitt höga läge höjer sig inte Jerusalem över det kringliggande landskapet. Den som reser hit får full överblick över staden först på ganska nära håll. I öster ligger Olivberget, som är ca 800 m högt. Norr om Olivberget ligger det 820 m höga Scopusberget, och bergen i söder och väster är upp till 835 m höga. Dessa höjder reser sig alltså över tempelberget, som är 740 m högt.

Man skulle kunna tro att det här läget var ogynnsamt i krigstid. Men staden omgavs på tre sidor av djupa dalar – Kidrons regnflodsdal i öster och Hinnoms dal i söder och väster – och detta uppvägde nackdelarna. Det fanns också en dal som gick mitt igenom staden och delade den i en östlig och en västlig höjd. Det var uppenbarligen den dalen som Josephus kallade Tyropoiondalen (el. Ostberedningsdalen). (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 136, 140 [iv, 1]) Under århundradenas lopp har den blivit ganska igenfylld, men man måste fortfarande passera en tämligen djup sänka för att ta sig från den ena sidan av staden till den andra. Det finns tecken på att det förutom denna nord-sydliga dal även fanns två mindre dalar eller sänkor som löpte från öster till väster – den ena skar genom den östra höjden och den andra genom den västra.

De branta dalsidorna tycks i alla tider ha ingått i stadens försvarsverk. Den enda sidan av staden som inte hade något naturligt försvar var den som vette mot norr, och här byggde man särskilt starka murar. När härföraren Titus angrep staden 70 v.t. möttes han enligt Josephus av tre på varandra följande murar längs den här sidan.

Vattenförsörjning. Jerusalems invånare led av allvarlig livsmedelsbrist när staden var belägrad, men de saknade tydligen inte vatten. Trots att staden låg nära den torra Judas vildmark, hade den ständig tillgång till färskvatten, och det fanns också goda möjligheter att lagra vatten innanför stadsmurarna.

Nära staden fanns det två källor, En-Rogel och Gihon. Den förstnämnda låg strax söder om den plats där Kidrondalen och Hinnoms dal möts. Den var en viktig vattenkälla, men läget gjorde att den inte gick att använda när staden angreps eller belägrades. Gihonkällan låg på västra sidan av Kidrondalen, bredvid det som kom att kallas Davidsstaden. Även om den låg utanför stadsmurarna, låg den så nära att det gick att gräva en tunnel som anslöt till ett schakt inne i staden, så att invånarna kunde hämta upp vatten utan att gå utanför de skyddande murarna. Arkeologiska fynd tyder på att detta gjordes tidigt i stadens historia. Vid utgrävningar 1961 och 1962 upptäckte man att det tidigt hade funnits en kraftig mur nedanför tunnelns övre ände eller ingång, som således låg innanför stadsmuren. Man menar att detta är den gamla stadsmuren från jebuséernas tid.

Under årens lopp grävde man fler tunnlar och kanaler för att leda vatten från Gihonkällan. En av kanalerna gick från öppningen av den grotta där Gihonkällan springer fram, vidare ner längs dalen och runt änden på den sydöstra höjden till en damm som låg där Tyropoiondalen möter Hinnoms dal. De fynd man har gjort tyder på att vattnet flöt i en ränna som var täckt med flata stenar. På några ställen rann det genom tunnlar i bergssidan. Med jämna mellanrum fanns det öppningar i kanalen, så att man kunde bevattna terrasserna i dalen nedanför. Kanalen hade en lutning på ca 4 eller 5 mm per m, vilket gjorde att vattnet flöt sakta. Detta för tankarna till uttrycket ”Siloas vatten, som flyter så stilla”. (Jes 8:6) En del menar att den här kanalen, som var oskyddad och sårbar, byggdes under Salomos regering, då det rådde fred och säkerhet.

Bostäder och andra byggnader i Jerusalem var uppenbarligen försedda med underjordiska cisterner, och befolkningen var därför inte helt beroende av vattnet från källorna. Regnvatten från taken fördes ner i cisternerna, och där höll det sig rent och kallt. Det tycks ha funnits särskilt stora cisterner på tempelområdet. Arkeologer uppger att de har kartlagt 37 cisterner där med en samlad kapacitet på 38 000 m³. En viss cistern lär ha rymt 7 600 m³.

Under århundradenas lopp byggde man en mängd vattenledningar för att säkra Jerusalems vattenförsörjning. Enligt traditionen byggde Salomo en vattenledning från ”Salomos dammar” (tre reservoarer sydväst om Betlehem) till tempelområdet i Jerusalem. I Predikaren 2:6 säger Salomo: ”Jag anlade vattendammar åt mig för att med dem bevattna skogen.” I samband med att Salomo genomförde det stora projektet att anlägga vattendammar är det mycket möjligt att han lät bygga en vattenledning som skulle förse Jerusalem med de stora mängder vatten som behövdes när tempeltjänsten hade införts. Men förutom traditionen finns det inga vittnesbörd om att Salomo anlade en vattenledning från Salomos dammar till Jerusalem. Man kan fortfarande se resterna av ett antal olika vattenledningar. En av dem, som anlades för att leda vatten från källor i Wadi al-Arrub 20 km sydsydväst om Jerusalem till Salomos dammar, kan möjligen vara den som Pontius Pilatus enligt Josephus byggde för medel från tempelskatten. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 60 [iii, 2]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 175 [ix, 4]) Av de två vattenledningar som löper från Salomos dammar till Jerusalem är det den nedersta som är äldst. Den är möjligen från Herodes tid eller från hasmonéernas tid. Denna vattenledning gick under staden Betlehem och vidare till tempelberget över ”Wilsons båge”.

Arkeologiska utgrävningar. Trots att man har gjort många och omfattande utgrävningar har man inte särskilt många konkreta fakta om staden på Bibelns tid. Flera faktorer har försvårat undersökningarna eller begränsat deras värde. Jerusalem har varit bebott nästan oavbrutet under de senaste 2 000 åren, och man har därför bara kunnat göra utgrävningar på mycket begränsade områden. Dessutom har staden blivit förstörd ett antal gånger, och nya städer har byggts ovanpå de gamla ruinerna, ofta med material från dessa ruiner. Ansamlingarna av spillror, som kan vara 30 m djupa, har gjort det svårt att urskilja stadens ursprungliga konturer och har lett till att uttydningen av de fynd man gjort är osäker. Man har funnit några mursektioner, dammar, vattentunnlar och gamla gravar men mycket lite skriftligt material. De viktigaste arkeologiska fynden har gjorts på den sydöstra höjden, som nu ligger utanför stadsmurarna.

De viktigaste källorna till upplysningar om det forntida Jerusalem är därför fortfarande Bibeln och den beskrivning den judiske historikern Josephus gav av staden under det första århundradet.

