ARKEOLOGI

Biblisk arkeologi är studiet av de folkslag och händelser som omtalas i Bibeln utifrån de vittnesbörd som ligger begravda i jorden. Arkeologen frilägger och analyserar stenar och klippor och ruiner av murar, byggnader och städer och finner krukskärvor, lertavlor, inskrifter, gravar och andra artefakter från forntiden, och från allt detta hämtar han information. Arkeologiska studier har ofta gett oss en bättre inblick i hur förhållandena var under den tid då Bibeln skrevs och forntida trogna män och kvinnor levde, och de har ökat vår kunskap om de språk som talades av dem och de folkslag som bodde omkring dem. Tack vare denna forskning har vi fått större kunskap om de länder och områden som omtalas i Bibeln – Palestina, Egypten, Persien, Assyrien, Babylonien, Mindre Asien, Grekland och Rom.

Biblisk arkeologi är en relativt ny vetenskap. Det var först 1822 som man tydde Rosettestenen och som det blev möjligt att lösa hieroglyfernas gåta. Sedan dröjde det mer än 20 år innan man lyckades tyda den assyriska kilskriften. Systematiska utgrävningar påbörjades i Assyrien 1843 och i Egypten 1850.

Viktiga utgrävningar och fynd. Arkeologin har bekräftat många historiska fakta i Bibeln och har bestyrkt flera punkter som kritiker tidigare ifrågasatte. Många kritiker var skeptiska till att Babels torn hade funnits, och de förnekade helt att det hade levt en babylonisk kung vid namn Belsassar och en assyrisk kung vid namn Sargon (före 1800-talet kunde man inte hitta dessa namn i källor oberoende av Bibeln). Men arkeologin har visat att denna skepsis och annan kritik av bibliska upplysningar om dessa länder saknade grund. Man har i stället grävt fram ett omfattande material som helt stämmer överens med Bibelns skildring.

Babylonien. Vid utgrävningar i och omkring den forntida staden Babylon har man funnit ruinerna av flera ziggurater, dvs. trappstegsformade tempeltorn, bland annat ruinerna av tempeltornet Etemenanki innanför Babylons murar. Uppteckningar och inskrifter som nämner sådana tempel innehåller ofta orden: ”Dess spets skall nå upp i himlen.” Och kung Nebukadnessar uppges ha sagt: ”Jag höjde toppen av trappstegstornet vid Etemenanki så att dess spets tävlade med himlen.” Ett lerfragment som man funnit norr om Marduktemplet i Babylon kan handla om ödeläggelsen av ett sådant torn och språkförvirringen, även om det inte uttryckligen nämner en ziggurat. (The Chaldean Account of Genesis, George Adam Smith, reviderad [med tillägg] av A. H. Sayce, 1880, sid. 164) Den ziggurat man fann i Uruk (Bibelns Erek) visade sig vara byggd av lera, tegelsten och asfalt. (Jfr 1Mo 11:1–9.)

I närheten av Ishtarporten i Babylon har man funnit omkring 300 kilskriftstavlor som kan hänföras till kung Nebukadnessars regeringstid. Bland listor över namn på arbetare och fångar som levde i Babylon på den tiden och tilldelades matransoner nämns ”Jaukin, kung i landet Jahud”, dvs. kung Jehojakin av Juda, som fördes till Babylon när Nebukadnessar intog Jerusalem 617 f.v.t. Han släpptes ut ur interneringshuset av Nebukadnessars efterträdare, Amel-Marduk (Evil-Merodak), och fick ett dagligt underhåll från kungen. (2Ku 25:27–30) Även fem av Jehojakins söner nämns på tavlorna. (1Kr 3:17, 18)

Man har också funnit en mängd vittnesbörd om den babyloniska gudavärlden, exempelvis om huvudguden Marduk, senare kallad Bel, och om guden Nebo, båda omnämnda i Jesaja 46:1, 2. Många av Nebukadnessars inskrifter handlar om hans omfattande byggnadsprogram, som gjorde Babylon till en praktfull stad. (Jfr Dan 4:30.) Namnet på hans efterträdare, Amel-Marduk (kallas Evil-Merodak i 2Ku 25:27), finns på en vas man har funnit i Susa (i Elam).

Vid Marduktemplet i Babylon har man även hittat en lercylinder som berättar om kung Cyrus, Babylons erövrare. Denna cylinder beskriver hur lätt Cyrus intog staden och berättar att han lät de besegrade folkslag som bodde i Babylon vända tillbaka till sina hemländer. Detta stämmer med Bibelns skildring. I Bibeln var det förutsagt att Cyrus skulle inta Babylon, och berättelsen visar att judarna återvände till Palestina under hans regering. (Jes 44:28; 45:1; 2Kr 36:23)

Under senare hälften av 1800-talet gjorde man utgrävningar i närheten av Bagdad och hittade en mängd lertavlor och cylindrar, bland annat den nu så kända Nabonidkrönikan. Detta dokument tystade alla invändningar mot uppgifterna i Daniel, kapitel 5, om att Belsassar regerade i Babylon när staden föll. Krönikan visar nämligen att Belsassar, Nabonids äldste son, var sin fars medregent och att Nabonid under senare delen av sin regering överlät styret över Babylon åt Belsassar.

Det har också visat sig att den forntida staden Ur, som Abraham kom från (1Mo 11:28–31), var en betydande storstad med en högt utvecklad civilisation. Ur var en sumerisk stad och låg vid Eufrat i närheten av Persiska viken. Utgrävningar som gjordes av sir Leonard Woolley vittnar om att staden stod på höjden av sin makt och berömmelse vid den tid då Abraham reste därifrån för att bege sig till Kanaan (f. 1943 f.v.t.). Zigguraten i Ur är det bäst bevarade tempeltorn man har hittat. Kungagravarna i Ur innehöll en mängd guldföremål och smycken av mycket hög konstnärlig kvalitet och även musikinstrument, däribland lyror. (Jfr 1Mo 4:21.) Man hittade också en liten yxa av stål (inte vanligt järn). (Jfr 1Mo 4:22.) Dessutom fann man tusentals lertavlor som avslöjade många detaljer om det dagliga livet för nästan 4 000 år sedan. (Se UR nr 2.)

