Intressanta detaljer i bibeln Esra 1:1—10:44

Jehova uppfyller sina löften!

Frigivning! Återställelse! Hur hjärtevärmande måste inte dessa nyheter ha varit för judarna som var fångna i Babylon! Judarna fick återvända till sitt hemland efter 70 års fångenskap, helt i överensstämmelse med Guds löfte. (Jeremia 25:12; Jesaja 44:28—45:7) Dessutom fick de föremål som tagits från Jehovas tempel återföras till sin rätta plats. Vilken glädje!

Bibelboken Esra börjar med dessa spännande händelser. Den skrevs i Jerusalem av den skriftlärde avskrivaren Esra omkring år 460 f.v.t., och den omfattar en tidsperiod av omkring 70 år — från judarnas frigivande till fullbordandet av det andra templet och renandet av prästerskapet (537—o. 467 f.v.t.). Boken framhåller hur Jehova uppfyller sina löften. Den innehåller också värdefulla lärdomar för Jehovas vittnen i våra dagar.

Fångna frigivna

Läs Esra 1:1—3:6. Jehova uppväckte den persiske kungen Cyrus’ ande, vilket medförde att Cyrus lät kungöra: Templet i Jerusalem skall återuppbyggas, och Jehovas tillbedjan skall återställas där! Alla israeliter kan få ta del. De som kan göra det är fria att återvända till sitt hemland för återuppbyggnadsarbetet. De övriga uppmanas att bidra frikostigt till projektet. De kärl som hade tillhört det ursprungliga templet och tagits till Babylon av Nebukadnessar skall återlämnas. Under Serubbabels ledning gör nästan 50.000 den närmare 1.600 kilometer långa resan tillbaka till Jerusalem. De bygger upp det heliga altaret och frambär offer åt Jehova. Därefter firar de lövhyddohögtiden på hösten år 537 f.v.t. De förutsagda 70 åren av ödeliggande slutar exakt i rätt tid! — Jeremia 25:11; 29:10.

◆ 1:3—6 — Var de israeliter som stannade kvar i Babylon otrogna?

Inte nödvändigtvis, även om materialism och brist på uppskattning kan ha varit orsaken i vissa fall. Cyrus’ påbud krävde inte att alla återvände, men det gav dem som ville möjlighet att göra det. Sådana omständigheter som hög ålder, skröplighet eller familjeförpliktelser kan ha hindrat några från att göra resan. Men de skulle stödja dem som kunde återvända.

◆ 1:8 — Vem var Sesbassar?

Det troligaste är att detta var ett kaldeiskt hovnamn som Serubbabel fick. (Jämför Daniel 1:7.) Det som tillskrivs Sesbassar tillskrivs Serubbabel på andra ställen. (Esra 5:16; Sakarja 4:9) Båda har titeln ”ståthållare”. (Esra 5:14; Haggai 2:21) I Esra 2:2 och 3:1, 2 sägs Serubbabel leda dem som återvänt från fångenskapen, och därför nämns inte namnet Sesbassar, som lämpligt är.

◆ 2:61—63 — Vad var urim och tummim?

De tros ha varit heliga lotter som användes då en fråga behövde besvaras av Jehova. Enligt judisk tradition försvann de då templet förstördes år 607 f.v.t. Detta stöds av det förhållandet att de som påstod sig vara av prästerlig härkomst blev uteslutna från prästadömet och inte fick äta av det högheliga ”förrän en präst framträdde med urim och tummim”. Men det finns ingen redogörelse som visar att de användes då eller därefter.

Lärdom för oss: Jehovas vittnen befinner sig i dag i en liknande situation som judarna i fångenskapen. Alla kan inte ta del i heltidstjänsten eller flytta för att tjäna där behovet är större. Men de gör ändå allt de kan för att främja den rena tillbedjans intressen genom att ge frivilliga bidrag och uppmuntran åt dem som kan utöka sin verksamhet.

