MUSIK

En av de gåvor från Gud som människan kan använda för att lovprisa och tacka sin Skapare och ge uttryck åt sina känslor, både sorg och glädje. I synnerhet sång har haft en framträdande plats i tillbedjan av Jehova Gud, men det har också varit viktigt med instrumentalmusik, både som ackompanjemang till sången och som komplement till den. Det är därför inte förvånande att Bibeln från början till slut ganska ofta nämner både vokal och instrumental musik i samband med sann tillbedjan och i andra sammanhang. (1Mo 4:21; 31:27; 1Kr 25:1; Upp 18:22)

Historia. Musik nämns i Bibeln redan före den stora översvämningen på Noas tid. Det sägs om den sjunde generationen efter Adam: ”Jubal ... blev stamfar till alla som spelar lyra och pipa.” Detta kan syfta på att man uppfann de första musikinstrumenten eller kanske på att man började med någon form av yrkesmässig musikutövning. (1Mo 4:21)

Under den patriarkaliska tiden var musik tydligen en mycket viktig del av livet. Det kan man förstå av att Laban ville ta farväl av Jakob och sina döttrar med sång och musik. (1Mo 31:27) Räddningen vid Röda havet och hemkomsten efter de militära segrar som Jefta, David och Saul vunnit firades med sång och musik. (2Mo 15:20, 21; Dom 11:34; 1Sa 18:6, 7)

Vid de två tillfällen då man förde arken till Jerusalem medverkade sångare och musiker. (1Kr 13:8; 15:16) Mot slutet av sitt liv fick David anvisningar av Jehova genom profeterna Natan och Gad om att organisera sångare och musiker vid helgedomen. (1Kr 23:1–5; 2Kr 29:25, 26)

Det organiserande som David påbörjade genomfördes fullt ut vid Salomos tempel. Vid invigningen av templet måste musiken ha varit mycket storslagen, eftersom bara trumpetarna uppgick till 120. (2Kr 5:12, 13) Efter hand som nationens trohet mot Jehova avtog påverkades alla sidor av den sanna tillbedjan negativt, också musiken. Men när kungarna Hiskia och Josia genomförde sina reformer och när judarna återvände från landsflykten i Babylon, började man återinföra den anordning för musik som Jehova hade visat att han önskade. (2Kr 29:25–28; 35:15; Esr 3:10) När Nehemja senare invigde Jerusalems mur sjöng de levitiska sångarna till ackompanjemang av alla musikinstrument och bidrog så till glädjen vid detta tillfälle. (Neh 12:27–42) Det sägs inget i Bibeln om musik i samband med tillbedjan i templet efter Nehemjas tid, men andra källor, till exempel Talmud, berättar att det framfördes musik i templet ända fram till Jerusalems ödeläggelse år 70 v.t.

Hur många musiker tjänade vid templet i Jerusalem?

I samband med förberedelserna för Jehovas tempel avskilde David 4 000 leviter till att tjäna som musiker. (1Kr 23:4, 5) Av dem var 288 ”övade i sång till Jehovas ära, alla kunniga i det”. (1Kr 25:7) Hela organisationen stod under ledning av tre erfarna musiker: Asaf, Heman och Jedutun (tydligtvis också kallad Etan). Eftersom de här männen var avkomlingar av Gersom, Kehat respektive Merari, Levis tre söner, var alla tre huvudsläkterna i Levis stam representerade bland tempelmusikerna. (1Kr 6:16, 31–33, 39–44; 25:1–6) Dessa tre män hade sammanlagt 24 söner, som alla var bland de ovannämnda 288 skickliga musikerna. Dessa söner blev genom lottkastning förordnade att leda var sin avdelning av musiker. Under sig hade de var och en 11 andra ”kunniga” musiker, utvalda bland deras egna söner eller andra leviter. På detta sätt blev de 288 ([1 + 11] · 24 = 288) kunniga levitmusikerna indelade i 24 avdelningar, precis som prästerna. Om de resterande 3 712 leviterna, de som ”lärde sig”, delades in på samma sätt, var det i genomsnitt ytterligare omkring 155 män i var och en av de 24 avdelningarna, vilket innebär att varje ”kunnig” hade omkring 13 musiker på olika utbildningsnivåer som han skulle undervisa. (1Kr 25:1–31) Eftersom trumpetarna var präster, räknades inte de tillsammans med de levitiska musikerna. (2Kr 5:12; jfr 4Mo 10:8.)

