HÖGLÄSNING

Det att läsa upp en text högt för en grupp åhörare. I de judiska synagogorna högläste man ett stycke ur den mosaiska lagen varje sabbat. Vid den kristna församlingens möten läste man också högt ur de inspirerade Skrifterna.

Det grekiska ordet anaginọ̄skō, vars grundbetydelse är ”känna väl” (2Kor 1:13), har översatts med ”läsa” eller ”högläsa” och används om både privat och offentlig högläsning av Bibeln. (Mt 12:3; Lu 4:16; Apg 8:28; 13:27) Substantivet anạgnōsis har återgetts med ”högläsning”. (Apg 13:15; 1Ti 4:13)

Högläsning var ett viktigt medel som Jehova använde för att ge sitt förbundsfolk undervisning om sina avsikter och krav. Sådan högläsning nämns första gången i 2 Moseboken 24:7, där det heter att Mose läste upp ”förbundsboken” för allt folket. På så sätt fick israeliterna den rätta insikten och förståelsen för att kunna ingå en överenskommelse med Jehova om att hålla lagen. Eftersom det fanns relativt få exemplar av de inspirerade Skrifterna i forna dagars Israel, fick de levitiska prästerna befallningen: ”Du [skall] läsa upp denna lag inför hela Israel, för deras öron.” Mose påbjöd att de varje sabbatsår vid lövhyddohögtiden skulle läsa upp lagen för hela det församlade folket, för unga och gamla, män och kvinnor, israeliter och bofasta främlingar. (5Mo 31:9–12)

Sedan Israel hade gått in i det utlovade landet, läste Josua inför folket upp ”alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen”. (Jos 8:33–35) Kung Jehosafat sände ut furstar, leviter och präster för att de skulle undervisa i städerna i Juda (2Kr 17:7–9), och den undervisningen inbegrep helt visst högläsning inför grupper av åhörare. Flera hundra år senare läste Josia för allt folket upp ”boken med Jehovas lag som hade getts genom Moses hand” och som prästen Hilkia hade funnit under reparationsarbete i templet, troligen den ursprungliga lagbok som Mose hade skrivit. (2Ku 23:2; 2Kr 34:14) Detta ledde till att hela landet renades från tillbedjan av demoner. Efter återkomsten från landsflykten läste Esra, biträdd av ståthållaren Nehemja, högt ur Guds lag för folket från dagbräckningen till middagstiden. Samtidigt förklarade man det upplästa och gjorde det förståeligt. (Neh 8:3, 8; se HEBREISKA [När började hebreiskan komma ur bruk som talspråk?].)

I synagogorna. Jesus hade för vana att läsa högt i synagogan på sabbaten, och när han hade läst ett stycke förklarade han det för sina åhörare. (Lu 4:16) Så hade man gjort i många år. ”Mose har ju alltifrån forna tider i stad efter stad haft dem som predikar om honom, eftersom han högläses i synagogorna varje sabbat.” (Apg 15:21) Sådan högläsning av lagen och profeterna hörde till det fasta programmet i synagogan, och enligt rabbinska källor följde den ett bestämt mönster: Först läste man Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen, hämtad från 5 Moseboken 6:4–9; 11:13–21 och 4 Moseboken 15:37–41. Därefter läste man ett avsnitt av Tora, dvs. lagen eller Pentateuken, som man vanligen läste igenom på ett år. Till sist läste man utdrag ur profeterna, de så kallade Haftaroth (Haftara), och fogade till en passande förklaring. När högläsningen var klar, hölls det ett föredrag eller gavs det några förmanande ord. Efter en sådan högläsning i en synagoga i Antiokia i Pisidien blev Paulus inbjuden att tala, och han höll ett anförande där han uppmuntrade de församlade. (Apg 13:15)

I den kristna församlingen. I det första århundradet var det få personer som ägde avskrifter av de många bokrullarna som innehöll Bibelns böcker, och högläsning inför grupper av åhörare fick därför stor betydelse. Aposteln Paulus föreskrev att hans brev skulle läsas upp vid mötena i de kristna församlingar han skrev till och att församlingar också skulle utväxla brev som skulle läsas upp. (Kol 4:16; 1Th 5:27) Paulus gav den unge kristne tillsyningsmannen Timoteus rådet att ivrigt ägna sig åt ”högläsning, åt förmaning, åt undervisning”. (1Ti 4:13)

Den som läser högt bör göra det flytande. (Hab 2:2) Eftersom högläsning tjänar till att ge andra undervisning, bör läsaren vara väl förtrogen med det stoff han läser och ha en klar förståelse av skribentens syfte, och han bör omsorgsfullt undvika att vid sin läsning ge åhörarna någon oriktig uppfattning eller något felaktigt intryck. Enligt Uppenbarelseboken 1:3 kommer de som läser upp profetian i Uppenbarelseboken, och även de som hör dessa ord och iakttar dem, att vara lyckliga.