ISEBEL
[Isẹbel] Av feniciskan; betyder möjligen ”var är den upphöjde [dvs. fursten]?”
1. Hustru till Ahab, som var kung i Israel under senare delen av 900-talet f.v.t. Hon var en härsklysten drottning och en fanatisk förespråkare för baalsdyrkan, vilket trängde undan tillbedjan av Jehova. I det här avseendet liknade hon sin far Etbaal, kungen i Sidon, som antagligen var den präst åt Astarte (Ashtoret) som omnämns av den forntida historikern Menander (enligt Josephus verk Contra Apionem [Mot Apion], I, 116, 123 [18]) och som kom till makten genom att mörda sin kung. (1Ku 16:30, 31)
Det var tydligen av politiska skäl som Ahab gifte sig med den hedniska prinsessan Isebel utan att ta hänsyn till de katastrofala följder det skulle få i religiöst avseende. Sedan han ingått denna förbindelse var det bara att förvänta att han för att behaga sin baalsdyrkande hustru byggde ett tempel och ett altare åt Baal, reste en ”helig påle”, en fallossymbol, och tog del i avgudadyrkan tillsammans med henne. I allt detta gjorde Ahab mer som kränkte Jehova än alla Israels kungar före honom. (1Ku 16:32, 33)
Isebel lät sig inte nöja med att baalsdyrkan var officiellt erkänd av kungen. Hon föresatte sig att utrota tillbedjan av Jehova ur landet och befallde därför att alla Jehovas profeter skulle dödas. Men Gud varnade Elia och sade att han skulle fly över till andra sidan Jordan, och Obadja, som ansvarade för palatset, gömde 100 andra profeter i grottor. (1Ku 17:1–3; 18:4, 13) En tid senare var Elia på nytt tvungen att fly för livet, när Isebel, genom en personlig budbärare, meddelade honom att hon hade svurit att han skulle dödas. (1Ku 19:1–4, 14)
Det blev med tiden 450 baalsprofeter i landet och 400 profeter för den heliga pålen. Isebel försörjde dem alla och lät dem äta vid hennes kungliga bord på statens bekostnad. (1Ku 18:19) Men trots alla hennes fanatiska ansträngningar att utplåna tillbedjan av Jehova kunde Jehova till slut säga att det var 7 000 som hade vägrat att böja knä för Baal och kyssa honom. (1Ku 19:18)
Skildringen av Isebels sätt att behandla Nabot avslöjar en annan sida av denna onda kvinnas karaktär och visar att hon var extremt egoistisk, hänsynslös, arrogant och grym. När Ahab blev missnöjd och nedstämd för att Nabot inte ville sälja honom sin vingård, som var hans arvedel, satte sig denna hänsynslösa kvinna upp mot sin mans ställning som överhuvud och förklarade högmodigt: ”Jag skall ge dig jisreeliten Nabots vingård.” (1Ku 21:1–7) I några brev som hon skrev i Ahabs namn och förseglade med hans sigill befallde hon sedan de äldste och de förnämsta i Nabots hemstad att ordna med att ett par ”oduglingar” kom med falska anklagelser om att Nabot hade förbannat Gud och kungen, och därefter skulle de föra ut honom och stena honom till döds. Nabot dödades således genom att rättvisan hade blivit förvrängd. Ahab tog sedan vingården i besittning; han ville göra den till en köksträdgård. (1Ku 21:8–16)
På grund av denna hänsynslösa ringaktning för rättfärdigheten förklarade Jehova att Ahab och hans avkomlingar skulle bli utrotade. ”Ingen över huvud taget har visat sig vara som Ahab, som sålde sig till att göra det som var ont i Jehovas ögon; det var Isebel, hans hustru, som eggade honom till det.” Jehovas dom över Isebel löd därför: ”Hundarna skall äta upp Isebel.” (1Ku 21:17–26)
När Ahab dog efterträddes han först av sin och Isebels son Ahasja, som härskade i två år, och därefter av Jehoram, en annan av deras söner. Han härskade under de följande 12 åren, tills Ahabs dynasti upphörde. (1Ku 22:40, 51–53; 2Ku 1:17; 3:1) Medan dessa två regerade fortsatte Isebel som kungamoder att utöva inflytande i landet med sina otuktshandlingar och trolldomskonster. (2Ku 9:22) Hennes inflytande gjorde sig också gällande i Juda i söder, där hennes onda dotter Atalja, som hade gift sig med Judas kung, fortsatte sin verksamhet i Isebels anda i ytterligare sex år efter det att modern hade dött. (2Ku 8:16–18, 25–27; 2Kr 22:2, 3; 24:7)
När Isebel fick höra att Jehu hade dödat hennes regerande son, Jehoram, och var på väg till Jisreel, sminkade hon sina ögon, ordnade sitt hår och satte sig i ett fönster varifrån hon kunde se ner över palatsets gård. När segerherren gjorde sitt intåg i triumf hälsade hon honom med orden: ”Gick det väl för Simri som dräpte sin herre?” Denna sarkastiska hälsning var tydligen ett förtäckt hot. Sju dagar efter det att Simri hade dödat sin kung och tillskansat sig tronen hade han nämligen begått självmord därför att hans liv var i fara. (2Ku 9:30, 31; 1Ku 16:10, 15, 18)
Jehu svarade på detta fientliga mottagande genom att fråga: ”Vem står på min sida? Vem?” När två eller tre hovfunktionärer tittade ner på honom befallde han: ”Kasta ner henne!” Fallet blev så våldsamt att blodet stänkte upp på väggen och på hästarna, och hon blev nertrampad, antagligen av hästarna. När några män strax därefter kom för att begrava denna kungadotter, hade hundarna redan förtärt det mesta av henne, precis som det var förutsagt genom ”det ord som Jehova talade genom sin tjänare tisbiten Elia”. Bara huvudskålen, fötterna och handflatorna var kvar som ett bevis för att allt det Jehova säger går i uppfyllelse. (2Ku 9:32–37)
2. ”Den där kvinnan” i församlingen i Thyatira som kallade sig profetissa. Denna ”kvinna” fick utan tvivel namnet Isebel därför att hennes onda gärningar påminde om Ahabs hustrus handlingssätt. Hon lärde ut falsk religion och vilseledde många till att begå otukt och dyrka avgudar, och dessutom vägrade hon hårdnackat att ändra sinne. Av den orsaken förklarade Guds Son att hon skulle kastas på sjuksängen och att hennes barn skulle dödas, för att visa att var och en återgäldas efter sina gärningar. (Upp 2:18–23)