Stadens tidiga historia. Det första historiska omnämnandet av staden sker i samband med mötet mellan Abraham och Melkisedek, ett möte som kan dateras till årtiondet mellan 1943 och 1933 f.v.t. Melkisedek var ”kung i Salem” och ”präst åt Gud den Högste”. (1Mo 14:17–20) Men varifrån stadens invånare kom och när staden grundades är lika okänt som vilken härkomst kungen och prästen Melkisedek hade. (Jfr Heb 7:1–3.)

En annan händelse i Abrahams liv tycks också ha ägt rum i närheten av Jerusalem. Abraham blev befalld att offra sin son Isak på ”ett av bergen” i ”landet Moria”. Det tempel Salomo byggde restes på ”berget Moria”, på en plats där det tidigare hade funnits en tröskplats. (1Mo 22:2; 2Kr 3:1) Det verkar alltså som om Bibeln förbinder den plats där Abraham försökte offra Isak med bergstrakten kring Jerusalem. (Se MORIA.) Det sägs inte om Melkisedek fortfarande levde vid den tiden, men det är troligt att Abraham fortfarande stod på vänskaplig fot med invånarna i Salem.

I berättelsen om Josuas snabba erövring av Kanaan nämns Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, bland de allierade kungar som angrep Gibeon. Hans namn, som betyder ”(min) herre är rättfärdighet”, påminner om namnet på Jerusalems tidigare kung, Melkisedek (”rättfärdighetens kung”), men Adoni-Sedek tillbad inte den högste Guden, Jehova. (Jos 10:1–5, 23, 26; 12:7, 8, 10)

Bland Amarnabreven, varav många skrevs av kanaaneiska härskare till sin egyptiske överherre, finns ett antal brev från kungen eller ståthållaren i Jerusalem (Urusalim). Hans brev anses allmänt ha skrivits under farao Akhenatons regeringstid. De skrevs på akkadiska, men de innehåller många regionala kanaaneiska ord och böjningsformer. I de här breven beskrivs Jerusalem som en stadsstat som kämpade för att behålla kontrollen i regionen.

När landet fördelades mellan stammarna kom Jerusalem att ligga vid gränsen mellan Juda och Benjamin, vilken gick längs Hinnoms dal. Åtminstone det som senare kallades ”Davidsstaden” och som låg på höjden mellan Kidrondalen och Tyropoiondalen hamnade då innanför Benjamins område. Till den kanaaneiska staden hörde uppenbarligen också andra bosättningar eller ”förstäder”, och det är möjligt att det bebodda området sträckte sig in i Judas område väster och söder om Hinnoms dal. Enligt Domarboken 1:8 var det Judas stam som först intog Jerusalem, men när invasionsstyrkorna drog vidare bodde många av de jebuseiska invånarna tydligen kvar där (eller vände tillbaka dit) och utgjorde senare en motståndsgrupp som varken Juda eller Benjamin lyckades besegra. Därför sägs det att jebuséerna bodde kvar bland Juda och Benjamin i Jerusalem. (Jos 15:63; Dom 1:21) Så var det i ca 400 år, och staden omtalades ibland som ”Jebus”, ”en stad som tillhör utlänningar”. (Dom 19:10–12; 1Kr 11:4, 5)

Under det enade kungariket. Kung Saul regerade från Gibea i Benjamins område. Kung Davids första huvudstad var Hebron i Juda, 30 km sydsydväst om Jerusalem. När han hade regerat där i sju och ett halvt år (2Sa 5:5), beslöt han sig för att göra Jerusalem till sin huvudstad. Detta skedde under Jehova Guds ledning (2Kr 6:4–6), för Jehova hade flera hundra år tidigare talat om att han skulle välja ut en plats ”för att där fästa sitt namn”. (5Mo 12:5; 26:2; jfr 2Kr 7:12.)

Det verkar som om jebuséerna vid den tiden hade sin stad i södra änden av den östra höjden. De litade på att deras stad var ointaglig där den låg som en fästning med branta sluttningar på tre sidor och sannolikt speciella försvarsverk mot norr. Staden var känd som ”den svårtillgängliga platsen” (1Kr 11:7), och jebuséerna sade hånfullt till David att även de ”blinda och halta” i den kunde slå tillbaka hans angrepp. Men David intog staden. Joab gick i spetsen för angreppet och skaffade sig uppenbarligen tillträde till staden genom ”vattentunneln”. (2Sa 5:6–9; 1Kr 11:4–8) Forskarna är inte helt säkra på innebörden i det hebreiska uttryck som här återges med ”vattentunneln”, men de anser i allmänhet att det ordet eller andra liknande ord (”vattenschaktet”, AT, RS; ”vattenledningen”, Åk, 1917) förmedlar den mest sannolika betydelsen. Det framgår inte av den korta skildringen exakt hur Davids män lyckades bryta igenom stadens försvarsverk. Sedan man upptäckte den tunnel och det schakt som står i förbindelse med Gihonkällan har det varit en vanlig uppfattning att Joab ledde sina män upp genom det lodräta schaktet och vidare genom den sluttande tunneln och in i staden, där de gjorde ett överraskningsanfall. (BILD, bd 2, sid. 951) Oavsett hur det gick till blev staden intagen, och David gjorde den till sin huvudstad (1070 f.v.t.). Jebuséernas fäste kallades därefter ”Davidsstaden” eller ”Sion”. (2Sa 5:7)

David satte i gång byggverksamhet i området och förbättrade tydligen också stadens försvarsverk. (2Sa 5:9–11; 1Kr 11:8) ”Vallen” (hebr.: hammillọ̄’), som omtalas i 2 Samuelsboken 5:9 och i senare berättelser (1Ku 9:15, 24; 11:27), var antingen en byggnad eller en geografisk plats som då var välkänd men som inte kan identifieras i vår tid. När David senare förde Jehovas heliga ark från Obed-Edoms hus till Jerusalem, blev staden inte bara nationens administrativa centrum utan även dess religiösa centrum. (2Sa 6:11, 12, 17; se BEGRAVNING; DAVIDSSTADEN; GRAV, GRAVPLATS; VALLEN.)

Det nämns inget om att Jerusalem blev angripet av fientliga styrkor under Davids regering. David drog nämligen ut mot sina fiender när han skulle strida mot dem. (Jfr 2Sa 5:17–25; 8:1–14; 11:1.) Men vid ett tillfälle fann David för gott att lämna staden innan en upprorshär ledd av hans egen son Absalom ryckte fram mot den. David kan ha gjort så för att inte blod skulle utgjutas i ett inbördeskrig på denna plats där Jehova hade fäst sitt namn. (2Sa 15:13–17) Oavsett vilket motiv han hade för att lämna staden resulterade hans flykt i att en inspirerad profetia som Natan hade uttalat gick i uppfyllelse. (2Sa 12:11; 16:15–23) David tillät inte att förbundsarken fördes bort tillsammans med honom när han lämnade Jerusalem. Han befallde de trogna prästerna att föra den tillbaka till staden, till den plats som Gud hade utvalt. (2Sa 15:23–29) Beskrivningen i 2 Samuelsboken, kapitel 15, av den väg David följde när han lämnade Jerusalem ger en korrekt bild av de geografiska förhållandena öster om staden.