Assyrien. I närheten av Khorsabad, vid en av Tigris nordliga bifloder, fann man 1843 den assyriske kungen Sargon II:s palats på en platå som täcker nästan 10 hektar. Genom arkeologernas arbete fördes denne kung, som nämns i Jesaja 20:1, ut ur århundradenas mörker och fick en framträdande plats i historien. (BILD, bd 1, sid. 960) I en av sina annaler säger han att han intog Samaria (740 f.v.t.). Han berättar också om erövringen av Ashdod, vilken nämns i Jesaja 20:1. Många framstående forskare menade en gång att Sargon II aldrig hade levt, men nu är han en av de assyriska kungar man vet mest om.

I Nineve, Assyriens huvudstad, har Sanheribs enorma palats blivit utgrävt. Väggarna i palatset, som hade omkring 70 rum, var klädda med reliefplattor som sammanlagt täckte en längd på över 3 000 m. En av relieferna föreställer judar som förs i fångenskap efter erövringen av Lakis (732 f.v.t.). (2Ku 18:13–17; 2Kr 32:9; BILD, bd 1, sid. 952) Något som är ännu mer intressant är Sanheribs officiella historieskrivning, som man funnit här i Nineve i form av prismor (lercylindrar). På några av prismorna beskriver Sanherib assyriernas fälttåg mot Palestina under Hiskias regering (732 f.v.t.), men det är värt att lägga märke till att den skrytsamme monarken inte hävdar att han intog Jerusalem, vilket bekräftar Bibelns skildring. (Se SANHERIB.) En inskrift som är skriven av Sanheribs efterträdare, Esarhaddon, nämner att Sanherib blev mördad av sina söner, och detta mord nämns även på en inskrift av näste kung. (2Ku 19:37) Förutom kung Hiskia, som alltså omtalas av Sanherib, står de judeiska kungarna Ahas och Manasse, de israelitiska kungarna Omri, Jehu, Jehoas, Menahem och Hosea samt kung Hasael av Damaskus omnämnda i kilskriftsdokument av olika assyriska härskare.

Persien. Högt uppe på en klippvägg av kalksten i närheten av Behistun i Iran (tidigare Persien) lät kung Darius I (521–486 f.v.t.; Esr 6:1–15) hugga ut en enorm inskrift. Inskriften berättar hur han enade det persiska riket, och den ger hans gud, Ahura Mazda, äran för att han lyckades. Det var särskilt värdefullt att texten var skriven på tre språk: babyloniska (akkadiska), elamitiska och fornpersiska. Den kunde därför tjäna som en nyckel till uttydningen av den assyrisk-babyloniska kilskriften. Detta har lett till att man nu kan läsa tusentals lertavlor och inskrifter på babyloniska.

Staden Susa, där händelserna i Esters bok utspelade sig, blev utgrävd av franska arkeologer mellan 1880 och 1890. (Est 1:2) När man frilade kung Xerxes palats, som täckte en yta på ett hektar, fick man en god bild av den prakt och glans de persiska kungarna omgav sig med. De arkeologiska fynden bekräftade att de uppgifter i Esters bok som rör perserrikets förvaltning och palatsets uppbyggnad är mycket exakta. I boken The Monuments and the Old Testament av I. M. Price (1946, sid. 408) sägs det: ”Det finns inga andra händelser som skildras i Gamla testamentet där den fysiska miljön kan rekonstrueras så levande och exakt utifrån arkeologiska utgrävningar som ’Susans borg’.” (Se SUSA.)

Mari och Nuzi. År 1933 började man gräva ut den gamla kungastaden Mari (Tall Hariri) vid Eufrat, 11 km nordnordväst om Abu Kamal i sydöstra Syrien. Här frilade man ett väldigt palats som täckte ca 6 hektar och hade 300 rum, och i arkiven fann man över 20 000 lertavlor. Palatsanläggningen omfattade inte bara kungafamiljens privata gemak, utan också kontor för administrationen och en skola för skrivare. Många av väggarna var dekorerade med stora målningar, i badrummen fanns det badkar, och i köken hittade man kakformar. Mari tycks ha varit en av de mest framträdande och praktfulla städerna i början av det andra årtusendet f.v.t. Lertavlorna omfattade kungliga förordningar, offentliga tillkännagivanden, räkenskaper och befallningar om byggandet av kanaler, slussar, fördämningar och bevattningsanläggningar, förutom korrespondens om import, export och utrikesangelägenheter. Man företog ofta folkräkningar i samband med beskattning och uttagning till militärtjänst. Religionen spelade en framträdande roll, särskilt dyrkan av Ishtar, fruktbarhetsgudinnan, vars tempel man har hittat. Liksom i Babylon utövade man spådom med hjälp av leverskådning, stjärntydning och liknande metoder. Staden förstördes av den babyloniske kungen Hammurabi. Särskilt intressant är att man har funnit namn som Peleg, Serug, Nahor, Tera och Haran. Dessa står uppförda som namn på städer i norra Mesopotamien, och de motsvarar namnen på några av Abrahams släktingar. (1Mo 11:17–32)

Nuzi, en forntida stad som låg öster om Tigris och sydöst om Nineve, blev utgrävd under åren 1925–1931. Här fann man den hittills äldsta kartan inristad i lera och vittnesbörd om att det gick att handla på avbetalning så tidigt som på 1400-talet f.v.t. Man hittade också omkring 20 000 lertavlor med babylonisk text som man menar har skrivits av hurritiska skrivare. De innehåller en mängd detaljer om den tidens juridiska praxis, exempelvis när det gällde adoption, giftermålskontrakt, arvsrätt och testamenten. Vissa aspekter utgör en relativt nära parallell till seder som beskrivs i Första Moseboken i förbindelse med patriarkerna. Seden att ett barnlöst par kunde adoptera en son (som antingen var född fri eller som slav) så att han kunde ta hand om dem, begrava dem och ärva dem påminner om Abrahams uttalande angående sin betrodde slav Elieser i 1 Moseboken 15:2. Lertavlorna beskriver också försäljning av förstfödslorätten, vilket för tankarna till Jakob och Esau. (1Mo 25:29–34) Texterna visar också att innehavet av familjegudarna, som ofta var små lerfigurer, var jämförbart med innehavet av ett äganderättsbevis. Den som hade gudarna hade därför också rätten till egendomen eller till att ärva egendomen. Detta kan möjligen förklara varför Rakel tog sin fars terafimbilder och varför han var så angelägen om att få dem tillbaka. (1Mo 31:14–16, 19, 25–35)

