Givandets sanna glädje — Får du uppleva den?
LJUSEN i festsalen har dämpats. Musiken har tonats ner. Dansen har upphört. En strålkastare låter sin ljusstråle spela över en pyramid av vackert inslagna paket. Det finns stora paket och små paket. Det finns fyrkantiga och runda, rosa och blå, silverfärgade och guldskimrande. Alla är prydda med band och rosetter i brokiga färger. Med fumliga fingrar öppnar den nervösa bruden försiktigt paket efter paket, medan den förlägne brudgummen tyst erbjuder sitt bistånd.
Där finns brödrostar och köksmaskiner; porslin och matsilver, borddukar och matchande servetter till matrummet. Det finns handdukar i massor och tvättlappar i mängd, och lakan och örngott för hela livet. Det finns tillräckligt med klockor för vartenda rum i huset och kokböcker med så många recept att det mer än väl räcker för att tillfredsställa vilken gourmé som helst.
När presenterna öppnas hörs många ”oh” och ”ah” och uttryck för uppriktig tacksamhet från de nygifta. De har fått erfara lyckan av att få från personer som i sin tur fått uppleva givandets glädje.
Bröllop, bröllopsdagar, jular, födelsedagar och en lång rad andra firanden är seder och bruk där gåvor utgör en självklar och vedertagen del av ritualen. Men eftersom gåvor är något man tar för självklarheter i många länder, blir givandet ofta betungande och inte längre förknippat med glädje. Det finns emellertid ett annat slag av givande, det som sker spontant utan att vara väntat. Det gläder verkligen mottagaren, vare sig gåvan är liten eller stor, och det är också då som givaren känner störst glädje.
Nu är det naturligtvis så att de som har mer kan ge mer. Den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie kunde till exempel ha blivit sitt lands förste miljardär i slutet av 1800-talet. I stället skänkte han bort 90 procent av sin förmögenhet under en period av 18 år. När hans sekreterare gjorde honom uppmärksam på att hans privata kapital förbrukades, svarade han glatt: ”Det var roligt att höra, min gosse. Fortsätt med det!” En av världens rikaste män, John D. Rockefeller, som levde under samma tidsperiod, skänkte bort 750 miljoner dollar under sin livstid. Om sångaren Elvis Presley har det skrivits att han ”brukade skänka bort dussinvis med Cadillacbilar” och fann stort nöje i att göra detta.
Ingen ny sed
Bruket att ge gåvor är nästan lika gammalt som människan själv. Det har sedan äldsta tider spelat en viktig roll i människors liv. Abrahams åldrige tjänare gav smycken i gåva åt Rebecka, sedan han sett bevis på att Jehova hade utvalt henne till hustru åt Isak. Även åt ”hennes broder och hennes moder gav han dyrbara gåvor”. (1 Moseboken 24:13—22, 50—53) När Jobs prövningar var överståndna, kom hans bröder och systrar och forna bekanta till honom med gåvor — ”de gav honom vardera en kesita och en guldring”. — Job 42:10, 11.
När den icke namngivna drottningen av Saba kom till Jerusalem för att besöka kung Salomo, blev hon djupt gripen av hans gudagivna vishet och prisade hans tjänare lyckliga för att de fick lyssna till och lära av denne den visaste av människor. Hon blev så gripen att hon förärade Salomo 120 talenter guld (värt cirka 320 miljoner kronor) och dessutom ädla stenar och högt värderad balsamisk olja. Hon hade säkert åderlåtit sitt lilla rikes skattkammare på en ansenlig summa, men hon kände utan tvivel givandets glädje. Salomo fick också uppleva givandets glädje, för han gav i gengäld henne gåvor som tydligtvis översteg värdet av de dyrbarheter som hon hade gett honom. — 2 Krönikeboken 9:12, An American Translation; Moffatt.
De första kristna gav gåvor eller penningbidrag till sina nödlidande bröder. Aposteln Paulus skrev om de kristna i Macedonien och Akaja, som trots att de var fattiga ansträngde sig utöver sin verkliga förmåga för att dela med sig till sina nödlidande bröder i Judeen. ”De har funnit behag i att göra så”, sade Paulus. — Romarna 15:26, 27.
Gåvor som ”talar”
Det är tydligt att bruket att ge gåvor också i våra dagar är ett fundamentalt sätt för oss människor att upprätta och stärka banden av kärlek och vänskap, att låta andra veta att vi bryr oss om dem.
Det kan vara gåvor som någon ger till sin äktenskapspartner bara för att säga ”jag älskar dig” — en enkel ask konfekt eller en bukett blommor. Det kan vara gåvor från barn till föräldrar. Och vilka kärleksfulla föräldrar ger inte ständigt gåvor till sina barn? Det kan vara gåvor för att trösta ett sorgset hjärta, för att uppmuntra någon som är deprimerad, för att säga ”krya på dig”, för att uttrycka sin uppskattning av visad vänlighet och gästfrihet eller bara för att säga ”tack för en underbar dag”.
Gåvor kan också ges till behövande, till katastrofoffer som vi kanske aldrig kommer att se och som kanske aldrig kommer att tacka oss. En korg med frukt till de sjuka, krukväxter till dem som är bundna vid hemmet, ett smycke till en kär vän — små gåvor som betyder så mycket. Sådant givande skänker uppriktig glädje. Det är också gåvor av detta slag som ofta är de mest uppskattade.
Av alla de tillfällen då det är brukligt att ge varandra gåvor är det överdådiga julfirandet världen över det mest påfallande. Det är en orgie i givande som också har sina rötter i en avlägsen forntid. Det är en högtid som många fasar för, men andra ivrigt längtar efter. Den kan betyda skillnaden mellan ekonomisk ruin och ett ymnighetshorn. Även vänner emellan kan utbytet av gåvor antingen föra dem närmare varandra eller skilja dem åt. Detta paradoxala givande som hör samman med julen kommer att tas upp i följande artikel.
[Bild på sidan 2]
Det kan vara roligt med leksaker, MEN DU ÄR DITT BARNS BÄSTA GÅVA!