DAVID

[Dạvid] Betyder troligen ”älskad”, ”älskling”.

I Nya världens översättning förekommer namnet David 1 079 gånger i de hebreiska skrifterna, däribland 75 gånger i överskrifterna till 73 psalmer, och 59 gånger i de kristna grekiska skrifterna. Av alla personer i de hebreiska skrifterna är det bara Mose och Abraham som omnämns fler gånger av de kristna bibelskribenterna. På de 1 138 ställen där namnet David förekommer åsyftas en och samma person, nämligen Israels andre kung, eller den som han ibland förebildade: ”Jesus Kristus, Davids son.” (Mt 1:1)

Denne fåraherde, musiker, poet, soldat, statsman, profet och kung intar en mycket framträdande plats i de hebreiska skrifterna. På slagfältet var han en väldig kämpe som visade uthållighet under de svåraste förhållanden, en stark ledare och härförare med ett aldrig sviktande mod, men ändå var han ödmjuk nog att erkänna sina fel och ångra sina allvarliga synder, en man som kunde visa öm medkänsla och barmhärtighet, som älskade sanning och rättfärdighet och som framför allt hade en orubblig förtröstan på sin Gud, Jehova.

David var en avkomling av Boas och Rut, och hans släktlinje gick tillbaka till Juda genom Peres. (Rut 4:18–22; Mt 1:3–6) Han var den yngste av Isais åtta söner och hade också två systrar eller halvsystrar. (1Sa 16:10, 11; 17:12; 1Kr 2:16) Tydligen dog en av Davids bröder barnlös och utelämnades därför i senare släktregister. (1Kr 2:13–16) Vad Davids mor hette anges inte. Några menar att Nahas var Davids mor, men det är mer troligt att Nahas var far till Davids halvsystrar. (2Sa 17:25; se NAHAS nr 2.)

Betlehem, omkring 9 km sydsydväst om Jerusalem, var Davids hemstad, den stad där hans far Isai, hans farfar Obed och hans farfarsfar Boas hade bott. Staden kallades ibland ”Davids stad” (Lu 2:4, 11; Joh 7:42), men den skall inte förväxlas med ”Davidsstaden”, dvs. Sion i Jerusalem. (2Sa 5:7)

Hans ungdom. Första gången vi träffar på David vallar han sin fars får på ett fält i närheten av Betlehem, vilket påminner om att det också var på ett fält i närheten av Betlehem som några herdar mer än tusen år senare uppfylldes av fruktan, när de fick höra Jehovas ängel tillkännage Jesu födelse. (Lu 2:8–14) Samuel, som sänts av Gud till Isais hus för att smörja en av hans söner till att längre fram bli kung, förkastar Davids sju äldre bröder med orden: ”Jehova har inte utvalt någon av dessa.” Till slut hämtas David hem från fältet. Det ligger spänning i luften när David kommer in – ”rödlätt, en ung man med vackra ögon och skönt utseende” – för ingen vet ännu varför Samuel har kommit. Jehova säger nu till Samuel: ”Res dig och smörj honom, för han är det!” Han är den om vilken Jehova sade: ”Jag har funnit David, Isais son, en man i överensstämmelse med mitt hjärta, som skall utföra alla mina önskningar.” (1Sa 16:1–13; 13:14; Apg 13:22)

Davids år som ung herde fick stor betydelse för resten av hans liv. Livet ute i det fria förberedde honom för den tid senare i livet då han måste leva som flykting på grund av Sauls vrede. Han blev också skicklig i att hantera stenslunga, och han utvecklade sådana egenskaper som uthållighet och mod och villighet att spåra upp och rädda får som kommit bort från hjorden, och han tvekade inte att döda en björn eller ett lejon om så krävdes. (1Sa 17:34–36)

