AHAB

[Ạhab] Betyder ”fars bror”.

1. Son till Omri och kung över det norra riket, Israel. Han regerade i Samaria i 22 år, från omkring 940 f.v.t. (1Ku 16:28, 29)

Tolererar falsk tillbedjan. Vad sann tillbedjan angår hade Ahab sämsta tänkbara rykte. Han lät inte endast den förvrängda tillbedjan av Jehova i förbindelse med Jerobeams guldkalvar fortsätta, utan lät också Israel besmittas av baalsdyrkan i aldrig förut skådad omfattning som en följd av att han tidigt gifte sig med Isebel, dotter till Sidons kung, Etbaal. Josephus, som åberopar historikern Menander, omtalar Etbaal som Itobal och nämner att denne var präst åt Astarte innan han besteg tronen efter att ha mördat kungen. (Contra Apionem [Mot Apion], I, 123 [18])

Av sin hedniska hustru Isebel lät Ahab sig förledas till att dyrka Baal. Han byggde ett tempel åt Baal och reste en helig påle till Asheras ära. (1Ku 16:30–33) Det dröjde inte länge förrän det fanns 450 baalsprofeter och 400 profeter åt den heliga pålen, vilka alla fick äta vid drottning Isebels bord. (1Ku 18:19) Jehovas sanna profeter dödades med svärd, och det var endast genom att Ahabs husföreståndare, den gudfruktige Obadja, ingrep som några av dem lyckades undkomma. Han gömde 100 av dem i grottor, där de levde på bröd och vatten. (1Ku 18:3, 4, 13; 19:10)

Eftersom Ahab hade vänt sig till baalsdyrkan, upplyste Elia honom om att det skulle komma en svår torka. Enligt Lukas 4:25 och Jakob 5:17 varade torkan i tre år och sex månader. (1Ku 17:1; 18:1) Endast på Elias befallning skulle det åter komma regn. Ahab sökte efter Elia i alla de kringliggande nationerna och kungarikena, men Elia höll sig utom räckhåll för honom tills tiden var inne. (1Ku 17:8, 9; 18:2, 10) Ahab försökte ge Elia skulden för torkan och hungersnöden, en anklagelse som Elia tillbakavisade, i det han påpekade att den verkliga orsaken var den baalsdyrkan som Ahab gynnade. En kraftmätning som ägde rum på berget Karmel visade att Baal var en gud som inget förmådde och att Jehova var den sanne Guden. På Elias befallning dödades baalsprofeterna, och kort därefter gjorde ett häftigt störtregn slut på torkan. (1Ku 18:17–46) Ahab skyndade sig tillbaka till Jisreel och berättade för sin hustru vad Elia hade gjort mot baalskulten. Isebel reagerade kraftigt och hotade Elia till livet. Han flydde därför till berget Horeb. (1Ku 19:1–8)

Byggnadsverksamhet i Samaria; segrar över Aram. Ahabs byggnadsverksamhet anses ha inbegripit fullbordandet av Samarias befästningsverk, som enligt vad arkeologerna konstaterat bestod av tre enormt starka murar uppförda med stor hantverksskicklighet. Utgrävningar har frilagt ett rektangulärt fundament till ett palats, ca 90 × 180 m, med en omgivande mur av utsökt kvadersten. Fynden omfattar otaliga elfenbensreliefer, som använts till utsmyckning av möbler och väggar och som möjligen kan förbindas med Ahabs ”elfenbenshus” som omtalas i 1 Kungaboken 22:39. (BILD, bd 1, sid. 948; jfr också Am 3:15; 6:4.)

Stadens styrka sattes snart på prov och dess välstånd hotades, när aramén Ben-Hadad II i spetsen för en koalition av 32 kungar belägrade Samaria. Ahab tillmötesgick först utan protester angriparens krav, men vägrade sedan att frivilligt gå med på att palatset plundrades. Fredsförhandlingarna strandade. Genom Guds ledning följde Ahab en krigsstrategi som överrumplade fienden och ledde till att många av araméerna dödades, men Ben-Hadad kom undan. (1Ku 20:1–21)

