Intressanta detaljer Nehemja 1:1—13:31

Sann tillbedjan segrar

Sann tillbedjan segrar genom beslutsam handling och orubblig förtröstan på Jehova. Det är grundtanken i Nehemjas bok. Den boken innehåller en levande skildring av återuppbyggandet av Jerusalems murar under Nehemjas modiga ledarskap.

Boken behandlar en kritisk tidsperiod, under vilken de 70 årsveckorna som leder fram till Messias’ framträdande skulle börja. (Daniel 9:24—27) Inledningsversen och skildringen i jag-form identifierar klart Nehemja som skribenten. Denna bok är en fortsättning på Esras bok och tar vid och berättar om de händelser som inträffade omkring 12 år efter de händelser som Esra skildrade.

När vi läser denna skildring, ser vi hur förunderligt Jehova leder händelser så att hans vilja sker. Vi ser också hur han styrker och tröstar sina lojala tjänare.

Jerusalems belägenhet

Läs Nehemja 1:1—2:20. Nehemja, som är munskänk hos den persiske kungen, får veta att Jerusalems murar fortfarande ligger i ruiner och att folket ”lider stor nöd”. Nehemja plågas djupt av detta och utgjuter sitt hjärta för Jehova i en innerlig bön. Kungen lägger märke till hans sorg, och därigenom öppnas vägen för Nehemja att resa till Jerusalem för att ta hand om återuppbyggandet av stadsmuren.

◆ 1:1 — Vilket år inträffade detta?

Detta inträffade i kung Artasastas’ eller Artaxerxes’ (”den långhäntes”) tjugonde regeringsår. (2:1) Eftersom månaden Kislev (november/december) placeras före Nisan (mars/april) i denna skildring, räknade tydligen de persiska kungarna sina regeringsår från höst till höst eller från den tidpunkt då de faktiskt tillträdde tronen. Tillförlitliga historiska vittnesbörd och uppfyllda bibliska profetior pekar på år 455 f.v.t. som det år då Nisan i Artaxerxes’ tjugonde regeringsår infaller. Alltså börjar Nehemjas skildring på hösten år 456 f.v.t., och påbudet att åter bygga upp Jerusalems murar utfärdades på våren år 455 f.v.t.

◆ 2:4 — Var detta en desperat bön i sista minuten?

Nej, för Jerusalems ödelagda tillstånd var något som Nehemja hade tagit upp i sina böner ”både dag och natt” under en ganska lång tid. (1:4, 6) När han fick tillfälle att berätta för kung Artaxerxes om sin önskan att åter bygga upp Jerusalems murar, bad han återigen och gjorde således vad han redan upprepade gånger hade gjort. Jehovas gynnsamma svar ledde till att han fick i uppdrag att bygga upp stadens murar igen.

Lärdom för oss: Nehemja vände sig till Jehova för att få vägledning. Vi bör också ”vara ihärdiga i bönen” och handla i överensstämmelse med Jehovas vägledning, då vi måste fatta viktiga beslut. — Romarna 12:12.

Muren byggs upp trots sammansvärjning

Läs 3:1—6:19. Då muren börjar byggas, börjar motståndarna håna och skratta åt dem. Längre fram hotar de att gå till angrepp. Oförskräckt uppmanar Nehemja arbetarna: ”Kom ihåg Jehova, den store som inger fruktan.” (NW) Hälften av dem står och vaktar med spjut och bågar, och de andra arbetar med vapnen redo. Trots hotet och andra sammansvärjningar blir judarna klara med muren på 52 dagar!

◆ 3:5 — Vilka var dessa ”förnämsta”?

De var framträdande judar bland invånarna eller sådana som tidigare bott i Tekoa, en stad som låg omkring 15 kilometer söder om Jerusalem. Dessa ”förnämsta” var tydligen alltför stolta för att ödmjuka sig och arbeta under oket av de tillsyningsmän som Nehemja hade förordnat. — Jämför Jeremia 27:11.

◆ 4:17 — Hur kunde de arbeta med bara en hand?

