AMMONITER

Betyder i hebr. ”från (tillhörande) Ammon”.

Avkomlingar av Ammon (Ben-Ammi), som var son till Lot och den yngsta av hans båda döttrar. (1Mo 19:36–38) De var nära släkt med moabiterna, som härstammade från Lot genom hans son Moab, och de nämns vanligtvis tillsammans med moabiterna både i Bibeln och i gamla profana källor. Bibeln visar dessutom att de var förhållandevis nära släkt med israeliterna, vilket bland annat bekräftas av att det ammonitiska språket egentligen var en dialekt eller en variant av hebreiskan. Med några få undantag var dock ammoniterna hätska fiender till Israels folk.

Deras område. Det var uppenbarligen för att ammoniterna härstammade från den trogne Lot som Jehova Gud gjorde det möjligt för dem att erövra ett område som tidigare varit bebott av rafaéerna, ett resligt folk som ammoniterna kallade samsummiter. (5Mo 2:17–21) Området låg öster om Jordans nedre lopp. En gång i tiden gränsade ammoniternas område till moabiternas land, som låg på högslätten öster om Döda havet. Men någon tid innan israeliterna gick in i Kanaan tog amoréerna en del av ammoniternas land och drev dem mot norr och öster. De drev alltså in en kil mellan ammoniterna och moabiterna (som också miste en betydande del av sitt område). (4Mo 21:26; Jos 12:2; Dom 11:13, 22) Från och med då sträckte sig Ammons söners land i stora drag från den slingrande regnflodsdalen Jabboks övre del österut mot öknen. (4Mo 21:24; Jos 12:2) Huvudstaden var Rabba (nutida Amman) vid Jabboks källflöden. (5Mo 3:11) Arkeologer har hittat gamla ammonitiska städer och gränsbefästningar i det här området.

I lydnad för Guds befallning var israeliterna noga med att inte göra intrång i ammoniternas land när de besegrade deras grannar amoréerna. (5Mo 2:37; Jos 13:8–10) När det sägs i Josua 13:25 att Gads stam bland annat fick ”hälften av Ammons söners land” som arvedel, avses därför uppenbarligen den del av landet som amoréerna tidigare hade tagit från ammoniterna, tydligtvis det område som låg mellan Jordan och Jabboks övre lopp.

Konflikter med Israel. Det var först när Eglon var kung i Moab som ammoniterna tillsammans med amalekiterna slöt förbund med moabiterna och angrep Israel. De ryckte västerut till Jeriko, väster om Jordan. (Dom 3:12–14) Sedan domaren Ehud hade upphävt verkningarna av angreppet (Dom 3:26–30), utgjorde ammoniterna inget allvarligt hot mot Israel förrän på Jeftas tid. Israeliterna hade då på nytt börjat tjäna nationernas gudar och hade därför förtryckts i 18 år. Ammoniterna ansatte dem österifrån, medan filistéerna hotade dem västerifrån. De ammonitiska styrkorna terroriserade inte bara de israeliter som bodde i Gilead, utan trängde också in i områden väster om Jordan och angrep stammarna Benjamin, Juda och Efraim. (Dom 10:6–10) När israeliterna slutligen hade gjort sig av med de falska gudarna samlade de sig under Jeftas ledning. Sedan Jefta hade tillbakavisat ammoniternas anklagelser om att Israel olagligt hade tagit deras landområde, tillfogade han dem ett svårt nederlag. (Dom 10:16–11:33; se JEFTA.)

Somliga kännare menar att Jeftas hänvisning till ”din gud Kemosh” är felaktig och hävdar att Kemosh inte var Ammons utan Moabs nationalgud. (Dom 11:24; 4Mo 21:29) Ammoniternas gud omtalas omväxlande som Molek, Milkom och Malkam (1Ku 11:5, 7; Jer 49:1, 3), men somliga kännare menar att dessa begrepp (som alla är besläktade med ett ord som betyder ”kung”) inte är egennamn utan titlar, som kan ha använts om guden Kemosh. Under alla omständigheter tillbad ammoniterna flera gudar (Dom 10:6), och dyrkan av Kemosh kan ha varit nästan lika utbredd bland dem som bland deras släktingar moabiterna.

