ADONIA

[Adonịa] Betyder ”Jehova är Herre”.

1. Davids fjärde son, född av Haggit i Hebron. (2Sa 3:4, 5)

Fastän Adonia inte hade samma mor som Absalom liknade han denne. Precis som Absalom hade han en ”mycket vacker gestalt” och var ärelysten. (1Ku 1:5, 6; jfr 2Sa 14:25; 15:1.) Han har en framträdande roll i den bibliska berättelsen under de sista åren av Davids liv. Trots att Jehova hade förklarat att kungamakten skulle övergå till Salomo (1Kr 22:9, 10) gjorde Adonia skrytsamt gällande att han skulle bli Israels näste kung. Eftersom Amnon och Absalom och förmodligen också Kilab var döda, menade Adonia utan tvivel att han hade rätt till tronen på grund av att han var kungens äldste son. I likhet med Absalom visade han öppet vilka avsikter han hade, men han blev ändå inte tillrättavisad av sin far. För att befästa sin ställning sökte han stöd hos härföraren Joab och översteprästen Ebjatar. (1Ku 1:5–8) Han anordnade sedan en offerfest vid En-Rogel, som låg mycket nära Jerusalem, och inbjöd större delen av det kungliga hushållet, men inte Salomo, profeten Natan och Benaja. Det var tydligt att hans avsikt var att låta utropa sig till kung. (1Ku 1:9, 10, 25)

Profeten Natan ingrep snabbt för att omintetgöra Adonias plan. Han gav Batseba, Salomos mor, rådet att påminna David om att han med ed hade lovat att Salomo skulle få kungaväldet. Sedan Batseba hade gjort detta, gick Natan själv in till kungen för att bekräfta hennes ord och få David att inse situationens allvar. Han antydde till och med att David kanske hade handlat bakom ryggen på sina förtrogna vänner. (1Ku 1:11–27) Detta fick den gamle kungen att handla, och han befallde att Salomo omedelbart skulle smörjas till medregent och tronföljare. Denna åtgärd väckte stort jubel bland folket, och larmet hördes ända till den plats där Adonia höll sitt gästabud. Strax därefter kom en löpare, prästen Ebjatars son, och meddelade den oroväckande nyheten att David hade utropat Salomo till kung. Adonias anhängare skingrade sig snabbt, och själv tog han sin tillflykt till tältboningens förgård. Salomo benådade honom på det villkoret att han uppförde sig väl. (1Ku 1:32–53)

Efter Davids död vände sig emellertid Adonia till Batseba och övertalade henne att på hans vägnar be Salomo om tillåtelse att gifta sig med Abisag, den unga kvinna som hade skött kungen och varit hos honom på hans ålderdom. Adonias ord: ”Kungadömet skulle ha blivit mitt, och det var mot mig hela Israel hade riktat sitt ansikte, för att jag skulle bli kung”, tyder på att han tyckte att han hade berövats sin rättighet, även om han lät påskina att han insåg att Guds hand var med i det hela. (1Ku 2:13–21) Det är möjligt att Adonias begäran uteslutande grundade sig på en önskan att få viss ersättning för förlusten av kungariket, men den var ändå en stark antydan om att ärelystnaden fortfarande brann i honom, eftersom det enligt en dåtida österländsk sedvänja endast var en kungs rättmätige arvinge som kunde göra anspråk på hans hustrur och bihustrur. (Jfr 2Sa 3:7; 16:21.) Det var så Salomo betraktade denna begäran som riktades till honom genom hans mor. Han befallde därför att Adonia skulle dödas, en befallning som genast verkställdes av Benaja. (1Ku 2:22–25)

2. En levit som Jehosafat sände till Judas städer för att undervisa. (2Kr 17:7–9)

3. Ett av ”folkets överhuvuden”. Det var antingen Adonia själv eller någon av hans avkomlingar som tillsammans med vissa furstar och leviter med sigill bekräftade det bindande avtal som de återvändande israeliterna slöt på Nehemjas och Esras tid. (Neh 9:38; 10:1, 14, 16) Somliga menar att han är identisk med den Adonikam som omnämns i Esra 2:13 och som hade 666 avkomlingar som återvände från Babylon under Serubbabel 537 f.v.t. En jämförelse mellan namnen på dem som enligt Nehemja 10 på folkets vägnar med sigill bekräftade resolutionen och namnen på dem som enligt Esra 2 var överhuvuden för de återvändande landsflyktiga tycks bekräfta detta.