Egypten. Den mest ingående bibliska skildringen av Egypten finner man i berättelserna om Josef och om hur Jakobs familj kom till landet och bosatte sig där. Arkeologiska fynd visar att den bild Bibeln ger är mycket korrekt och att det är mycket osannolikt att skribenten skulle vara någon som levde långt senare (vilket somliga kritiker har hävdat när det gäller denna del av Första Moseboken). I boken New Light on Hebrew Origins (1936, sid. 174) säger J. G. Duncan angående den som skrev berättelsen om Josef: ”Han använder den korrekta titeln, och han använder den precis så som man gjorde under den aktuella perioden, och när det inte finns något motsvarande hebreiskt ord tar han helt enkelt det egyptiska ordet och transkriberar det till hebreiska.” Vid arkeologiska utgrävningar i Egypten har man funnit paralleller till eller bekräftelser av en mängd detaljer i Bibelns skildring. Här följer några exempel: De egyptiska namnen, Josefs ställning som föreståndare för Potifars hus, fängelserna, titlarna ”chefen för munskänkarna” och ”chefen för bagarna”, egyptiernas tilltro till drömmar, att egyptiska bagare bar korgar med bröd på huvudet (1Mo 40:1, 2, 16, 17), Josefs ställning som faraos statsminister och livsmedelsförvaltare, det sätt på vilket han insattes i sitt ämbete, egyptiernas avsky för fåraherdar, magikernas stora inflytande vid det egyptiska hovet, att israeliterna fick bosätta sig i landet Gosen samt de egyptiska begravningssederna (1Mo 39:1–47:27; 50:1–3).

På den södra muren till ett enormt egyptiskt tempel i Karnak (forntida Thebe) vid Nilen finns det en inskrift som bekräftar berättelsen om det fälttåg som den egyptiske kungen Sisak (Sheshonk I) företog i Palestina och som är beskrivet i 1 Kungaboken 14:25, 26 och 2 Krönikeboken 12:1–9. Den enorma relief som skildrar Sisaks segrar visar 156 bundna fångar från Palestina. Varje fånge representerar en stad eller by vars namn är angivet med hieroglyfer. Några av de namn som kan identifieras är Rabbit (Jos 19:20), Taanak, Bet-Sean och Megiddo (där man har frilagt en del av en stele, dvs. en pelare med inskrifter, som nämner Sisak) (Jos 17:11), Sunem (Jos 19:18), Rehob (Jos 19:28), Hafarajim (Jos 19:19), Gibeon (Jos 18:25), Bet-Horon (Jos 21:22), Ajalon (Jos 21:24), Soko (Jos 15:35) och Arad (Jos 12:14). Sisak nämner till och med ”Abrams fält” som en av sina erövringar. Detta är första gången Abraham nämns i egyptiska uppteckningar. I Karnak har man också funnit ett monument till ära för farao Merenptah, son till Ramses II, med en hymn där namnet Israel förekommer – det enda ställe där man har funnit det namnet i egyptiska texter.

I Tell el-Amarna, 270 km söder om Kairo, hittade en bondkvinna av en tillfällighet några lertavlor. Detta ledde till att man uppdagade en mängd dokument på akkadiska som huvudsakligen härrörde från Amenhotep III:s och hans son Akhenatons kungliga arkiv. Det finns ungefär 380 tavlor. Flertalet av dem är brev till farao från hans vasallfurstar i de många stadsstaterna i Syrien och Palestina, däribland några från ståthållarna i Lakis, Hasor, Geser, Megiddo och Urusalim (Jerusalem), och de målar upp en bild av ständiga fejder och intriger. I många av breven klagar man över en folkgrupp som kallas ”habiru”. En del har förknippat dessa med hebréerna, men vittnesbörden tyder på att det snarare rör sig om olika nomadgrupper som hade låg social status i samhället på den tiden. (Se HEBRÉER [”Habiru”].)

På ön Elefantine i Nilen, i sydligaste Egypten (nära Assuan), uppstod det en judisk koloni efter Jerusalems fall 607 f.v.t. År 1903 fann man här en mängd dokument på arameiska, huvudsakligen papyrusdokument. De är från 400-talet f.v.t., alltså från den tid då det medo-persiska riket dominerade. Dokumenten nämner Sanballat, ståthållaren i Samaria. (Neh 4:1)

De värdefullaste fynd man har gjort i Egypten är utan tvivel de fragment och större delar av Bibelns böcker som man har hittat, skrivna på papyrus. Dessa handskrifter utgör delar av både de hebreiska och de grekiska skrifterna. Några av dem dateras så tidigt som till det andra århundradet f.v.t. På grund av det torra klimatet och den sandiga jorden har Egypten varit en idealisk förvaringsplats för sådana papyrusdokument. (Se BIBELHANDSKRIFTER.)