Omkring en månad (enl. den grekiska Septuaginta) efter det att Saul hade utnämnts till kung över Israel belägrade den ammonitiske kungen Nahas staden Jabesh i Gilead. Nahas krävde att staden skulle överlämna sig och ställde det grymma villkoret att han skulle sluta fred endast om alla män i staden lät sticka ut högra ögat. (Se NAHAS nr 1.) När Saul hörde talas om belägringen, visade han att han var värdig att vara kung genom att samla de israelitiska styrkorna och driva ammoniterna på flykten. (1Sa 11:1–4, 11–15) Ett uttalande av Samuel längre fram visar att det var det växande hotet från ammoniterna under Nahas som till slut fick israeliterna att begära en kung. (1Sa 12:12)

Under Davids regering. Ammoniterna blev besegrade också av David och därefter plundrade eller tvingade att betala tribut. (1Kr 18:11) Berättelsen om detta i 2 Samuelsboken 8:11, 12 ingår i en översikt över Davids segrar. Översikten kommer förmodligen inte i strikt kronologisk ordning i förhållande till föregående och efterföljande berättelser. I 2 Samuelsboken 10:1, 2 antyds det att det rådde ett relativt fredligt förhållande mellan Ammon och Israel under Davids regering fram till kung Nahas död. Men Hanun, Nahas son och efterträdare, gjorde David vred genom att förödmjuka de budbärare som David sände till honom för att trösta honom. När ammoniterna insåg hur allvarlig förolämpningen var, lejde de trupper från araméerna och förberedde en offensiv mot Israel. Men de blev överlistade och besegrade av den israelitiske härföraren Joab och hans bror Abisaj. (2Sa 10:1–14; 1Kr 19:6–15)

Följande vår belägrades Rabba, ammoniternas huvudstad, av Davids styrkor. Det var i samband med att de belägrade ammoniterna gjorde ett desperat utfall som hettiten Uria dödades. (2Sa 11:1, 17, 24, 26, 27; se RABBA nr 1.) Det är svårt att avgöra hur länge belägringen varade. Skildringen av hur Batseba föder ett barn till följd av äktenskapsbrottet och senare föder Salomo utspelar sig kanske inom den tid som belägringen varade. Men det är också möjligt att dessa upplysningar har tagits med här för att göra berättelsen om Batseba fullständig, även om den ena eller båda födslarna ägde rum efter belägringen. I Första Krönikeboken 20:1, 2 sägs det visserligen inget som tyder på att belägringen drog ut på tiden, men det skulle inte ha varit onormalt om den hade pågått en bit in på det följande året. Det var David som fick fullfölja erövringen av ammoniternas huvudstad. (2Sa 12:26–29)

Malkams krona, som nämns i förbindelse med erövringen av Rabba, var sannolikt en krona som var placerad på huvudet på den ammonitiske avguden, som på andra ställen kallas Molek eller Milkom. Vissa översättningar, däribland 1917 års svenska översättning, återger här det hebreiska uttrycket Malkạm med ”deras konung”. Men det förefaller inte logiskt att det är en mänsklig kung som avses, eftersom kronan vägde ”en talent guld” (ca 34 kg). Sannolikt satte man kronan på Davids huvud bara för en kort stund, kanske för att markera segern över denne falske gud. (2Sa 12:30)

På grund av vissa återgivningar av 2 Samuelsboken 12:31 (KJ, Åk, 1917) har många trott att de besegrade ammoniterna blev grymt söndersågade, sönderhuggna och brända till döds av David. Men nyare översättningar (NV, RS, SFB, 2000) förmedlar tydligtvis den korrekta tanken. De visar att ammoniterna gjordes till tvångsarbetare som fick arbeta med sågar och yxor och med tegeltillverkning. Detta bestyrks av att man nu vet att det hebreiska ord som i några översättningar återges med ”tegelugn” i stället avser en träform som användes till att forma lera till tegelstenar.