Mot slutet av sin regering började David skaffa fram byggmaterial till templet. (1Kr 22:1, 2; jfr 1Ku 6:7.) Arbetet med att hugga stenar kan ha skett i närliggande stenbrott, för Jerusalems berggrund är av sådan art att det är lätt att hugga ut block i önskad form och storlek. Stenblocken blir sedan hårda, hållbara och vackra byggstenar när de utsätts för väder och vind. I dag kan man se tecken på att det har funnits ett stenbrott i närheten av den nutida Damaskusporten och att stora mängder sten har huggits ut där under årens lopp.

I berättelsen om hur Salomo smordes till kung på den åldrige Davids befallning ges det fler upplysningar om Jerusalems omgivning, denna gång om området öster och söder om staden. När Salomo blev smord vid Gihonkällan befann sig en av Davids andra söner, Adonia, vid källan En-Rogel, där han gjorde ett försök att tillskansa sig tronen. Avståndet mellan dessa båda platser var så kort (ca 700 m) att Adonia och hans medkonspiratörer kunde höra ljudet av hornet och festligheterna vid Gihon. (1Ku 1:5–9, 32–41)

Under Salomos regering utförde man stora byggnadsarbeten (och möjligen ombyggnader) i staden, och gränserna utvidgades. (1Ku 3:1; 9:15–19, 24; 11:27; jfr Pre 2:3–6, 9.) Templet, Salomos främsta byggnadsverk, och de förgårdar som hörde till det anlades på berget Moria på den del av östra höjden som låg norr om ”Davidsstaden”, av allt att döma ungefär på den plats där Klippmoskén nu ligger. (2Kr 3:1; 1Ku 6:37, 38; 7:12) Andra större byggnader i närheten var Salomos eget palats, Libanonskogshuset, en förhall med pelare samt tronhallen, där han satt och dömde. (1Ku 7:1–8) Detta byggnadskomplex låg tydligen söder om templet, på sluttningen ner mot ”Davidsstaden”. (KARTA, bd 1, sid. 752; BILD, bd 1, sid. 748)

Tiden efter rikets delning (997–607 f.v.t.). När Jerobeam gjorde uppror delades nationen i två riken, och Jerusalem var från och med då huvudstad för två stammar, Benjamin och Juda, som till att börja med hade Salomos son Rehabeam som kung. Leviter och präster flyttade också till denna stad som Jehovas namn var fäst vid och stärkte därmed Rehabeams kungamakt. (2Kr 11:1–17) Staden var inte längre rikets geografiska mittpunkt, eftersom den låg bara några kilometer från gränsen till det fientliga tiostammarsriket i norr. Inom loppet av fem år efter Salomos död utsattes staden för den första av en rad invasioner. Den egyptiske kungen Sisak gick till angrepp mot Judas rike. Han menade utan tvivel att landet var ett lätt byte i sitt försvagade tillstånd. På grund av folkets trolöshet lyckades han komma in i Jerusalem och föra bort skatter från templet och även andra dyrbarheter. Det var enbart på grund av att nationen visade ånger som Gud gav den ett visst mått av beskydd, så att staden inte blev helt ödelagd. (1Ku 14:25, 26; 2Kr 12:2–12)

Under den trogne kung Asas regering gjorde Basa, kungen i Nordriket, ett misslyckat försök att stärka sin ställning vid Judas norra gräns för att stänga den och hindra sina undersåtar från att resa till Jerusalem (och möjligen visa lojalitet mot Judas rike). (1Ku 15:17–22) Den rena tillbedjan fortsatte under Asas son Jehosafats styre, vilket ledde till att staden fick Guds beskydd och andra stora fördelar – bland annat infördes bättre anordningar för att avgöra rättssaker. (2Kr 19:8–11; 20:1, 22, 23, 27–30)

Detta mönster fortsatte under resten av Jerusalems tid som huvudstad i Judas rike. Den sanna tillbedjan förde med sig Jehovas välsignelse och beskydd, medan avfall ledde till allvarliga problem och hjälplöshet när staden blev angripen. När Jehosafats trolöse son Jehoram regerade (913–ca 907 f.v.t.) blev staden intagen och plundrad för andra gången. Vid det tillfället lyckades en förenad här av araber och filistéer tränga in i staden, trots de starka murar som omgav den. (2Kr 21:12–17) När kung Jehoas århundradet därefter avvek från den rättfärdiga kursen invaderades Juda och Jerusalem av araméerna. (2Kr 24:20–25) Under kung Amazjas avfall trängde israeliterna från Nordriket in i Juda och bröt ner ett 178 m långt stycke av den viktiga norra muren mellan Hörnporten (i det nordvästra hörnet) och Efraimsporten (öster om Hörnporten). (2Kr 25:22–24) Det är möjligt att staden en tid dessförinnan hade brett ut sig till västra höjden, över den mellanliggande dalen.

Kung Ussia (829–778 f.v.t.) gjorde stadens försvarsverk betydligt starkare. Han byggde torn vid Hörnporten (i nordväst) och vid Dalporten (i det sydvästra hörnet) och dessutom vid ”Strävpelaren” (”Vinkeln”, SFB, Åk, 1917; ”murvinkeln”, 2000), som uppenbarligen var en del av den östra muren inte långt från de kungliga byggnaderna, antingen Davids eller Salomos. (2Kr 26:9; Neh 3:24, 25) Ussia utrustade också tornen och hörnen med ”krigsmaskiner”, möjligen mekaniska kastmaskiner som kunde användas för att skjuta pilar och slunga stora stenar. (2Kr 26:14, 15) Hans son Jotam fortsatte byggverksamheten. (2Kr 27:3, 4)

