SKATT

Tvångsbidrag i form av pengar, varor eller arbete som en myndighet lägger på befolkningen. Man har länge använt olika slag av beskattning för att täcka statens utgifter och även ämbetsmäns och prästers utgifter. Förr i tiden avkrävdes tionde, tribut, tull och huvudskatt (el. ”koppskatt”, en enhetlig skatt som lades på alla skattepliktiga personer utan hänsyn till deras ekonomiska förhållanden) och dessutom skatt på förbrukningsvaror och tullavgifter på export- och importvaror och på varor som fraktades genom ett land.

Skatter till underhållet av Jehovas helgedom. Tjänsten vid helgedomen finansierades genom skatter. Den främsta källan till leviternas och de aronitiska prästernas underhåll var det obligatoriska tiondet, och vid minst ett tillfälle fick prästerna och leviterna en andel av krigsbytet enligt en skatt som fastställts av Jehova. (4Mo 18:26–29; 31:26–47; se TIONDE.) Dessutom gav Jehova Mose anvisningar om att var och en av de män som mönstrades skulle ge en halv sikel (9:50 kr) som ”bidrag åt Jehova” till tjänsten vid mötestältet. (2Mo 30:12–16) Det verkar som om judarna med tiden började ge ett fast årligt belopp som bidrag, även om det inte hölls någon årlig folkräkning. Exempelvis krävde kung Jehoas att man skulle driva in ”den heliga skatt som blev pålagd genom ... Mose”. (2Kr 24:6, 9) Judarna på Nehemjas tid förpliktade sig att betala en tredjedels sikel (ca 6:30 kr) årligen till tjänsten vid templet. (Neh 10:32)

På Jesu tid betalade judarna två drakmer i skatt till templet. När Petrus fick frågan om Jesus också betalade denna skatt svarade han bekräftande. När Jesus därefter talade med Petrus om detta påpekade han att en kung inte kräver skatt av sina söner, eftersom sönerna är medlemmar av det kungliga hushållet, som skatten betalas till. Men även om Jesus var den enfödde Sonen till den Gud som tillbads i templet, såg han till att skatten betalades för att inte ge andra orsak att snava och falla. (Mt 17:24–27)

Skatter pålagda av härskare. När kungadömet infördes i Israel pålades israeliterna skatter, däribland tionde av småboskapen och grödorna som understöd till kungen, hans hushåll och hans olika ämbetsmän och tjänare. (1Sa 8:11–17; 1Ku 4:6–19) Vid slutet av Salomos regeringstid var utskrivningen till tvångsarbete och understödet till regeringen så betungande att folket bad Salomos son och efterträdare, Rehabeam, att göra ”det hårda arbete och det tunga ok” som lagts på dem lättare. När Rehabeam vägrade gjorde tio av stammarna uppror. (1Ku 12:3–19; se PLIKTMÄSSIG TJÄNST; TVÅNGSARBETE.)

I samband med att israeliterna kom under främmande herravälde fick de acceptera ännu fler former av beskattning. När farao Neko gjorde Jehojakim till vasallkung och pålade Juda en stor summa i böter eller tribut, samlade Jehojakim in de nödvändiga medlen genom att låta sina undersåtar betala en viss summa ”i överensstämmelse med den skatt som pålades var och en”. (2Ku 23:31–35)

Under den persiska perioden fick judarna (med undantag av prästerna och andra som tjänade vid helgedomen och som befriades från skatt av Artaxerxes Longimanus) betala skatt (aram.: middạh el. mindạh), avgifter (belọ̄) och tull (halạkh). (Esr 4:13, 20; 7:24) Middạh antas ha avsett en skatt som togs ut på personer, belọ̄ en skatt på förbrukningsvaror och halạkh en tull som resande betalade vid vägstationer och vadställen. Middạh (återgivet med ”avgiften” i Neh 5:4) måste ha varit en ganska hög skatt, eftersom många judar var tvungna att låna pengar för att kunna betala den. Förutom att judarna måste betala de skatter som perserna lade på dem, var de vanligtvis också tvungna att betala underhåll till ståthållaren. (Neh 5:14, 15)

Under det första århundradet v.t. ogillade judarna starkt att betala skatt, inte bara på grund av den utbredda korruptionen bland dem som drev in skatt och tull, utan också för att detta tvingade dem att erkänna att de var underställda Rom. (Se TULLINDRIVARE.) Men både Jesus Kristus och aposteln Paulus visade att det var rätt att betala skatt till ”kejsaren” eller ”de överordnade myndigheterna”. (Mt 22:17–21; Rom 13:1, 7; se KEJSARE [Gud och kejsaren].) Bland de former av skatt som omtalas i de kristna grekiska skrifterna är tẹlos (en indirekt skatt eller tull; Mt 17:25; Rom 13:7), kẹ̄nsos (en huvudskatt eller koppskatt; Mt 17:25; 22:17, 19; Mk 12:14) och fọros (ett vidare begrepp som antas avse en skatt på hus, jordegendomar och personer; Lu 20:22; 23:2).