Att inte alla ammoniter var bittra fiender till Israel framgår av att ammoniten Selek var en av Davids väldiga krigare. (2Sa 23:37) Några av kung Salomos utländska hustrur var ammonitiska kvinnor, däribland Rehabeams mor. (1Ku 11:1; 14:31) De bidrog emellertid till att Salomo avföll och till att han byggde ”offerhöjder” för tillbedjan av Milkom och andra gudar. De här höjderna förstördes till slut av den trogne kung Josia. (1Ku 11:5; 2Ku 23:13)

Under det delade riket. Ammoniterna blev åter självständiga i förhållande till de davidiska kungarna, och under Jehosafats regering (936–ca 911 f.v.t.) förenade de sig med moabiterna och invånarna i Seirs bergstrakt i ett angrepp mot Juda, men de allierade styrkorna led ett förkrossande nederlag. (2Kr 20:1–4, 10–26) Den assyriske kungen Salmanassar III, som härskade då Jehu var kung i Israel (ca 904–877 f.v.t.), hävdar i en inskrift att ”Basa, son till Ruhubi, från Ammon” ingick i en koalition av kungar som stred mot Assyrien i slaget vid Qarqar. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 279) En av de sammansvurna som dödade kung Jehoas i Juda (ca 859 f.v.t.) var Sabad, ammonitiskan Simeats son. (2Kr 24:22, 26) Under Ussias starka regering (829–778 f.v.t.) blev ammoniterna återigen tributpliktiga till Juda. (2Kr 26:8) Även Ussias son Jotam kuvade ammoniterna och krävde att de betalade 100 talenter silver (5 700 000 kr) och 10 000 korer (2 200 000 l) vete och 10 000 korer korn. (2Kr 27:5) Att ammoniterna kunde betala allt detta tre år i rad kan bero på att de hade ett gynnsamt läge vid en av de viktigaste handelsvägarna mellan Arabien och Damaskus och på att Jabbokdalen var tämligen fruktbar. Än i dag är vete och korn viktiga grödor i området.

Assyriens växande inflytande i Palestina under Jotams efterträdares, Ahas, regering (761–746 f.v.t.) gjorde det tydligen möjligt för ammoniterna att kasta av sig det judeiska oket, men i stället kom de under assyriskt herravälde. Av Tiglat-Pileser III:s urkunder framgår det nämligen att ”Sanipu av Bit-Ammon [Ammons hus]” betalade tribut till Assyrien, liksom Ahas av Juda och Salamanu av Moab. Sanheribs prisma, som skildrar hans invasion i Juda på Hiskias tid, visar också att Ammon lämnade gåvor till den assyriske erövraren, och Sanheribs son Esarhaddon, samtida med Manasse, nämner ”Puduil, Bet-Ammons kung”, bland dem som levererade material till byggandet av staden Nineve.

Sedan invånarna i nordriket Israel hade deporterats av Tiglat-Pileser III och en av hans efterträdare (2Ku 15:29; 17:6), började ammoniterna troligen bosätta sig i Gads område, som de förgäves hade försökt tillkämpa sig på Jeftas tid. (Jfr Ps 83:4–8.) I Jehovas profetiska budskap genom Jeremia blir nämligen ammoniterna tillrättavisade för att de har tagit gaditernas arvedel i besittning och varnade för en ödeläggelse som skulle drabba Ammon och dess gud Malkam (Milkom). (Jer 49:1–5) Ammoniterna gick sedan ännu längre och sände in rövarskaror i Juda på kung Jehojakims tid, under de sista åren för detta rike. (2Ku 24:2, 3)

Babyloniernas invasion. När Juda blev intaget av babylonierna (607 f.v.t.), flydde en del judar till Ammon, Moab och Edom, men de återvände när de fick veta att Gedalja hade satts över landet. (Jer 40:11, 12) Men Baalis, ammoniternas kung, konspirerade med den judeiske härföraren Ismael för att lönnmörda Gedalja. (2Ku 25:23; Jer 40:14; 41:1–3) Ismael flydde därefter till ammoniterna. (Jer 41:10–15)

Ammon gladde sig över Jerusalems fall, men räkenskapens dag från Jehova hann till slut upp de omskurna ammoniterna på grund av deras oomskurna hjärta. (Jer 9:25, 26) Som Jeremia, Hesekiel och Amos hade profeterat fick ammoniterna dricka Jehovas vredes bägare när landet drabbades av svärd, hungersnöd, pest och ödeläggelse. (Jer 25:17, 21; 27:1–8; Hes 25:1–10; Am 1:13–15)