Palestina och Syrien. I Palestina och Syrien har man grävt ut omkring 600 platser med daterbara fynd. Mycket av den information man har samlat in är av allmän art. Den kan inte direkt knytas till bestämda detaljer eller händelser i Bibeln, utan ger stöd åt skildringen på en bredare basis. Exempelvis ifrågasatte man tidigare det Bibeln säger om att Judas land låg fullständigt öde när judarna var i landsflykt i Babylon. Men det samlade vittnesbördet från utgrävningarna stöder Bibelns ord. Arkeologen W. F. Albright säger: ”Det finns inte ett enda känt fall, där en stad i själva Juda var kontinuerligt bebodd under landsflyktstiden. Som för att markera skillnaden blev inte Bethel, som låg strax utanför norra gränsen av Juda, förstört vid denna tid, utan var bebott hela tiden ända ned till senare delen av 500-talet.” (Palestinas arkeologi, 1959, sid. 140)

I Bet-San (Bet-Sean), en forntida befäst stad som kontrollerade den östra ingången till Jisreelslätten, har man vid omfattande utgrävningar funnit 18 lager av bosättningar. Det äldsta lagret ligger på 21 meters djup. (BILD, bd 1, sid. 959) Bibeln visar att Bet-San inte fanns bland de städer som israeliterna intog i första omgången och att det på Sauls tid var filistéerna som bodde där. (Jos 17:11; Dom 1:27; 1Sa 31:8–12) Utgrävningarna stöder på det hela taget berättelsen och visar att Bet-San ödelades någon tid efter det att filistéerna erövrade förbundsarken. (1Sa 4:1–11) Något som är av särskilt intresse är fyndet av vissa kanaaneiska tempel i Bet-San. I Första Samuelsboken 31:10 sägs det att filistéerna lade kung Sauls vapen ”i ashtoretbildernas hus” och att de fäste hans kropp ”vid Bet-Sans mur”, medan det i 1 Krönikeboken 10:10 står att de lade hans vapen ”i sin guds hus” och fäste hans huvudskål ”vid Dagons hus”. Två av de tempel man har frilagt är från samma period. Det ena tycks vara ett tempel helgat åt Ashtoret, och man menar att det andra var vigt åt Dagon. Detta harmonierar med de ovan nämnda bibelställena, som omtalar två olika tempel i Bet-San.

Esjon-Geber var Salomos hamnstad vid Aqabaviken. Den är möjligen identisk med det nutida Tall al-Khelayfeh, som grävdes ut under åren 1937–1940. Under utgrävningarna fann man tecken på att det hade förekommit kopparsmältning här. I en liten ruinkulle i området fanns det nämligen kopparslagg och bitar av kopparmalm. Arkeologen Nelson Glueck reviderade emellertid radikalt sina ursprungliga slutsatser om denna plats i en artikel i The Biblical Archaeologist (1965, sid. 73). Till en början hade han menat att det var ett smältverk med ugnar man hade hittat, eftersom det fanns några hål som han uppfattade som ”rökkanaler” i huvudbyggnaden. Nu drog han emellertid slutsatsen att dessa hål i väggarna hade uppstått av att ”träbjälkar som låg tvärs över väggarna för att binda dem samman eller förankra dem hade ruttnat och/eller brunnit upp”. Den byggnad som man tidigare menade var en smälthytta antas nu ha varit ett förrådshus för spannmål eller andra varor. Man anser fortfarande att metall utvanns och bearbetades i området, men man menar att verksamheten inte var så omfattande som man tidigare trodde. Detta understryker att den betydelse som tillskrivs arkeologiska fynd först och främst beror på arkeologens egen tolkning, och den är inte ofelbar. Bibeln själv nämner ingen kopparindustri vid Esjon-Geber, utan säger bara att man göt kopparföremål på en plats i Jordandalen. (1Ku 7:45, 46)

Hasor i Galileen beskrevs på Josuas tid som ”huvudstad för alla dessa kungariken”. (Jos 11:10) Utgrävningar har visat att staden en gång täckte en yta på ca 60 hektar och hade en stor befolkning, vilket betyder att den måste ha varit en av de viktigaste städerna i området. Salomo befäste staden, och vittnesbörd från den perioden kan tyda på att den var en av hans vagnsstäder. (1Ku 9:15, 19)

Jeriko har grävts ut under tre olika expeditioner (1907–1909; 1930–1936; 1952–1958), och de skiftande tolkningarna av fynden som har presenterats visar återigen att arkeologin i likhet med andra mänskliga vetenskaper inte tillhandahåller hundraprocentigt säkra uppgifter. Alla tre expeditionerna har skaffat fram data, men de har alla dragit olika slutsatser om stadens historia, särskilt när det gäller tidpunkten då den föll för de israelitiska erövrarna. Det kan emellertid sägas att de samlade resultaten ger den allmänna bild som presenteras i boken Biblical Archaeology av G. E. Wright (1962, sid. 78), där det står: ”Staden drabbades av en förskräcklig ödeläggelse eller en serie av ödeläggelser under det andra årtusendet f.Kr. och låg sedan praktiskt taget obebodd i generationer.” Utgrävningarna har visat att ödeläggelsen åtföljdes av en stor brand. (Jfr Jos 6:20–26.)

I Jerusalem upptäckte man 1867 en gammal vattentunnel som gick från Gihonkällan och in i den bakomliggande klippan. (Se GIHON nr 2.) Detta kan sprida ljus över berättelsen i 2 Samuelsboken 5:6–10 om hur David intog staden. Under åren 1909–1911 röjde man ur hela det tunnelsystem som är förbundet med Gihonkällan. En tunnel, som är känd som Siloamtunneln, har en genomsnittshöjd av 1,8 m och är uthuggen i klippan. Den är 533 m lång och går från Gihon till Siloamdammen i Tyropoiondalen (innanför stadsmuren). Detta tycks vara det projekt som kung Hiskia genomförde enligt 2 Kungaboken 20:20 och 2 Krönikeboken 32:30. Av särskilt intresse är den inskrift med gammalhebreisk skrift som man har funnit på tunnelväggen. Den berättar hur tunneln höggs ut och anger längden på den. Skriften används som jämförelsematerial när andra hebreiska inskrifter skall dateras.

Lakis låg 44 km västsydväst om Jerusalem och var en viktig befäst stad som skyddade bergstrakten i Juda. I Jeremia 34:7 berättar profeten att Nebukadnessars styrkor ”stred mot Jerusalem och mot alla de städer i Juda som hade lämnats kvar, mot Lakis och mot Aseka; det var nämligen dessa, de befästa städerna, som var kvar bland Judas städer”. Utgrävningar vid Lakis har visat att staden ödelades av brand två gånger med några få års mellanrum, vilket man knyter till babyloniernas båda angrepp (618–617 och 609–607 f.v.t.), och att den därefter var obebodd under lång tid.