Motstånd mot återuppbyggandet

Läs 3:7—4:24. De judar som återvänt hem lägger med stor glädje grunden till Jehovas hus. Men i åratal försöker motståndare slå ner modet på tempelbyggarna. Till sist lyckas dessa fiender övertyga kungen om att en upprorisk och ond stad håller på att återuppbyggas och får arbetet stoppat genom den befallning kungen då utfärdar. Förbudet fortsätter att gälla ”ända till den persiske kungen Darejaves’ [Darius’, NW] andra regeringsår”.

◆ 3:12 — Varför grät dessa människor?

Dessa mycket gamla människor kunde erinra sig hur praktfullt Salomos efter Guds anvisningar byggda tempel hade varit. Det som nu låg inför deras ögon — en enkel grund — tedde sig som intet vid en jämförelse. Troligen var de modfällda och tvivlade på att de skulle lyckas återställa den forna härligheten. — Haggai 2:2, 3.

◆ 4:1—3 — Varför avvisades erbjudandet om hjälp?

Dessa icke-judar som den assyriske kungen fört dit för att återbefolka landet var inga sanna tillbedjare av Gud. (2 Kungaboken 17:33, 41) Att ta emot deras hjälp skulle ha varit detsamma som att kompromissa med sann gudsdyrkan, och Jehova hade uttryckligen varnat sitt folk för ett sådant samgående mellan trosriktningar. (2 Moseboken 20:5; 34:12) Dessutom kallas dessa icke-judar för ”ovänner” i skildringen.

Lärdom för oss: När vi utsätts för fientlighet i tjänsten för Gud, bör vi efterlikna de återinflyttade judarna som omedelbart samlades för att tillbe Gud som ”en man”. Genom att de förtröstade på Jehova och satte hans tillbedjan främst fick de styrka till att fullborda det arbete som de fått i uppdrag att utföra. — Esra 3:1—12.

Templet fullbordas

Läs 5:1—6:22. Sporrade av profeterna Haggai och Sakarja fortsätter de byggnadsarbetet med förnyad nitälskan. Motståndarna som inte kan förhindra det klagar igen. Kung Darius eller Darejaves undersöker saken och finner Cyrus’ ursprungliga påbud. Motståndarna blir befallda att inte bara upphöra med sitt motstånd, utan också att bistå materiellt! Jehovas profeter fortsätter att ge uppmuntran, och templet fullbordas år 515 f.v.t. och invigs. Det överlämnas med glädje åt Gud, vars löften gått i uppfyllelse!

◆ 5:5 — Varför kunde motståndarna inte stoppa byggnadsarbetet?

Jehova vakade över sina trogna tjänare. (2 Krönikeboken 16:9) De äldste som var styrkta av Guds ande lät sig inte skrämmas. De hänvisade till det för länge sedan glömda påbudet som Cyrus hade utfärdat. Eftersom persisk lag var orubblig och inte kunde återkallas, fruktade motståndarna att gå emot ett kungligt påbud. (Daniel 6:8, 15) Jehovas ledning var uppenbar, och arbetet kunde fortsätta.

◆ 6:21 — Vilka var de som avskilde sig ”från den hedniska landsbefolkningens orenhet”?

De kan ha varit proselyter som återvände med judarna, samariter som då befolkade landet eller rentav återkomna judar som hade låtit sig fördärvas genom hednisk påverkan. (Jämför Esra 9:1.) Att Jehovas rena tillbedjan gick framåt i Jerusalem drev dem tydligen till att göra nödvändiga förändringar i sitt liv.

Lärdom för oss: Kristna äldste i våra dagar bör också söka Jehovas vägledning. Han ger den undervisning och insikt som behövs, då vi ställs inför motståndare. — Psalm 32:8.

