FÅNGENSKAP

Den bibliska historien innehåller många exempel på fångenskap. (4Mo 21:29; 2Kr 29:9; Jes 46:2; Hes 30:17, 18; Dan 11:33; Nah 3:10; Upp 13:10; se FÅNGE.) Med uttrycket ”fångenskapen” avses emellertid vanligtvis assyriernas och babyloniernas förvisning av judarna från det utlovade landet på 700- och 600-talen f.v.t. Denna period kallas också ”landsflykten” och ”bortförandet”. (Esr 3:8; 6:21; Mt 1:17; se LANDSFLYKT.)

Jeremia, Hesekiel och andra profeter varnade för denna stora olycka. De sade till exempel: ”Den som hör fångenskapen till, till fångenskapen!” ”Och du, Pashur, och alla invånarna i ditt hus, ni kommer att gå i fångenskap; och till Babylon skall du komma.” ”Denna proklamation [är] mot Jerusalem och hela Israels hus. ... ’I landsflykt, i fångenskap skall de gå.’” (Jer 15:2; 20:6; Hes 12:10, 11) Längre fram skrev Nehemja (7:6) beträffande återvändandet från fångenskapen i Babylon: ”Detta är provinsens söner som drog upp från de landsflyktigas fångenskap, de som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört i landsflykt och som senare återvände till Jerusalem och till Juda.” (Se också Esr 2:1; 3:8; 8:35; Neh 1:2, 3; 8:17.)

Det verkar som om det var assyrierna som började med att föra bort hela befolkningar i erövrade städer från deras hemland och låta fångar från andra delar av riket bosätta sig där i stället. Denna deportationspolitik drabbade inte bara judarna, för när Damaskus, Arams huvudstad, föll för detta det andra världsväldets överlägsna krigsmakt, blev invånarna förvisade till Kir, som profeten Amos hade förutsagt. (2Ku 16:8, 9; Am 1:5) Med detta uppnådde man två syften: De få kvarvarande avskräcktes från att göra uppror, och de grannfolk som stod på vänskaplig fot med de tillfångatagna blev mindre benägna att hjälpa en ny, främmande befolkning från avlägsna platser.

För såväl tiostammarsriket Israel i norr som tvåstammarsriket Juda i söder var grundorsaken till fångenskapen densamma: de hade övergett den sanna tillbedjan av Jehova och börjat tillbe falska gudar. (5Mo 28:15, 62–68; 2Ku 17:7–18; 21:10–15) Jehova fortsatte att sända sina profeter för att varna dem, men förgäves. (2Ku 17:13) Ingen av kungarna i tiostammarsriket Israel avskaffade någonsin helt den falska tillbedjan som införts av landets förste kung, Jerobeam. Juda, dess brödrafolk i söder, tog inte någon lärdom av vare sig Jehovas direkta varningar eller det varnande exempel som Israels fångenskap utgjorde. (Jer 3:6–10) Båda folken blev till sist förda i landsflykt, och båda fick uppleva mer än en deportationsvåg.

Deportationerna börjar. Medan kung Peka av Israel regerade i Samaria (ca 778–759 f.v.t.) angrep den assyriske kungen Pul (Tiglat-Pileser III) Israel, erövrade ett stort område i norr och förde bort dess invånare till de östliga delarna av sitt stora rike. (2Ku 15:29) Samme kung erövrade också landområden öster om Jordan, och därifrån förde han ”dem som hörde till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasses stam i landsflykt och lät dem komma till Hala och Habor och Hara och floden Gosan, där de är än i dag”. (1Kr 5:26)

År 742 f.v.t. belägrades Samaria av den assyriska hären under Salmanassar V. (2Ku 18:9, 10) När Samaria föll år 740 och tiostammarsriket således upphörde att existera, fördes invånarna i landsflykt och tvingades bo ”i Hala och i Habor vid floden Gosan och i medernas städer”. Orsaken till detta var att de, som Bibeln uttrycker det, ”inte lyssnade till Jehovas, sin Guds, röst, utan överträdde hans förbund, ja, allt vad Jehovas tjänare Mose hade befallt. De varken lyssnade till det eller handlade efter det.” (2Ku 18:11, 12; 17:6; se SARGON.)

