HOSEA
[Hosẹa] Kortform i hebr. av Hosaja.
1. En av de tolv som Mose sände ut för att utspeja det utlovade landet 1512 f.v.t.; son till Nun av Efraims stam. Han efterträdde Mose som Israels ledare. Mose föredrog att kalla honom Josua (ordagr.: Jehoshua), som betyder ”Jehova är räddning(en)”. (4Mo 13:8, 16; Jos 1:1) I den grekiska Septuaginta har stavningen Iesous (Jesus) använts. (Se JOSUA nr 1.)
2. Fursten över Efraims stam under Davids regering; son till Asasja. (1Kr 27:20, 22)
3. Hebreisk profet som skrev Hoseas bok i Bibeln; om hans härkomst sägs det bara att han var Beeris son. Hosea tjänade som Jehovas profet när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda och Jerobeam II (Joas son) var kung i Israel, dvs. i slutet av 800-talet och ett gott stycke in på 700-talet f.v.t. (Hos 1:1) Han levde och verkade samtidigt med profeterna Amos, Jesaja och Mika. (Am 1:1; Jes 1:1; Mik 1:1)
Hosea var profet i tiostammarsriket Israel, där han troligtvis också bodde. Budskapen i Hoseas bok var huvudsakligen riktade mot detta rike. Juda nämns bara 15 gånger, och Judas huvudstad, Jerusalem, nämns inte en enda gång, medan Israel däremot nämns 44 gånger, Efraim (Israels mest framträdande stam) 37 gånger och Samaria, Nordrikets huvudstad, 6 gånger. De flesta av de andra platserna som nämns i boken låg antingen i Nordriket eller vid gränsen till det. (Hos 1:4, 5; 5:1, 8; 6:8, 9; 10:5, 8, 15; 12:11; 14:6, 7)
Ändå tillskrev Hosea kungarna i Juda störst betydelse, och han nämner alla fyra som regerade där under hans tjänst, samtidigt som han, när det gäller Israel, bara nämner den kung som regerade när han började sin tjänst. (Hos 1:1) Detta behöver emellertid inte betyda att profeten kom från Juda eller var född där. Det visar snarare att han, i likhet med andra Guds profeter, betraktade enbart kungarna i Juda och i Davids släkt som de rättmätiga styresmännen över Guds folk och att det norra riket, Israel, betraktades som avfälligt, både i religiöst avseende och i fråga om styre. Det faktum att kungar i båda rikena omnämns gör det naturligtvis enklare att exakt fastställa tiden för Hoseas profetgärning.
4. Den siste kungen i det norra riket, Israel, som föll 740 f.v.t.; son till Elah. Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon, men inte i samma grad som sina företrädare. (2Ku 17:1, 2) Hosea hade ingen arvsrätt till tronen, och inte heller blev han smord av Gud till kung. Han tillskansade sig tronen genom att anstifta en sammansvärjning mot kung Peka och döda honom. I 2 Kungaboken 15:30 heter det att Hosea dödade Peka och ”blev kung i hans ställe under Jotams, Ussias sons, tjugonde år”. Eftersom det sägs om kung Jotam i Juda att han inte regerade mer än 16 år (2Ku 15:32, 33; 2Kr 27:1, 8), kan detta syfta på det 20:e året räknat från början av Jotams regeringstid, dvs. Jotams efterträdare Ahas fjärde år. (Se JOTAM nr 3.)
Hosea verkar inte ha blivit allmänt erkänd som kung i Israel förrän det hade gått en tid. I 2 Kungaboken 17:1 sägs det att det var i Ahas 12:e år som Hosea ”blev ... kung i Samaria över Israel, och han regerade nio år”. Det kan således ha varit vid den här tiden som Hosea fick full kontroll över landet med Samaria som regeringssäte. Detta kan ha skett med stöd av assyrierna, för den assyriske kungen Tiglat-Pileser III hävdar i sina uppteckningar att det var han som satte Hosea på tronen. (Se tabellen ”Betydelsefulla årtal under Judas och Israels kungars tid” i artikeln KRONOLOGI.)
Salmanassar V, som efterträdde Tiglat-Pileser III, tvingade Hosea att betala tribut, men det dröjde inte så länge förrän Hosea sände bud till den egyptiske kungen So och bad honom om hjälp och därefter slutade att betala tribut till assyrierna. När Salmanassar V fick kännedom om denna sammansvärjning satte han Hosea i interneringshuset och belägrade Samaria. År 740 f.v.t., efter tre års belägring, föll staden, och invånarna fördes i landsflykt. Därmed upphörde tiostammarsriket Israel, utbrytarriket, att existera. (2Ku 17:3–6)
5. Ett av folkets överhuvuden på Nehemjas tid. Det var antingen han själv eller en av hans avkomlingar som stödde leviternas förslag om att sluta ett bindande avtal. (Neh 9:5, 38; 10:1, 14, 23)