ESRA
[Ẹsra] Betyder ”hjälp”.
1. En aronitisk präst, en avkomling av Eleasar och Pinehas. Han var forskare, en duktig avskrivare av den mosaiska lagen och en duktig lärare i denna lag. Han behärskade både hebreiska och arameiska. Esra visade äkta nit för den sanna tillbedjan och ”hade gjort sitt hjärta berett att rådfråga Jehovas lag och att handla efter den och att undervisa i förordningar och rätt i Israel”. (Esr 7:1–6, 10) Förutom den bok som bär hans namn skrev han också sannolikt de två Krönikeböckerna, och enligt judisk tradition var det han som började sammanställa böckerna i de hebreiska skrifterna och göra upp förteckningen över dem. Esra var dessutom en framstående forskare; i Krönikeböckerna nämner han omkring 20 källor till sina upplysningar. Eftersom många av judarna på den tiden var kringspridda över ett stort område, var det nödvändigt att göra många avskrifter av de hebreiska skrifterna, och Esra gjorde troligtvis en banbrytande insats på det här området.
Bibeln ger inga detaljer om Esras första år. Han bodde i Babylon och härstammade från en släkt av överstepräster men tillhörde inte den särskilda gren som beklädde översteprästämbetet direkt efter hemkomsten från landsflykten 537 f.v.t. Den siste av Esras förfäder som innehade detta ämbete var Seraja, som var överstepräst på den judeiske kungen Sidkias tid. Seraja dödades av Nebukadnessar i samband med erövringen av Jerusalem år 607. (Esr 7:1, 6; 2Ku 25:18, 21) Eftersom judarna bevarade respekten för prästerskapet under landsflykten i Babylon, glömde man inte vilka som var av prästsläkt. Det judiska samhället fortsatte dessutom att vara organiserat som tidigare, med de äldste som överhuvuden. (Hes 20:1) Både Esras familj och Esra själv var säkert intresserade av att han fick kunskap i Guds lag, och han fick därför en god utbildning.
Om en man kunde bli skriftlärd först när han fyllt 30 år, som en del bibelforskare menar, måste Esra ha varit över 30 när han 468 f.v.t. begav sig till Jerusalem. Han levde utan tvivel under kung Ahasveros regering, på Mordokajs och Esters tid, när det utfärdades ett påbud om att judarna i hela det persiska riket skulle dödas. Det bodde många judar i Babylon, så denna nationella kris måste ha gjort ett outplånligt intryck på Esra och måste ha styrkt honom i hans tro på att Jehova drar försorg om sitt folk och befriar det. Detta måste ha gjort att han lärde sig mycket och fått hans omdömesförmåga att mogna, så att han blev bättre rustad att ta itu med den stora uppgift som väntade honom. (Est 1:1; 3:7, 12, 13; 8:9; 9:1)
Till Jerusalem. År 468 f.v.t., 69 år efter det att en trogen kvarleva av judar hade återvänt från Babylon under ledning av Serubbabel, gav den persiske kungen Artaxerxes Longimanus Esra ”allt vad han begärde” i samband med att Esra skulle bege sig till Jerusalem för att främja den rena tillbedjan där. Enligt kungens officiella brev kunde de israeliter som önskade följa med Esra till Jerusalem göra det. (Esr 7:1, 6, 12, 13)
Varför behövde också de judar som lämnade Babylon på Esras tid ha stark tro?