Fångar från andra, vitt skilda områden fick sedan bosätta sig i Samarias städer. Bibeln förklarar: ”Därefter förde Assyriens kung folk från Babylon och Kuta och Ava och Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samarias städer i stället för Israels söner, och de tog så Samaria i besittning och bodde i dess städer.” (2Ku 17:24) Dessa utlänningar förde med sig sin egen hedniska religion. ”Varje enskild nation gjorde sin egen gud.” Och eftersom de varken respekterade eller fruktade Jehova, ”sände Jehova lejon bland dem, som dödade många av dem”. Assyriens kung lät då en israelitisk präst återvända, ”och han lärde dem hur de skulle frukta Jehova”. Bibeln tillägger emellertid: ”De fruktade Jehova, men det var sina egna gudar de tillbad, enligt seden hos de nationer från vilka man hade fört dem i landsflykt.” (2Ku 17:25–33)

Inom loppet av drygt hundra år efter Nordrikets fall följde andra betydande deportationer. Innan den assyriske kungen Sanherib led ett förödmjukande nederlag för Guds hand 732 f.v.t. hade han angripit olika städer i Juda. I sina annaler hävdar Sanherib att han tillfångatog 200 150 personer i Judas städer och fästningar, men att döma av tonen i dessa annaler är detta förmodligen en överdrift. (2Ku 18:13) Hans efterträdare, Esarhaddon, och dennes efterträdare, Asenappar (Assurbanipal), deporterade fångar till främmande områden. (Esr 4:2, 10)

År 628 f.v.t. slog farao Neko Josias son, kung Jehoahas av Juda, i bojor och förde honom som fånge till Egypten. (2Kr 36:1–5) Det var emellertid mer än tio år senare, år 617, som de första fångarna från Jerusalem fördes i landsflykt till Babylon. Nebukadnessar drog upp mot den upproriska staden och förde bort personer av överklassen – däribland kung Jehojakin och hans mor och män som Hesekiel, Daniel, Hananja, Misael och Asarja. Han förde också ”alla furstarna och alla de tappra, väldiga männen i landsflykt – 10 000 förde han i landsflykt – och likaså varje hantverkare och bålverksbyggare. Ingen lämnades kvar utom den ringa klassen av landets folk. ... Hovfunktionärer och de främsta männen i landet förde han bort som landsflyktiga från Jerusalem till Babylon. Och alla de tappra männen, 7 000, och hantverkarna och bålverksbyggarna, 1 000, alla de väldiga, krigförande männen, dem förde Babylons kung som landsflyktiga till Babylon.” Han tog också en stor del av skatterna i templet. (2Ku 24:12–16; Est 2:6; Hes 1:1–3; Dan 1:2, 6) Jehojakins farbror Sidkia lämnades kvar i landet som vasallkung. Ett fåtal andra framträdande personer, däribland profeten Jeremia, stannade också kvar i Jerusalem. Med tanke på det stora antal fångar som nämns i 2 Kungaboken 24:14, måste siffran 3 023 i Jeremia 52:28 uppenbarligen ha avseende på personer av viss rang, eller möjligen på familjeöverhuvuden, utan att deras hustrur och barn, som måste ha uppgått till många tusen, var medräknade.