Instrumentalmusik. Bibeln nämner åtminstone 14 olika instrument, men det sägs inte mycket om formen på dem eller hur de var konstruerade. De flesta forskare stöder sig därför huvudsakligen på vad arkeologer har kommit fram till om de instrument som användes under samma tid i Israels grannländer. Men detta ger kanske inte alltid tillförlitlig vägledning, eftersom det verkar som om israeliterna var mer framstående i musikaliskt avseende än grannfolken. Några har dessutom förknippat olika instrument som omtalas i Bibeln med instrument som används i vår tid i Mellanöstern och som man menar har sin motsvarighet i forntiden. Men också detta bygger på antaganden.

De musikinstrument som nämns i Bibeln kan delas in i följande grupper:

Stränginstrument: cittra, harpa, luta, lyra, psaltare.

Blåsinstrument: flöjt, horn, pipa, säckpipa, trumpet, (möjligen) nehilot.

Slaginstrument: cymbal, sistrum, tamburin.

Ytterligare upplysningar finns i artiklar om respektive instrument.

Det finns ingen orsak att tro att musikinstrumenten i Israel var primitiva när det gäller form, utförande eller tonbildning. Bibeln nämner att lyror och harpor till templet gjordes av finaste algumträ som importerades, och trumpeterna var av silver. (1Ku 10:11, 12; 4Mo 10:2) Tempelinstrumenten gjordes utan tvivel av de allra skickligaste hantverkarna.

Både Bibeln och icke-bibliska skrifter från tiden före den vanliga tideräkningens början bekräftar att Israel hade skickliga musiker och instrument av hög kvalitet. I en av skrifterna bland Dödahavsrullarna sägs det att olika komplicerade signaler skulle ljuda ”som med en enda mun” från ett antal trumpeter. Förutom att detta krävde skickliga musiker måste instrumenten ha varit konstruerade så att det var möjligt att justera tonhöjden och få dem samstämda. Den inspirerade berättelsen om den musik som framfördes vid invigningen av Salomos tempel visar att man kunde spela utan dissonans, för det sägs att sångarna och de 120 trumpetarna ”som en man och såsom med en röst stämde upp lovprisning”. (2Kr 5:12, 13)

När det gäller tempelorkesterns sammansättning nämns bara fyra typer av instrument uttryckligen i Bibeln: trumpeter, lyror, harpor (hebr.: nevalịm) och cymbaler. Efter nutida mått kan det här verka som en ofullständig orkester, men det var aldrig meningen att det skulle vara en symfoniorkester, utan endast att den skulle ackompanjera sången i templet. För det ändamålet var en sådan sammansättning av instrument utmärkt. (2Kr 29:25, 26; Neh 12:27, 41, 42)

Angående vid vilka tillfällen man skulle använda de heliga instrumenten sägs det följande om trumpeterna: ”På er glädjedag och vid era högtider och vid början av era månader skall ni blåsa i trumpeterna över era brännoffer och era gemenskapsoffer.” (4Mo 10:10) Efter det att tempelmusikerna hade blivit organiserade är det troligt att de andra instrumenten användes tillsammans med trumpeterna vid dessa och andra speciella tillfällen. Detta och vilken procedur man följde antyds av beskrivningen av det som skedde då kung Hiskia återinförde den heliga tjänsten efter det att han hade renat templet: ”Vid den tidpunkt då brännoffret påbörjades, började också sången till Jehova samt trumpeterna, ja under ledning av Davids, Israels kungs, instrument. Och hela församlingen böjde sig ner, medan sången ljöd och trumpeterna skallade – allt detta ända tills brännoffret var fullbordat.” (2Kr 29:27, 28) Att trumpeterna stod ”under ledning av Davids, Israels kungs, instrument” betyder troligen att trumpetarna spelade på ett sådant sätt att de kompletterade de andra instrumenten och inte överröstade dem. Alla musiker stod ”öster om altaret”. (2Kr 5:12)