Men samtidigt som David var en tapper krigare var han också känd för sin skicklighet i att spela lyra och komponera sånger, förmågor som han kanske utvecklade under de många timmar han vaktade fåren. Han var också känd för att ha utvecklat nya musikinstrument. (2Kr 7:6; 29:26, 27; Am 6:5) Davids kärlek till Jehova lyfte hans lyriska dikter till en nivå långt över den vanliga underhållningen och gjorde dem till klassiska mästerverk, helgade åt tillbedjan och lovprisningen av Jehova. Överskrifterna till inte mindre än 73 psalmer anger att de är komponerade av David, men ytterligare psalmer tillskrivs David av andra bibelskribenter. (Jfr Ps 2:1 med Apg 4:25; Ps 95:7, 8 med Heb 4:7.) Några psalmer, till exempel Psalmerna 8, 19, 23 och 29, bygger utan tvivel på Davids erfarenheter som herde.

All den övning David fick när han vallade fåren förberedde honom för den större uppgiften att vara herde för Jehovas folk, alldeles som det är skrivet: ”Så utvalde han [Jehova] David, sin tjänare, och tog honom från småboskapens fållor. Från hans plats bakom de digivande tackorna hämtade han in honom till att vara herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.” (Ps 78:70, 71; 2Sa 7:8) Men när David första gången lämnade sin fars får var det inte för att överta kungadömet, utan för att tjäna som musiker vid hovet. En av Sauls rådgivare hade rekommenderat David och inte bara beskrivit honom som ”skicklig att spela”, utan också som ”en tapper, väldig man och en krigsman och en begåvad talare och en välbyggd man, och Jehova är med honom”. (1Sa 16:18) David fick därför till uppgift att spela lyra för den plågade Saul och att vara hans vapendragare. (1Sa 16:19–23)

Senare återvänder David av okänd anledning till sin fars hem och blir kvar där en tid. När han blir skickad med proviant till sina bröder i Sauls här, som just då står uppställd mitt emot filistéernas här, blir han upprörd när han ser och hör hur Goljat smädar Jehova. ”Vem är den här oomskurne filistén, eftersom han får smäda den levande Gudens slaglinjer?” frågar David. (1Sa 17:26) Han tillägger: ”Jehova, som befriade mig ur lejonets våld och ur björnens våld, han är den som kommer att befria mig ur den här filisténs våld.” (1Sa 17:37) Sedan han fått tillåtelse går han – som har dödat både lejon och björn – fram mot Goljat och säger: ”Jag kommer mot dig i härarnas Jehovas namn, han som är Israels slaglinjers Gud och som du har smädat.” Plötsligt slungar David i väg en sten med sin slunga och fäller fiendens hjälte. Sedan tar han Goljats eget svärd och hugger huvudet av honom och återvänder till lägret med jättens huvud och svärd som troféer. (1Sa 17:45–54; BILD, bd 1, sid. 745)

Det är värt att lägga märke till att avsnittet från 1 Samuelsboken 17:55 till och med ordet ”filistéerna” i 18:6a inte finns med i texten till den grekiska Septuaginta i Codex Vaticanus 1209 från 300-talet. Därför har James Moffatt i sin översättning satt alla dessa verser utom den sista inom dubbel hakparentes och säger att de är ”antingen tillägg gjorda av avskrivare eller tillägg inskjutna senare”. Det finns emellertid vittnesbörd som talar för att läsarten i den masoretiska texten är den rätta. (Se SAMUELSBÖCKERNA [Avsnitt som saknas i den grekiska Septuaginta].)

Som flykting. (KARTA, bd 1, sid. 746) Allt detta som hände så snabbt ledde till att David, som hade fört en ganska anonym tillvaro i vildmarken, plötsligt hamnade i rampljuset och blev känd i hela Israel. David sattes över krigsmännen, och när han återvände från ett segerrikt fälttåg mot filistéerna hälsades han med dans och glädje, och man sjöng: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tio tusen.” (1Sa 18:5–7) ”Hela Israel och Juda älskade David”, och Sauls egen son Jonatan slöt ett förbund med honom. De lovade varandra kärlek och vänskap för hela livet, och detta förbund visade sig också bli till välsignelse för Jonatans son Mefiboset och sonson Mika. (1Sa 18:1–4, 16; 20:1–42; 23:18; 2Sa 9:1–13)