I askan efter den andra branden hittade man 21 ostraka (lerskärvor med inskrifter) som man menar är brev som skrevs strax innan staden ödelades under Nebukadnessars sista angrepp. Dessa så kallade Lakisbrev speglar en tid av nöd och oro. De tycks ha skrivits av de judiska truppernas kvarvarande förposter till Jaosh, en kommendant i Lakis. (BILD, bd 1, sid. 325) Brev nummer IV innehåller orden: ”Må Jahve låta min herre just denna dag få höra goda nyheter. ... Vi håller utkik efter signalerna från Lakis enligt alla de tecken som min herre har angett, för vi kan inte se Aseka.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 322) Detta är en anmärkningsvärd bekräftelse av den situation som beskrivs i Jeremia 34:7 (som citerades tidigare) och visar att Aseka redan hade fallit eller åtminstone hade slutat sända de eld- eller röksignaler man förväntade sig.

I brev nummer III, som är skrivet av en viss Hosaja, står det bland annat: ”Må Jahveh låta min herre höra nyheter om fred! ... Och följande har meddelats din tjänare: ’Härens befälhavare, Konja, son till Elnatan, har kommit ner för att bege sig till Egypten; och han har sänt bud till Hodavja, Ahias son, och hans män för att få ... [förnödenheter] från honom.’” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 322) Detta avsnitt kan mycket väl bekräfta att Juda vände sig till Egypten för att få hjälp, vilket fördömdes av profeterna. (Jer 46:25, 26; Hes 17:15, 16) Namnen Elnatan och Hosaja, som förekommer i den fullständiga texten till det här brevet, finns också i Jeremia 36:12 och 42:1. Även andra namn i breven förekommer i Jeremias bok, nämligen Gemarja (36:10), Neria (32:12) och Jaasanja (35:3). Det går inte att säga om det rör sig om samma personer, men med tanke på att Jeremia levde under samma tid är det anmärkningsvärt att namnen är identiska.

Det är särskilt intressant att se att tetragrammet förekommer ofta i dessa brev, vilket visar att judarna på den tiden inte undvek att använda Guds namn. Det är också intressant att man har hittat ett sigillavtryck med inskriften ”Gedalja, som är över huset”. Gedalja var namnet på den ståthållare som Nebukadnessar satte över Juda efter Jerusalems fall, och många menar att det sannolikt är han som avses. (2Ku 25:22; jfr Jes 22:15; 36:3.)

Megiddo var en befäst stad med ett strategiskt läge som gjorde att den kontrollerade ett viktigt pass som ledde in till Jisreelslätten. Staden blev återuppbyggd av Salomo och nämns i samband med hans förrådsstäder och vagnsstäder. (1Ku 9:15–19) Vid utgrävningar av platsen (Tall al-Mutesellim), en ruinkulle som täcker en yta på 5,3 hektar, har man hittat något som vissa forskare (men inte alla) menar är resterna av stall med plats för omkring 450 hästar. Dessa byggnader förbands först med Salomos tid, men forskare har sedan daterat dem till en senare period, möjligen Ahabs tid.

Mesastenen var ett av de första viktiga fynd som gjordes i området öster om Jordan. (BILD, bd 1, sid. 325) Den hittades 1868 i Dhiban, norr om Arnons regnflodsdal, och ger den moabitiske kungen Mesas version av hans uppror mot Israel. (Jfr 2Ku 1:1; 3:4, 5.) Inskriften lyder i utdrag: ”Jag (är) Mesa, son till Kemosh-[...], kung av Moab, diboniten. ... Vad Omri, Israels kung, beträffar, förödmjukade han Moab under många år (ordagr.: dagar), därför att Kemosh [Moabs gud] var vred på sitt land. Och hans son efterträdde honom, och även han sade: ’Jag vill förödmjuka Moab.’ Ännu i min tid talade han (så), men jag har triumferat över honom och hans hus, och Israel gick för alltid under. ... Och Kemosh sade till mig: ’Gå och ta Nebo från Israel.’ Och jag gick om natten och stred mot det från dagbräckningen till middagstiden. Och jag intog det och dräpte alla. ... Och jag tog därifrån Jahves [kärl], och jag släpade dem inför Kemosh.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 320) Stenen nämner alltså inte bara Omri, kungen i Israel, vid namn, utan innehåller också på 18:e raden Guds namn i form av tetragrammet.

Mesastenen nämner också många platser som omtalas i Bibeln: Atarot och Nebo (4Mo 32:34, 38), Arnon, Aroer, Medeba och Dibon (Jos 13:9), Bamot-Baal, Bet-Baal-Meon, Jahas och Kirjatajim (Jos 13:17–19), Beser (Jos 20:8), Horonajim (Jes 15:5) och Bet-Diblatajim och Kerijot (Jer 48:22, 24). Den bekräftar därmed att alla dessa platser verkligen har existerat.

I Ras Shamra (forntida Ugarit), som ligger på norra Syriens kust, mitt emot Cypern, har man funnit vittnesbörd om en religionsutövning som var mycket lik kanaanéernas gudsdyrkan med dess gudar och gudinnor, tempel, tempelprostituerade, riter, offer och böner. Mellan ett baalstempel och ett annat tempel, som var vigt åt Dagon, hittade man ett rum som innehöll ett bibliotek med hundratals religiösa texter. Man menar att de är från 1400-talet och början av 1300-talet f.v.t. Dessa poetiska och mytologiska texter berättar mycket om de kanaaneiska gudomligheterna El, Baal och Ashera och om det förnedrande sätt man dyrkade dem på. Merrill F. Unger säger: ”Den ugaritiska episka litteraturen har bidragit till att uppenbara det djupa moraliska fördärv som kännetecknade den kanaaneiska religionen. Det handlade om en ytterst fördärvad form av polyteism, och kanaanéernas kultiska seder var barbariska och fullständigt tygellösa.” (Archaeology and the Old Testament, 1964, sid. 175) Man hittade också bilder av Baal och andra gudar. (Se GUDAR OCH GUDINNOR [Kanaaneiska gudar].) Texterna är skrivna med en typ av alfabetisk kilskrift (annorlunda än akkadisk kilskrift) som tidigare var okänd. Bokstäverna har samma ordningsföljd som i det hebreiska alfabetet, men några fler bokstäver förekommer, så att alfabetet sammanlagt består av 30 bokstäver. Man har också funnit en stridsyxa av stål, precis som i Ur.