Många judar hade blivit förmögna i Babylon, och i Jerusalem var utsikterna i materiellt avseende inte särskilt lovande. Jerusalems befolkning var inte så stor. Judarna hade tydligtvis inte följt upp den goda början som de hade fått under Serubbabel. En kommentator, Dean Stanley, har sagt: ”Själva Jerusalem var glest befolkat, och det tycks som om den utveckling som staden hade i början under de första nybyggarna hade avstannat. ... Vi kan förstå att Jerusalems murar ännu inte var färdiga, antingen det nu berodde på den svaghet som den växande befolkningen visade i början eller på nya infall från kringboende stammar, något vi inte har några säkra uppgifter om. Det var stora hål i murarna där portarna hade bränts ner och inte reparerats; stadens klippiga sluttningar var fulla av ruiner, och även om templet stod färdigt var det torftigt inrett och bristfälligt utsmyckat.” (Ezra and Nehemiah: Their Lives and Times, George Rawlinson, London 1890, sid. 21, 22) För de judar som återvände till Jerusalem innebar det därför att de förlorade sin ställning, att många band bröts, att de måste göra avkall på ett mer eller mindre bekvämt liv och börja om från början i ett land långt borta, under svåra och kanske farliga förhållanden. Till detta kom den långa och farofyllda resan, eftersom de kunde stöta på många arabiska stammar och andra som kunde vara fientligt inställda. Det krävdes mod, nitälskan för den sanna tillbedjan och tro på Jehova för att bryta upp. Det var bara omkring 1 500 män och deras familjer, kanske ca 6 000 personer allt som allt, som både var villiga och hade möjlighet att ge sig av. Det var ingen enkel uppgift att vara ledare för denna grupp, men det Esra hade upplevt och gjort dittills i livet hade förberett honom för det, och han fattade mod, eftersom Jehovas hand var över honom. (Esr 7:10, 28; 8:1–14)
Jehova Gud sörjde för att det gavs materiell hjälp, något som det var stort behov av eftersom de ekonomiska förhållandena i Jerusalem var svåra och de som reste tillsammans med Esra hade begränsade resurser. Kung Artaxerxes och hans sju rådgivare kände sig manade att ge ett frivilligt bidrag som skulle användas till att köpa offerdjur och det som behövdes till de tillhörande sädes- och dryckesoffren. Vidare fick Esra myndighet att ta emot bidrag för detta ändamål i hela provinsen Babylon. Ifall det blev några medel över kunde Esra och hans medarbetare själva avgöra hur dessa medel skulle användas på bästa sätt. De kärl som hörde till tempeltjänsten skulle överlämnas i fullt antal i Jerusalem. Om det var behov av ytterligare medel kunde dessa tas ut från kungens skattkammare. Skattmästarna på andra sidan Floden underrättades om att Esra hade rätt att be dem om en viss mängd silver, vete, vin och olja, samt salt i obegränsad mängd, och att hans önskemål genast skulle tillgodoses. Dessutom blev prästerna och de andra som tjänade vid templet fritagna från beskattning. Esra blev också bemyndigad att insätta skiljemän och domare, och alla som inte lydde Guds lag och kungens lag skulle dömas och straffas, antingen domen löd på ”död eller förvisning eller penningböter eller fängelse”. (Esr 7:11–26)
Esra, som förstod att det var Jehova som ledde händelserna, satte genast i gång med sitt uppdrag. Han samlade israeliterna vid floden Ahava, där han granskade folket i tre dagar. Han upptäckte då att även om det hade kommit några präster, var det inga icke-prästerliga leviter med där, och det rådde ett stort behov av sådana till tjänsten vid templet. Esra visade nu prov på goda ledaregenskaper. Han lät sig inte bringas ur fattningen, utan sände genast en delegation till judarna i Kasifja, vilka reagerade positivt och sände 38 leviter och 220 netinimtjänare. Med dessa och deras familjer kom de som Esra skulle föra tillbaka utan tvivel upp i över 7 000 personer. (Esr 7:27, 28; 8:15–20)