Den trogne kung Hiskia, som regerade efter sin far, den avfällige Ahas, såg till att templet och tempelområdet renades och reparerades, och därefter ordnade han en stor påskhögtid som drog tillbedjare till Jerusalem från hela landet, också från Nordriket. (2Kr 29:1–5, 18, 19; 30:1, 10–26) Inte långt efter den händelsen, som sporrade till sann tillbedjan, blev Juda angripet av hedningar som smädade den sanne Guden, som hade fäst sitt namn vid Jerusalem. År 732, åtta år efter Assyriens erövring av nordriket Israel, kom den assyriske kungen Sanherib och svepte fram genom Palestina. Han sände några av sina män till Jerusalem för att framföra hotelser. (2Kr 32:1, 9) Hiskia hade förberett staden för belägring. Han hade täppt för vattenkällorna utanför staden för att dölja dem och göra förhållandena svåra för fienden. Han hade stärkt och befäst murarna. (2Kr 32:2–5, 27–30) Det verkar som om den ”vattenledning” som förde vatten in i staden från Gihonkällan redan var färdig vid den här tiden och alltså hade byggts under fredstid. (2Ku 20:20; 2Kr 32:30) Om det, som man förmodar, rör sig om den vattenledning som delvis går genom en tunnel från Kidrondalen till Siloamdammen i Tyropoiondalen, var det inget litet projekt som kunde genomföras på några få dagar. (Se ARKEOLOGI [Palestina och Syrien]; GIHON nr 2.) Stadens styrka låg för övrigt inte i dess försvarsanläggningar och förråd utan i Jehova Guds kraft att beskydda, för Jehova sade: ”Jag skall försvara denna stad för att rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull.” (2Ku 19:32–34) När 185 000 assyriska soldater tillintetgjordes genom ett underverk vände Sanherib hastigt tillbaka till Assyrien. (2Ku 19:35, 36) I assyriska annaler uppger Sanherib skrytsamt att han hade stängt in Hiskia i Jerusalem ”som en fågel i bur”, men han gör inga anspråk på att ha intagit staden. (Se SANHERIB.)

Under Manasses regering (716–662 f.v.t.) byggdes en yttre mur längs Kidrondalen. På hans tid drev nationen också längre bort från den sanna tillbedjan. (2Kr 33:1–9, 14) Hans sonson Josia lyckades tillfälligtvis vända situationen, och under hans styre gjordes Hinnoms dal, där avgudadyrkarna utförde fruktansvärda ceremonier, otjänlig för tillbedjan. Den orenades antagligen genom att den gjordes till soptipp. (2Ku 23:10; 2Kr 33:6) ”Askhögsporten” ledde uppenbarligen ut till den här dalen. (Neh 3:13, 14; se GEHENNA; HINNOMS DAL.) På Josias tid nämns ”Nya staden” (”andra stadsdelen”, Åk) för första gången. (2Ku 22:14; 2Kr 34:22) ”Nya staden” anses i allmänhet vara den del av staden som låg väster eller nordväst om tempelområdet. (Sef 1:10)

Efter Josias död följde fyra trolösa kungar efter varandra, och förhållandena i Jerusalem försämrades snabbt. Under kung Jehojakims åttonde år blev Juda en vasallstat under Babylon. Jehojakim gjorde uppror tre år senare, vilket fick till följd att babylonierna kom och belägrade Jerusalem. Staden plundrades på sina skatter, och den dåvarande kungen, Jehojakin, och andra invånare blev deporterade. (2Ku 24:1–16; 2Kr 36:5–10) Den kung som babylonierna insatte, Sidkia, försökte kasta av sig det babyloniska oket, och i hans nionde år (609 f.v.t.) blev Jerusalem återigen belägrat. (2Ku 24:17–20; 25:1; 2Kr 36:11–14) En egyptisk militärstyrka som sändes för att befria Jerusalem kunde bara tillfälligtvis driva bort belägrarna. (Jer 37:5–10) I överensstämmelse med en profetia som Jehova hade uttalat genom Jeremia kom babylonierna tillbaka och återupptog belägringen. (Jer 34:1, 21, 22; 52:5–11) Under den sista delen av belägringen satt Jeremia fängslad i ”Vaktgården” (Jer 32:2; 38:28), som var förbunden med ”Kungshuset” (Neh 3:25). Slutligen, efter 18 månaders belägring med hungersnöd, sjukdom och död till följd, blev Jerusalems murar genombrutna, och staden intogs. Detta var i Sidkias 11:e år. (2Ku 25:2–4; Jer 39:1–3)

Ödelagt och återuppbyggt. Stadsmurarna blev genombrutna den 9 tammuz 607 f.v.t. En månad senare, den 10 ab, kom Nebukadnessars representant Nebusaradan till den erövrade staden och började ödelägga den. Han brände upp templet och andra byggnader och rev stadsmurarna. Jerusalems kung och de flesta av invånarna fördes i landsflykt till Babylon, och stadens skatter fraktades bort som plundringsgods. (2Ku 25:7–17; 2Kr 36:17–20; Jer 52:12–20; BILD, bd 2, sid. 326)

Arkeologen C. R. Conder säger att ”en händelselös tid infaller i den ödelagda stadens historia fram till Cyrus”, och detta gäller inte bara Jerusalem, utan hela Judas rike. Till skillnad från assyrierna flyttade inte babylonierna andra folkslag till det erövrade området. Landet låg öde i 70 år, precis som det var förutsagt. (Jer 25:11; 2Kr 36:21)

Under perserkungen Cyrus ”första år” (uppenbarligen som Babylons härskare, dvs. år 538) utfärdade han ett påbud om att de landsflyktiga judarna var fria att ”dra upp till Jerusalem, som är i Juda, och återuppbygga Jehovas, Israels Guds, hus”. (Esr 1:1–4) Bland dem som gjorde den långa resan till Jerusalem och förde med sig tempelskatterna fanns det 42 360 israeliter och dessutom många slavar och professionella sångare. De kom fram i tid för att fira lövhyddohögtiden i månaden tishri (september/oktober) år 537. (Esr 2:64, 65; 3:1–4) Återuppbyggandet av templet kom i gång under ledning av ståthållaren Serubbabel, och efter allvarliga störningar utifrån och en viss likgiltighet bland de hemvändande judarna blev arbetet fullbordat i mars år 515. Fler landsflyktiga judar vände tillbaka med prästen och avskrivaren Esra år 468. Med bemyndigande från kung Artaxerxes (Longimanus) förde de med sig många föremål som skulle ”försköna Jehovas hus ... i Jerusalem”. (Esr 7:27) Dessa skatter var antagligen värda mer än 360 miljoner kr. (Esr 8:25–27)

Omkring 150 år efter Nebukadnessars erövring var stadens murar och portar fortfarande nerbrutna. Nehemja fick tillåtelse av Artaxerxes att fara till Jerusalem och rätta till situationen. (Neh 2:1–8) Berättelsen om Nehemjas nattliga inspektion och om hur han fördelade byggnadsarbetet mellan olika familjegrupper är en viktig källa till upplysningar om hur staden var planerad på den tiden, speciellt var stadens portar låg. (Neh 2:11–15; 3:1–32; se PORT.) Detta återuppbyggande var en uppfyllelse av Daniels profetia och visade vilket år som markerade början på de 70 profetiska ”veckor” som skulle gå till dess att Messias framträdde. (Dan 9:24–27) Trots motstånd lyckades judarna på bara 52 dagar (år 455) färdigställa muren och portarna kring Jerusalem. (Neh 4:1–23; 6:15; 7:1; se SJUTTIO VECKOR [”Från det att ordet utgår”].)