Övertygad om att Jehova endast var ”en bergsgud” återvände Ben-Hadad följande år med en lika stor militärstyrka, men den här gången drog han inte upp till bergstrakten där Samaria låg, utan ställde upp sig till strid på den i stort sett flacka slätten nära Afek i Manasses område. (Se AFEK nr 5.) De israelitiska styrkorna drog ut till strid, men de såg ut som ”två små gethjordar” i jämförelse med det väldiga arameiska lägret. Jehova försäkrade emellertid Israels kung att hans makt inte var beroende av geografiska förhållanden, och sporrade av detta tillfogade Ahabs styrkor fienden ett förkrossande nederlag. (1Ku 20:26–30) Men i likhet med kung Saul, som skonade amalekiten Agag, lät Ahab aramén Ben-Hadad leva och slöt ett förbund med honom, som innebar att Israel skulle återfå de städer som araméerna hade erövrat och att Ahab skulle få några gator i Damaskus, tydligen för att inrätta basarer eller marknader i syfte att främja sina handelsintressen i den arameiska huvudstaden. (1Ku 20:31–34) Ahab blev därför fördömd av Jehova, alldeles som Saul hade blivit, och det blev förutsagt att han och hans folk skulle drabbas av olycka. (1Ku 20:35–43)

Mordet på Nabot och dess konsekvenser. Under tre års tid rådde det sedan fred, och Ahab koncentrerade sig nu på att förvärva jisreeliten Nabots vingård, ett jordstycke som Ahab var mycket angelägen om att ha, eftersom det gränsade till den mark där hans palats låg. När Nabot avslog Ahabs begäran med hänvisning till att Guds lag förbjöd försäljning av arvsbesittningar, gick Ahab missmodig hem och lade sig på sin vilobädd med ansiktet mot väggen och vägrade att äta. När den hedniska Isebel fick veta orsaken till hans nedstämdhet tog hon saken i egna händer. Genom att skriva brev i Ahabs namn ordnade hon det så att Nabot blev anklagad för hädelse och mördad. När Ahab sedan gick ner för att ta det eftertraktade jordstycket i besittning mötte han Elia, som i skarpa ordalag fördömde honom som mördare och sade att han på sin hedniska hustrus ständiga uppmaningar hade sålt sig till att göra det som var ont. Liksom hundarna hade slickat Nabots blod, skulle de också slicka Ahabs blod, och både Isebel själv och Ahabs avkomlingar skulle bli mat åt hundar och asfåglar. Dessa ord gjorde verkan. Djupt bedrövad fastade Ahab, klädd i säckväv, och gick modfällt omkring. Av den anledningen visades det honom en viss barmhärtighet genom att tidpunkten för den olycka som skulle drabba hans hus flyttades fram. (1Ku 21:1–29)

Ahabs förhållande till Juda i söder stärktes genom släktskapsband: Ahabs dotter Atalja blev hustru till kung Jehosafats son Jehoram. (1Ku 22:44; 2Ku 8:18, 26; 2Kr 18:1) När Jehosafat avlade ett vänskapligt besök i Samaria övertalade Ahab honom att stödja hans ansträngningar att återerövra Ramot-Gilead från araméerna, som tydligen inte helt hade uppfyllt villkoren i det förbund som Ahab hade slutit med Ben-Hadad. En skara falska profeter försäkrade enhälligt att striden skulle få en lycklig utgång, men då Jehosafat insisterade på att ännu en profet skulle höras tillkallades Mikaja, som Ahab hatade, och han förutsade ett säkert nederlag. Ahab befallde att Mikaja skulle sättas i interneringshuset och fullföljde halsstarrigt sin plan. Han vidtog emellertid den försiktighetsåtgärden att han förklädde sig, men han träffades av en pil som skjutits av på måfå och dog en långsam död. Hans kropp fördes till Samaria för att begravas där, och när ”man tvättade av stridsvagnen vid Samarias damm, ... slickade [hundarna] hans blod”. I nordvästra hörnet av den rymliga förgården till palatset i Samaria har man grävt fram en stor konstgjord damm, som kan ha varit platsen där denna profetia uppfylldes. (1Ku 22:1–38)

Moabitiska och assyriska inskrifter. Det omtalas att Jeriko blev återuppbyggt under Ahabs regering, möjligen som ett led i ett program för att stärka Israels makt över Moab. (1Ku 16:34; jfr 2Kr 28:15.) På Mesastenen omtalar den moabitiske kungen Mesa att Moab var underkuvat av kung Omri och dennes son.

Assyriska inskrifter som beskriver slaget vid Qarqar mellan Salmanassar III och en koalition av 12 kungar nämner en viss A-ha-ab-bu som medlem av koalitionen. De flesta forskare menar att det här är fråga om kung Ahab av Israel. Detta antagande kan emellertid ifrågasättas, och skälen för detta tas upp i artikeln SALMANASSAR nr 1.

2. En falsk profet bland de landsflyktiga i Babylon; son till Kolaja. Jeremia förutsade att Nebukadnessar skulle steka denne omoraliske och lögnaktige profet och hans medförbundne i eld. (Jer 29:21–23)