Murarna måste arbeta med båda händerna. De hade sina vapen bundna vid höften. (4:18) De som lastade och bar bördor kunde med lätthet hålla ett vapen i ena handen och balansera lasten med jord eller stenfyllnad på ena axeln eller på huvudet. — 1 Moseboken 24:15, 45.

◆ 5:7 — Varför var det orätt att bedriva ocker?

Det var direkt i strid med Jehovas lag. (3 Moseboken 25:36; 5 Moseboken 23:19) Om man utkrävde en ”hundradel” (NW) varje månad, skulle det bli en ränta på 12 procent per år. (5:11) Folket befann sig redan i en svår belägenhet på grund av brist på mat och höga skatter som de måste betala till Persien. (5:3, 4) Trots detta krävde de rika hjärtlöst höga räntor av sina stackars bröder.

◆ 6:5 — Varför ett ”öppet brev”?

Konfidentiella brev lades ofta i omsorgsfullt förseglade säckar. Därför kan Sanballat ha skickat ett ”öppet brev” i syfte att förolämpa. Eller också kan han ha hoppats, eftersom anklagelsen i ett ”öppet brev” kunde läsas av andra, att Nehemja skulle bli så förargad att han lämnade Jerusalem för att komma och rentvå sig från anklagelserna. Sanballat kan också ha hoppats att brevet skulle skapa en sådan oro att judarna upphörde med arbetet.

Lärdom för oss: Vi bör inte betrakta hårt arbete som något under vår värdighet och hålla oss tillbaka som de ”förnämsta” bland tekoaiterna. Vi bör i stället ge ut oss själva som de vanliga tekoaiterna som utförde en dubbel tjänstgöring. — Nehemja 3:5, 27.

Den sanna tillbedjan återupplivas

Läs 7:1—10:39. Allt arbete utförs i ett enda syfte: att återställa den sanna tillbedjan. En folkräkning görs, och därefter församlas folket för att höra Esra och leviterna föreläsa och förklara lagen. Sedan de närmare studerat lagens ord och fått insikt firar de fyllda av glädje lövhyddohögtiden. Folket fastar och bekänner sina synder, och mått och steg vidtas för att rätta till dessa felsteg.

◆ 7:6 — Varför skiljer sig denna förteckning från Esras?

I båda skildringarna sägs det att det var sammanlagt 42.360 som återvände, förutom slavar och sångare. (Esra 2:64, 65; Nehemja 7:66, 67) Men antalet återvändande i varje särskilt hushåll skiljer sig. Det troligaste är att Esra och Nehemja använde olika metoder, när de sammanställde sina respektive förteckningar. En av dem kan till exempel ha tagit upp dem som hade anmält att de skulle återvända, medan den andre angav dem som verkligen återvände. Somliga präster, och troligen också andra, kunde inte bevisa sin härstamning. (7:64) Detta kan förklara varför summan av de enskilda siffrorna inte stämmer med hela antalet som sägs vara 42.360.

◆ 8:8 — Hur kan man säga att ”det lades mening i” (NW) lagen?

Det är tydligt att Esra och hans medhjälpare förklarade lagen och tillämpade principerna i den, förutom att de använde ett gott uttal och en rätt betoning, så att folket bättre kunde fatta innebörden i den. Jehovas vittnens på bibeln grundade litteratur och möten har också till syfte att utlägga meningen i Guds ord.

◆ 9:1 — Varför klädde sig israeliterna i sorgdräkt och strödde jord på sina huvuden?

Att klä sig i sorgdräkt — en mörk klädnad vävd av gethår — var ett tecken på sorg. Att strö jord eller aska på huvudet eller kroppen betydde på liknande sätt djup sorg eller förnedring. (1 Samuelsboken 4:12; 2 Samuelsboken 13:19) Judarna gjorde så för att ge uttryck åt att de sorgfyllt och ödmjukt insåg sina synder. Efter detta slöt de ett bekännelseavtal, ”ett tillförlitligt avtal”. (9:38, NW) På liknande sätt måste vi ödmjukt inse och bekänna våra synder, om vi vill bevara vårt goda förhållande till Gud. — 1 Johannes 1:6—9.

