Efterlikna deras tro
Han höll utkik, och han väntade
ELIA längtade efter att få vara ensam så att han kunde be till sin himmelske Fader. Men folkmassan omkring denne sanne profet hade just sett honom kalla ner eld från himlen, och nu var det säkert många som försökte ställa sig in hos honom. Innan Elia kunde gå upp på berget Karmels vindpinade höjder och i avskildhet be till Jehova Gud, hade han ett föga angenämt uppdrag att fullgöra. Han var tvungen att tala med kung Ahab.
De två männen kunde knappast ha varit mer olika. Ahab, praktfullt klädd i kunglig skrud, var en girig, karaktärslös avfälling. Elia var enkelt klädd i en profets ämbetsdräkt – en grov klädnad som förmodligen var gjord av djurhudar eller var vävd av kamel- eller gethår. Han var en mycket modig, ostrafflig man med stark tro. Den här dagen som nu gick mot sitt slut hade avslöjat mycket om hurdana de här båda männen var.a
Det hade varit en skammens dag för Ahab och andra baalsdyrkare. Den hedniska religion som Ahab och hans hustru, drottning Isebel, förespråkade i tiostammarsriket Israel hade fått ett förödande slag. Baal hade blivit avslöjad som ett bedrägeri. Denne livlöse gud hade inte kunnat tända en enkel eld, fastän hans profeter enträget hade bett, dansat och ristat sig rituellt så att blodet rann. Baal hade inte kunnat förhindra de 450 männens välförtjänta avrättning. Denne falske gud hade också visat sig vara en fullständig besvikelse på ett annat sätt. I mer än tre år hade baalsprofeterna bett till sin gud om att han skulle göra slut på den torka som drabbat landet, men Baal hade visat sig helt oförmögen att göra något. Nu skulle Jehova bevisa att det var han som var den sanne Guden genom att göra slut på torkan. (1 Kungaboken 16:30–17:1; 18:1–40)
Men när skulle Jehova göra det? Hur skulle Elia bete sig fram till dess? Och vad kan vi lära oss av denne trogne man? Låt oss titta närmare på berättelsen i 1 Kungaboken 18:41–46.
En bedjande inställning
Elia vände sig till Ahab och sade: ”Gå dit upp, ät och drick, för nu hörs bruset av ett störtregn.” (Vers 41) Hade denne onde kung lärt sig något av det som hänt under dagen? Det sägs inget direkt om det i berättelsen, och inget tyder på att han ville ha Elias hjälp att vända sig till Jehova och be om förlåtelse. Nej, Ahab ”gick upp för att äta och dricka”. (Vers 42) Vad gjorde Elia?
”Elia gick upp på toppen av Karmel och hukade sig ner mot jorden och höll ansiktet mellan knäna.” Medan Ahab gick för att äta sig mätt fick Elia tillfälle att be till sin Fader. Lägg märke till den ödmjuka kroppsställning som beskrivs här – Elia böjde sitt huvud så djupt ner mot marken att han hade ansiktet vid knäna. Vad gjorde han? Vi behöver inte gissa. Bibeln berättar i Jakob 5:18 att Elia bad om att torkan skulle upphöra. Det var utan tvivel en sådan bön han bad där uppe på Karmels topp.
Jehova hade tidigare sagt: ”Jag skall ge regn över jordens yta.” (1 Kungaboken 18:1) Elia bad alltså att hans Faders uttryckliga vilja skulle ske, ungefär som Jesus lärde sina efterföljare att be omkring tusen år senare. (Matteus 6:9, 10)
Elias exempel lär oss mycket om bön. Det Elia i första hand tänkte på var att hans Faders vilja skulle ske. När vi ber behöver vi tänka på att ”vad vi än ber om i överensstämmelse med hans [dvs. Guds] vilja, så hör han oss”. (1 Johannes 5:14) För att Gud skall lyssna till våra böner behöver vi alltså känna till vad som är Guds vilja, och det är ett gott skäl att studera Bibeln varje dag. Elia ville säkert också se ett slut på torkan med tanke på allt det lidande den orsakat hans landsmän. Hans hjärta var nog fyllt av tacksamhet sedan han bevittnat det underverk som Jehova hade utfört den dagen. Våra böner bör likaså kännetecknas av att vi har andras bästa för ögonen och att vi är uppriktigt tacksamma. (2 Korinthierna 1:11; Filipperna 4:6)
Förtröstansfull och vaksam
Elia var övertygad om att Jehova skulle göra slut på torkan, men han visste inte när han skulle göra det. Så vad gjorde Elia medan han väntade? I vers 43 läser vi: ”Han [sade] till sin medhjälpare: ’Jag ber dig, gå upp och titta i riktning mot havet.’ Då gick han upp och tittade och sade sedan: ’Det syns ingenting alls.’ Han sade då sju gånger: ’Gå tillbaka!’” Vi kan lära oss åtminstone två saker av Elias exempel. Lägg för det första märke till vilken förtröstansfull inställning han hade. Och tänk för det andra på hur vaksam han var.