Denna popularitet väckte Sauls avundsjuka, och ”alltifrån den dagen såg Saul misstänksamt på David”. Vid två tillfällen då David spelade som han brukade göra kastade Saul ett spjut efter honom för att spetsa honom vid väggen, men båda gångerna räddade Jehova honom. Saul hade lovat att den som dödade Goljat skulle få hans dotter till hustru, men nu var han ovillig att ge henne åt David. Till slut gick Saul med på att David skulle få gifta sig med en annan dotter än den äldsta, förutsatt att han gav Saul ”förhudar från 100 filistéer”, ett orimligt krav som Saul räknade med skulle betyda Davids död. Den modige David fördubblade emellertid brudpriset och gav Saul 200 förhudar och fick Mikal till hustru. Så nu hade två av Sauls barn av kärlek ingått förbund med David, vilket fick Saul att hata honom ännu mer. (1Sa 18:9–29) När David återigen spelade för Saul försökte denne för tredje gången spetsa honom vid väggen. I skydd av nattens mörker flydde David, och när han därefter såg Saul igen var det under helt andra och mycket märkliga omständigheter. (1Sa 19:10)

Under flera år därefter levde David som fredlös och flydde hela tiden från plats till plats, obarmhärtigt förföljd av en hårdnackad och ond kung som hade föresatt sig att döda honom. Först sökte David tillflykt hos profeten Samuel i Rama (1Sa 19:18–24), men när han inte kunde gömma sig där längre begav han sig till den filisteiska staden Gat. På vägen dit besökte han översteprästen Ahimelek i Nob och fick därifrån med sig Goljats svärd. (1Sa 21:1–9; 22:9–23; Mt 12:3, 4) Från Gat lyckades han komma undan bara genom att spela vansinnig och rita kryss på porten och låta saliven rinna ner i sitt skägg. (1Sa 21:10–15) Mot bakgrund av den upplevelsen skrev David Psalmerna 34 och 56. Därefter flydde han till Adullams grotta, där hans familj och omkring 400 män som var nödställda och betryckta anslöt sig till honom. Det är kanske vistelsen i denna grotta som utgör bakgrund till Psalm 57 eller Psalm 142, eller båda två. David drog vidare därifrån till Mispe i Moab och sedan tillbaka till Heretskogen i Juda. (1Sa 22:1–5) När han bodde i Kegila och fick veta att Saul förberedde en attack, begav sig han och hans män, som nu uppgick till omkring 600, till Sifs vildmark. Saul fortsatte att förfölja honom från den ena platsen till den andra, från Sifs vildmark i Hores till Maons vildmark. När Saul just skulle till att fånga sitt byte fick han besked om att filistéerna hade gjort ett infall i landet, så han höll upp med jakten en tid, vilket gav David tillfälle att fly till En-Gedi. (1Sa 23:1–29) Sådana upplevelser gav upphov till vackra psalmer (Ps 18, 59, 63, 70), där Jehova lovprisas för den mirakulösa räddning han skänkte.

I En-Gedi gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. David, som hade gömt sig längst in i grottan, smög fram och skar av en flik av Sauls överklädnad men skonade hans liv och sade att det var otänkbart för hans del att göra kungen något ont, för ”han är ju Jehovas smorde”. (1Sa 24:1–22)

Efter Samuels död. Efter Samuels död uppehöll sig David, som fortfarande var på flykt, i Parans vildmark. (Se PARAN.) Där visade han och hans män godhet mot Nabal, en rik boskapsuppfödare som hade sin verksamhet i Karmel, söder om Hebron, men fick bara otack som lön. Genom sitt snabba ingripande hindrade Abigajil, Nabals hustru, David från att döda alla manliga medlemmar av Nabals hushåll, men Nabal själv blev slagen av Jehova och dog. Därefter gifte sig David med änkan, så att han nu förutom Ahinoam från Jisreel hade ytterligare en hustru, Abigajil från Karmel. Under Davids långa frånvaro hade Saul gett Mikal åt en annan man. (1Sa 25:1–44; 27:3)