År 607 intog Nebukadnessar slutligen Jerusalem efter 18 månaders belägring. (2Ku 25:1–4) Den här gången tömdes staden på de flesta av sina invånare. Några av de ringa i landet fick vara kvar ”som vinodlare och som arbetare som utför pliktmässig tjänst” under tillsyn av ståthållaren Gedalja, som bodde i Mispa. (Jer 52:16; 40:7–10; 2Ku 25:22) De som fördes bort som fångar till Babylon inbegrep ”några av de ringa bland folket och resten av folket, som hade lämnats kvar i staden, och överlöparna ... och resten av de skickliga hantverkarna”. Uttrycket ”som hade lämnats kvar i staden” tyder på att många hade stupat i strid eller dött på grund av svält, sjukdom eller eldsvådor. (Jer 52:15; 2Ku 25:11) Sidkias söner, Judas furstar, hovfunktionärer, några präster och många andra bemärkta personer dödades på order av den babyloniske kungen. (2Ku 25:7, 18–21; Jer 52:10, 24–27) Detta kan vara förklaringen till att relativt få – endast 832 personer – sägs ha blivit förda i landsflykt vid detta tillfälle. Den siffran avser förmodligen familjeöverhuvuden och inbegriper inte kvinnor och barn. (Jer 52:29)

Efter mordet på Gedalja omkring två månader senare flydde de judar som hade lämnats kvar i Juda till Egypten och tog med sig Jeremia och Baruk. (2Ku 25:8–12, 25, 26; Jer 43:5–7) En del judar kan också ha flytt till andra länder i närheten. Från dessa länder kom förmodligen de 745 fångar (återigen troligtvis familjeöverhuvuden) som fördes i landsflykt fem år senare, då Nebukadnessar som Jehovas symboliska klubba krossade Judas grannländer. (Jer 51:20; 52:30) Josephus uppger att Nebukadnessar fem år efter Jerusalems fall invaderade Ammon och Moab och därefter drog vidare och tog hämnd på Egypten. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 181, 182 [ix, 7])

Situationen i Jerusalem skilde sig från den som rådde i andra erövrade städer, exempelvis Samaria, som befolkades med fångar från andra delar av det assyriska riket. I motsats till den taktik som babylonierna vanligtvis använde mot intagna städer blev Jerusalem med omnejd helt avfolkat och ödelagt, precis som Jehova hade bestämt i förväg. Vissa bibelkritiker betvivlar att det en gång så blomstrande Juda plötsligt förvandlades ”till en ödslig ödemark, utan invånare”, men faktum är att det inte finns några historiska vittnesbörd, inga dokument från den här tiden, som bevisar motsatsen. (Jer 9:11; 32:43) Arkeologen G. Ernest Wright förklarar: ”Att Juda utsattes för våldsamma angrepp framgår tydligt ... av arkeologiska undersökningar som visar att stad efter stad upphörde att vara befolkad vid den här tiden, många för att aldrig mer bli bebodda.” (Biblical Archaeology, 1962, sid. 182) William F. Albright uttrycker sig i liknande ordalag: ”Det finns inte ett enda känt fall, där en stad i själva Juda var kontinuerligt bebodd under landsflyktstiden.” (Palestinas arkeologi, 1959, sid. 140)

Livet i landsflykten. Fångenskapen betraktades i allmänhet som en tid av förtryck och slaveri. Jehova förutsade beträffande Babylons behandling av Israel: ”Du visade dem ingen barmhärtighet. På den gamle mannen gjorde du ditt ok mycket tungt.” (Jes 47:5, 6) I likhet med andra fångar blev judarna utan tvivel ålagda att betala avgifter (skatt, tribut, tull), baserade på det de tjänade eller producerade. Att Jehovas storslagna tempel i Jerusalem hade plundrats och förstörts, att dess präster antingen hade dödats eller tagits till fånga och att de som brukat tillbe där blivit förda i landsflykt och tvingats tjäna en främmande makt var naturligtvis också en form av förtryck.