Samaria, den starkt befästa huvudstaden i nordriket Israel, låg på en höjd som reser sig ca 90 m över dalbottnen. Resterna av kraftiga dubbelmurar, som var 10 m breda på sina ställen, vittnar om att staden kunde hålla stånd under långvariga belägringar. Detta stämmer med berättelsen i 2 Kungaboken 6:24–30 om araméernas belägring och med det som står i 2 Kungaboken 17:5 om den mäktiga assyriska härens belägring. De murverk man har funnit på platsen, antagligen från kungarna Omris, Ahabs och Jehus tid, bär spår av stor hantverksskicklighet. Den platå som palatset tydligen stod på mäter ca 90 × 180 m. Stora mängder föremål, plattor och paneler av elfenben har hittats på palatsområdet. De kan ha tillhört Ahabs elfenbenshus, som nämns i 1 Kungaboken 22:39. (Jfr Am 6:4.) I det nordvästra hörnet av höjden har man hittat en cementerad damm som är ca 10 m lång och 5 m bred. Det skulle kunna vara ”Samarias damm”, där Ahabs stridsvagn tvättades ren från hans blod. (1Ku 22:38)

Dessutom har man hittat 63 krukskärvor (ostraka) med bläckskrift som anses vara från 700-talet f.v.t. Det rör sig om kvitton på vin och olja som sänts till Samaria från andra städer, och de visar att israeliterna hade ett system för att skriva summor där de använde lodräta, vågräta och lutande streck. Ett typiskt kvitto lyder:

Dessa kvitton visar också att det var vanligt att namnet Baal ingick i personnamn. Förhållandet mellan det antal gånger någon form av ”Jehova” förekommer och det antal gånger ”Baal” förekommer i personnamn är 11 till 7. Detta tyder förmodligen på att baalsdyrkan var mycket utbredd, vilket Bibeln också visar.

Bibeln berättar att Sodom och Gomorra ödelades genom eld och att det fanns gropar med asfalt i området. (1Mo 14:3, 10; 19:12–28) Många forskare menar att Döda havet har översvämmat ett stort område vid södra änden, så att det nu täcker den plats där dessa två städer kan ha legat. Undersökningar har visat att detta är ett utbränt område där det finns olja och asfalt. I samband med detta säger Jack Finegan: ”Ett noggrant studium av de litterära, geologiska och arkeologiska vittnesbörden leder till slutsatsen att de beryktade ’städerna på slätten’ (1 Moseboken 19:29) låg i det område som nu är täckt av vatten ... och att ödeläggelsen berodde på ett stort jordskalv som troligen åtföljdes av explosioner, blixtar, antändning av naturgas och en storbrand.” (Light From the Ancient Past, 1959, sid. 147; se också SODOM.)

Arkeologin och de kristna grekiska skrifterna. Att Jesus kunde använda en denar med kejsar Tiberius bild (Mk 12:15–17) har blivit bekräftat genom att man har hittat en silverdenar med en bild av Tiberius huvud, ett mynt som sattes i omlopp omkring år 15 v.t. (BILD, bd 2, sid. 544) (Jfr Lu 3:1, 2.) Att Pontius Pilatus var romersk ståthållare i Judeen på den tiden bekräftas av en stenplatta som man hittat i Caesarea och som bär de latinska namnen Pontius Pilatus och Tiberieum. (Se PILATUS; BILD, bd 2, sid. 741.)

I boken Apostlagärningarna, som klart vittnar om att vara skriven av Lukas, nämns en mängd städer och provinser, och det berättas om ämbetsmän av olika slag och med olika titlar. Det berättas också var och när de innehade sina ämbeten. (Se också Lu 3:1, 2.) I en sådan berättelse är det lätt hänt att skribenten begår misstag, men de arkeologiska fynden visar att Lukas var anmärkningsvärt exakt. Ett exempel finns i Apostlagärningarna 14:1–6. Lukas säger här att Lystra och Derbe låg i området Lykaonien, men antyder att Ikonion låg i ett annat område. Enligt Cicero och andra romerska författare låg Ikonion i Lykaonien. Men ett monument som man hittade 1910 visar att Ikonion faktiskt betraktades som en frygisk stad, inte lykaonisk.

Vidare har man hittat en inskrift i Delfi som bekräftar att Gallio var prokonsul i Akaja, antagligen 51–52 v.t. (Apg 18:12) Nitton inskrifter som dateras till perioden från 100-talet f.v.t. till 200-talet v.t. bekräftar att Lukas med rätta använder titeln ”stadens styresmän” (sing.: politạrkhēs) när han omtalar myndighetspersonerna i Thessalonike. (Apg 17:6, 8) Fem av inskrifterna nämner särskilt den staden. (Se STYRESMAN.) Och när Publius omtalas som Maltas ”främste man” (prọ̄tos) (Apg 28:7) är det den korrekta titeln som används; titeln förekommer i två maltesiska inskrifter, den ena på latin och den andra på grekiska. I Efesos har man funnit Artemis tempel och texter som beskriver magiska konster. (Apg 19:19, 27) Man har också frilagt en teater med plats för ca 25 000 åskådare och även inskrifter som nämner ”kommittén för fester och spel”, vilket påminner oss om dem som ingrep och hjälpte Paulus. Enligt Bibeln var det ”stadens skrivare” som lugnade folkskaran vid det tillfället, och inskrifterna nämner mycket riktigt en ”stadsskrivare”. (Apg 19:29–31, 35, 41)

Sådana fynd fick Charles Gore att skriva följande om Lukas exakthet: ”Det bör naturligtvis erkännas att den moderna arkeologin nästan har tvingat kritikerna av Sankt Lukas att erkänna att alla hans hänvisningar till världsliga fakta och händelser vittnar om en anmärkningsvärd exakthet.” (A New Commentary on Holy Scripture, utgiven av Gore, Goudge och Guillaume, 1929, sid. 210)