För andra gången tog David sin tillflykt till Sifs vildmark, och jakten på honom fortsatte. David liknade Saul och hans 3 000 män vid några som söker ”efter en enda loppa, alldeles som man jagar en rapphöna på bergen”. En natt smög sig David och Abisaj in i Sauls läger medan alla sov och tog med sig hans spjut och vattenkrus därifrån. Abisaj ville döda Saul, men för andra gången skonade David Sauls liv och sade att det med hänsyn till Jehovas ståndpunkt var otänkbart för honom att sträcka ut sin hand mot Jehovas smorde. (1Sa 26:1–25) Det var sista gången David såg sin motståndare.

För att komma utom räckhåll för Saul gav David sig av och slog sig ner i Siklag på filistéernas område, där han bodde i 16 månader. Ett antal väldiga krigare från Sauls här anslöt sig till de landsflyktiga i Siklag, vilket gjorde att David kunde göra infall i städer som tillhörde Israels fiender i söder och därigenom säkra Judas gränser och stärka sin framtida ställning som kung. (1Sa 27:1–12; 1Kr 12:1–7, 19–22) När filistéerna förberedde ett anfall på Sauls styrkor, uppmanade kung Akis, som menade att David hade ”blivit till en stank bland sitt folk Israel”, David att gå med honom i striden. Men de andra axelfurstarna betraktade David som en säkerhetsrisk. (1Sa 29:1–11) I slaget, som nådde sin höjdpunkt på berget Gilboa, dog Saul och tre av hans söner, bland dem Jonatan. (1Sa 31:1–7)

Under tiden hade amalekiterna plundrat och bränt Siklag och fört bort alla kvinnor och barn. David och hans män satte genast efter rövarna och hann upp dem och tog tillbaka sina hustrur och barn och alla sina ägodelar. (1Sa 30:1–31) Tre dagar senare kom en amalekit med Sauls diadem och armband, och i hopp om att få en belöning skröt han lögnaktigt och sade att det var han som hade gett den sårade kungen dödsstöten. Trots att mannen ljög befallde David att han skulle dödas för att han hade sagt att han ”gav Jehovas smorde dödsstöten”. (2Sa 1:1–16; 1Sa 31:4, 5)

Blir kung. (KARTA, bd 1, sid. 746) Det tragiska budskapet om Sauls död vållade David stor sorg. Han tänkte inte så mycket på att hans ärkefiende hade dött som på att Jehovas smorde hade fallit. I sin sorg komponerade David en klagosång som fick titeln ”Bågen”. I den uttrycker han sin sorg över hur hans värste fiende och hans bäste vän tillsammans hade fallit i strid – ”Saul och Jonatan, älskvärda och ljuvliga medan de levde, och i döden skildes de inte”. (2Sa 1:17–27)

David flyttade nu till Hebron där Judas äldste smorde honom till kung över sin stam 1077 f.v.t. Han var då 30 år. Sauls son Is-Boset gjordes till kung över de övriga stammarna. Omkring två år senare blev Is-Boset emellertid mördad, och mördarna förde hans huvud till David i hopp om att få en belöning, men de dödades precis som den som hade utgett sig för att ha dödat Saul. (2Sa 2:1–4, 8–10; 4:5–12) Detta banade väg för de stammar som dittills hade stött Sauls son att ansluta sig till Juda, och med tiden samlades en styrka på 340 822 man och gjorde David till kung över hela Israel. (2Sa 5:1–3; 1Kr 11:1–3; 12:23–40)

Härskar i Jerusalem. David regerade i Hebron i sju och ett halvt år innan han på Jehovas anvisning gjorde det erövrade jebuseiska fästet Jerusalem till huvudstad. Där byggde han Davidsstaden på Sion och fortsatte att regera i ytterligare 33 år. (2Sa 5:4–10; 1Kr 11:4–9; 2Kr 6:6) Medan han bodde i Hebron tog han sig fler hustrur, fick tillbaka Mikal och blev far till många söner och döttrar. (2Sa 3:2–5, 13–16; 1Kr 3:1–4) Sedan David flyttat till Jerusalem tog han sig ännu fler hustrur och bihustrur, som födde fler barn åt honom. (2Sa 5:13–16; 1Kr 3:5–9; 14:3–7)