Elia sökte ivrigt efter tecken på att Jehova stod i begrepp att ingripa, och därför sände han sin medhjälpare till en hög utkiksplats för att spana ut över horisonten och se om det syntes något tecken på ett annalkande regn. Elias medhjälpare kom tillbaka med den här nedslående rapporten: ”Det syns ingenting alls.” Horisonten var klar och himlen tydligtvis molnfri. Men lade du märke till något märkligt i berättelsen? Kom ihåg att profeten Elia just hade sagt så här till kung Ahab: ”Nu hörs bruset av ett störtregn.” Hur kunde han säga så, när det inte fanns ett enda regnmoln på himlen?
Elia visste vad Jehova hade lovat. Som Jehovas profet och representant var han säker på att hans Gud skulle låta sitt ord gå i uppfyllelse. Elias övertygelse var så stark att det var som om han redan hörde störtregnet. Detta kanske får oss att tänka på hur Bibeln beskriver Mose: ”Han stod fast som om han såg den Osynlige.” Är Gud lika verklig för dig? Han ger oss mer än tillräckligt med skäl för att vi skall kunna ha just en sådan tro på honom och hans löften. (Hebréerna 11:1, 27)
Lägg sedan märke till hur vaksam Elia var. Han bad sin medhjälpare gå tillbaka och titta, inte bara en eller två gånger, utan sju gånger! Vi kanske kan tänka oss att hans medhjälpare tröttnade på att gå tillbaka gång på gång, men Elia gav inte upp, utan väntade ivrigt på ett tecken. Till sist, efter den sjunde gången, rapporterade medhjälparen: ”Se! Ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet.” (Vers 44) Kan du se det framför dig, hur medhjälparen med uträckt arm använder handflatan för att mäta storleken på det lilla molnet som stiger upp över Stora havets horisont?b Han kanske inte var särskilt imponerad av ett sådant litet moln. För Elia däremot hade det stor betydelse. Han gav omedelbart sin medhjälpare följande anvisningar: ”Gå upp och säg till Ahab: ’Spänn för! Och bege dig ner, så att störtregnet inte håller dig kvar!’”
Elia utgör återigen ett kraftfullt exempel för oss. Vi lever också i en tid när Gud inom kort skall genomföra det han har bestämt. Elia väntade på att en torka skulle få ett slut. Guds tjänare i vår tid väntar på att en korrumperad världsordning skall nå sitt slut. (1 Johannes 2:17) Till dess Jehova Gud ingriper måste vi i likhet med Elia fortsätta att vara vaksamma. Guds egen Son, Jesus, uppmanade sina efterföljare: ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.” (Matteus 24:42) Menade Jesus att hans efterföljare skulle sväva i fullständig ovisshet om när slutet skulle komma? Nej, för han gav en uttömmande beskrivning av hur världen skulle vara strax före slutet. Vi kan alla få kunskap om det här detaljerade tecknet på ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3–7)c
Varje del av det tecknet utgör ett starkt, övertygande bevis. Är dessa bevis tillräckliga för att vi skall förstå hur angeläget det är att handla utan dröjsmål? Ett litet moln som steg upp över horisonten räckte för att övertyga Elia om att Jehova stod i begrepp att handla. Blev den trogne profeten besviken?
Jehova hjälper och välsignar
Berättelsen fortsätter: ”Det hände sig under tiden att himlen förmörkades av moln och vind, och sedan kom ett häftigt störtregn. Och Ahab for i väg och begav sig till Jisreel.” (Vers 45) Nu hände allting mycket snabbt. Under tiden som Elias medhjälpare framförde Elias budskap till Ahab hade det där första lilla molnet blivit till många moln som fyllde himlen och förmörkade den. En kraftig vind blåste. Till sist, efter tre och ett halvt år, föll det åter regn på Israels jord.d Den förtorkade marken sög åt sig regndropparna. När regnet övergick i störtregn, steg vattnet i floden Kison och sköljde utan tvivel bort allt blod från de avrättade baalsprofeterna. De egensinniga israeliterna gavs också tillfälle att tvätta bort den fruktansvärda skamfläck som baalsdyrkan lämnat efter sig i landet.
Elia måste verkligen ha hoppats att så skulle ske! Skulle Ahab ångra sig och vända om från den orena baalsdyrkan? Med tanke på det som hänt under dagen fanns det verkligen starka skäl att göra sådana förändringar. Vi vet naturligtvis inte vad Ahab tänkte i det ögonblicket. Av berättelsen får vi bara veta att kungen ”for i väg och begav sig till Jisreel”. Hade Ahab lärt sig något? Var han besluten att ändra sig? Av det som hände längre fram förstår vi att så inte var fallet. Men den här dagen var inte över ännu, varken för Ahab eller för Elia.