Men att bli deporterad till ett främmande land var inte lika illa som att bli såld till grymt slaveri på livstid eller att bli avrättad på det sadistiska sätt som var brukligt i samband med assyriernas och babyloniernas erövringar. (Jes 14:4–6; Jer 50:17) De landsflyktiga judarna tycks ha haft en viss frihet att resa omkring, och de utövade ett mått av självstyre i fråga om interna angelägenheter. (Esr 8:1, 16, 17; Hes 1:1; 14:1; 20:1) Profeten Jeremia skrev: ”Detta är vad härarnas Jehova, Israels Gud, har sagt till hela det landsflyktiga folket, som jag har låtit gå i landsflykt från Jerusalem till Babylon: ’Bygg hus och bo i dem, och plantera trädgårdar och ät deras frukt. Ta er hustrur och bli fäder till söner och till döttrar; och ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar; och bli många där, och bli inte färre. Ja, sök den stads frid dit jag har låtit er gå i landsflykt, och be till Jehova till förmån för den, ty i dess frid skall ni få frid.’” (Jer 29:4–7) En del av dem utvecklade skicklighet inom olika hantverk, vilket visade sig bli till nytta efter landsflykten. (Neh 3:8, 31, 32) Affärsverksamhet och handel blev deras specialitet. Många judiska namn har påträffats i babyloniska affärsdokument. Sådana handelsförbindelser och sociala kontakter med icke-judar ledde till att det hebreiska språket kom att påverkas av arameiskan.

Fångenskapstiden, som för somliga uppgick till 80 år, påverkade naturligtvis judarnas gemensamma tillbedjan av den sanne Guden, Jehova. Utan tempel, altare och ett organiserat prästerskap kunde de inte frambära de dagliga offren. Trogna judar kunde emellertid, trots andras hån och löje, hålla fast vid sådana sedvänjor som omskärelsen, avhållsamhet från oren mat, sabbaten och regelbunden bön. Att den landsflyktige Daniel ”med ihärdighet” tjänade sin Gud var något som kung Darius och andra mycket väl kände till. Till och med när det utfärdades ett förbud mot att rikta en bön till någon annan än kungen och det var belagt med dödsstraff att bryta mot den lagen, ”föll ... [Daniel] ner, ja tre gånger om dagen, på sina knän och bad och frambar lovprisning inför sin Gud, så som han regelbundet hade gjort dessförinnan”. (Dan 6:4–23) En sådan trohet hjälpte de landsflyktiga att bevara sin nationella identitet, även om deras möjligheter när det gäller tillbedjan var begränsade. Det var också till nytta för dem att se kontrasten mellan den enkla, rena tillbedjan av Jehova och de babyloniska avgudadyrkarnas pråliga materialism. Att Jehovas profeter Hesekiel och Daniel fanns mitt ibland dem var säkert också till nytta för dem. (Hes 8:1; Dan 1:6; 10:1, 2)

När judarna började samlas i synagogor ökade behovet av avskrifter av de heliga skrifterna i de judiska exilförsamlingarna runt om i Medien, Persien och Babylonien. Esra var känd som ”en skicklig avskrivare av Moses lag”, vilket visar att man hade fört med sig avskrifter av Jehovas lag från Juda och att man gjorde nya avskrifter av dessa. (Esr 7:6) Denna dyrbara samling gamla skriftrullar omfattade utan tvivel också Psalmernas bok, och det är möjligt att Psalm 137, och kanske även Psalm 126, skrevs under fångenskapen eller kort därefter. De sex så kallade Hallelpsalmerna (113–118) sjöngs i samband med de stora påskhögtider som firades efter det att en judisk kvarleva återvänt från Babylon.

Återställelsen och förskingringen. Babylonierna var kända för att aldrig frige sina fångar, så från det hållet kunde judarna inte hoppas på någon befrielse. Egypten, som Israel tidigare hade satt sin förtröstan till, kunde varken ge militärt bistånd eller någon annan hjälp, och de andra nationerna var lika maktlösa, om inte rentav fientligt sinnade mot judarna. Jehovas profetiska löften var det enda som kunde inge dem hopp. Hundratals år tidigare hade både Mose och Salomo talat om att fångenskapen skulle följas av en återställelse. (5Mo 30:1–5; 1Ku 8:46–53) Även andra profeter hade utlovat en befrielse från landsflykten. (Jer 30:10; 46:27; Hes 39:25–27; Am 9:13–15; Sef 2:7; 3:20) I de 18 sista kapitlen (49–66) av sin bok hade Jesaja fört detta tema till en storslagen höjdpunkt. De falska profeterna hade däremot visat sig ha fel i sina förutsägelser om en snar befrielse, och de som förlitade sig på dem blev bittert besvikna. (Jer 28:1–17)