Vokalmusik. Sångarna vid templet var levitiska män. Det sägs inget i Bibeln om kvinnliga sångare vid templet. I en av targumerna (till Pre 2:8) sägs det uttryckligen att det inte fanns kvinnor i kören. Eftersom kvinnor inte hade tillträde till vissa delar av templet, var det troligen omöjligt för dem att inneha en officiell uppgift där. (2Kr 5:12; Neh 10:39; 12:27–29)

Det lades stor vikt vid sången i templet. Sångarna omtalas ofta i Bibeln, och det sägs att de var ”befriade från andra tjänsteplikter” som övriga leviter hade, så att de helt och fullt kunde ägna sig åt sin tjänst. (1Kr 9:33) Att de fortsatte att utgöra en särskild grupp bland leviterna understryks av att de räknas upp separat bland dem som återvände från Babylon. (Esr 2:40, 41) De omnämns också speciellt tillsammans med andra grupper som var fritagna från skatt, avgifter och tull under den välvillige perserkungen Artaxerxes (Longimanus). (Esr 7:24) Senare befallde kungen att det skulle vara ”en bestämd anordning för sångarna, efter vad som behövdes dag för dag”. Även om detta påbud tillskrivs Artaxerxes, var det sannolikt Esra som utfärdade det på grundval av den myndighet som kungen hade gett honom. (Neh 11:23; Esr 7:18–26) Det är alltså tydligt att sångarna utgjorde en särskild grupp, och därför talar Bibeln om ”sångare och leviter”, trots att alla sångarna också var leviter. (Neh 7:1; 13:10)

Bibeln talar också om andra sångare, både män och kvinnor, som inte hade anknytning till templet. Salomo hade sångare och sångerskor vid sitt hov, och förutom de levitiska musikerna fanns det omkring 200 sångare av båda könen bland dem som återvände från Babylon. (Pre 2:8; Esr 2:65; Neh 7:67) Det fanns många icke-levitiska sångare i Israel, och de anlitades både för att förhöja stämningen vid fester och för att sjunga klagosånger när det var sorg. (2Sa 19:35; 2Kr 35:25; Jer 9:17, 20) Det verkar som om det fortfarande var vanligt att leja yrkesmusiker vid glada och sorgliga tillfällen när Jesus var på jorden. (Mt 11:16, 17)

Musik nämns alltså i de kristna grekiska skrifterna men är inte lika framträdande där som i de hebreiska skrifterna. Musikinstrument i förbindelse med sann tillbedjan nämns bara i bildlig betydelse i de grekiska skrifterna. (Upp 14:2) Men det verkar ha varit ganska vanligt att Guds tjänare sjöng. Jesus och hans apostlar sjöng lovsånger efter Herrens kvällsmåltid. (Mk 14:26) Lukas berättar att Paulus och Silas sjöng när de satt i fängelse, och Paulus uppmuntrade sina medtroende att sjunga lovsånger till Jehova. (Apg 16:25; Ef 5:18, 19; Kol 3:16) Paulus ord i 1 Korinthierna 14:15 antyder att sång var ett regelbundet inslag i den kristna tillbedjan. Johannes berättar att han i sin inspirerade syn såg olika himmelska skapelser sjunga inför Gud och Kristus. (Upp 5:8–10; 14:3; 15:2–4)

Musikens karaktär. Det forntida Israel hade en högre moral än andra nationer på den tiden och långt bättre litteratur, något som man bland annat ser av de hebreiska skrifternas prosa och poesi. Därför är det troligt att också musiken låg på ett högre plan än hos de kringliggande nationerna. Inspirationen till israeliternas musik kom ju från en mycket högre källa. Intressant nog har man funnit en assyrisk lågrelief där man ser kung Sanherib avkräva kung Hiskia en tribut som består av både manliga och kvinnliga musiker. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 288)