När filistéerna fick höra att David hade blivit kung över hela Israel kom de för att störta honom. Precis som tidigare (1Sa 23:2, 4, 10–12; 30:8) vände sig David till Jehova och frågade om han skulle dra upp mot dem. ”Dra upp”, blev svaret, och Jehova tillfogade fienden ett så svårt nederlag att David kallade platsen Baal-Perasim, som betyder ”genombrottens ägare (herre)”. Vid nästa angrepp ändrade Jehova strategi och gav David order om att gå runt filistéerna och falla dem i ryggen. (2Sa 5:17–25; 1Kr 14:8–17)

David ville flytta förbundsarken till Jerusalem, men det första försöket misslyckades därför att Ussa grep tag i den och dödades. (2Sa 6:2–10; 1Kr 13:1–14) Omkring tre månader senare, efter noggranna förberedelser som inbegrep att man helgade prästerna och leviterna och såg till att arken bars på deras axlar i stället för att som vid det första tillfället fraktas på en vagn, flyttades arken till Jerusalem. David, som var klädd i enkla kläder, gav uttryck åt sin glädje och entusiasm över den stora händelsen genom att ”hoppa och dansa omkring inför Jehova”. Men hans hustru Mikal klandrade honom och sade att han hade uppfört sig som ”en av de tomhuvade männen”. På grund av denna oberättigade kritik fick hon ”intill sin dödsdag inget barn”. (2Sa 6:11–23; 1Kr 15:1–29)

David sörjde också för en mer omfattande tillbedjan av Jehova på den nya platsen för arken genom att tillsätta portvaktare och musiker och ordna så att man ”ständigt skulle offra brännoffer ..., morgon och kväll”. (1Kr 16:1–6, 37–43) Dessutom tänkte David bygga ett palatsliknande tempel av cederträ till arken, som dittills hade stått i ett tält. Men David fick inte tillåtelse att bygga huset, för Gud sade: ”Blod i stor mängd har du utgjutit, och stora krig har du fört. Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn, ty du har utgjutit mycket blod på jorden inför mig.” (1Kr 22:8; 28:3) Jehova slöt emellertid ett förbund med honom och lovade att kungadömet för alltid skulle bli kvar i hans släkt, och i förbindelse med detta förbund försäkrade Jehova honom om att hans son Salomo, vars namn kommer från en rot som betyder ”frid (fred)”, skulle få bygga templet. (2Sa 7:1–16, 25–29; 1Kr 17:1–27; 2Kr 6:7–9; Ps 89:3, 4, 35, 36)

I överensstämmelse med detta förbund om ett kungarike tillät därför Jehova att David utvidgade det område han härskade över, så att det sträckte sig från ”Egyptens flod” till Eufrat. Han säkrade sitt rikes gränser genom att upprätthålla fred med kungen av Tyros och föra krig mot och besegra fiender på alla sidor – filistéerna, araméerna, moabiterna, edoméerna, amalekiterna och ammoniterna. (2Sa 8:1–14; 10:6–19; 1Ku 5:3; 1Kr 13:5; 14:1, 2; 18:1–20:8) Dessa segrar som Gud gav David gjorde honom till en mycket mäktig härskare. (1Kr 14:17) Men David var alltid medveten om att han inte hade nått sin ställning genom erövringar eller arv, utan att han hade fått den av Jehova, som hade satt honom på tronen i denna förebildliga teokrati. (1Kr 10:14; 29:10–13)