Den trogne Jeremia visade sig ha rätt när han förutsade att Jerusalem och Juda skulle ligga öde i 70 år. Därefter skulle judarna få återvända till sitt land. (Jer 25:11, 12; 29:10–14; 30:3, 18) I medern Darius första år urskilde Daniel ”i böckerna det antal år som enligt Jehovas ord, som hade kommit till profeten Jeremia, skulle fullbordas i fråga om Jerusalems öde tillstånd, nämligen sjuttio år”. (Dan 9:1, 2)

Hur många återvände till Jerusalem från Babylon 537 f.v.t.?

I början av 537 f.v.t. utfärdade perserkungen Cyrus II ett påbud som innebar att de judiska fångarna fick tillstånd att återvända till Jerusalem och återuppbygga templet. (2Kr 36:20, 21; Esr 1:1–4) Förberedelserna var snart i full gång. Under ledning av ståthållaren Serubbabel och översteprästen Jesua företog de återvändande, som uppgick till 42 360 förutom 7 537 slavar och sångare, den omkring fyra månader långa resan. Det finns skillnader i Esra och Nehemja i antalen för de enskilda släkterna som återvände, men slutsumman är densamma. (Se NEHEMJAS BOK.) I sjunde månaden, på hösten, hade de bosatt sig i sina städer. (Esr 1:5–3:1) Gud hade lett händelserna så att Davids kungliga släktlinje, som ledde fram till Kristus, bevarades genom Jehojakin (Jekonja) och Serubbabel. De levitiska översteprästernas släktlinje blev inte heller avbruten, utan fortsatte genom Jehosadak och dennes son Jesua. (Mt 1:11–16; 1Kr 6:15; Esr 3:2, 8)

Längre fram återvände fler fångar till Palestina. När Esra drog upp från Babylon år 468 var det över 1 750 som följde med honom, en siffra som förmodligen endast inbegrep de vuxna männen. (Esr 7:1–8:32) Några år senare företog Nehemja minst två resor från Babylon till Jerusalem, men det sägs inget om hur många judar som vände tillbaka med honom. (Neh 2:5, 6, 11; 13:6, 7)

I och med fångenskapen skilde man inte längre mellan Juda och Israel. Erövrarna gjorde ingen åtskillnad mellan de olika stammarna när fångarna deporterades. ”Israels söner och Judas söner blir förtryckta tillsammans”, förklarade Jehova. (Jer 50:33) När den första gruppen landsflyktiga återvände år 537 fanns alla Israels stammar representerade. Vid invigningen av det återuppbyggda templet offrades 12 getabockar, ”motsvarande antalet av Israels stammar”. (Esr 6:16, 17) Denna återförening efter fångenskapen var förutsagd i flera profetior. Jehova hade till exempel lovat att ”föra Israel tillbaka”. (Jer 50:19) Han hade också sagt: ”Jag skall föra tillbaka de fångna av Juda och de fångna av Israel, och jag skall bygga upp dem alldeles som i början.” (Jer 33:7) Med hjälp av två stavar som fördes samman så att de blev till en enda stav illustrerade Hesekiel att de två rikena återigen skulle bli en enda nation. (Hes 37:15–28) Jesaja förutsade att Jesus Kristus skulle bli en sten att snava på ”för Israels båda hus”, vilket knappast kan ha inneburit att Jesus eller de 12 lärjungar som han sände ut under sin tredje predikofärd i Galileen skulle bli tvungna att besöka platser i det avlägsna Medien för att predika för avkomlingar av israeliter från Nordriket. (Jes 8:14; Mt 10:5, 6; 1Pe 2:8) Profetissan Hanna, som befann sig i Jerusalem när Jesus föddes, var av Asers stam, en stam som hade tillhört Nordriket. (Lu 2:36)