Staden var nu ”vidsträckt och stor, men det var inte mycket folk i den”. (Neh 7:4) Sedan man hade läst högt ur Skrifterna ”på torget framför Vattenporten” i östra delen av staden och hållit en högtid (Neh 3:26; 8:1–18), gjorde man anordningar för att öka stadens befolkning genom att låta var tionde israelit bosätta sig i den. Detta skedde genom lottkastning, men dessutom var det uppenbarligen några som erbjöd sig frivilligt. (Neh 11:1, 2) Man genomförde sedan en andlig rening för att stadens befolkning skulle kunna utöva den sanna tillbedjan på den rätta grundvalen. (Neh 12:47–13:3) Nehemja var ståthållare i minst 12 år, och under den tiden gjorde han en resa till perserkungens hov. När han kom tillbaka till Jerusalem såg han att det fanns behov av ytterligare rening. (Neh 13:4–31) Berättelsen om hans resoluta ingripande för att utrota avfallet avslutar de hebreiska skrifterna, som fullbordades någon gång efter 443 f.v.t.

Under hellenistiskt och mackabeiskt herravälde. Övergången från medo-persiskt till grekiskt styre skedde 332 f.v.t., då Alexander den store drog fram genom Juda. De grekiska historikerna säger inte något om att Alexander gick in i Jerusalem. Ändå är det ett faktum att staden kom under grekiskt herravälde, och det är rimligt att anta att Alexander inte helt ignorerade den. Josephus, som levde i det första århundradet v.t., återger den judiska tradition som säger att Alexander möttes av den judiske översteprästen när han närmade sig Jerusalem och att översteprästen visade honom de inspirerade profetiorna i Daniels bok, som förutsade grekernas snabba erövringar. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XI, 326–338 [viii, 4, 5]; Dan 8:5–7, 20, 21) Oavsett vad som hände tycks maktskiftet ha skett relativt smärtfritt för Jerusalem.

Efter Alexanders död fick ptoleméerna, som härskade från Egypten, herraväldet över Jerusalem och Judeen. År 198 f.v.t. kom Antiochos den store, som härskade i Syrien, och intog Jerusalem sedan han först hade tagit den befästa staden Sidon. Judeen kom därmed under seleukidernas styre. (Jfr Dan 11:16.) Jerusalem behärskades av seleukiderna i 30 år. Därefter försökte den syriske kungen Antiochos IV (Epifanes) hellenisera judarna fullständigt genom att han helgade templet i Jerusalem åt Zeus (Jupiter) och vanhelgade altaret med ett orent offer. (1 Mackabéerboken 1:57, 62; 2 Mackabéerboken 6:1, 2, 5; 2000; BILDER, bd 2, sid. 335) Detta ledde till mackabéernas (hasmonéernas) uppror. Efter en tre år lång strid tog Judas Mackabaios (Mackabeus) herraväldet över staden och templet, och han återinvigde Jehovas altare på årsdagen av vanhelgandet, den 25 kislev år 165, så att det kunde användas i samband med den sanna tillbedjan igen. (1 Mackabéerboken 4:52–54; 2 Mackabéerboken 10:5; jfr Joh 10:22.)

Kriget mot de seleukidiska härskarna var inte över. Judarna sökte hjälp hos romarna, och därmed kom ännu en maktfaktor in i bilden omkring år 160. (1 Mackabéerboken 8:17, 18) Nu började det expanderande romarriket få inflytande i Jerusalem. Omkring år 142 lyckades Simon Mackabaios göra Jerusalem till huvudstad i ett område som till synes inte stod under eller behövde betala skatt till icke-judiska nationer. Aristobulos I, översteprästen i Jerusalem, tog sig rentav titeln kung år 104. Han tillhörde dock inte Davids släktlinje.

Jerusalem var ingen ”fridens stad” under den här perioden. Staden blev allvarligt försvagad av inre stridigheter som utlöstes av själviska ambitioner och förvärrades av rivaliteten mellan religiösa fraktioner – sadducéer, fariséer, seloter och andra. En häftig strid mellan Aristobulos II och hans bror Hyrkanos ledde till att Rom ombads att medla. Romerska styrkor under ledning av härföraren Pompejus belägrade Jerusalem i tre månader år 63 f.v.t. och gick sedan in i staden för att avgöra striden. Tolv tusen judar lär ha mist livet i samband med detta. Många av dem blev dödade av sina landsmän.

Det är i Josephus berättelse om Pompejus erövring av Jerusalem som bron över Tyropoiondalen nämns första gången. Den förband den östra och västra delen av staden och gav dem som bodde i västra delen direkt tillträde till tempelområdet.

Idumén Antipater (II) insattes sedan som romersk ståthållare i Judeen, och en mackabé blev överstepräst och lokal etnark i Jerusalem. Senare utnämnde romarna Antipaters son Herodes (den store) till ”kung” över Judeen. Han intog inte Jerusalem förrän 37 eller 36 f.v.t., och det var då hans herravälde tog sin egentliga början.

Under Herodes den store. Under Herodes regering uppfördes imponerande byggnadsverk, och välståndet var stort. Man byggde en teater, ett gymnasion (en grekisk idrottsanläggning), en hippodrom (BILD, bd 2, sid. 535) och andra offentliga byggnader. Herodes byggde också ett starkt befäst kungligt palats (BILD, bd 2, sid. 538), av allt att döma i stadens västra del, söder om den nuvarande Jaffaporten, där några arkeologer menar sig ha funnit grunden till ett av tornen. En annan fästning, Antoniaborgen, låg nära templet och var förbunden med det genom en passage. (BILD, bd 2, sid. 535; Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 424 [xi, 7]) Det betyder att de romerska soldater som var stationerade där snabbt kunde nå tempelområdet. Det var antagligen så det gick till när några soldater räddade Paulus från en pöbelhop där. (Apg 21:31, 32)

Herodes största byggnadsprojekt var emellertid ombyggnaden av templet och tillhörande byggnader. Arbetet påbörjades i hans 18:e regeringsår (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 380 [xi, 1]), och själva helgedomen fullbordades inom ett och ett halvt år, medan arbetet med de angränsande byggnaderna och förgårdarna fortsatte långt efter hans död. (Joh 2:20) Totalt blev tempelområdet ungefär dubbelt så stort som det hade varit tidigare. Den mur som nu kallas Västmuren eller Klagomuren var av allt att döma en del av muren runt templets förgård. Arkeologer beräknar att de nedersta lagren med stora, 90 cm höga stenblock är från Herodes tid.