Arkeologins relativa värde. Arkeologin har gett forskarna användbar information som har hjälpt dem att identifiera platser som nämns i Bibeln (även om slutsatserna ofta är osäkra). Arkeologerna har grävt fram skrivna dokument som har ökat förståelsen av de språk Bibeln ursprungligen skrevs på, och de har kastat ljus över hur folkslag och härskare som Bibeln omtalar levde. När det gäller Bibelns äkthet och tillförlitlighet och tron på Bibeln, dess läror och uppenbarelser av Guds avsikter och löften, måste det dock sägas att de uppgifter som arkeologin tillhandahåller är kompletterande men inte avgörande. Sanningen i Guds ord behöver inte bekräftas av arkeologin. Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Tron är den säkra förväntan om ting man hoppas på, det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser. Genom tron inser vi att tingens ordningar har satts i stånd genom Guds ord, så att det man ser har blivit till av det som inte är synligt.” (Heb 11:1, 3) ”Vi vandrar efter vad vi tror, inte efter vad vi ser.” (2Kor 5:7)

Därmed inte sagt att den kristna tron helt saknar grund i det som kan ses eller att den bara handlar om sådant som är abstrakt och ogripbart. Nej, i varje tidsperiod har människor haft rikliga vittnesbörd i sin omgivning och i sina personliga erfarenheter som har kunnat övertyga dem om att Bibeln är den sanna källan till gudomliga uppenbarelser och inte innehåller något som är i strid med fakta. (Rom 1:18–23) Den kunskap vi får om forntiden genom arkeologiska upptäckter är intressant, och vi sätter stort värde på den, men den är inte av avgörande betydelse. Det är endast den kunskap vi får om forntiden genom Bibeln som är avgörande och fullt pålitlig. Bibeln ger oss rätt förståelse av nutiden och sprider ljus över framtiden, med eller utan arkeologins bekräftelse. (Ps 119:105; 2Pe 1:19–21) En tro som behöver stödja sig på söndervittrade tegelstenar, spruckna vaser och raserade murar är i själva verket en svag tro.

Arkeologiska slutsatser osäkra. Arkeologiska upptäckter har emellanåt gett bibelläsare ett bra svar åt dem som har kritiserat Bibelns berättelser eller tvivlat på att vissa händelser har ägt rum. Arkeologernas fynd har också varit till hjälp för uppriktiga personer som har tillskrivit kritikernas argument överdriven betydelse. Men arkeologin har inte fått bibelkritikerna att tystna, och den är inte heller en pålitlig grund att bygga sin tro på. De uppfattningar man har kommit fram till i förbindelse med flertalet utgrävningar bygger huvudsakligen på forskarnas slutledningar och antaganden. Arkeologerna kan liknas vid detektiver som försöker lösa ett fall med hjälp av de spår de finner. Även om detektiver i vår tid kan spåra och sammanställa en imponerande mängd omständighetsbevis och fysiska bevis, kommer bevisningen att betraktas som svag i rätten om den uteslutande bygger på sådana vittnesbörd och saknar tillförlitliga vittnen som har direkt anknytning till fallet. Att rättsfall har avgjorts uteslutande med sådant bevismaterial som grund har lett till att allvarliga fel och orättvisor har begåtts. Risken att slutsatserna blir felaktiga måste vara mycket större när forskarna lever 2 000 eller 3 000 år efter det att händelserna de undersöker ägde rum.

Arkeologen R. J. C. Atkinson gör en liknande jämförelse: ”Man kan bara tänka på hur svårt det skulle vara för framtida arkeologer att rekonstruera de kristna kyrkornas ritualer, dogmer och läror bara på grundval av ruinerna av kyrkobyggnader, utan att kunna stödja sig på några dokument eller inskrifter. Vi har alltså den paradoxala situationen att arkeologin, den enda metod vi har för att utforska människans forntid när skriftliga uppteckningar saknas, blir mindre och mindre effektiv som forskningsmetod ju mer den närmar sig de sidor av det mänskliga livet som är särskilt mänskliga.” (Stonehenge, London 1956, sid. 167)

Det är tydligt att arkeologerna bara kan ge en suddig bild av forntiden. Något som komplicerar saken ytterligare är att de, även om de strävar efter att vara objektiva när de bedömer sina fynd, i likhet med andra vetenskapsmän påverkas av mänskliga svagheter och personliga böjelser och ambitioner, vilket kan leda till felaktiga slutsatser. Professor W. F. Albright framhåller det problemet och säger: ”Å andra sidan ligger det en fara i att söka efter nya upptäckter och nya synvinklar på bekostnad av tidigare, mer grundligt arbete. Detta gäller särskilt inom sådana områden som biblisk arkeologi och geografi. Där är det så mödosamt att hantera verktygen och undersökningsmetoderna att man alltid kan känna sig frestad att bortse från pålitliga metoder, att förlita sig på smarta sammanställningar och briljanta gissningar i stället för på ett långsammare och mer systematiskt arbete.” (The Westminster Historical Atlas to the Bible, utgiven av G. E. Wright, 1956, sid. 9)

Skillnader i datering. Det är viktigt att komma ihåg detta när man betraktar de dateringar arkeologerna gör av sina fynd. Merrill F. Unger illustrerar detta: ”Till exempel: Garstang daterar Jerikos fall till ca 1400 f.Kr. ...; Albright håller på ca 1290 ...; den berömde Palestina-arkeologen Hugues Vincent anger 1250 ...; medan H. H. Rowley betraktar Ramses II som förtryckets farao och menar att uttåget ur Egypten ägde rum under hans efterträdare, Merenptah, ca 1225.” (Archaeology and the Old Testament, sid. 164, not 15) Även om professor Albright argumenterar för att moderna arkeologiska metoder och analyser är pålitliga, erkänner han att det fortfarande är ”mycket svårt för en icke-specialist att leta sig fram bland arkeologernas stundom stridiga data och slutledningar”. (Palestinas arkeologi, 1959, sid. 244)

Det är sant att man har använt kol-14-metoden och andra moderna metoder för att datera artefakter. Men att denna metod inte ger exakta resultat framgår av följande uttalande av G. Ernest Wright: ”Det kan vara värt att lägga märke till att den nya kol-14-metoden för datering av forntida lämningar inte har visat sig vara så felfri som man hade hoppats. ... Vissa mätningar har gett uppenbart felaktiga resultat, troligen av flera orsaker. För tillfället kan man bara lita helt och fullt på resultaten i de fall där flera mätningar har gett praktiskt taget identiska resultat och dateringen tycks vara korrekt med hänsyn till andra beräkningsmetoder [kursiverat av oss].” (The Biblical Archaeologist, 1955, sid. 46) Och i ett uppslagsverk sägs det: ”Oavsett vad orsaken är ... står det klart att kol-14-dateringar inte är så exakta som traditionella historiker skulle önska.” (The New Encyclopædia Britannica, Macropædia, 1976, bd 5, sid. 508) (Se KRONOLOGI [Arkeologisk datering].)