◆ 10:34 — Var vedoffren befallda i lagen?

Nej, men det behövdes mycket ved till elden på altaret. Tydligen fanns det inte tillräckligt många netinim — icke-israelitiska tempelslavar som var ”vedhuggare” — bland dem som återvände. (Josua 9:23, 27) För att förvissa sig om att det ständigt fanns en viss mängd ved kastade man därför lott om vilken stamavdelning som skulle sörja för detta vid en bestämd tid.

Lärdom för oss: ”Fröjd i Herren [Jehova]” blev resultatet av att man fick insikt i Guds ord, tillämpade det som man lärde på sig själv och lydde teokratisk ledning. (8:10) På liknande sätt inser Jehovas vittnen hur viktigt det är med personligt studium och att man regelbundet är med vid mötena och tar del i tjänsten på fältet för att bevara glädjen.

Glädjerik invigning

Läs 11:1—12:47. För att Jerusalem skall fortsätta att vara centrum för sann tillbedjan måste ett större antal människor bosätta sig där. Man kastar lott för att få var tionde av dem som bor utanför staden att flytta dit, förutom dem som flyttar dit frivilligt. Sedan invigs stadsmuren med en glädjefylld procession. Stora offer frambärs, och folkets glädje kan höras vida omkring.

◆ 11:2 — Varför blev de som frivilligt flyttade ”välsignade”?

Att lämna arvsbesittningar och flytta till Jerusalem skulle innebära vissa kostnader och vissa olägenheter. De som bosatte sig i den staden kunde också bli utsatta för olika faror. De andra betraktade under dessa omständigheter dessa frivilliga som berömvärda, och de bad utan tvivel att Jehova skulle välsigna dem.

◆ 12:27 — När invigdes muren?

Muren var klar på den tjugofemte dagen i den sjätte månaden, Elul, år 455 f.v.t., och under månaden därpå församlades man vid betydelsefulla tillfällen. (6:15; 8:2; 9:1) Invigningen ägde troligen rum omedelbart efter färdigställandet som kulmen på denna glädjerika händelse.

Lärdom för oss: Folkets frivilliga ande och uttryck för tacksamhet mot Jehova i sång och musik var hjärtevärmande. Vid sammankomster och andra tillfällen erbjuder sig Jehovas vittnen i vår tid frivilligt för att betjäna andra, och de sjunger helhjärtat lovsånger till Gud.

Orenhet rensas bort

Läs 13:1—31. När Nehemja kommer tillbaka från en färd till det persiska hovet, blir han förskräckt när han får veta vad som har hänt medan han har varit borta. Han ingriper genast för att rätta till problemen.

◆ 13:3 — Vilka utgjorde ”allt slags främmande folk”?

Till ”allt slags främmande folk” räknades tydligen sådana främlingar som moabiter, ammoniter och de halvisraelitiska sönerna till sådana främlingar. (13:1, 2) Detta antyds genom det förhållandet att judarna tidigare hade avlägsnat både sina utländska hustrur och sina söner. (Esra 10:44) Judarna hade återigen tagit utländska kvinnor till hustrur, och detta gjorde det nödvändigt att driva ut dessa kvinnor och deras barn från samhället, själva landet, och därmed från privilegiet att tillbe tillsammans med Jehovas folk. — Nehemja 13:23—31.

Lärdom för oss: De judar som återföll i synd är varnande exempel för oss. Vi behöver mer än någonsin vara på vår vakt emot att låta materialism, korruption och avfällighet tränga in i vårt liv.

I Nehemjas bok framhålls gång på gång principen att ”om Herren [Jehova] inte bygger huset, så arbetar de förgäves som bygger på det”. (Psalm 127:1) Den grundläggande lärdomen för oss är att förutsättningen för att vi skall lyckas, vad vi än företar oss, är att vi har Jehovas välsignelse. Och den välsignelsen är beroende av att vi sätter den sanna tillbedjan främst i vårt liv.