Från 2 f.v.t. till 70 v.t. De kristna grekiska skrifterna redogör för många händelser som hade samband med Jerusalem under den här perioden. Jesu födelse ägde inte rum i Jerusalem, utan i det närbelägna Betlehem, ”Davids stad”. (Lu 2:10, 11) Men när astrologerna senare berättade att ”judarnas kung” var född blev Herodes mycket oroad ”och hela Jerusalem med honom”. (Mt 2:1–3) Herodes dog uppenbarligen år 1 f.v.t., kort efter det att han hade utfärdat sin grymma befallning att alla små pojkar i Betlehem skulle dödas. (Se HERODES nr 1.) Hans son Arkelaus ärvde makten över Jerusalem och Judeen och några andra områden. De romerska myndigheterna avsatte senare Arkelaus på grund av hans förbrytelser, och därefter styrdes Judeen av ståthållare som var direkt tillsatta av Rom. En av dessa var Pontius Pilatus, som härskade när Jesus utförde sin tjänst på jorden. (Lu 3:1)

Jesus fördes till Jerusalem 40 dagar efter sin födelse och bars fram i templet som Marias förstfödde. Simeon och Hanna, som var till åren komna, gladde sig över att få se den utlovade Messias, och Hanna talade om honom ”för alla som väntade på Jerusalems befrielse”. (Lu 2:21–38; jfr 3Mo 12:2–4.) Det berättas inte hur många gånger Jesus sedan togs med till Jerusalem i sin barndom. Det är bara ett besök, som ägde rum när han var 12 år, som direkt nämns. Han samtalade då med några av lärarna på tempelområdet och var därmed verksam i sin ”Faders hus”, i den stad som hans Fader hade utvalt. (Lu 2:41–49)

Jesus kom då och då till Jerusalem under sin förkunnartjänst, som varade tre och ett halvt år efter hans dop. Han var med all säkerhet där under de tre årliga högtiderna, eftersom alla judiska män var förpliktade att närvara vid dem. (2Mo 23:14–17) Annars tillbringade han en stor del av sin tid utanför huvudstaden och förkunnade och undervisade i Galileen och andra delar av landet.

Bortsett från tempelområdet, där Jesus ofta undervisade, är det få platser i staden som uttryckligen nämns i förbindelse med hans tjänst. Dammen Betsata med sina fem pelargångar (Joh 5:2) anses vara den damm man har funnit strax norr om tempelområdet. (Se BETSATA.) Det är möjligt att dammen Siloam i det första århundradet var den damm som har hittats i den nedersta delen av Tyropoiondalen, som får sitt vatten från Gihonkällan via en kanal. (Joh 9:11; BILD, bd 2, sid. 950) Det är först i förbindelse med Jesu sista besök i staden som det ges fler detaljer om var de olika händelserna ägde rum. (KARTA, bd 2, sid. 742; BILDER, bd 2, sid. 743)

Sex dagar före påskhögtiden år 33 kom Jesus till Betania på östra sidan av Olivberget. Dagen efter, den 9 nisan, kom han som Jehovas smorde kung ridande mot huvudstaden på ett åsneföl, så som det var förutsagt i Sakarja 9:9. (Mt 21:1–9) På väg nerför Olivberget stannade han upp och såg ut över staden, grät över den och gav en livfull beskrivning av den belägring och den ödeläggelse som skulle drabba den. (Lu 19:37–44) När han kom in i staden, troligen genom en port i den östra muren, ”sattes hela staden i rörelse”, för nyheter spred sig snabbt inom detta relativt lilla område. (Mt 21:10)

Under den resterande tiden tillbringade Jesus dagarna i Jerusalem och nätterna i Betania. (Lu 21:37, 38) Under den här tiden renade han tempelområdet från köpmän (Mt 21:12, 13), så som han även hade gjort tre år tidigare (Joh 2:13–16). Den 11 nisan var han tillsammans med fyra av sina lärjungar på Olivberget, varifrån man hade utsikt över staden och templet. Här uttalade han sin stora profetia om Jerusalems kommande ödeläggelse, om ”avslutningen på tingens ordning” och om sin närvaro. (Mt 24; Mk 13; Lu 21) Den 13 nisan gjorde Petrus och Johannes förberedelser för påskmåltiden i en sal i övervåningen i ett hus i Jerusalem. På kvällen (vid början av den 14 nisan) åt Jesus denna måltid tillsammans med sina apostlar. När han hade samtalat med dem gick de ut ur staden, över ”vinterbäcken Kidron” och uppför Olivberget till den trädgård som kallades Getsemane. (Mt 26:36; Lu 22:39; Joh 18:1, 2) Getsemane betyder ”oljepress”, och än i dag finns det mycket gamla olivträd på sluttningen här. Men det går inte längre att säga exakt var trädgården låg. (Se GETSEMANE.)

Samma kväll greps Jesus och fördes tillbaka till Jerusalem till prästerna Hannas och Kaifas och till Sanhedrins sal för att ställas inför rätta. (Mt 26:57–27:1; Joh 18:13–27) I gryningen fördes han därifrån till Pilatus ”i ståthållarens palats” (Mt 27:2; Mk 15:1, 16) och sedan till Herodes Antipas, som också var i Jerusalem då (Lu 23:6, 7). Till slut sändes han tillbaka till Pilatus, som fällde den slutliga domen över honom på en plats som kallades ”Stenläggningen”, eller på hebreiska ”Gabbata”. (Lu 23:11; Joh 19:13; se STENLÄGGNINGEN.)

Jesus hängdes på pålen på en plats som kallades Golgota, vilket betyder ”huvudskalle[plats]”. (Mt 27:33–35; Lu 23:33) Platsen låg uppenbarligen utanför stadsmurarna, troligen norrut, men den kan inte identifieras med säkerhet. (Se GOLGOTA.) Detsamma gäller den plats där Jesus blev begravd. (BILDER, bd 2, sid. 948)

För de pengar som Judas fick som muta och som han sedan kastade tillbaka till prästerna köpte man ”krukmakaråkern”, som skulle användas som ”begravningsplats för främlingar”. (Mt 27:5–7) Enligt traditionen låg krukmakaråkern på södra sidan av Hinnoms dal, ungefär där denna dal möter Kidrondalen. Det finns många gravar i det området. (Se AKELDAMA.)