Att ammoniterna inte frivilligt underkastade sig babyloniernas ok framgår av att Hesekiel beskrev Babylons kung (Nebukadnessar) stående vid ett vägskäl, där han med hjälp av spådom avgjorde om han skulle dra mot Rabba i Ammon eller mot Juda. (Hes 21:19–23, 28–32) Valet föll på Jerusalem först, men den judiske historikern Josephus berättar att Nebukadnessar återvände i det femte året efter ödeläggelsen av Jerusalem för att strida mot Koilesyrien, Ammon och Moab. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 181 [ix, 7]) Som det var förutsagt skulle Ammon bli ”viloplats för småboskapshjordar” och Rabba ”betesmark för kameler”. (Hes 25:5) De kamelridande orientalerna skulle ta landet i besittning och slå upp sina tält där. (Hes 25:4)

Det är sannolikt att det också fanns ammoniter bland de landsflyktiga som Cyrus, Babylons erövrare, lät återvända till sina hemländer. Därmed uppfylldes Jeremia 49:6.

Äktenskap med israeliter. Efter judarnas återkomst från landsflykten (537 f.v.t.) var en ammonit vid namn Tobia en av dem som tog ledningen i att försöka hindra återuppbyggandet av Jerusalems murar. (Neh 4:3, 7, 8) Ändå hade han längre fram fräckheten att använda en av matsalarna på tempelområdet, tills Nehemja i vrede kastade ut hans bohag. (Neh 13:4–8; se TOBIA nr 2.) Många av de judar som återvänt hade dessutom tagit sig hustrur av ammonitisk eller annan utländsk härkomst och blev allvarligt tillrättavisade för detta, varefter de sände bort dessa hustrur. (Esr 9:1, 2; 10:10–19, 44; Neh 13:23–27)

När Tobia hade drivits bort från tempelområdet blev Guds lag i 5 Moseboken 23:3–6, som förbjöd ammoniter och moabiter att komma in i Israels församling, uppläst och tillämpad. (Neh 13:1–3) Den här inskränkningen hade införts omkring 1 000 år tidigare på grund av att ammoniterna och moabiterna hade nekat att hjälpa israeliterna då dessa var på väg till det utlovade landet. Inskränkningen förstås i allmänhet så att de som tillhörde dessa folk inte kunde bli fullvärdiga medlemmar av Israels nation med alla de rättigheter och privilegier det medförde. Detta betydde inte nödvändigtvis att enskilda ammoniter och moabiter inte kunde bosätta sig bland israeliterna eller sluta sig till dem och därigenom få del av de välsignelser Gud gav sitt folk. Det framgår av att Selek, som nämndes tidigare, räknades som en av Davids främsta krigare, och även berättelsen om moabitiskan Rut visar detta. (Rut 1:4, 16–18)

Ruts äktenskap med Boas visar att kvinnor som tillhörde de här nationerna kunde få gifta sig med judiska män, om de blev tillbedjare av den sanne Guden. Eftersom orden ”ammonit” och ”moabit” i den hebreiska texten i 5 Moseboken 23:3–6 står i maskulinum, hävdas det i den judiska Mishna (Jevamot 8:3) att det bara var manliga ammoniter och moabiter som var utestängda från Israel. Men Esras bestämda krav på att de judiska männen skulle sända bort sina utländska hustrur och Nehemjas liknande inställning vittnar om att ammonitiska och moabitiska kvinnor endast upptogs i den israelitiska gemenskapen om de antog den sanna tillbedjan.

Av historiska vittnesbörd, däribland den apokryfiska Första Mackabéerboken (5:6), framgår det att Ammon fortfarande var ett självständigt område i det andra århundradet f.v.t. Men i det första århundradet f.v.t. tycks området ha blivit inlemmat i nabatéerriket, och på 200-talet v.t. försvann ammoniterna som folk betraktade ur historien. De uppgick sannolikt i de arabiska stammarna. Som Sefanja hade profeterat blev Ammons söner ”som Gomorra, ... en ödslig ödemark”. (Sef 2:8–10)

Eftersom ammoniterna försvann i början av vår tideräkning, måste det som Daniel säger om Ammon i profetian om ”ändens tid” ha en bildlig betydelse. Med Ammon avses uppenbarligen vissa nationer eller organisationer som ”Nordens kung” inte lyckas få inflytande över. (Dan 11:40, 41)