Synder som medför olycka. Under kriget mot ammoniterna inträffade en av de sorgligaste händelserna i Davids liv. Det hela började när kungen från taket på sitt hus fick se den vackra Batseba bada och lät ett orätt begär slå rot. (Jak 1:14, 15) Sedan han fått veta att hennes man, Uria, var ute i krig, lät han hämta henne till sitt palats och hade sexuellt umgänge med henne. Efter en tid fick David bud om att hon var gravid. David, som utan tvivel fruktade för att Batseba skulle bli offentligt avslöjad och straffad med döden för äktenskapsbrott, sände genast bud till hären om att Uria skulle inställa sig hos honom i Jerusalem. Han hoppades att Uria då skulle tillbringa natten tillsammans med sin hustru. Men trots att David fick honom att dricka sig berusad vägrade han att tillbringa natten hos Batseba. David blev desperat och skickade honom tillbaka till hären med hemliga instruktioner till härföraren Joab om att placera Uria längst fram i frontlinjen, där han säkert skulle bli dödad. Planen fungerade. Uria dog i strid, hans änka iakttog den sedvanliga sorgetiden, och sedan tog David änkan till hustru innan folket i staden märkte att hon var gravid. (2Sa 11:1–27)

Jehova hade emellertid iakttagit det hela och såg till att den klandervärda handlingen blev avslöjad. Om Jehova hade låtit fallet med David och Batseba behandlas av jordiska domare under Moses lag, skulle bägge överträdarna ha straffats med döden, och deras ofödda avkomma, frukten av deras omoraliska förbindelse, hade förstås dött tillsammans med modern. (5Mo 5:18; 22:22) Men nu tog Jehova själv hand om fallet och visade David barmhärtighet på grund av förbundet om ett kungarike (2Sa 7:11–16) och utan tvivel också för att David själv hade visat barmhärtighet (1Sa 24:4–7; jfr Jak 2:13) och på grund av den ånger han såg hos överträdarna. (Ps 51:1–4) Men de slapp inte undan straff helt och hållet. Jehova tillkännagav genom profeten Natan: ”Se, jag uppväcker olycka mot dig från ditt eget hus.” (2Sa 12:1–12)

Så skedde också. Barnet som Batseba födde till följd av äktenskapsbrottet dog snart, trots att David fastade och sörjde över det sjuka barnet i sju dagar. (2Sa 12:15–23) Sedan våldtog Davids förstfödde son, Amnon, sin halvsyster Tamar och blev senare mördad av hennes bror, vilket vållade David stor sorg. (2Sa 13:1–33) Senare försökte Absalom, Davids tredje son som han höll särskilt kär, tillskansa sig tronen, och han ringaktade dessutom öppet sin far och vanärade honom genom att offentligt ha sexuellt umgänge med hans bihustrur. (2Sa 15:1–16:22) Förödmjukelsen nådde slutligen sin kulmen, när kampen mellan son och far störtade landet i ett inbördeskrig som, tvärtemot Davids önskan och till hans stora sorg, slutade med Absaloms död. (2Sa 17:1–18:33) Under sin flykt undan Absalom skrev David Psalm 3, där han säger: ”Räddning tillhör Jehova.” (Ps 3:8)

Men trots alla sina brister och allvarliga synder visade David alltid den rätta hjärteinställningen genom att ångra sig och be Jehova om förlåtelse. Ett exempel på det är Psalm 51, som han skrev efter sin synd med Batseba och där han säger: ”I missgärning föddes jag ..., i synd blev min mor havande med mig.” (Ps 51:5) Ett annat tillfälle när David ödmjukt bekände sina synder var då Satan hade eggat honom till att företa en räkning av alla vapenföra män. (2Sa 24:1–17; 1Kr 21:1–17; 27:24; se MÖNSTRING.)

Köpet av tempelplatsen. När den pest som var en följd av detta sistnämnda misstag från kungens sida hade stoppats, köpte David Ornans tröskplats och använde nötkreaturen som var spända för trösksläden till att frambära offer åt Jehova. Det var på den platsen Salomo senare byggde det storslagna templet. (2Sa 24:18–25; 1Kr 21:18–30; 2Kr 3:1) David hade alltid velat bygga det templet, men även om han inte själv fick göra det, fick han tillåtelse att sätta en stor arbetsstyrka till att hugga ut stenar och samla in material, däribland 100 000 talenter guld (330 miljarder kr) och 1 000 000 talenter silver (57 miljarder kr) samt koppar och järn i omätliga mängder. (1Kr 22:2–16) Av sin egen förmögenhet bidrog David med guld från Ofir och luttrat silver till ett värde av mer än 10 miljarder kr. David tillhandahöll också byggnadsplanen, som han fått genom inspiration, och organiserade de tiotusentals leviterna i deras många tjänsteavdelningar, däribland en mängd körsångare och musiker. (1Kr 23:1–29:19; 2Kr 8:14; 23:18; 29:25; Esr 3:10)