Inskrifternas relativa värde. Man har hittat tusentals gamla inskrifter som man arbetar med att tyda. Albright säger: ”Skrivna dokument utgör helt klart den viktigaste typen av fynd som arkeologerna har gjort. Det är därför ytterst viktigt att vi får en klar uppfattning om deras karaktär och om vår förmåga att tyda dem.” (The Westminster Historical Atlas to the Bible, sid. 11) Texterna kan vara skrivna på krukskärvor, lertavlor eller papyrus eller vara inhuggna i sten. Men oavsett vilket material som använts måste man utvärdera upplysningarna och bedöma deras pålitlighet och värde. Felaktiga upplysningar och direkta lögner kan ristas i sten såväl som skrivas på papper, och detta har ofta skett. (Se KRONOLOGI [Bibelns kronologi och profanhistorien]; SARGON.)

Här följer ett exempel: Bibeln berättar att den assyriske kungen Sanherib blev mördad av två av sina söner, Adrammelek och Sareser, och att han efterträddes på tronen av en tredje son, Esarhaddon. (2Ku 19:36, 37) Men en babylonisk krönika säger att Sanherib den 20 tebet blev dödad av sin son i ett uppror. Både Berossos, en babylonisk präst som levde på 200-talet f.v.t., och Nabonid, som var kung över Babylonien på 500-talet f.v.t., ger samma upplysning, dvs. att det bara var en av Sanheribs söner som mördade honom. I nyare tid har man emellertid funnit ett fragment av Esarhaddons prisma, och här förklarar Esarhaddon, den son som efterträdde Sanherib, klart och tydligt att hans bröder (plural) gjorde uppror, dödade sin far och flydde. Philip Biberfeld gör följande kommentar: ”Den babyloniska krönikan, Nabonid och Berossos hade fel; bara den bibliska skildringen visade sig vara korrekt. Den bekräftades i alla mindre detaljer av Esarhaddons inskrift och visade sig vara mera exakt beträffande denna händelse i den babylonisk-assyriska historien än de babyloniska källorna själva. Detta är ett faktum av yttersta betydelse för värderandet även av samtida källor som inte är i överensstämmelse med den bibliska traditionen.” (Universal Jewish History, 1948, bd I, sid. 27)

Problem med dechiffrering och översättning. De kristna bör också akta sig för att utan vidare godta forskarnas tolkning av de många inskrifter som man har hittat på forntida språk. I några fall, exempelvis när det gäller Rosettestenen och Behistuninskriften, har forskarna fått betydande insikt i ett tidigare okänt språk tack vare att inskriften har innehållit en parallell text på ett redan känt språk. Men man kan inte förvänta sig att man därmed kan lösa alla problem eller få full förståelse av språket med alla dess nyanser och idiomatiska uttryck. Även förståelsen av Bibelns grundspråk, hebreiska, arameiska och grekiska, har ökat avsevärt under senare år, och det pågår fortfarande forskning i de språken. När det gäller Bibeln, Guds inspirerade ord, kan vi med rätta förvänta oss att dess författare gör det möjligt för oss att få den rätta förståelsen av dess budskap med hjälp av de översättningar som finns på moderna språk. Det gäller emellertid inte de hedniska nationernas skrifter, som inte är inspirerade av Gud.

Att det alltså är nödvändigt med försiktighet och att problemen vid dechiffreringen av gamla inskrifter i många fall inte behandlas med den objektivitet man skulle kunna förvänta framgår av C. W. Cerams bok Efter 4000 år – Hettiternas gåta löses (1956, sid. 92–94). Där sägs det följande om en framträdande assyriolog som arbetade med att tyda det ”hettitiska” språket: ”Hans arbete är fantastiskt – där har fullständiga misstag blandats upp med utomordentliga riktiga iakttagelser. ... Han hade presterat misstag, som var så skarpsinnigt motiverade, att det fordrades årtiondens arbete för att utplåna dem. Det är fullständigt uteslutet att ens i stort ge en översikt över hans av filologisk lärdom fyllda undersökningar.” Författaren beskriver sedan hur envist denne forskare vägrade att revidera några av sina resultat; först efter många år gick han med på att göra några korrigeringar – och då ändrade han uttydningar som senare har visat sig vara riktiga! Mellan denne forskare och en annan forskare som också arbetade med dechiffreringen av de ”hettitiska” hieroglyferna uppstod det en häftig strid som gång på gång urartade till rena personangrepp. Ceram skriver att ”fanatism ... besjälade dem i deras forskning”. Så även om vetenskapen under årens lopp har lyckats rätta till många fel i förståelsen av de gamla inskrifterna, måste vi ha klart för oss att fortsatt forskning mycket väl kan leda till ännu fler korrigeringar.

Detta understryker att Bibeln är en överlägsen källa till pålitliga fakta, sanna upplysningar och säker vägledning. Denna samling skrivna dokument ger oss den tydligaste bilden av människans forntid. Att vi har Bibeln i dag beror inte på arkeologiska utgrävningar utan på att dess författare, Jehova Gud, har sett till att den blivit bevarad. Den är ”levande och utvecklar kraft” (Heb 4:12) och är ”den levande och bestående Gudens ord”. ”Allt kött är som gräset, och all dess härlighet är som blommorna i gräset; gräset vissnar, och blommorna faller av, men Jehovas ord består för evigt.” (1Pe 1:23–25)