Det var inte alla judar som vände tillbaka till Jerusalem med Serubbabel, ”bara en kvarleva”. (Jes 10:21, 22) Bland de återvändande var det mycket få som hade sett det ursprungliga templet. Många var för gamla för att våga sig ut på en så ansträngande resa. Andra valde att stanna kvar i Babylon, även om de fysiskt sett var i stånd att klara av resan. Många hade utan tvivel uppnått ett visst materiellt välstånd under årens lopp och var nöjda med att stanna kvar där de var. Om återuppbyggnaden av Jehovas tempel inte var det viktigaste i deras liv, skulle de inte bege sig ut på en så riskabel resa och gå en osäker framtid till mötes. Och de som hade avfallit från den sanna tillbedjan hade naturligtvis ingen önskan att återvända.

Detta innebar att en del judar förblev kringspridda, och dessa blev kända som diasporan (grek.: diasporạ, ”utspridning”, ”förskingring”). På 400-talet f.v.t. fanns det judiska kolonier i alla de 127 provinserna i det persiska riket. (Est 1:1; 3:8) Vissa avkomlingar av judiska landsflyktiga innehade till och med höga befattningar vid hovet, till exempel Mordokaj och Ester under perserkungen Ahasveros (Xerxes I) samt Nehemja, som var munskänk åt kung Artaxerxes Longimanus. (Est 9:29–31; 10:2, 3; Neh 1:11) När Esra sammanställde Krönikeböckerna (ca 460 f.v.t.) skrev han att många av de judar i förskingringen som hade bosatt sig i olika österländska städer fortfarande var kvar där. (1Kr 5:26) När det grekiska världsväldet hade framträtt på scenen förde Alexander den store många judar till sin nya egyptiska stad, Alexandria, där de lärde sig att tala grekiska. Det var där man på 200-talet f.v.t. började översätta de hebreiska skrifterna till grekiska, den översättning som kom att kallas Septuaginta. Krigen mellan Syrien och Egypten fick till följd att många judar flyttade till Mindre Asien och Egypten. När Pompejus 63 f.v.t. intog Jerusalem fördes många judar till Rom som slavar.

Att det fanns judiska kolonier överallt i romarriket var en bidragande orsak till kristendomens snabba spridning. Jesus Kristus begränsade sitt predikande till själva Israel, men han befallde sina efterföljare att utvidga sin tjänst ”till jordens mest avlägsna del”. (Apg 1:8) Judar från olika delar av romarriket befann sig i Jerusalem vid pingsten år 33, och de fick höra av anden pånyttfödda kristna predika om Jesus på de språk som talades i Partien, Medien, Elam, Mesopotamien, Kappadokien, Pontos, provinsen Asia, Frygien, Pamfylien, Egypten, Libyen, Kreta, Arabien och Rom. Tusentals förde med sig sin nyvunna tro när de sedan vände tillbaka till sina hemländer. (Apg 2:1–11) I de flesta städer som Paulus besökte fann han synagogor där han hade möjlighet att tala med judar i förskingringen. I Lystra träffade han Timoteus, som var son till en judisk kvinna. När Paulus kom till Korinth omkring år 50 hade Aquila och Priscilla nyligen kommit dit från Rom. (Apg 13:14; 14:1; 16:1; 17:1, 2; 18:1, 2, 7; 19:8) Eftersom det fanns många judar i och omkring Babylon, begav sig Petrus dit för att fortsätta sin tjänst ”bland de omskurna”. (Gal 2:8; 1Pe 5:13) Den judiska kolonin i Babylon med omnejd fortsatte att vara judendomens viktigaste centrum en lång tid efter Jerusalems förstöring år 70.