GINSTBUSKE

(hebr.: rọthem)

Bibelns ginstbuske (Retama raetam) är en ökenväxt i familjen ärtväxter. Dess namn på arabiska (ratam) har gjort det lättare att slå fast vilken växt det rör sig om. Den är en av de vanligaste växterna i Judeens vildmark, på Sinaihalvön och i övriga delar av Arabien. Ginstbusken växer i raviner, i klippiga områden, på bergssluttningar och till och med i sanden i ökenområden, där dess rötter tränger djupt ner för att suga upp fukt. Den blir mellan 1 och 4 m hög och har en mängd långa, tunna grenar och smala, raka blad. Det är en vacker syn att se den blomma med sina små klasar av fina blommor som i färg varierar mellan vitt och rosa och som täcker de annars karga bergssluttningarna. Växtens hebreiska namn (rọthem) kommer av allt att döma från ett rotord som betyder ”fastbinda”, och namnet syftar kanske på dess förmåga att binda sanden i sanddynerna. Enligt Plinius den äldre använde man dess smidiga grenar till att binda ihop saker med. (Naturalis historia, XXIV, XL)

I berättelsen i 1 Kungaboken 19:4, 5 sägs det att Elia, när han flydde ut i vildmarken för att undkomma Isebels vrede, ”satte sig under en ginstbuske” och somnade där. En liten ginstbuske skulle inte kunna erbjuda särskilt mycket skydd mot den brännande solen i öknen, men en större buske kunde ge välkommen skugga. Ginstbusken användes också som bränsle. Av veden kan man framställa träkol som är av hög kvalitet och avger stark värme när det brinner.

Eftersom ginstbuskens rötter har bitter och kväljande smak, har några menat att Jobs uttalande (30:4) om att de utgör föda för hungrande människor som bor på ödsliga platser kanske syftar på en ätlig svampliknande växt (Cynomorium coccineum) som parasiterar på rötterna till bland annat ginstbuskar. Det skulle kunna vara så, men det är också möjligt att det på Jobs tid, för över 3 000 år sedan, fanns fler underarter av Retama raetam än det gör i dag. En tredje synpunkt angående Job 30:4 framförs av N. Hareuveni, som skriver: ”Eftersom ginstens rötter, till skillnad från saltörtens blad, är fullständigt oätliga i alla former, är det uppenbart att Job talar om vitginströtter som har beretts till något som man kan sälja för att tjäna sitt levebröd. De unga män som nu hånar Job använde rötterna från vitginsten för att framställa kol som de sålde på marknadsplatsen.” (Tree and Shrub in Our Biblical Heritage, Kiryat Ono, Israel 1984, sid. 31) I överensstämmelse med detta föreslår några att vokaliseringen av det hebreiska ordet för ”deras föda” ändras, så att det betyder ”för att värma sig”.