Jehovas profet gav sig nu av längs samma väg som Ahab färdades på. Han hade en lång, mörk och blöt vandring framför sig. Men så inträffade något ovanligt.
”Jehovas hand visade sig vara över Elia, så att han spände bältet om sina höfter och sprang framför Ahab hela vägen till Jisreel.” (Vers 46) Det var uppenbart att ”Jehovas hand” verkade på Elia på ett övernaturligt sätt. Jisreel låg ungefär tre mil bort, och Elia var ingen ungdom.e Kan du se det hela framför dig? Profeten drar upp sin långa klädnad och fäster upp den med bältet vid höfterna för att få större rörelsefrihet och springer sedan i väg längs den genomblöta vägen – så fort att han hinner upp, passerar och kommer före den kungliga vagnen.
Vilken välsignelse det måste ha varit för Elia att få känna sådan styrka, vitalitet och ork! Han kanske aldrig hade känt så tidigare, inte ens i sin ungdom. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse. Detta kanske får oss att tänka på de profetior som utlovar fullkomlig hälsa och kraft åt alla trogna i det kommande paradiset på jorden. (Jesaja 35:6; Lukas 23:43) När Elia sprang på den blöta vägen visste han med säkerhet att han var godkänd av sin Fader, den ende sanne Guden, Jehova!
Jehova vill verkligen välsigna sina tjänare. Dessa välsignelser är värda alla ansträngningar från vår sida. Vi måste precis som Elia vara vaksamma och noggrant begrunda de starka bevisen för att Jehova nu står i begrepp att ingripa i de farliga och brådskande tider som vi lever i. I likhet med Elia har vi all orsak att helt och fullt lita på löftena från Jehova, ”sanningens Gud”. (Psalm 31:5)
[Fotnoter]
a Se artikeln ”Han försvarade den rena tillbedjan” i Vakttornet för 1 januari 2008 för närmare detaljer.
b Stora havet är det hav som för oss är känt som Medelhavet.
c Ytterligare upplysningar om bevisen för att Jesu ord får sin uppfyllelse i våra dagar finns i kapitel 9 i boken Vad lär Bibeln?, utgiven av Jehovas vittnen.
d Somliga undrar om Bibeln motsäger sig själv i fråga om hur länge torkan varade. Se rutan på sidan 19.
e Kort därefter gav Jehova Elia uppdraget att börja öva Elisa, som senare blev känd som den ”som hällde vatten över Elias händer”. (2 Kungaboken 3:11) Elisa fungerade som Elias medhjälpare och hjälpte tydligtvis den äldre mannen med praktiska saker.
[Ruta/Bild på sidan 19]
Hur länge varade torkan på Elias tid?
Jehovas profet Elia lät kung Ahab få veta att den långa torkan snart skulle upphöra. Detta skedde ”under det tredje året” – uppenbarligen räknat från den dag då Elia först tillkännagav torkan. (1 Kungaboken 18:1) Det dröjde inte länge efter det att Elia hade sagt att Jehova skulle sända regn förrän det började regna. På grund av detta kanske några drar slutsatsen att torkan upphörde innan det tredje året var fullbordat och att den därför inte varade i tre hela år. Men både Jesus och Jakob säger att torkan varade ”tre år och sex månader”. (Lukas 4:25; Jakob 5:17) Är det här en motsägelse?
Nej, inte alls. Det var nämligen så att torrperioden i det forntida Israel var ganska lång och kunde vara ända upp till sex månader. Utan tvivel framträdde Elia inför Ahab och tillkännagav torkan när torrperioden redan hade visat sig vara ovanligt lång och svår. Den hade i själva verket börjat närmare ett halvt år tidigare. När Elia ”under det tredje året” tillkännagav att torkan skulle ta slut, räknat från det tillfälle då han först tillkännagav den, hade den alltså redan varat i nästan tre och ett halvt år. När allt folket samlades för att bevittna det stora provet på berget Karmel hade det således gått hela ”tre år och sex månader”.
Tänk alltså på tidpunkten för Elias första besök hos Ahab. Folket trodde att Baal var ”molnens ryttare”, den gud som skulle frambringa regn vid slutet av torrperioden. Om torrperioden var ovanligt lång undrade folket förmodligen: Var är Baal? När skall han låta det regna? Elias tillkännagivande att det varken skulle falla regn eller dagg förrän han hade sagt att så skulle ske måste ha oroat dessa baalsdyrkare. (1 Kungaboken 17:1)
[Bildkälla]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.
[Bild på sidan 18]
Elias böner återspeglade hans uppriktiga önskan att få se Guds vilja ske