MESA
[Mẹsa]
1. Den förstfödde sonen till ”Kaleb, Hesrons son”, av Judas stam. Mesa var far till, dvs. grundare av, Sif. (1Kr 2:18, 42)
2. Kung i Moab under den tid då Jehosafat var kung i Juda och Ahab, Ahasja och Jehoram var kungar i Israel. Eftersom moabiterna var underlagda nordriket Israel, betalade de till kung Ahab en tribut på 100 000 lamm och 100 000 oklippta baggar, uppenbarligen av en ras som var känd för sin fina ull. Efter Ahabs död gjorde Mesa uppror mot kung Ahasja i Israel. Men Ahasja dog efter en kort regeringstid och efterträddes av sin bror Jehoram, som fick till stånd en allians med Judas kung, Jehosafat, och en icke namngiven edomeisk kung för att kuva Mesa igen. Deras styrkor tog en besvärlig väg söder om Döda havet och fick slut på vatten. Men profeten Elisa lovade att om man grävde diken i den uttorkade regnflodsdalen, skulle Jehova fylla dessa med vatten. (2Ku 1:1; 3:4–19)
Så blev det också, och när den tidiga morgonsolen speglades i vattnet såg det ut som blod för moabiterna, kanske på grund av den röda leran i de nygrävda dikena. Synvillan fick dem att tro att Israels, Judas och Edoms härar hade börjat bekämpa varandra. Det här var ingen orimlig tanke för dem, eftersom de visste att det rådde svartsjuka mellan Israel och Juda. Dessutom hade edoméerna inte mycket till övers för Judas män, som var allierade med Israel vid det här tillfället. (2Ku 3:20–23; jfr 2Kr 20:10, 11, 24, 25.)
I tron att fienderna hade slagit ihjäl varandra ropade moabiterna: ”Så nu: Till bytet, Moab!” De gick in i Israels läger men blev snabbt drivna på flykten. Israeliterna fullföljde striden genom att ödelägga moabiternas städer, täppa till deras källor och fylla deras jordstycken med sten så långt som till staden Kir-Hareset (Kir-Moab). (2Ku 3:23–25)
När kung Mesa förstod att han var instängd, tog han med sig 700 män beväpnade med svärd och försökte i ett motangrepp bryta igenom till Edoms kung (kanske för att han trodde att motståndet skulle vara svagast där), men han kunde inte. ”Slutligen tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren.” (2Ku 3:26, 27)
De flesta kommentatorer är eniga om att det var sin egen son som Mesa offrade till guden Kemosh. De få som är av en annan uppfattning säger att det var en tillfångatagen son till Edoms kung han offrade. De stöder sig på Amos 2:1, där det står att Moab ”brände Edoms kungs ben till kalk”. Den hebreiska texten (2Ku 3:27) ger rum för den tolkningen, men den förståelsen tycks vara i strid med andra kända fakta. Det finns inget som tyder på att moabiterna och ammoniterna, Israels grannar, offrade sina fiender åt sina gudar, men det var en välkänd sedvänja hos dem att frambära sina barn som brännoffer för att blidka gudarna. (5Mo 12:30, 31; Mik 6:6, 7) Mot den bakgrunden förstår man varför Kemoshdyrkaren Mesa tog till en sådan drastisk åtgärd, när risken för ett nederlag var överhängande.
Mesastenen. Mesastenen påträffades i Dhiban (Dibon) 1868. Den tillskrivs i allmänhet Mesa, och texten hänförs i regel till den period som börjar med det som omtalas i kapitel 3 i Andra Kungaboken. I den berömda inskriften berättar Mesa att han har gjort sig fri från israeliternas styre, som han säger varade i 40 år. Han nämner också platser som han intagit (Medeba, Atarot, Nebo, Jahas). Han berömmer sig av att vara mycket religiös, att ha byggt städer och en huvudväg och att ha besegrat Israel, och all ära ger han åt guden Kemosh. Mesa kände också till Israels Gud, Jehova, för på inskriftens 18:e rad finns tetragrammet. Mesa säger skrytsamt: ”Jag tog därifrån Jahves [kärl], och jag släpade dem inför Kemosh.” (BILD, bd 1, sid. 946) Men som väntat säger han inget om att han led nederlag eller offrade sin son. I Biblical Archaeology Review (maj/juni 1986, sid. 57) heter det: ”Avsikten med att hugga in minnesinskrifter på fristående stenar eller tempelmurar var att göra propaganda och att förhärliga den nationella guden och landets härskare. Det är därför inte förvånande att Mesa inte nämner det fälttåg som Israels, Judas och Edoms kungar företog mot hans land och som beskrivs utförligt i Bibeln.”
3. (hebr.: Mēshạ’) Son till Saharajim och hans hustru Hodes. Mesa blev överhuvud för ett fädernehus i Benjamins stam. (1Kr 8:1, 8–10)
4. (hebr.: Meshạ’) En av utkanterna av det område som var bebott av Joktans avkomlingar. (1Mo 10:29, 30) I den grekiska Septuaginta är namnet Mesa återgivet med Massẹ̄. Man tror därför att ”Mesa” är en annan form av ”Massa”, namnet på en ismaelit vars avkomlingar av allt att döma slog sig ner i Arabien. (1Mo 25:13, 14)