Under den apostoliska tiden. Efter sin uppståndelse sade Jesus till sina lärjungar att de inte skulle lämna Jerusalem just då. (Lu 24:49; Apg 1:4) Det var här de skulle börja predika sinnesändring till synders förlåtelse på grundval av Kristi namn. (Lu 24:46–48) Tio dagar efter Jesu himmelsfärd blev lärjungarna smorda med helig ande när de var samlade i ett rum på övervåningen i ett hus. (Apg 1:13, 14; 2:1–4) Staden var full av judar och proselyter från alla delar av romarriket. De hade kommit dit för att fira pingsthögtiden. Det vittnesbörd som de av anden uppfyllda kristna avgav ledde till att flera tusen blev döpta lärjungar. Nu var det tusentals som vittnade om sin tro, och det är därför inte överraskande att de indignerade religiösa ledarna utropade: ”Se, ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning.” (Apg 5:28) De kristnas vittnesbörd blev ännu kraftfullare av att det också utfördes underverk. Exempelvis blev en ofärdig tiggare botad ”nära den tempelport som kallades den Sköna”, troligen den östra porten till kvinnornas förgård. (Apg 3:2, 6, 7)

Även efter det att förkunnandet hade börjat breda ut sig från Jerusalem till ”Samarien och till jordens mest avlägsna del” (Apg 1:8) fortsatte den kristna församlingens styrande krets att verka i Jerusalem. Redan tidigt ledde förföljelsen av de kristna till att ”alla utom apostlarna skingrades över Judeens och Samariens områden”. (Apg 8:1; jfr Gal 1:17–19; 2:1–9.) Några av apostlarna och lärjungarna sändes ut från Jerusalem för att hjälpa nya grupper av troende, exempelvis i Samarien. (Apg 8:14; 11:19–22, 27) Första gången Saul från Tarsos (Paulus) var i Jerusalem som kristen fann han det snart nödvändigt att avbryta sitt besök därför att några försökte mörda honom. (Apg 9:26–30) Men det förekom också lugna perioder. (Apg 9:31) Det var i Jerusalem som Petrus berättade för den kristna församlingen om hur Gud hade godtagit icke-judiska troende, och det var också här som frågan om omskärelsen och andra viktiga frågor avgjordes. (Apg 11:1–4, 18; 15:1, 2, 22–29; Gal 2:1, 2)

Jesus hade beskrivit Jerusalem som en stad ”som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till henne”. (Mt 23:37; jfr v. 34–36.) Även om många av invånarna visade tro på Guds Son, följde staden som helhet mönstret från det förgångna. Därför blev staden lämnad åt sig själv. (Mt 23:38) Ett judiskt uppror ledde till att romerska styrkor under Cestius Gallus år 66 omringade staden och ryckte fram ända till tempelmurarna. Plötsligt drog sig Cestius Gallus tillbaka utan någon uppenbar anledning. Därigenom blev det möjligt för de kristna att följa Jesu uppmaning: ”Då bör de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden [Jerusalem] bör dra ut, och de som är ute på landet bör inte gå in i staden.” (Lu 21:20–22) Enligt Eusebios drog de kristna ut från Jerusalem och hela Judeen och flydde till en stad i Pereen som hette Pella. (Kyrkohistoria, 1995, sid. 84)

Den frihet Jerusalem fick när romarna drog sig tillbaka var kortvarig, precis som den frihet staden hade fått när babylonierna tillfälligt drog sig tillbaka för att strida mot egyptierna vid slutet av kung Sidkias regering. År 70 kom de romerska styrkorna tillbaka med ännu fler män under härföraren Titus, och de belägrade staden, som nu var full av judar som skulle fira påsken. Romarna kastade upp belägringsvallar och byggde en sammanhängande palissad runt hela staden så att ingen kunde komma ut, varken dag eller natt. Även detta var en uppfyllelse av Jesu profetia. (Lu 19:43) Inne i staden stred rivaliserande grupper mot varandra, och en stor del av matförråden förstördes. De som avslöjades när de försökte lämna staden blev dödade som förrädare. Josephus, som är källan till de här upplysningarna, berättar att hungersnöden efter hand blev så allvarlig att man började äta läder och hö och rentav sina egna barn. (Jfr Klag 2:11, 12, 19, 20; 5Mo 28:56, 57.) Titus fredsanbud avslogs konsekvent av stadens hårdnackade ledare.

Till slut blev murarna systematiskt genombrutna av romarna, och soldaterna trängde in i staden. (BILD, bd 2, sid. 752) Templet brändes och plundrades i strid med de order som hade getts. Enligt Josephus skedde detta på årsdagen av Nebukadnessars ödeläggelse av det första templet flera hundra år tidigare. Josephus berättar också att arkiven med förteckningar över stammarna och släkterna och deras arvsrätt brändes. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VI, 250, 251 [iv, 5]; II, 426–428 [xvii, 6]; VI, 354 [vi, 3]) Därmed fanns det inte längre någon juridisk grund för att fastställa vem som tillhörde Messias stam, Juda, eller den prästerliga stammen, Levi.

Erövringen genomfördes på bara 4 månader och 25 dagar, från den 3 april till den 30 augusti år 70. Även om vedermödan var svår blev den alltså inte särskilt lång. De judiska invånarnas egen oförnuftiga hållning och deras dåraktiga handlingar bidrog säkert till detta. Josephus uppger att antalet döda var 1 100 000 (vissa översättningar säger 1 000 000), men det fanns också överlevande. Man tog 97 000 fångar, och många av dem sändes som slavar till Egypten eller dödades med svärd eller av vilda djur på teatrarna i de romerska provinserna. Även detta uppfyllde en inspirerad profetia. (5Mo 28:68)

Hela staden jämnades med marken. Endast tornen vid Herodes palats och en del av den västra muren stod kvar som ett vittnesbörd för senare generationer om att det starka försvarsverket inte hade varit till någon nytta. Josephus berättar: ”De andre murarne i staden jemnades så med marken, att den, som besökte staden, skulle omöjligen kunna tro, att den någonsin varit bebodd.” (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VII, 3 [i, 1]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 655) En relief på Titusbågen i Rom visar romerska soldater som bär bort heliga kärl från det ödelagda templet. (Jfr Mt 24:2; BILD, bd 2, sid. 752.)

Senare perioder. Jerusalem låg praktiskt taget öde till omkring år 130, då kejsar Hadrianus gav befallning om att man skulle bygga en ny stad, som fick namnet Aelia Capitolina. Detta utlöste ett judiskt uppror som leddes av Bar Kokhba (132–135 v.t.). Till en början såg upproret ut att lyckas, men sedan slogs det ner. I nästan 200 år var det förbjudet för judar att komma in i den stad romarna hade byggt. På 300-talet kom Konstantin den stores mor, Helena, till Jerusalem och började identifiera de många så kallade heliga platserna och helgedomarna. Senare erövrade muslimerna staden. I dag finns det två muslimska byggnader på tempelberget. Mot slutet av 600-talet byggde kalifen Abd al-Malik ibn Marwan den så kallade Klippmoskén på eller nära den plats där templet tidigare hade legat. Klippmoskén är inte en moské i egentlig bemärkelse, utan snarare en helgedom. Söder om Klippmoskén ligger al-Aqsamoskén, som uppfördes på 700-talet men som till stor del byggdes om på 1000-talet.

Fler upplysningar om geografiska platser som har anknytning till Jerusalem finns i artiklarna EN-ROGEL; KIDRONS REGNFLODSDAL; MAKTESH; OFEL; OLIVBERGET; SION nr 2 och TEMPEL.