Slutet av hans regering. Under de sista dagarna av sitt liv drabbades kung David, som vid det här laget var 70 år och sängliggande, av svårigheter och problem inom sin egen familj. Hans fjärde son, Adonia, försökte utan sin fars vetskap eller medgivande och, vilket var ännu allvarligare, utan Jehovas godkännande göra sig själv till kung. När David fick höra det vidtog han omedelbart åtgärder för att utropa sin son Salomo, den som Jehova hade utvalt, till kung och insätta honom på tronen. (1Ku 1:5–48; 1Kr 28:5; 29:20–25; 2Kr 1:8) David förmanade därefter Salomo att vandra på Jehovas vägar, rätta sig efter hans stadgar och bud och handla med insikt i allt. Då skulle han ha framgång. (1Ku 2:1–9)

Efter 40 år som kung dog David och blev begravd i Davidsstaden, värdig att bli nämnd i Paulus uppräkning av sådana som visade enastående tro. (1Ku 2:10, 11; 1Kr 29:26–30; Apg 13:36; Heb 11:32) När Jesus citerade Psalm 110 sade han att David hade skrivit den ”genom inspiration”. (Mt 22:43, 44; Mk 12:36) Apostlarna och andra bibelskribenter bekräftar upprepade gånger att David var en profet som var inspirerad av Gud. (Jfr Ps 16:8 med Apg 2:25; Ps 32:1, 2 med Rom 4:6–8; Ps 41:9 med Joh 13:18; Ps 69:22, 23 med Rom 11:9, 10; Ps 69:25 och Ps 109:8 med Apg 1:16, 20.)

Som förebild. Profeterna hänvisade ofta till David och hans kungliga hus, antingen i förbindelse med de sista av de kungar som satt på ”Davids tron” (Jer 13:13; 22:2, 30; 29:16; 36:30) eller i profetisk bemärkelse. (Jer 17:25; 22:4; Am 9:11; Sak 12:7–12) I vissa messianska profetior riktas uppmärksamheten på Jehovas förbund med David om ett kungarike. Jesaja säger till exempel att den som kallas ”Underbar rådgivare, Väldig gud, Evig fader, Fredsfurste” skall sitta på ”Davids tron” till oöverskådlig tid. (Jes 9:6, 7; jfr också Jes 16:5.) Jeremia liknar Messias vid ”en rättfärdig telning [el.: ett rättfärdigt (rot)skott]” som Jehova ”skall resa upp åt David”. (Jer 23:5, 6; 33:15–17) Genom Hesekiel talar Jehova om den messianske herden som ”min tjänare David”. (Hes 34:23, 24; 37:24, 25)

När ängeln talade om för Maria att hon skulle få en son som skulle kallas Jesus förklarade han: ”Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron.” (Lu 1:32) ”Jesus Kristus, Davids son”, var i både juridisk och biologisk bemärkelse arvinge till Davids tron. (Mt 1:1, 17; Lu 3:23–31) Paulus sade att Jesus var Davids avkomma efter köttet. (Rom 1:3; 2Ti 2:8) Människor i allmänhet betraktade också Jesus som ”Davids Son”. (Mt 9:27; 12:23; 15:22; 21:9, 15; Mk 10:47, 48; Lu 18:38, 39) Det var viktigt att detta blev fastslaget, eftersom Messias skulle vara Davids son, något som fariséerna också medgav. (Mt 22:42) Den uppståndne Jesus intygade själv detta, när han sade: ”Jag, Jesus, ... är Davids rot och ättling.” (Upp 22:16; se också Upp 3:7; 5:5.)