Esra utropade sedan en fasta för att rådfråga Jehova om den rätta vägen. Karavanen skulle föra med sig stora rikedomar, men Esra ville inte att någon skugga skulle falla över Jehovas namn genom att be om eskort efter att ha sagt till kungen att han helt och fullt förtröstade på att Jehova skulle beskydda sina tjänare. Efter att ha bett till Gud kallade han till sig 12 av de främsta prästerna och vägde upp åt dem bidraget, som i dag förmodligen skulle motsvara över 360 miljoner kr, och överlämnade det till dem. (Esr 8:21–30)
Jehovas hand visade sig vara med Esra och dem han hade med sig, så att de blev beskyddade mot ”fienden på vägen” och tryggt kom fram till Jerusalem. (Esr 8:22) Han hade inga svårigheter att bli erkänd av de präster och leviter som tjänade vid templet, och han överlämnade alla dyrbarheter till dem. (Esr 8:31–34)
Uppmanar israeliterna att sända bort sina utländska hustrur. Efter det att Esra hade framburit offer i templet fick han av furstarna veta att många bland folket, prästerna och leviterna som hade bott i landet hade tagit sig utländska hustrur. När Esra hörde detta rev han sönder sin klädnad och sin ärmlösa överklädnad, ryckte hår från sitt huvud och ur sitt skägg och blev sittande som lamslagen till tiden för kvällens sädesoffer. Sedan föll han ner på sina knän och bredde ut sina handflator mot Jehova, och i de församlade israeliternas närvaro avgav han en offentlig bekännelse av de synder folket hade begått, från deras förfäders tid. (Esr 8:35–10:1)
Därefter föreslog Sekanja, som talade på folkets vägnar, att folket skulle sluta ett förbund med Jehova om att sända bort de utländska hustrurna och de barn som de hade fött, och sedan sade han till Esra: ”Res dig, ty saken åligger dig, och vi är med dig. Var stark och gå till verket.” Esra lät folket avlägga en ed, och sedan lät man ett upprop gå ut om att alla tidigare landsflyktiga skulle samlas i Jerusalem inom loppet av tre dagar för att det orätta skulle rättas till. Vid det här tillfället uppmanade Esra dem som var församlade att avlägga bekännelse för Jehova och skilja sig från sina utländska hustrur. Men eftersom det var många som hade gjort sig skyldiga till denna överträdelse, var det inte möjligt att rätta till allt på en gång, så folket blev i stället renat från orenheten under en period på tre månader. (Esr 10:2–17)
Tillsammans med Nehemja. Man vet inte säkert om Esra blev kvar i Jerusalem eller om han återvände till Babylon, men de dåliga förhållanden som så småningom började råda i staden och fördärvet bland prästerskapet kan tyda på att han hade gett sig av. Det är möjligt att Nehemja uppmanade honom att komma tillbaka till Jerusalem efter det att murarna hade återuppbyggts. Oavsett hur det är med den saken, framträder han på scenen igen i Jerusalem när han läser upp lagen för det församlade folket och ger undervisning. På den andra dagen under denna sammankomst håller folkets överhuvuden ett särskilt möte med Esra för att få insikt i lagen. Lövhyddohögtiden firas med stor glädje. Efter det att den åtta dagar långa högtiden har firats bestäms det att den 24 tishri skall avsättas för fasta och bekännelse av synder under bön. Under Esras och Nehemjas starka ledarskap sluts ett ”bindande avtal”, denna gång inte ett muntligt utan ett skriftligt avtal, som bekräftas med sigill av furstarna, leviterna och prästerna. (Neh 8:1–9, 13–18; kap. 9)
Esra som skribent. Både Krönikeböckerna och den bok som bär Esras namn vittnar om att Esra var en outtröttlig forskare och att han kunde bedöma de olika läsarterna i de avskrifter av lagen som fanns då. Med osedvanligt stor nitälskan forskade han i nationens officiella dokument, och det är tydligtvis på grund av hans insats som vi har den exakta skildring som Krönikeböckerna innehåller. Man får emellertid inte glömma att han hade Guds ande och skrev under inspiration och att Gud vägledde honom så att en stor del av Israels historia kunde bli bevarad till vår nytta.
Esras nitälskan för rättfärdighet, hans förtröstan på Jehova, hans trofasthet när han undervisade Israel i Guds lag och hans flitiga arbete när det gällde att främja den sanna tillbedjan gör honom till ett gott exempel att följa som en av dem som utgör det stora ”moln av vittnen som omger oss”. (Heb 12:1)
2. En präst som återvände från Babylon till Jerusalem tillsammans med Serubbabel 537 f.v.t. (Neh 12:1, 13)