Stadens betydelse. Jerusalem var mycket mer än en vanlig huvudstad. Jerusalem var den enda stad på jorden där Jehova hade fäst sitt namn. (1Ku 11:36) Efter det att förbundsarken, som var förknippad med Guds närvaro, hade flyttats dit, och i ännu högre grad då tempelhelgedomen, Guds hus, restes där, blev Jerusalem i bildlig bemärkelse Jehovas ”boning”, hans ”viloställe”. (Ps 78:68, 69; 132:13, 14; 135:21; jfr 2Sa 7:1–7, 12, 13.) Eftersom kungarna i Davids släktlinje var smorda av Jehova och satt på ”Jehovas tron” (1Kr 29:23; Ps 122:3–5), kallades även själva Jerusalem för ”Jehovas tron”, och de stammar eller nationer som sökte sig till staden i erkännande av Guds suveränitet samlades i själva verket till Jehovas namn. (Jer 3:17; Ps 122:1–4; Jes 27:13) De som var fientligt inställda till Jerusalem och de som stred mot staden satte sig i själva verket upp mot uttrycket för Guds suveränitet. Med tanke på profetian i 1 Moseboken 3:15 var detta något som med säkerhet skulle ske.

Jerusalem var därför sätet för det styre Gud hade upprättat, dvs. för Guds förebildliga kungarike. Därifrån utgick Guds lag, hans ord och hans välsignelse. (Mik 4:2; Ps 128:5) De som arbetade för att främja fred och goda förhållanden i Jerusalem arbetade således för att främja genomförandet av Guds rättfärdiga avsikt och vilja. (Ps 122:6–9) Även om Jerusalem låg bland Judas berg och säkert såg imponerande ut, berodde stadens verkliga upphöjdhet och skönhet på att Jehova Gud hade ärat och förhärligat den så att den kunde tjäna som en ”skönhetens krona” för honom. (Ps 48:1–3, 11–14; 50:2; Jes 62:1–7)

Eftersom det först och främst är Jehovas förnuftsbegåvade skapelser som lovprisar honom och gör hans vilja, var det inte byggnaderna i staden som var avgörande för om han skulle fortsätta att använda den, utan det var människorna som bodde där – härskarna och undersåtarna, prästerna och folket. (Ps 102:18–22; Jes 26:1, 2) När de var trogna och ärade Jehovas namn i ord och handling välsignade och försvarade han Jerusalem. (Ps 125:1, 2; Jes 31:4, 5) Men Jehovas misshag kom snart över folket och kungarna eftersom flertalet avföll från den sanna tillbedjan. Därför förklarade Jehova att han hade för avsikt att förkasta den stad som hade burit hans namn. (2Ku 21:12–15; 23:27) Han skulle ta bort ”stöd och stöttepelare” från staden, och den skulle då bli uppfylld av tyranni, upproriskhet bland unga och respektlöshet mot män i aktade ställningar. Jerusalem skulle bli förnedrat och förödmjukat. (Jes 3:1–8, 16–26) Jehova Gud såg till att staden blev återuppbyggd 70 år efter det att han lät den bli ödelagd av babylonierna, och han gjorde den återigen till ett vackert och glädjefyllt centrum för den sanna tillbedjan på jorden (Jes 52:1–9; 65:17–19), men folket och ledarna slog ändå in på en avfällig kurs igen.

Jehova bevarade staden tills han hade sänt sin Son till jorden. Den måste finnas kvar så länge att profetiorna om Messias kunde uppfyllas. (Jes 28:16; 52:7; Sak 9:9) Israels avfall nådde sin kulmen när Messias, Jesus Kristus, blev hängd på pålen. (Jfr Mt 21:33–41.) Eftersom detta ägde rum i Jerusalem på anstiftan av folkets ledare och med folkets stöd, förkastade Gud staden fullständigt och oåterkalleligt, så att den inte längre skulle representera honom och bära hans namn. (Jfr Mt 16:21; Lu 13:33–35.) Varken Jesus eller hans apostlar gjorde någon förutsägelse om att Gud skulle återupprätta det jordiska Jerusalem och dess tempel sedan staden i enlighet med Guds dom hade blivit förstörd, vilket den blev år 70.

Namnet Jerusalem fortsatte ändå att användas som en symbol för något större än den jordiska staden. Aposteln Paulus blev inspirerad av Gud till att uppenbara att det finns ett ”Jerusalem där ovan”, och han omtalar det som de smorda kristnas ”moder”. (Gal 4:25, 26) Detta ”Jerusalem där ovan” intar därmed ställningen som hustru till Jehova Gud, den store Fadern och Livgivaren. När det jordiska Jerusalem användes som Guds utvalda nations huvudstad, blev även detta Jerusalem omtalat som en kvinna som var Guds hustru genom att vara knuten till honom med heliga band i ett förbundsförhållande. (Jes 51:17, 21, 22; 54:1, 5; 60:1, 14) Jerusalem kom därför att stå för hela församlingen av Guds tjänare på jorden. ”Jerusalem där ovan” måste då beteckna hela församlingen av Jehovas lojala tjänare i himlen.

Det nya Jerusalem. I den inspirerade Uppenbarelseboken berättar aposteln Johannes om ”det nya Jerusalem”. (Upp 3:12) I samband med den syn Johannes får av ”en ny himmel och en ny jord” ser han den ”heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen från Gud, beredd som en brud smyckad för sin äkta man”. Denna ”brud” sägs vara ”Lammets hustru”. (Upp 21:1–3, 9–27) Samma bildspråk används i andra apostoliska skrifter om församlingen av smorda kristna. (2Kor 11:2; Ef 5:21–32) I kapitel 14 i Uppenbarelseboken sägs det att Kristus Jesus, ”Lammet”, står på Sions berg, en benämning som också är förbunden med Jerusalem (jfr 1Pe 2:6), och att han står där tillsammans med 144 000 som har hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor. (Upp 14:1–5; se NYA JERUSALEM, DET.)

Det trolösa Jerusalem. Eftersom det finns så många fördömande uttalanden om Jerusalem i Bibeln, är det uppenbart att det bara var när staden var trogen som den symboliserade den himmelska delen av Jehovas organisation och ibland den sanna kristna församlingen, ”Guds Israel”. (Gal 6:16) När staden var trolös beskrevs den som en prostituerad och som en äktenskapsbryterska. Staden blev likadan som de hedniska amoréer och hettiter som en gång hade behärskat den. (Hes 16:3, 15, 30–42) I ett sådant tillstånd kunde den bara tjäna som en symbol för avfällingar, för sådana som handlar som prostituerade och är trolösa mot den Gud vars namn de säger sig bära. (Jak 4:4)

Det är därför tydligt att ”Jerusalem” används i olika betydelser, och man måste undersöka sammanhanget för att urskilja den rätta förståelsen i varje enskilt fall. (Se NATIONERNAS FASTSTÄLLDA TIDER.)