Somliga har länge hävdat att hebréernas musik bara var enstämmig och alltså saknade flerstämmiga klanger. Men bara det enkla faktum att sådana stränginstrument som harpa och lyra användes så flitigt i Israel talar emot detta. Det är nästan otänkbart att musiker skulle kunna spela på flersträngade instrument utan att lägga märke till att vissa toner klingade vackert tillsammans när man slog an strängarna samtidigt eller efter varandra som i ett brutet ackord (arpeggio). Musikhistorikern Curt Sachs säger: ”Den djupt rotade fördomen att harmoni och polyfoni [flerstämmighet] är något som har varit förbehållet den västliga musikkulturen, från medeltiden till vår tid, är ohållbar.” Han säger vidare att det även bland folkslag som tillhör så kallade primitiva kulturer finns många exempel på musik som är uppbyggd på kvinter, kvarter, terser och oktaver och att det bland några av dessa folkslag, däribland vissa pygméstammar, har skett en utveckling från överlappande antifoni (växelsång) till regelrätt kanonsång.

Mot bakgrund av världsomfattande forskning drar Sachs slutsatsen: ”De körer och orkestrar som var knutna till templet i Jerusalem tyder på hög klass när det gäller musikalisk utbildning, färdighet och kunskap.” Han fortsätter: ”Det är viktigt att man har klart för sig att den västliga delen av Orienten i forntiden hade en musik som var mycket annorlunda än vad historiker på 1800-talet har beskrivit. ... Även om vi inte vet hur denna forntida musik lät, har vi tillräckliga vittnesbörd om att den var kraftfull, värdig och upphöjd.” (The Rise of Music in the Ancient World: East and West, 1943, sid. 48, 101, 102)

Detta stämmer mycket väl med det som sägs i Bibeln. Som exempel förekommer uttrycket ”Till (För) ledaren” (AT, NV) över 50 gånger i psalmöverskrifterna. (Ps 11 och andra) Andra översättningar säger: ”För körledaren” (2000), ”För sångmästaren” (SFB, Åk, 1917). Det hebreiska uttrycket tycks syfta på en person som på ett eller annat sätt gav anvisningar om hur sången skulle framföras, till exempel genom att arrangera den, öva in den med levitsångarna eller genom att dirigera kören under det offentliga framförandet. Kanske är uttrycket riktat till föreståndarna för de 24 avdelningarna av tempelmusikerna eller till andra erfarna musiker, eftersom det sägs att de skulle ”tjänstgöra som ledare”. (1Kr 15:21; 25:1, 7–31) I omkring 20 av dessa psalmer är överskrifterna mer specifika när det talas om ”ledarens” roll: ”Till ledaren, på stränginstrument”, ”Till ledaren, i den lägre oktaven” och liknande. (Ps 4, 12 och andra; se SEMINIT.) Bibeln talar dessutom om ”ledare för sångarna”, de ”kunniga” och de som ”lärde sig”. Allt detta vittnar om att musiken var av hög klass. (Neh 12:46; 1Kr 25:7, 8)

Mycket av körsången i Israel tycks ha varit växelsång, antingen genom att två körhalvor växelvis sjöng parallella fraser eller genom att en solist sjöng en fras och kören svarade. (2Mo 15:21; 1Sa 18:6, 7) Några av psalmerna i Bibeln är skrivna på ett sätt som tyder på att de sjöngs så, till exempel Psalm 136. Beskrivningen av de två stora tacksägelsekörerna på Nehemjas tid och av deras medverkan vid invigningen av Jerusalems mur tyder på att de sjöng växelsång. (Neh 12:31, 38, 40–42; se SÅNG.)

När Bibeln talar om att ”sjunga klagande” eller ”sjunga en klagosång” används ett särskilt hebreiskt ord om detta sätt att uttrycka sorg. Det används till exempel om David när han sjöng en klago- eller sorgesång över sin vän Jonatan och kung Saul då de hade dött. (2Sa 1:17; 2Kr 35:25; Hes 27:32; 32:16) Några menar att det var ett rytmiskt men ganska entonigt sätt att sjunga, ett slags mässande av det slag som förekommer i vissa religioner. I Bibeln används detta ord bara om en klagosång som uttrycker sorg i förbindelse med död och olycka. (Se KLAGOSÅNG.)