Esra återvänder

Läs 7:1—8:36. Tiden går. År 468 f.v.t. ger kung Artaxerxes eller Artasasta Esra ”allt han begärde”, vilket gör att han kan lämna hjälp i Jerusalem. Kungens befallning är en uppmuntran till alla villiga judar att också återvända, och han ger silver och guld för att allt som behövs i Jehovas hus skall kunna anskaffas. Esra blir bemyndigad att förordna lagkloka och domare, som skall se till att både Jehovas och kungens lagar efterlevs. Styrkt av förtröstan på Guds stöd ger sig Esra av på sin farliga resa. Han begär inte någon väpnad eskort, för att ingen skall få den tanken att han brister i tro på Jehovas beskyddande förmåga. Judarna kommer fram välbehållna med Guds stöd.

◆ 7:1, 7, 11 — Vem var denne Artaxerxes eller Artasasta?

Han var den persiske kungen Artaxerxes I (”den långhänte”). I sitt tjugonde regeringsår gav han Nehemja tillåtelse att återvända till Jerusalem och återuppbygga stadens murar och portar. (Nehemja 2:1—8) Enligt forntida historiker var denne Artaxerxes allmänt välvillig och frikostig. På grund av hans stora donation räknades han upp i Esra 6:14 som en av dem vars befallningar bidrog till att templet fullbordades, även om denna byggnad var klar omkring 47 år tidigare. Han skiljer sig från den Artaxerxes eller Artasasta som satte stopp för återuppbyggnadsverket. (Esra 4:7—23) Denne Artaxerxes var Gaumata, som regerade endast åtta månader år 522 f.v.t. ”Artaxerxes” var tydligen ett namn eller en titel på den som satt på tronen.

Lärdom för oss: Esra är ett gott föredöme för Jehovas tjänare i vår tid. Han var en skicklig avskrivare som flitigt studerade Guds ord och gav den Högste all ära, och han var mer intresserad av Jehovas ära och härlighet än av sin egen säkerhet. — Esra 7:27, 28; 8:21—23.

Nationen renad

Läs 9:1—10:44. Esra får snart reda på att många inte ”har hållit sig avskilda från de främmande folken, så som hade varit berättigat för de styggelsers skull som har bedrivits av dem”. Judarna, även präster och leviter, har ingått äktenskap med de hedniska kananéerna. Esra är djupt bedrövad. Under bön lägger han fram saken inför Jehova och bekänner ångerfullt nationens felsteg. Under hans ledarskap ångrar sig folket och beslutar att de skall avlägsna sina främmande hustrur från sig. Orenheten skaffas bort inom loppet av omkring tre månader.

◆ 9:2 — Varför var det synd att ingå sådana blandäktenskap?

Det utgjorde ett hot mot återställelsen av sann gudsdyrkan. (5 Moseboken 7:3, 4) Dessa kvinnor trodde inte på Jehova, utan dyrkade avgudar. Att ingå äktenskap med dem kunde till sist ha lett till ett införlivande med de kringliggande hedniska nationerna och att ren tillbedjan kunde ha försvunnit från jorden.

◆ 10:3, 44 — Varför avlägsnades också barnen?

Ett barn behöver i allmänhet sin mor. Genom barnens påverkan kan dessutom de avlägsnade hustrurna ha återvänt med tiden. Jehovas rena tillbedjan måste gå före.

Lärdom för oss: I likhet med de trogna judarna på Esras tid håller Jehovas vittnen fast vid Guds normer för äktenskapet. De inser att de får gifta sig ”bara det sker i Herren”. — 1 Korintierna 7:39.

Jehova höll sitt löfte att återställa ren tillbedjan i det forntida Jerusalem. På liknande sätt kommer han att uppfylla sitt löfte att hans rena tillbedjan skall utövas över hela jorden. (Habackuk 2:14) Kommer du att vara bland dem som tillber den store Guden som håller löften, då han inför frid och lycka på jorden? — Psalm 37:10, 11; Uppenbarelseboken 21:3, 4.